onsdag 30 april 2008

Kärnfamiljens korsfarare

Med högskolestudier i statistik i bagaget har jag fullt förståeligt lite svårt för människor som säger att det går att bevisa allt med statistik eller att statistik bara är kvantifierade lögner eller liknande. Jag skulle hävda att det i första hand är hos människan problemet ligger, inte i de statistiska metoderna. Däremot är det inte ovanligt att det dras ut väldigt mycket slutsatser av lite statistik.

I dagens DN så gör före detta partiordförandeför kristdemokraterna Alf Svensson och hans partibroder Mikael Oscarsson just det i sitt inlägg till kärnfamiljens försvar - regeringen blundar för folkets syn på familjen.
"En nyligen genomförd Sifo-undersökning visar nu att inte mindre än 87 procent av svenska folket anser att barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina två biologiska föräldrar. 8 procent tar inte ställning och endast 5 procent ser inte denna form av uppväxt som en grundläggande rättighet."
Ovanstående citat sammanfattar den empiriska grund de bygger sitt resonemang på. Kanske inte ett så värst oväntat resultat. På en direkt fråga är det la inget direkt okonventionellt att ett barn i första hand skall växa upp hos sina föräldrar. Enligt inläggets författare är det inte alls så; kärnfamiljen är i deras värld under konstant anfall av opinionsetablissemanget som inte vill något annat än att förlöjliga och försvåra för kärnfamiljen.

Om det är något som är konventionellt här är det Svensson och Oscarssons retoriska grepp. Först visa på hur illa förtalat den naturliga kärnfamiljen - det innebär mamma-pappa-barn vilka de, av tämligen uppenbara skäl, är tvungna att trycka på - för att sedan lyfta fram den stora massans genuina men undertryckta och förlöjligade åsikt. I detta skede skall vi som läsare tänka att det är skönt att Svensson och Oscarsson i alla fall tar oss vanliga knegares parti och nickandes skumma igenom resten av inlägget (se här för ett liknande exempel).

Saken är den att de i sak har stöd i konventionerna om mänskliga rättigheter. Såsom till exempel den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 16 paragraf 3:
"Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhälle och staten."
Ytterligare stöd står att finna i barnkonventionen. Så kd konstaterar nu helt sonika att kärnfamiljen (kärn- står inte i konventionerna, de har de hittat på själva) är den säkraste vägen till lycka och välmående och:

"Alla politikområden ska genomsyras av ett familjeperspektiv. Alla politiska beslut ska konsekvensbeskrivas utifrån hur familjerna påverkas.
En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning. "
Tryggt. För nuförtiden så plågas ju barnfamiljer när horder att homosexuella par, kollektiv, galna ensamma mödrar och sambos med statens goda minne drar runt i radhusområderna och rövar bort barn från känfamiljerna (mamma-pappa-barn).

Det är en smula pinsamt hur kd med en tolkning av en Sifo-fråga (är verkligen nio av tio i princip emot till exempel adoption?) och FN:s konventioner lyckas få till ett taffligt angrepp på allt annat än det gifta, heterosexuella livet som lycka och välmående - det är la i princip vad inlägget går ut på, för inte är äktenskapet en svag och hotad institution bara för att det finns alternativ. Jag skäms lite lätt över mitt heteronormativa liv så fort Kd uttalar sig i familjefrågor.

tisdag 29 april 2008

Öh va? - Om den berikade älvstranden

Även om jag vill inbilla mig själv att jag har ett mångfacetterat intellekt är sanningen den att jag föredrar konkreta problem som på något sätt går att greppa, vrida på och kanske till och med kvantifiera. Konst är något som jag har svårt för. Ibland gillar jag något men kan sällan förklara varför. Eller så hittar jag på något som verkar trovärdigt - man vill ju inte framstå som en barbarisk tölp som inte har en aning om de franska expressionisterna.

Samma sak gäller därför form och design. Av slump (läs:lathet och oordning) ligger fortfarande söndagens gepe vid datorn. Uppslaget är formgivaren Lars Jonssons förslag för södra älvstranden. Jag läste inlägget i söndags men läser det nu igen för att se om jag får någon annan uppfattning - nej, det verkar inte som det.
Jag läser meningar och ord som rumsbildning, blickfång, kompletterande formelement, sammansatt flerfacetterad känsla. Som tur är finns det en tecknad skiss till inlägget så att det blir lättare att omvandla de diffusa och svårfångade orden till konkreta objekt i min hjärna. Jag nickar instämmande åt vissa saker och låtsas för mig själv att jag förstår vad han menar med andra saker.

Sedan spräcker Jonssons illusionen. Han blir helt enkelt - ur mitt perspektiv - helt galen:
"En badanläggning i söder ges en form av en svagt öppnad hjärtmussla. Det skulle bli en hemlighetsskapande gestaltning i miljön och visa på att det ryms så mycket mer bakom. Nämligen hela staden Göteborg. Musslan blir då dels symbol för gångna tider, den gamla hamnen, Carolus Rex. Baktill mynnar ju också Kungsgatan, den historiska anslutningen till området. Musslan blir symbol för dåtid och nutid. Och man badar i den. Det formmässigt egenartade energiverket blir en motsats till den vackra musslan. Detta hus med sin märkvärdiga kraftpotential får en ny gestaltning. För att få en något större helhet på huset putsas stenytorna, därefter målas det med naiva stora blommor, stjälkar och annat. En fantasifylld form om framtida energiutvinning. Här blir det alltså muralmålningar och svängarna tas ut. Plåtkonstruktionerna målas också färgstarkt och vackert. Här ligger ett kraftpaket."
Hjälp, jag vill ut!? Hur och på vilket sätt är musslan en symbol för dåtid och nutid - och varför skall man bada i den? Har det något med Venus att göra eller? Om man har en examen i konsthistoria kanske det går att låtsas att man förstår exakt vad han menar men jag erkänner villigt att jag inte fattar något alls - framförallt inte varför jag skulle bli må bra av det.

Nu när alla (som räknas) har sagt sitt om södra älvstranden vet jag inte riktigt vad poängen med något är längre. Vi kan la lika väl låta Göran Johansson och några politruker bestämma allt direkt. Det är la änna ändå så det blir i slutändan i alla fall...

Den grönsvarta revolutionen

Agitation och propaganda är avgörande medel för att sprida den grönsvarta revolutionen som idé, fördriva falskt medvetande och bekämpa den blåvita reformismen. Musik är ett viktigt medium både för att öka sammanhållningen inom det grönsvarta kollektivet och sprida vårt budskap till den sovande massan. Den moderna grönsvarta revolutionären rör sig likt en makrill bland det uppkopplade folket och bryter även igenom det småborgerliga nätet.

Då denna blogg besöks av såväl grönsvarta frihetskämpar och andra är det inte bara en möjlighet utan även en plikt att hjälpa till att föra fram kampens budskap som det lärs ut av GKMP - Gårdakårens Musikproletariat.


"2007 svepte en våg av vilda protester genom Göteborg. Gaisare gick spontant till kamp för självständighet och bättre supportervillkor. Detta blottade bristerna i det gamla grönsvart. Många i ledande ställning ville tona ner propagandan för en fristående fotbollsklubb. De föll av för det spontana, det omedvetna i supportrarnas kamp.

Inom Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap, där Christer Wallin styr över affärerna, inser man att det är gårdakvarnens uppgift att lyfta, förvandla den omedvetna och spontana kampen till en medveten organiserad kamp för allsvenskt guld. Vi inom Gårdakvarnen ser inte Gothiagate som någonting dåligt i sig, tvärtom. Gothiagate var bra och nödvändigt för att kunna ena gaisare på en revolutionär grund. Precis som backlinjen stärktes under Roland Nilsson, precis som mittfältet stärktes under Bosse Falk genom kampen mot hisingsavvikelser, precis så kommer dagens grönsvarta supporterrörelse att stärkas genom kampen mot det blåvita inflytandet."
*****

För er som inte känner till den här låten i original så är det ett verk av bandet Knutna nävar som var ett kommunistiskt proggbrand från Göteborg aktiva under 1970-talet.

Några - för att inte säga alla - deras sånger är lätt stötande. Inte ens på 1970-talet borde de ha varit okej att sjunga låter om den Stalin - den stålhårde kämpen, vår vän och kamrat.

För oss med devierade människor från en lite senare generation med en oförsvarlig vurm för ironisk humor är band som Knutna nävar rena guldgruvan och när musiken är mer socialrealistisk än propagandistisk är det faktiskt frågan om riktigt bra progg.

måndag 28 april 2008

Halmstads BK 0 - 0 GAIS

Trevlig tågresa till den sydhalländska sommarstaden Halmstad - lite synd att en fotbollsmatch låg i vägen. Ja, något så tycker jag att det går att sammanfatta söndagens upplevelser. I mitt inlägg om Djurgårdsmatchen beklagade jag mig om hur svårt det är att följa fotboll ordentligt på teve med dagens kameror som zoomar in allt för mycket på individuella spelare. Inte för att jag vill ta tillbaka detta påstående men ståendes långt ner på en kortsideläktare, med minst ett halvt dussin öl i systemet är det inte heller lätt att få någon riktig överblick. Min syn är inte det bästa i vanliga fall och i kombination med den redan nämnda ölen och ett stickigt ljus som på något sätt trängde ner genom det kompakta molntäcket så var det rätt svårt att få någon uppfattning om vad som hände där nedeströms på Örjans vall. I första halvlek fick jag studera anfallsspelet och andra försvarsspelet. Små spelare som Sheriff Suma blev helt osynliga - nja, det senare kanske i första hand berodde på annat än min syn och Sumas storlek...
Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; D. Durmaz, A. Tobiasson (53' B. Andersson), B. Friberg da Cruz, J. Lundén (35' K. Gustafsson); P. Ikpe Ekong, F. Lundgren; E. Hédinsson, W. do Carmo (75' D. Nicklasson), L. Patjadzjan; S. Suma
Av redan uppenbara skäl skall jag inte bli långrandig. Efter att ha talat med och läst några intryck från nyktra (?) betraktare skulle jag nog säga att mina egna åsikter stämmer rätt väl överens. Magnus Pehrsson hade tydligen sett samma misstag som många andra och flyttade ner Wanderson do Carmo som tia och ut med den utmärkte löpstjärnan Ejyólfur Hédinsson som väntermitt igen.

Det var inte någon händelserik match. Det mesta av spelet utspelades på mittplan där HBK hade mest boll men utan att komma till så värst många riktiga anfall eller avslut. På planets mitt dominerade Prince Ikpe Ekong som vanligt, vann dueller, fick frisparkar emot sig för att han är neger, fördelade bollar och slog några livsfarliga sidledspassningar. I framförallt första halvlek var GAIS väldigt segt och slog bort många bollar. Levon Patjadzjan lyste emellanåt till som den stjärna han är men användes för lite i spelet.

vad som imponerade var försvaret. Trots att två spelare fick utgå på grund av, vad vi får hoppas var mindre, skador relativt tidigt var det sällan några större problem. Bobbie Friberg da Cruz spelade återigen mittback och återigen släppte GAIS inte till några mål. Det var en fröjd att under andra halvlek på nära håll se hur Kaiser Bobbie hela tiden var på rätt plats för att elegant nicka bort inlägg och stoppa djupledsbollar. Dime Janukovski skötte sig bra, men behövde för en gångs skull inte förta sig och bjuda på teve-räddningar matchen igenom. Trots mitt bedövade omdöme kändes det rätt säkert med en poäng, även om det obefintliga anfallsspelet förstås störde en smula.

Före matchen hade jag och ett par andra spekulerat om förlustens storlek - precis som innan derbyt - men i det här fallet får man faktiskt vara nöjd med en poäng.

*****

Tror ni någon utom den invigda som förstod att det var ett lax-tifo vid inmarschen? jag hade redan innan gett bort min lax. badbollar var änna liiiite roligare.

fredag 25 april 2008

GAIS 2 - 0 Gefle IF

"Säker seger till GAIS!" Så sammanfattade morgonens radiosport torsdagens batalj i betongbunker. Vi som faktiskt var där tycker nog att det bergfasta uttalandet vilar på en instabil lergrund. Det hårda matchandet och en del skador innebar återigen förändringar i den grönsvarta startuppställningen:
Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; D. Durmaz, A. Tobiasson, B Friberg da Cruz, J. Lundén; J. Gudmundsson (71' D. Nicklasson), E. Hédinsson (89' K. Gustafsson) , L. Patjadzjan (81' B. Andersson); W. do Carmo
Som till och med sportjournalister som aldrig sett GAIS vet har laget problem med målskyttet. Efter att Daniel Morais Reis råkade ut för någon skada innan Djurgårdsmatchen gick Christos Christoforidis in men lyckades inte bevisa mer än att han ännu inte är i matchform. Migen är fortfarande inte redo för spel och Suma har - som vanligt - hamnat i frysboxen. Inför detta problemet gör därför Magnus Pehrsson vad jag ser som ett allvarligt misstag. Han lyfter upp den utmärkta offensiva innermittfältaren - tian - Wanderson do Carmo till positionen som ensam anfallare - nian. Hans teknik går det inte att klaga på men alla som såg honom i rollen som vänstermitt förra året och som avslutare i år, vet att han inte är snabb och inte heller har några bra avslut. Han är helt enkelt inte en fullgod nia. Samtidigt så finns det ingen i GAIS trupp som kan fylla hans skor i rollen som tia. I sin iver att lösa ett problem skapas istället två; Wanderson blir isolerad och ensam, vill vandra ner och det finns som vanligt ingen spelar i boxen vid inlägg och instick. Det hade troligen varit en bättre idé att starta med Björn Andersson som anfallare, vilkat han gjorde de sista tio minuterna av matchen. Nu kan vi la inte ställa stora förhoppningar på hans teknik men samtidigt har han bättre egenskaper för att fungera som target-player. Att Eyjólfur Hédinsson inte kommer till sin rätt i rollen som tia visste vi också sedan innan. Hans roll i torsdagens match var dock viktig genom målet i minut 40; Wanderson, med ryggen mot mål, petar bak bollen till en framspringande islänning som bombade in 1-0. Tillfälligt jubel och stim på läktaren - han är hård, han är vild, han är bättre än Håkan Mild! - innan halvtid och därefter en snarlikt medioker andra halvlek.

I den andra halvleken har Levon Patjadzjan två utmärka lägen, men ett skott utanför och en läcker lopp i ribban ger inga mål till armeniern som inte heller han kommer upp till förväntad standard. Han var dock bättre i sin roll än sin motsvarighet till vänster. Även om Jóhann Gudmundsson stod rätt och skapade ett bra läge vid ett tillfälle så var han en skugga av sin egen kapacitet. Synd, när han kommit in och gjort några bra matcher tidigare.

Medioker match, publiksiffra och klack var det man fick uppleva från ståplats. GAIS saknade den vilja och aggressivitet som krävs för att vinna boll och sätta adekvat press på bollhållaren. Pliktskyldigt rusade grönsvarta spelare fram mot motståndarna men då den riktiga viljan saknades kunde de plattnorrländska bockbrännarna spela sig ur situationen. Synd, då det var tämligen tydligt att de inte var så värst svårt att stjäla bollen från de himmelsblå motspelarna när väl allvarliga försök gjordes. Med samma inställning som i derbyt eller som en engelsk FA-cupmatch mellan Chelsea och Barnsley hade GAIS troligen förnedrat motståndarna. Framåt plågades åskådarna av vedervärdigt dåliga passningar som sällan nåde sin adress - om det ens fanns någon sådan, allt för ofta verkade bollarna bara slås bort i intet. På mittfältet fortsätter Prince Ikpe Ekong att dominera även om hans roll att försöka fördela bollar är svårt när medspelarna springer runt och gömmer sig för honom. Lagets inställning är något som även smittat av sig på lagkapten Fredrik Lundgren och en Lundgren utan inställning och löpvilja är ingen vidare spelare.

Tur för oss (alla som läser min blogg är la innerst inne gaisare?) att Dime Jankulovskis goda form håller i sig. Dessutom fortsätter Bobbie Friberg José da Cruz att imponera som mittback när han vann många dueller och spelade smart. Ytterbackarna David Durmaz och även Jonas Lundén var emellanåt säkerhetsrisker i försvarsspelet.

Daniel Nicklasson fick tjugo minuter på sig att visa att han duger till förstauppställningen som vänstermitt och lyckades visa den kyla och förmåga att avsluta som ofta lyst med sin frånvaro under säsongens första matcher; löper på djupledsboll, fintar höger, fintar vänster, lurar av två gävlebor och skjuter in 2-0. Nu slutligen går det att andas ut, GAIS spelar säkert ut den återstående tiden. Nu är det bara att sitta och tumma på sin tågbiljett till Halmstad.

torsdag 24 april 2008

Lite perspektiv på forskarupproret

Den trogne läsaren vet att jag engagerat mig en del i och raljerat kring debatten om Forum för levande historias roll och forskarupproret mot statlig styrning av historieforskningen (börja här om du är intresserad).

Jag vill än en gång försöka se på frågan med lite distans och ta upp varför frågan om 1900-talets värsta händelser är viktiga att diskutera. För några dagar sedan (först idag publicerat på nätet) gav Under strecket i Svenska Dagbladet en längre artikel om hur förintelsen försatte efter kriget i Polen av Kazimiera Ingdahl med anledning av en bok av historikern Jan T Gross. Denne man har nämligen nyligen skapat en skandal i Polen genom att påpeka att förintelsen i Polen inte var något som endast gjordes genom initiativ av den tyska ockupationsmakten utan även initierades och utfördes av polacker.

Att Polackerna på något sätt bidrog till utrotningen stämmer kanske inte så bra ihop med den schematiska bilden av Polen som offer eller hjälte i kriget mot det tredje riket men borde egentligen inte vara någon större chock. Läser man Szpilmans "Pianisten", Primo Levis "Är detta en människa" eller för all del även "Treblinka" av Jean-Francois Steiner blir det vid flera tillfällen klart att världen inte är enkel och endimensionell - få grupper bidrog så mycket till Förintelsen av judar som andra judar.

I Polen verkar detta dock vara en allt för komplicerad och skamfull historisk verklighet för att skylta med allt för offentligt:
"Åklagarmyndigheten i Kraków inledde omedelbart en förundersökning om Gross eventuella brott. Man frågade sig om han kunde dömas i enlighet med den färska artikeln i brottsbalken som förkunnar att ”den som offentligt beskyller den polska nationen för delaktighet, organisering och ansvar för kommunismens och nazismens brott bestraffas med frihetsberövande i upp till tre år”. Den tillkom i själva verket som en direkt följd av den engelska utgåvan av Gross bok.

Varför denna uppståndelse kring en undersökning som blott bygger på och återger fakta? Detta frågar sig flera specialister inom ämnet. Faktum är att den historiska forskningen om den egna nationens hållning till Förintelsen och inte minst vissa befolkningsgruppers delaktighet i utplåningen av judarna under de senaste åren har resulterat i en rad vetenskapliga verk. Faktum är samtidigt att detta idoga arbete att ådagalägga de mörkaste avsnitten i den egna historien främst har försiggått inom forskarvärldens slutna rum. De utgivna undersökningarna har passerat ouppmärksammade. Det har uppenbarligen inte funnits vare sig någon vilja eller något intresse att föra denna samlade kunskap vidare till allmänheten, att göra den till föremål för en offentlig diskussion om skuld och ansvar."

Denna aggressiva motvilja mot att blotta den smutsiga byken offentligt är verkligen inte något som är unikt för Polen. I Turkiet har folkmordet mot Armenier (vilket även drabbade assyrier) under första världskriget vid flera tillfällen lett till hetsiga angrepp och juridiska strider där staten försökt underdriva och dra fram förmildrande omständigheter kring hundratusentals dödsfall som "olämpligt" sammanfaller med bildandet av det moderna Turkiet. Detta fick stor internationell uppmärksamhet i samband med ett åtal mot den nobelprisbelönade författaren Orhan Pamuk.

Ett annat politiskt laddat fall rör flykten av palestinier från den nybildade staten Israel 1948. Den initiala inställningen bland historiker var att i allmänhet så lämnade palestinierna sina hem i panik eller för att de blev beordrade av arabiska ledare. I början av 1980-talet öppnades flera arkiv för forskare vilka ledde till att några av dessa - de nya historikerna - som vänt på perspektivet en del och lämpat över en större skuld på den zionisiska rörelsen och den nya staten. Ett nytt perspektiv som ibland lett till en del hetsiga offentliga debatter.

Har jag någon poäng med det här blogg-inlägget? Ja, historia är inte något som är lätt eller rätt att lägga tillrätta, även med den bästa av avsikter.

onsdag 23 april 2008

De krympande ikontornen

Med risk för att verka självgod [utrymme för att den dåliga vitsen skall sjunka in] måste jag nog ta och referera till vad jag själv skriv för bara några dagar sedan :"Ett gigantiskt höghus, en ikonbyggnad, är numera alltid lösning 1A på alla stadsplaneringsfrågor i Göteborg; sedan krockar visionen med verkligheten". Mindre än två veckor efter att höghustankarna i Gårda lagts på is har de nu kommit fram att de två höghusen på 13 och 15 våningar som skulle byggas vid det gamla posthuset nu inte längre verkar aktuellt. de två tornens saga är all och istället skrivs det om ett eventuellt torn på tolv våningar.

Likt nästan allt nytt i Götelaborg har idén med två torn mött motstånd. Allt över 4-5 våningar ses allt som oftast som ett hot av en stor grupp människor. Jag är personligen inte är någon stor anhängare av ikonbyggnader - det är nog bara i Göteborg och några mindre afrikanska byar ett ordinärt höghus i glas på 13-15 våningar kan ses som en ikonbyggnad - som koncept. Men om det nu tvunget skall upp ett högt hus hade jag inte haft något emot om de kunnat ta i lite. Alltihop är ändå ett hotell-ghetto redan. Vidare undrar jag lite stilla varför någon för ut en plan som sedan inte klarar av en närmare granskning från ett krasst ekonomiskt perspektiv. Är det idén om en magnifik fallos som sedan krockar med budgetens röda siffror?
Vi har sätt att få ur dig sanningen!
Sedan delar jag inte riktigt många människors vurm för det gamla centralposthuset - om jag var en amerikanskt, lagom rund turist som steg ut på Drottningtorget skulle jag nog tro att det var dit in som dissidenterna fördes för att torteras av säkerhetspolisen innan muren föll och den demokratiska kapitalismen och McDonald's kom till Sverige. Att det finns McDonalds i Sverige är vad turisten kommer att skriva på vykortet hem till Springfield, de fjuttiga höghusen bakom NKVD:s gamla byggnad lägger han eller hon nog inte märke till.

Bättre sent än aldrig - om Webster-domen

I ett hårdnade mediaklimat med alla nya kanaler - webradio, bloggar, aftonbladet, sms och telegraf - är det viktigt att identifiera sina konkurrenter och se hur man kan locka över deras läsare/lyssnare/förnimmare. I mitt fall är det solklara alternativet lokalblaskan gepe. Även om denna tidning ännu inte skakar knä av rädsla så måste jag påpeka att jag ännu en gång vunnit en seger, det är inte första gången.

Idag upptäckte gepe CAS dom i en konflikt kring ett spelar kontrakt mellan Wigan Athletic och Hearts of Midlothian. Det är nästan tre månader efter att lyfte händelsen på denna blogg. Notera även att de nästan snott min titel; "Först Bosman - nu kommer Webster" för gepe mot mitt "Efter Bosman kommer Webster". Så ni förnimmer media som ligger steget före, eller kanske är det gepe som ligger långt efter...

Gepe kan även användas för att slå in fisk och blommor. Detta går ännu ej att göra med min blogg efter att ni läst den men jag har en ledande forskningsgrupp som jobbar med frågan.

tisdag 22 april 2008

Djurgårdens IF 0 - 0 GAIS

(även på Bobbie till VM 2010)
Inför måndagens match mot ärkefienden Djurgården (i alla fall sedan kvalet 1985) så var utgången oviss. Förvisso har GAIS sedan återkomsten till allsvenskan lyckats mycket bra mot Stockholmslaget, både borta och hemma, men samtidigt har de första två bortamatcherna mot Trelleborg och Kalmar inte varit något annat än fiaskon. Upp till bevis således för huruvida GAIS kunde spela bra på bortaplan denna säsong mot ett lag som - med Stockholmsmedias nya gullegris, vänstermittfältaren Rajalasko - siktar mot toppen i årets allsvenska.
Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; D. Durmaz, A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz, J. Lundén; P. Ikpe Ekong, F. Lundgren; E. Hédinsson, W. do Carmo (75' D. Nicklasson), L. Patjadzjan; C. Christoforidis (57' B. Andersson)
Det var egentligen meningen att GAIS skulle starta med samma lag som mot de orena (som man säger, ändra inte på ett vinnande lag... även om inte laget vann så...). Dock fick tydligen Daniel Morais Reis en skada (-benägen?) på träningen och istället fick Christos Christoforidis hoppa in på topp från start. även om många sätter sitt hopp till hans målfarlighet var det inte mycket av den varan vi fick se i denna match. Då han oftast var tämligen ensam på topp - Djurgården var mycket bättre än de orena på att blocka bort Wanderson do Carmo - skall inte han allena lastas för detta, men nog är han långt ifrån sin toppform. Sheriff Suma verkar inte varit något alternativ, snart lämnas la förhoppningarna om den heliga målgörar-graalen över på Super-Migen om vi inte börjar prestera framot mot Bockbrännarna på torsdag.

Detta blev en match som Djurgården under långa stunder dominerade. Dime Jankulovski utsågs till matchens hjälte och hade bra koll på det mesta som kom hans väg. Då matchbilden blev som den blev var en poäng ett bra utfall för GAIS, men så ser inte riktigt matchhjälten på saken. I morgonens .SE menade han att GAIS inte var något skitlag som åker till Stockholms stadion med målet att spela 0-0 och få hem en poäng. I lokalblaskan gepe utmålades han dessutom som Hisingskille (sic!); det är bra att lokalpressen har koll - jag trodde han var ifrån och fortfarande bodde i Angered, även om han spelat i Lundby, men vad vet jag?

GAIS anfall under matchen var ofta allt för korta. Medan de egna försvarsspelet ofta gav bort bollen till motståndarna. Måhända är det avsikten att försöka spela sig ur försvarssituationer, men igår fungerade inte riktigt som det skall. Grönsvart saknade aggressiviteten eller förmågan att försvara på samma sätt som mot de orena. Gång på gång ramlade bollen på ett eller annat sätt ut till blårandiga spelare som satte igång ännu ett anfall. Troligen kan vi tacka giganten Prince Ikpe Ekong som gjorde en jätteinsats i det defensiva arbetet. Däremot slarvade han lite framåt med sina patenterade farliga sidledspassningar. Måste dock påtala att jag är imponerad av hans förmåga att tjonga upp bollen i en vacker liten båge och låta den dimpa ner hos en lagkamrat fem, tio meter bort. Prince drog på sig ett kort i första halvlek och efter det sprang så kallade järnkaminer runt och ramlade framför honom i ett försök att ge honom ytterligare ett kort och utvisning - ett vägvinnande sätt att spela fotboll på.

Framåt var inte Levon Patjadzjan lika framgångsrik som i föregående matcher, inget lag är länge överraskade av vad armeniern har att bjuda på - blod, svett och tårar för vänsterbackar. Återigen en utmålad idiotvärvning från GAIS sida (Stephenson, Keene...) som kommer ett ge resultat och pengar med tiden. Han kom förbi sin back några gånger men allt för ofta slarvade han med sina passningar. Dessutom sprang han in i motståndare i straffområdet två gånger. Den ena av dessa borde ha gett en straff, men domaren Martin Ingvarsson - som silade mygg och svalde kameler matchen igenom - ignorerade situationen. Vet inte hur det varit i år, men förut har nyförvärv oftast fått sig några lektioner i GAIS-kunskap. Om det är något som Levon varit med om har han säkert fått se flera svartvita bilder från 1954, men fick han lära sig det viktigaste? GAIS får inte lätta straffar! det är bättre att stå upp som en gaisare än att hoppas på en rättvis bedömning.

Överlag får vi allt vara nöjda med en poäng. Vi skall vara än mer glada över att GAIS lyckades hålla ihop försvaret hyfsat mot ett stundtals hårt pressande hemmalag med missnöjt vrålande apor på de flacka, K-märkta bergen på sidorna av planen. Samtidigt måste jag säga att det är orättvist att skriva en sammanfattning utifrån teve-bilder. Jag är säker på att kameran smyger lite närmare bollen för var år som går, snart är det omöjligt att få någon överblick över spelet överhuvudtaget. Var är yttermittfältaren, hur står backlinjen, var finns ytor? Helt omöjligt att avgöra på teve, det är la viktigast att tittarna skall kunna se spelarnas dribblingar och frisyrer än att få någon uppfattning om matchen. Dessutom var det någon praktikant igår som tvunget ville vissa missade DIF-chanser om och om medan man från publikens brölande kunde ana att något viktigt hände på plan.

måndag 21 april 2008

Boll eller bostäder på Heden

Vad som skall göras, eller inte göras, med Heden har varit ett populärt ämne i många år nu, jag faktiskt i mer än hundra år. Förslag om sjukhus, konsterhus, museum, stormarknad, teatrar, helikopterbanor, parkeringsdäck och hotell har kommit och gått sedan 1920-talet. Den mest kända idén från senare tid torde vara Gert Wingårdhs förslag att slänga upp fyra höghus (Ett gigantiskt höghus, en ikonbyggnad, är numera alltid lösning 1A på alla stadsplaneringsfrågor i Göteborg; sedan krockar visionen med verkligheten) på 120 meter i hörnen med en nedsänkt arena centralt.

I måndagens gepe ger arkitekten Gunnar Anjou sin syn på saken. På många punkter är jag positiv till vad han föreslår. Framförallt vill han binda samman Vasastaden och Avenyn med den tämligen döda östra delen av centrum och dess tillika oftast öde evenemangsstråk med hjälp av en boulevard som binder samman Vasagatan med Bohusgatan. Ingen ny idé, men inte fel för det. Dessutom vill han inte - som han uttrycker det - slänga ut bostäder eller bandyplaner på ett slumpmässigt sätt. Istället vill han bygga vidare staden och skapa kraftigt exploaterade kvarter och även spår mellan Avenyn och Skånegatan för att förbättra kommunikationerna (att föreslå spårvagnslösningar är la det närmaste revolutionärt).
"Vi kan skapa en bebyggelse med varierad hushöjd, gärna också ett antal riktigt höga hus som i grupp samspelar i en spännande gestaltningsstruktur som berikar staden. Bebyggelsen bör vara sammanhållen och skall även utgöra boulevardens rumsliga avgränsning mot norr. Och resten av Heden? Denna tidigare odefinierade, ödsliga utmark får på detta vis en yta inskriven av bebyggelse på alla sidor. Denna kan utformas till ett storslaget, vackert parklandskap med aktiviteter av skilda slag. Och visst kan någon fotbollsplan eller skridskobana få plats. Heden ger möjligheter, tag vara på dem. Men först definiera, begränsa och berika bebyggelseytan med en förlängd Vasagata, en kontaktskapande boulevard. Och bygg snart!"
Jag har dock vissa invändningar som, det måste jag erkänna, gör att jag kan anklagas för nimbysim. Allt sedan början har dessa idéer möts av det faktum att platsen länge varit en etablerad plats för breddidrott. Oftast ser jag hur skribenter framhäver Heden som en övergiven och mörk plats under stora delar av året. Men detta tycker jag är en fråga om perspektiv. Jag har cyklat förbi Heden och genom flera sena veckodagskvällar och det är inte alla delar av staden som det är så mycket liv på som Heden. Allt som oftast pågår det minst en träning eller match mellan olika fotbollslag. Många väljer att inte se detta, framförallt de som vill göra om Heden till något kulturellt, kanske för att deras kulturbegrepp inte inbegriper idrott. Jag skulle vilja ifrågasätta den tolkningen av vad som bör ingå i begreppet kultur. Vidare - för att vara lite högtravande - så byggs inte det demokratiska samhället av riksdag och regering utan av ett väl fungerande föreningsliv. Att även även ge plats för idrottsföreningar (och då menar jag inte elitklubbar i första hand) i centrum bör vara lika självklart som att ge plats för teater, musik och konst. Dessa tre uttrycksformer är samlade vid Götaplatsen, men jag ser inte så värst mycket folkliv där (utom när de orena vinner SM-guld...).

Den 22 maj 1892 spelades den första fotbollsmatchen enligt associationsreglerna i Sverige mellan Örgryte IS och IS Lyckans Soldater (1-0). Det finns en sten som åminner om denna historiska händelse, men i övrigt är det en historisk kulturhändelse som oftast ignoreras. Kanske dags att riva ner Dramaten och Stockholm och bygga en skrapa med bra och billiga studentbostäder; centralt och bra.

Med detta vill jag inte säga att inget bör göras med Heden - snarare tvärtom. Det finns verkligen anledning att se över och bättre planera verksamheterna. Bilparkeringarna bör byggas ner eller flyttas (de breda bilägarna rasar la som vanligt) och nog behövs inte hela ytan för fotboll. Men samtidigt finns det fördelar med att ha en nästintill oexploaterad centralt för olika evenemang (hallå, det är nära Göran Johanssons älskade evenemangsstråk ju!) och tävlingar, likt Gothia Cup. Flexibilitet är la inte alltid en nackdel och vad hade vi haft för nytta av helikopterbanorna idag som föreslogs för femtiotalet år sedan? Är det värt att offra denna flexibilitet för att kanske, eventuellt lyckas vitalisera den östra delen av innerstaden (lycka till med att göra Bohusgatan till en boulevard som den ser ut idag!)?

den viktigaste frågan torde la i slutändan hur en eventuell exploatering påverkar möjligheten att få vettig potatismos till sin Halva special...

lördag 19 april 2008

Den oroande hyresfrågan

Man måste ha varit både, blind, döv och en smula dum för att fullständigt ha missat debatten kring hyrorna för lägenheter i Sverige. Trots det har jag oftast försökt undvika att läsa mer än nödvändigt. Boendes i en hyfsat central hyreslägenhet hos en privat fastighetsvärd i Götelaborg är tanken på vad som kan komma att hända med min hyra på några års sikt inte roligt; det är bättre att stoppa huvudet i sanden.

För er som likt mig både är döva, blinda och en smula korkade kanske det är på plats med en sammanfattning. Regeringen (den föregående, med tillägg av den nuvarande) har tillsatt en särskild utredare - Michaël Koch ('ë' är la någon slags klassmarkör?) - för att undersöka bostadshyrorna och han har nu kommit med sitt förslag till kommun- och finansmarknadsminster Odell. Nu kommer förslaget att diskuteras och lämnas ut på remiss i välkänd svensk korporativ anda och sedan får vi kanske en bättre uppfattning om vad som kommer hända i slutet av året.

Denna fråga har nämligen frammanat ett gäng skräckscenarion. Några sådana kommer från Hyresrättsföreningen som alltid tycks slåss i tuff motvind numera. Det är förstås föga oväntat. Hyrorna är redan en stor utgift för de flesta hushåll i Sverige och kraftiga förändringar i denna utgift får givetvis påtagliga följder - hur många kan egentligen leva som Faktum-försäljare i Göteborg?

Enkelt uttryckt finns det två system för att sätta hyrorna. Antingen utifrån bruksvärdet eller utifrån marknadsvärdet. Båda systemen har sina nackdelar och möjliga avarter. När det gäller bruksvärde - det vill säga att priset sätts utifrån värdet för brukaren - kan det lätt leda till såväl långa köer och dåligt underhåll av fastigheterna. Nu är det näppeligen så att fastighetsbolag i allmänhet lever under hård ekonomisk press, men rådande system - där allmännyttans hyror är normerande - uppmuntar inte direkt byggandet av attraktiva hyreslägenheter. Att vissa fastighetsbolag missköter underhållet av sina byggnader för att tjäna pengar på kort sikt är inte så ovanligt (har själv bott i ett sådant, förvaltat av det mediokra bolaget Västerstaden) - inte minst i miljonprogramshus - men lär inte givet vara varken bättre eller sämre med marknadshyror.

För märkliga avarter på en reglerad hyressättning kan man till exempel ta upp gamla Östtyskland (se till exempel Jan Jörnmarks bildserie om "Schwartze pumpe" (kräver inloggning) för vackra bilder från övergivna Plattenbaus) där hyrorna enligt någon slags marxistisk kring behov sattes till några procent av inkomsten, vilket fick som följd att det inte fanns några resurser till underhåll.
Tillträde endast tillåtet om ekonomiskt oberoende?
Men marknadshyror - som i en teoretisk värld skulle balansera tillgång och efterfrågan på hyreslägenheter - är verkligen inte ett system utan problem. Det skulle kunna vara rätt oproblematiskt att gå över till marknadshyror i en situation där det redan råder något som kan liknas vid balans, men det är få platser i Sverige där det råder en sådan balans. Bristen på bostäder i storstäderna är stor och i stora delar av innerstaden skulle troligen hyrorna kunna höjas mycket kraftigt. Mindre penningstarka grupper skulle tryckas ut från centrum och attraktiva lägen till ytterområderna. Om man - likt jag gör - ser ett värde med en blandad befolkning (ekonomiskt, socialt, etniskt, åldersmässigt) skulle det kunna få olyckliga konsekvenser, även om en socioekonomisk segregation ofta redan är ett faktum. Ett uppenbart problem är att bristen av lägenheter i en expanderande storstadsregion som Göteborg skulle kunna innebära högre hyror överallt inom i princip hela regionen.

Höjda hyror skulle på sikt kunna leda till att uppmuntra byggandet av hyreslägenheter, men det tar tid att planera och bygga nya bostäder. Inte nog med att husen skall byggas, det behövs oftast förses med service och kommunikationer för att möta ökade behov lokalt. Därför är det tur att utredningen trots allt inte - med inspiration av den nya regeringen - slagit slint och föreslagit en direkt övergång från brukarvärde till marknadshyra utan istället sätta ett tak på hyreshöjningarna på fem procent per år (givet inflation på två procent). Nu är det i och för sig fortfarande en risk för att man råkar illa ut, men ens öde blir lite som paddan som släpps ner i ljummet vatten och långsamt kokas till döds - man kanske vänjer sig med att betala tre fjärdedelar av sina inkomster för att få tak över huvudet. Ett sådant tak är förstås viktigt och betryggande på kort sikt, men spelar det någon roll på lite längre sikt och kommer bostadsmarknaden verkligen fungera väl nog för att möte efterfrågan och för en gångs skull förvandla bostadsmarknaden i storstäderna till köparens marknad?
Vad blir hyran i Kville City?
Bostad är ett basalt behov och är likt vatten och föda ett behov som skyddas i FN-konventionen för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Den nuvarande systemet är måhända inte perfekt (speciellt när regeringen gynnar bostadsägande) men det är samtidigt något så viktigt att det inte lämpar sig för ideologiskt frammanade nyliberala experiment. Till och med Svenska Dagbladets ledare - som förstås hyllar marknadshyror - tycks mena att det är ett konsekvent förslag. Däremot är jag tveksam till att vi någonsin (annat i undantagsfall) kommer att få uppleva att hyrorna faktiskt sjunker eller att marknadshyrorna kommer att understiga bruksvärdet (annat än marginaliserade och utarmade regioner som Lappland och Orust). Hyresgästföreningen har i sin replik på DN undersökt landets trettio störta orter där endast en, Borlänge, skulle få lägre hyror.

*****

En intressant "detalj" är att utredaren Koch hänvisar till att rådande system kommer i konflikt med EG-rätten, något som ingen förstås hävdade när vi röstade för att gå med i EG. Likartade tongångar kring svensk arbetsrätt då fick i dagarna Sören Wibe att lämna socialdemokraterna som han anser fört väljarna bakom ljuset)

*****

Fredagskvällen var lika spännande som den brukar vara när jag är gräsänkling. Teve visar inget annat är program där kända och okända människor sjunger mer eller mindre falskt och dessutom hade jag en del post-traumatisk stress från derbyt. Det blev en godispåse och några folköl från affären. På väg till kassan tänkte jag att jag kanske behöver ursäkta mig för kassörskan - living la vida loca och så vidare. Hon han dock före och frågade om det skulle gå vilt till. Kvällen försvann i planlöst surfande och zappande.

Humorn fick jag från porten där någon ville byta en trea i nybyggda Amhult (fuktskadat?) för över sjutusen i månaden mot en billigare lägenhet nära Kvilletorget. Klart jag vill flytta ut ett gammalt flygfält med medioker kollektivtrafik, betala några tusenlappar till i hyra och hamna en och en halv mil längre från Brunnsparken. Japp nappar direkt!

fredag 18 april 2008

GAIS 0 - 0 IFK Göteborg

(även publicerat på Bobbie till VM 2010)
Så var det slutligen tid för den match jag och många andra fasat över i flera veckor; derbyt mot lillebror. På senare tid - vi talar decennium - har lillebror växt sig några centimeter längre, vilket har lätt till ett föga klädsamt beteende hos många av lillebrors anhängare. Konstigt det där, min egna lillebror är några centimeter längre än jag är men det är inga problem för det.

Hur kan jag egentligen försöka sammanfatta denna match? I det flesta av GAIS tävlingsmatcher - och då framförallt derbyn - så tappar jag lätt förmågan att analysera. Grönsvarta och blåvita bluppar rör sig på ett grönt underlag och så fort bollen är hos en blåvit spelare eller på GAIS planhalva knyter sig hela min uppsättning av inre organ och jag får svårt att andas tills grönsvarta spelare erövrat bollen och fört över den till offensiv planhalva.

När nu många återigen (med den oavsiktliga hjälpen av idioter) vill ersätta en levande läktarkultur med stora sittplatser för stora rumpor med serveringsmöjligheter och andra lyxiga faciliteter hoppas jag verkligen de tänker till lite extra på oss gamla läktarvrak som trots allt inte kan hålla oss borta från det nya finrummet. Jag önskar mig tillgång till syrgas i stolarna och tillgänglig personal som är kunniga i hjärt-lung-räddning och i värsta fall kan intubera (jag är expert på hur sånt går till, för jag har sett på "Cityakuten"!).

Jag är helt enkelt lite som en prepubertal Nick Hornby (jag förutsätter att mina läsare har läst "Fever Pitch" minst tre gånger). Skillnaden är dock att jag för länge sedan borde ha lämnat både pre- och pubertala egenheter i mitt beteende bakom mig ("Hej Bullen/Kamratposten, är jag normal?"). Därför känner jag mig lite malplacerad på Gamla Port där människor går runt och har trevligt och festar före den solklara förnedring som kommer jag vet kommer att följa. Men jag känner mig ändå tvungen att ta mig dit, dels för att hämta ut biljetten till Halmstad (ser att de säljs på fiket vid Harry Hjörners plats imorgon lördag, gå ditt om du saknar biljett!) och fylla på hjärnan med lite mer gift för att dämpa ångesten. Hade redan hällt i mig två liter kaffe och tryckt på reload på gais.nu för att inte missa några intressanta inlägg om Överåsparkens historia och nuvarande status. Ja, appropå Överåsparken tycker jag att det är ett utmärkt initiativ att har gårdapôjk som avmarsch-låt från GP, även om det förstås kanske är lite mycket begärt att hoppas att folk skall klara av verserna. Stefan Ljungqvist var där och sjöng, fram till för ett halvår sedan trodde jag han var död (jag har nåt den ålder där alla kändisar från förr är döda) men han såg rätt frisk ut.

Någons mobilinspelning, jag byter om jag hittar något bättre
Ja, just det, matchen! Jag var helt enkelt tvungen - på grund av ovan nämnda mentala tillkortakommanden - att ladda ner matchen för att kunna få ihop något vettigt att skriva om spektaklet. När jag gjort det och börjat bella slogs jag som vanligt hur proffsigt intryck Canal+ sändningar ger. Det är annat än TV4 det. Det är inte direkt någon nackdel att man möts av Pelle Blohms nuna på skärmen. Sedan höll jag oftast med kommentatorerna i deras analyser, vilket förstår lyfter dem i mina självgoda ögon.

Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; D. Durmaz, A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz, J. Lundén; P. Ikpe Ekong, F. Lundgren; E. Hédinsson, W. do Carmo, L. Patjadzjan; D. Morais Reis
Vad som framförallt upptog mina tankar innan match handlade om hur GAIS skulle göra med vänsterkanten; Kenneth Gustafsson var ju avstängd från debaclet i Kalmar och många har kommit och gått som vänsteryttrar under de första fyra matcherna. I någon tidning trodde en journalist att Eyjólfur Hédinsson skulle spela som offensiv innermitt och att Wanderson skulle få flytta ut på kanten. Jag var skeptisk, då Eyjo inte gillar att spela så långt upp i banan, men samtidigt är det en spelare som känns bra att ha med. Lösningen blev att placera honom på positionen till vänster och där var han förvånansvärt bra. Han är inte precis en klassisk ytter i sin spelstil men har verkligen lungorna (och då menar jag att han har bra kondition, inte stora bröst) för det. Han löpte över stora ytor och gick ofta in centralt i plan; lite av en fri roll. Vänsteback fick David Durmaz bli, något jag tyckte han klarade av bra och han lyckades få till en del hyfsade uppspel under matchen.

Redan tre minuter in i matchen presenterar IFK Göteborg sin spelidé. Ett långt inlägg slåss mot straffområdet och tre blåvita spelare tjurrusar in mot mål för att stånga in bollen. Nu har jag inte följt IFK:s matcher, bortsett från när de spelar mot GAIS för vem fan vill kolla på allsvensk fotboll utan hjärta? Men nog känns det som klassisk blåvit 4-4-2-strategi. Sparka och spring, in med bollen i boxen och rusa in. I det avseendet har de ett utmärkt anfallspar i Wernbloom och Wallerstedt. Inte är det särskilt vackert men det torde vara tämligen effektivt. Som gaisare är det lätt att försöka förmildra tillkortakommanden med att tala om moraliska segrar och vackert spel, men nog fan är tre poäng mycket vackrare än noll!?

Onekligen var det så att GAIS stod för det vackra spelet som personifierades av Wanderson do Carmo och Levon Patjadzjan. Wanderson finner och jobbar matchen igenom på små ytor mellan motståndarnas backlinje och mittfält, trixar och sliter och finner de mest kreativa lösningar på problemen. Svagheten både han och anfallaren Daniel Morais Reis har är deras lama avslut. Allt för ofta förvaltas bra lägen illa då bollen knappast får mer än styrfart mot mål. IFK:s danska målvakt är duktig och håller kvar blåvitt i matchen, men nog var många av avsluten inte så värst svåra att ta hand om. Det verkar som de varit för lite gröt i de båda brassarnas diet under uppväxtåren (jag baserar mina kunskaper om brasiliansk ungdomskultur på att jag just håller på att läsa boken "Guds stad/Cidade de Deus", skulle dock säga att filmen är mycket bättre än boken, men jag hoppas att deras uppväxt var lite trevligare än så). Till skillnad från IFK finns inte riktigt förutsättningar för dessa båda unga spelare att tjurrusa in i straffområdet, utan de flyger mest omkull. Deras möjlighet att matcha löpningar med inlägg kan delvis ursäktas med svårigheterna att veta när inläggen kommer. Under matchen är nämligen Levon från Jerevan hela tiden på språng, dribblar och fintar så mycket att ingen vet när han här nöjd och hur och var inlägget kommer. Han är en fantastisk spelare och utsågs tämligen rättvist till matchens lirare, men kommunikationen med medspelarna bör förbättras, ibland är nämligen de lika bortdribblade som motståndarnas vänsterback. Nu fick Christos Christofordis hoppa in med tjugo minuter kvar, en spelare som är lite tyngre i kroppen och kanske kan ändra på några av de här problemen i framtida matcher.

Motståndarna är inte helt ofarliga, även om deras klara målchanser inte är lika många som GAIS. Dime Jankulovski ställs inte inför några större prov och klarar sig bra, delvis tack vare Hysén juniors oförmåga att avsluta på mål. Till stor del beror detta på att GAIS håller lagdelarna tätt ihop. Bobbie Friberg José de la Cruz övertygar återigen som mittback, hans snabbhet och bollskicklighet är en klar tillgång fram tills dess att Ekunde är tillbaka i fullgod form, och Andreas Tobiasson visar inte upp samma obeslutsamhet som några av de tidigare matcherna. Även Jonas Lundén sköter sitt försvarsarbete godkänt. De grönsvarta spelarna visar hela tiden en vilja att reparera sina egna individuella misstag istället för att lämpa över problemet på någon annan och inget av detta hade fungerat utan dirigenten och bollvinnaren Prince Ikpe Ekong som återigen gick ut och visade att han är kung när det gäller, med lite hjälp från kapten Fredrik Lundgren förstås.

GAIS spelade som sagt den bästa och vackraste fotbollen och förtjänade minst oavgjort. Men vem tror egentligen att livet är rättvist? I 77:e minuten kommer ett svepande inlägg från vänster som når en - just det - tjurrusande Pontus Wernbloom vid bortre. Sittplatsare stället sig upp och tjoar, jag och många andra med mig sjunker bakåt med ett kollektivt suck av besvikelse och smärta. Det är inte rättvist! Sorgen förbytts i glädje och lättnad när vi förstår att domaren har blåst av för att Tobiasson blivit manglad av mittbacken Sigurdsson i eget staffområde. Målet godkänns ej och Wernbloom är topp tunnor rasande, springer runt och gormar på domaren och skriker ut sin besvikelse.

Låt oss dröja oss kvar vid karaktären Wernbloom för ett tag. Under senare tid har han allt mer framställts som en galjonsfigur för blåvitt. En ung kille från regionen med ett typiskt "fullast på ett högstadiedisko"-utseende som en yngre ståplatspublik kan identifiera sig med. Gick jag över en gräns nu (en del yngre förmågor i GAIS-klacken ser förstås inte bättre ut)? Måhända. Wernbloom besitter onekligen de egenskaper som gör honom avskydd hos motståndarnas supportar och därmed nästan per automatik en älskling hos de egna. Vem utanför Skaraborg fällde en tår när Mathias Svensson tvingades lägga skorna på hyllan? Hans sätt att agera och bete sig när han får ett mål bortdömt eller ett domslut går emot honom kan och bör kanske snarare ses som ett uttryck för engagemang än som gnäll - det är lite svårare att blunda för hans tendens att försöka filma sig till fördelar. Problemet med Wernbloom är att han nu, likt andra slitvargar som Fredrik Lundgren och KFF:s Henrik Rydström uttrycker sina tankar i en blogg på gp.se där hans tankegångar inte är mycket bättre än den fullaste killen på högstadiediskots (dock är stavningen och grammatiken mycket bättre - får han hjälp eller ej?). Jämförelsen är inte smickrande, för att inte tala om man skulle jämföra hans alster med ovan nämnda Pelle Blohm-står-när-de-andra-faller.

När matchen till slut är över, laget har tackats av (så inte att IFK tackade av sitt lag - kanske kom de lite sporadiska "hata GAIS!" därifrån) och jag får gå ut i det fria utan att bli överfallen av Wisemen så är i alla fall jag kluven. Visst vad det en härlig och underhållande match; visst bestod mina förhoppningar innan match om att enbart behöva förlora ärofullt och vackert; visst tänkte jag att en poäng inte är så pjåkigt mot mästarna; visst tänkte jag i paus att likt mot Kalmar så kommer GAIS att bli överkörda i andra halvlek - men när IFK nästan viker ner sig i andra halvlek och spelar som ett pojklag känns det surt att inte få ihop tre poäng.

*****

Samtidigt vinner Ljunskile sin första match för säsongen mot förmodade topplaget Elfsborg. Tränaren Haglund klagar, som vanligt, på bortalagets gräsmatta. Samtidigt vet alla som varit där om att Elfsborg alltid vattnar sin platsmatta för match, oavsett om det regnat hela dagen, vilket det förstås oftast gör i Borås. Låt mig citera Haglunds mittfältare Ishizaki från senaste numret av Offside:
"Det är många lag som kommer hit och klagar på att det är svårt att ställa om från vanliga gräsplaner till vårt konstgräs, men vi spelar ändå på elitnivå - de borde klara av att anpassa sig till att det går lite snabbare här."
Tydligen hade Ishizaki och övriga spelare i Elfsborg svårt att ställa om till det lite långsammare spelet i Panos City - borde de inte klara av det som spelare på elitnivå?

torsdag 17 april 2008

Sprawl-bashing på TED

(Ja, jag ber om ursäkt för den svengelska titeln på detta inlägg och ja, jag försöker blogga bort derbyfrossan)

Av en slump ramlade jag för några dagar sedan på en sida som heter TED (Technology Entertainment Design). Idén - som har pågått i en massa år - är att låta olika människor tala i 18 minuter om ett speciellt ämne som de bedömer är en idé värd att sprida ("Ideas worth spreading").

Jag har inte hunnit se så många - de flesta är som sagt ungefär 18 minuter långa - men många av dem är både intressanta, lärorika och roliga. Eftersom jag skriver och tänker mycket (inte tvunget bra) kring stadsplaneringsfrågor tyckte jag en föreläsning med namnet "The Tragedy of Suburbia" var sevärd - mest för att den var rolig. Talaren - James Howard Kunstler - är någon som i grund och botten skriver om att oljan skall ta slut, men det gör förstås honom till en fiende av sprawl och bilism.

Nu skriver jag inte under på exakt allt denna man säger och det är förstås en framställning som präglas av amerikanska erfarenheter, men nog skrattade jag högt några gånger. Dessutom tar den upp några frågor som jag brukar irritera mig på, som den menlösa gräsmattan.

Derbyfrossa

Tidigt tillbaka från jobbet; bara halvtid idag. På vagnen hem steker vårsolen halva min lekamen. I min mage ligger sedan igår kväll en stor klump som bara tycks bli större och tyngre. Nej, jag talar inte om begynnande gubbfetma; det är derby i sta'n. Min hjärna förbereder sig för förlusten medan resten av stadens invånare tycks stå, sitta eller förflytta sig som det är en helt vanlig, solig aprildag.

Enligt SOM-institutets undersökningar kan vi utgå från att de flesta av dem runt som för vilka det är en helt vanlig dag håller på blåvitt. Det är nämligen som så att i Göteborg är att hålla på blåvitt (jag äcklas lätt av att bara skriva ut lagets smeknamn) likt att vara med i Svenska kyrkan; du behöver inte ens gå på en match eller gudstjänst på flera år. Att hålla på GAIS är som att vara med i en gnostisk sekt; vi är fast i denna fysisk värld som skapats av den blåvita demiurgen.
Nya Ullevi och gamla Gårda
Men är jag bara avundsjuk? Vill jag också hålla på gôtt och glatt lag med tusentals andra marginalare och snorungar i keps som valt att hålla på de orena och en rad andra lag bara för att de är bäst (fast troligast är la att ungarna egentligen håller på Manchester United, landslaget eller vilket lag som än Zlatan Ibrahimovic spelar i). Nä, jag har alltid stått emot, varit på de svagas sida, kämpat emot enkelriktning och slentrian. Fotbollslaget GAIS hade sitt starka fäste i Gårda och IFK ute i Majorna. Finns det en ödes ironi att Gårda krossats av moderniteten och Majorna blivit en populär bostadsort för medelklassen? Marknadskrafterna och utvecklingen som de säger aldrig går att stoppa säger inte att det bara finns plats för två lag i Götelaborg; Extrapolera och inse att det bara finns plats för ett lag.

Nu blir det till att steka sig lite pannbiff, försöka avnjuta en folköl på balkongen och fokusera på att försöka klara kvällen. Det är trist att tåget har gått och GAIS med största sannolikhet har förlorat på förhand - marknadskrafterna har talat- men så länge det finns GAIS, finns det hopp!

Vad är oddsen för att de orenas första ramsa som vanligt - oavsett vilka de möter tydligen - kommer vara "GGG AAA III SSS - Hata GAIS!" och att bokstavsbarnet Wernbloom kommer att försöka filma sig till en frispark de första fem minuterna som vanligt?

onsdag 16 april 2008

Timbro stödjer kommunistuppror

Med risk för att upprepa mig själv: Flera hundra forskare inom humanvetenskapen har skrivit på en lista mot regeringens uppdrag till myndigheten för forum för levande historia. Svenska Dagbladet har angripit först forum för levande historia då de inte ger tillräcklig tyngd åt ideologins roll i kommunismens brott och även vägt in andra faktorer, något som gör myndighetens personal till kommunister. Sedan angriper Svenska Dagbladet forskarna som skrivit på forskarupproret för en oberoende historieforskning för att vara - just det - kommunister.

Bild på Timbros VD utövandes parkour
Är det då inte synnerligen ironiskt och underhållande när VD:n för högersmedjan Timbro Maria Rankka nu går ut på DN Debatt och stödjer forskarupproret? hon förordar att myndigheten läggs ner, inte minst för att hon är kritisk med hur myndigheten velat tona ner ideologins roll - som SvD pekade initialt. Skillnaden är dock att medan SvD krävde att myndigheten skulle rätta sig i ledet och följa regeringens riktlinjer löser Rankka den gordiska knuten med ett enkelt och tämligen uppenbart hugg:
"Låt oss därför göra gemensam sak för att se till att Levande historia och andra ideologiproducerande och opinionsbildande myndigheter läggs ned."
Nu undrar jag lite hur SvD:s ledarredaktion skall reagera på detta. Rankka är i grunden på SvD:s sida, men samtidigt försvarar hon forskarna som SvD bevisat är infiltrerad av kommunister. Gör detta Maria Rankka till trotskistisk agent och provokatör, eller endast en simpel klassförrädare?

tisdag 15 april 2008

Fotbollens framtid X - Idioter

Ralph slänger i alla fall inte golfbollar på folk!
Det finns många olika sätt att se på människan, samhällen och mänskligheten. En del anser att människan av naturen är god, andra att hon är nyttomaximerande och andra att hon är ett djur som i första hand styrs av sina känslor och instinkter. Detta tvistar både de lärde och okunniga kring men jag anser att ett faktum är en otvetydig sanning: En icke oansenlig andel är idioter.

Både livet och fotbollen är en komplicerad och mångfasetterat värld som innehåller fler faktorer än det svartvita brädets schack. Det är förståeligt att ingen kan hålla reda på alla variabler samtidigt. Trots det finns det uppenbarligen exempel när vissa har så begränsad förståelse för sin omgivning och konsekvensen av olika val att dessa onekligen kan kallas idioter. Idioterna kommer i alla former; en del är supporters medan andra är tränare, spelare, agenter, ekonomer, styrelseordförande eller ägare.

Igår skrev jag ett inlägg om baksidederbyt mellan AIK och Hammarby IF. Jag påpekade hur viktigt publikhaussen i framförallt Stockholm har varit för den allsvenska fotbollen här i Sverige och farorna med att ta denna stämning för givet, vilket vissa idioter bortom ståplats onekligen gör. Jag nämner också att supporterföreningar för båda klubbarna har valt att i detta derby manifestera mot hur supporterkulturen motarbetas med hårda och ibland kontraproduktiva tilltag.

Vad gör då flera personer på supporterläktaren? de bestämmer sig att slänga tändare, mynt och även golfbollar (jag är ingen golfare, men utgår från att de flesta av dessa inte går med bollar på sig till vardags - ett tecken på att det var en genomtänkt, närmast planerad handling) på spelarna vilket får som följd att matchen avbryts i en kvart. Företrädare från såväl Bajen Fans som Black Army är rasande.

Jag utgår förstås för att mina läsare (ja, det händer faktiskt att folk läser min blogg) har en positiv inställning till läktarkultur. Måhända tar jag saker för givet, men nog borde jag kunna utgå från att de flesta av er inte är idioter! Låt oss därför göra ett försök att leva oss in i idioternas tankevärd. Här har vi nämligen ett sällan skådat idiotiskt samspel mellan olika grupperingar av idioter.

Först har vi idioter om drar alla på ståplats över en kam (ståplatspublik=huliganer). Detta är troligen samma människor som föraktar hemlösa och tycker att om man nu tvunget skall lämna teven hemma och se sport på plats så behövs det ett bord, matservering, bekväma, breda stolar och unga, snygga tjejer med korta kjolar och pom-poms för att det skall vara en bra upplevelse. Sedan har vi idioterna som står med i en manifestation mot idioternas lagförslag som drar alla över en kam och försvårar för läktarkulturen som sedan utan några spärrar kan slänga golfbollar mot andra människor, utan en tanke på den nyligen genomförda manifestationen eller på följderna på lite sikt för dem själva och alla andra kring dem; kul för dem att gå på fotboll när vägen förbi spärrarna blir lika angenämt som en arabisk mans genom en amerikansk passkontroll.


Jag upphör aldrig att förundras över idioternas förmåga att förstöra för sin omgivning!

Kalmar FF 4 - 0 GAIS

Premiären mot Elfsborg var uppmuntrande; bortamatchen mot Trelleborg en kalldusch; hemmasegern över Hammarby gav hopp om storhet och ett ljus i mörket; andra halvlek i matchen mot Kalmar var en snyting rakt i ansiktet. Hur länge skall jag behöva stå ut med detta bipolära liv där jag slängs mellan hopp och förtvivlan? Vad innebär dessa tvära känslomässiga kast för mig och andras mentala och fysiska hälsa? Det är hög tid att någon beräknar de samhällsekonomiska kostnaderna för de lidande som GAIS supportar utsätts för.

Nog om närmast pubertal självömkan och över till matchen. När jag kommit på plats med en Guinness och laguppställningen presenterades på den gryniga storbildsskärmen trodde jag att en av bolagets medarbetare som hade hand om det grafiska upplägget fått ett epileptisk anfall, eller att de ringt till gepe för att få reda på hur GAIS spelar. Laguppställningen var oväntat - i alla fall för mig - med ett helt omkomponerat offensivt mittfält.
Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; K. Gustafsson, B. Andersson, A. Tobiasson, D. Durmaz; F. Lundgren, P. Ikpe Ekong; L. Patjadzjan, J. Gudmundsson, B. Friberg da Cruz: D. Morais Reis.
På förhand hade jag skrivit upp denna match som en troligt förlust men efter det goda spelet mot Hammarby hade jag i alla fall förhoppningar om en hedervärd förlust. Så såg det också länge ut att kunna bli. Ja, till och med bättre än så. GAIS matchade nämligen motståndarna i nästan hela första halvlek. David Durmaz som spelade säsongens första match lyckades i första halvlek för det mesta kontrollera den farliga och snabbe Cesar Santin, som spelade på hans kant. Båda lagen hade en del farliga anfall. GAIS anfall rann oftast ut i sanden genom att de grönsvarta spelarna själva gjorde det för svårt för sig. Daniel Morais Reis är duktig när han lyckas ta med sig bollen och kommer rättvänd mot mål, men väger allt för lätt och lyckas inte få ut så mycket av sitt spel som ensam anfallare. Dessutom hoppades nog de flesta med mig att han skulle kunna börja uppvisa något som liknar målsinne. Bobbie Friberg José de la Cruz lyckades inte så värst bra när han testades på vänsterkanten och det var därför ett intressant försök att istället lyfta över den till synes givna Levon Patjadzjan på vänsterkanten. Det fungerade rätt bra i första halvlek. Armeniens Garrincha verkade inte bry sig nämnvärt om att trixa bort motspelare på andra långsidan och jag hoppades lite att hans målkåthet kunde komma mer till sin rätt om han fick bättre lägen med högerdojjan. På andra änden av Fredriksskans lyckades GAIS-försvaret, om än emellanåt lite väl senkommet, freda det egna straffområdet när Kalmar-spelarna försökte sig på instick i boxen.

Allt såg som sagt bra ut i nästan hela första halvlek. Sedan fick hemmalaget en frispark centralt på offensiv planhalva. Lagkaptenerna och bloggarna Fredrik Lundgren och Henrik Rydström tjafsade lite och lagen förberedde sig inför en sista dust innan halvtidsvilan. Bollen sparkas iväg mot straffområdet och deras targetplayer, som likt de flesta andra spelarna heter Elm, får god om tid att nicka bollen i mål då han gör en sidledsförflyttning i straffområdet medan Andreas Tobiasson inte riktigt är på tårna. 44 goda minuter följs av en förbannat lång väg mot totalt helvetes mörker.

GAIS har på senare år med rätta fått kritik för att inte vara helt med i början av matcher och halvlekar. Måhända trodde spelarna att efter kallduschen strax innan halvtid så skulle KFF öppna upp lite lugnare i andra. Så var inte fallet, de gick istället direkt på knock. I första anfallet är försvaret helt borta och cyklar medan Kalmar FF tar och gör 2-0. Makrillarna stapplar bakåt med blodig näsa och kommer aldrig mer in i matchen. Snart görs även 3-0 och slutligen blir förnedringen nästan totalt när Patrik Ingelsten fullbordar ett äkta hat-trick. MP försöker sig på några tidiga byten - Sheriff Suma och Wanderson Do Carmo in för Daniel och den lite oväntade tian Johann Gudmundsson - men det är av marginell betydelse då matchen i praktiken redan är avgjord. Ibland kan lag lyfta sig och vända ett hopplöst läge, likt Rocky Balbo för att fortsätta med utslitna boxningsliknelser, men det är solklart inte fallet här. Den ende som i min mening lyckas komma undan andra halvlek med viss heder är kämpen, köttmuren och giganten Prince Ikpe Ekong. I slutet av matchen ersättas han av Eyjólfur Hédinsson. Roligt att islänningen är tillbaka men den svaga ljusglimten förställs av att Kenneth Gustafsson slarvigt lyckas dra på sig en frilägesutvisning och är således borta från derbyt. Kenneth är inte allas favorit, men finns det någon som kan gå in och ta den rollen på torsdag?

Angående torsdagen har jag förstås även där räknat med en seger för de orena. Men en orättvis och hedervärd förlust för de vackra, som under den rådande sejouren i allsvenskan. Nu oroar jag mig för förnedring och evig skam ('evigt' räcker till höstderbyt i alla fall - inflationen ni vet).

*****

Dubliners chilinötter från en tvåa. Inte tillräcklig med sting och en obehaglig eftersmak. Till unch åt jag idag pyttipanna. Det kommer la man få nerkört i halsen på torsdag - ett ont omen som jag i min dumhet har orsakat alldeles själv!

måndag 14 april 2008

I väntan på torsdagen: Derby på baksidan

Om ni inte vet vad som händer på torsdag så kan jag upplysa er om att det är derby i fotbollens före detta huvudstad. Idag måndag är det derby i fotbollens nuvarande huvudstad. Staden heter Stockholm och ligger en bit utanför Enköping.

I samband med detta har en lokaltidning som heter Dagens Nyheter ett antal intressanta artiklar som kan vara värt att titta på även för oss som bor på landsbygden och inte lever i villfarelsen att det är publiken kring landslaget som är drivande inom läktarkulturen (ja, en sportjournalist har på allvar hävdat detta). Det är nämligen, som krönikören Esk påpekar, nu tio år sedan publiken kom tillbaka till den allsvenska fotbollen i Stockholm och med medias hjälp lyckades dra med sig övriga Sverige.

Nu är denna publikfest något som nästan tas för givet, i alla fall för de som inte behöver genomlida ännu en säsong på den betongklump från atomåldern som officiellt kallas Nya Ullevi. Det är i alla fall inget som vårdas och uppmuntras av klubbar, sponsorer eller berörda myndigheter. För att påpeka detta har de två berörda klubbarnas supportar bestämt sig för att genom en protestaktion markera mot hur de motarbetas.

Som ett kuriosainslag har DN två stycken Birminghambor på framsidan av tidningen sportdel. Dessa två medelålders män från den svenska läktarkulturens främsta föregångsland har rest till Stockholm för att uppleva svensk fotboll, eller snarare den stockholmska publikfesten. På Villa Park i Birmingham blir man avhyst om man står upp trots tillsägelse och åskådarna är tyst i motgång. De båda herrarna tror inte att det är någon risk att ståplatsläktarna försvinner i Sverige, för de krävs de att flera klubbar lyckas etablera sig i Europa och bli ett offer för uefa:s regler och förordningar. De tycks omedvetna om att många utan något yttre tvång försöker arbeta i denna riktning.

Publiken tas som sagt för givet, trots att det bara är lite mer än tio år sedan som Stockholmslagen kunde dra några fjuttiga tusen på sina hemmamatcher. Om den vanliga ståplatspubliken skuffas undan från svenska arenor med höga priser, förbud och påträngande regler lär de inte finnas så värst många asiatiska turister som står i kö för att se på allsvensk fotboll och köpa löjliga hattar i souvenirbutikerna.

Mördade kändisar på 1800-talet, på låtsas

Vackra vyer, men långa avstånd ger seg film
Alla som inte lyckas undvika att då och då läsa en löpsedel eller framsidan på de där färgglada tidningarna med en massa bilder på framtiden vet att livet för en kändis inte bara är en dans på rosor. Alltid är det någon kameraman som smyger runt efter dina barn eller skriver skit om att du legat med folk som du inte ens träffat.

Nu för tiden kan kändisar följas och övervakas dygnet runt och på några sekunder vet hela världen om det andra senaste. Men det här är inget nytt problem. På 1800-talet var kändiskulten redan etablerad i USA och alla ville läsa allt om deras favoritkändis. Även om en del kändisar idag har problem med lagen och utsätts för minst sagt påfrestande fans är det inte något emot några av 1800-talets dyrkade idoler; de var nämligen revolvermän.

I söndags såg jag filmen "The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford". En lång titel som i stort sätt sammanfattar nästan tre timmar film rätt bra. I min mening en tämligen seg film som inte riktigt lyckas kompensera med sitt vackra foto. Den unge Robert Ford dyrkade den berömda tågrånaren Jesse James men mötet med den riktiga mannen var troligen inte fullt så roligt. I slutet av sin karriär som bandit var Jesse James en minst sagt stressad, labil och paranoid person. Efter att ha skjutit sin idol när denne ställt sig på en pass för att damma av en tavla kunde Ford tjäna pengar på att posera på foton för pengar och till och med återskapa mordet på scen tillsammans med sin bror. Även om mannen han mördat var en förhärdad brottsling med mängder av egna mord på sitt samvete blev han hatad och bespottad av många och blev sedan själv mördad tio år senare i sin saloon i Colorado.

Westerngenren har fått en viss återupprättelse på senare år. Från att under Hollywoods guldålder oftast varit pang-pang-filmer för unga pojkar blev dess konventioner allt mer ifrågasatta med Clint Eastwoods "De skoningslösa" som ett slags punkt och slut för Westernfilmen som genre. Numera verkar det dock gå att göra filmer som utspelar sig i det sena 1800-talets västra USA igen.
Al Swearengen i Deadwood - först ogillar du honom, sedan är han en riktigt trevlig, brutal skitstövel.
Jag tycker att en höjdpunkt i denna försiktiga renässans är serien "Deadwood" med sina tre tre kosta säsonger. Utmärkta skådespelare med djupa och intressanta karaktärer och en spännande, ofta oförutsägbar men trovärdig historia. Märkligt nog valde SVT att placera en serie som tarvar att man ser alla avsnitt i rätt följd, är alert och lär sig förstå sig på en emellanåt snårig dialog (trots att vart annat ord är cocksucker). Intressant nog blir även här en kändis skjuten i ryggen i ett av de första avsnitten. Denna gång revolvermannen Wild Bill Hickok vars mördare, Jack McCall, även han blir känd som fegis som går en våldsam död till mötet. I de filmiska skildringarna av både Hickok och James verkar båda på något sätt förstå att deras tid är över och som genom att gå ifrån sina vanliga säkerhetsrutiner - Hickok sätter sig med ryggen mot dörren vid pokerbordet och James tar av sig hölster och dammar en tavla med två beväpnade män i rummet - vilket ger deras mördare en möjlighet.

Lustigt nog spelas Jack McCall i Deadwood av skådespelaren Garret Dillahunt som senare blir skjuten i ryggen av Jesse James i filmen. Däremellan spelar han en annan roll i serien Deadwood, en man som också han blir dödad.

söndag 13 april 2008

Ifrågasättande av stadens grönområden

Lite till min förvåning har Svenska Dagbladet - som allt som oftast bespottas för sin sin på stadsplaneringsfrågor på yimby.se- publicerat en artikel hur de gröna lundar som omger alla moderna kvarter och förorter nu ifrågasätts i förtätandet av Stockholm.

Jag har tidigare lyft upp dessa grönområdets betydelse, bland annat här. Medan synen på trädgårdsstaden gav oss den menlösa gräsmattan så gav oss tanken grannskapet barriärer mellan olika områden. Idén är måhända inte så konstig. I och med den kraftiga urbaniseringen så ville en del återskapa (?) en idealiserad bild av ett mindre samhälle i storstaden. Ett antal tusen inom samma område skulle slussas till ett lokalt centrum för sina dagliga behov av konsumtion, fritid och kultur. Nu blev sällan resultatet så som många hoppades, istället för att skapa gemenskap i de nybyggda områdena krossades genmenskap i de gamla. Måhända är det så att inte alla samhällsproblem eller -förhållanden kan styras med hjälp av stadsplanering. Utökade möjligheter att transportera sig inom staden annat kan ha bidragit till att en sådan gemenskap blir allt svårare att skapa.

Som en del av att skapa grannskap så slöt sig de nya områden inåt mot ett gemensamt centrum. Förorterna placerades ut som öar i landskapet med lite kontakt dem emellan. Medan det nästan krävs en viss förkunskap eller en vaken blick för att märka när Haga går över i Linnéstaden är det sällan några problem att märka när man lämnar eller kommer in i en ny förort. Om inte husen ser annorlunda ut så är det nästan alltid ett brett band av park som avskiljer dem från varandra. Detta sätt att bygga skapade närhet till grönområden men ökade också avstånden i de svenska städerna och därmed minskade möjligheterna att förflytta sig till fots eller med cykel.
Innerstadens grönområden, likt Slottskogen, används mycket mer än förortens natur
Nu ställs dessa gröna lundar inför två hot. Dels så uppfattas indelningen i grannskap som segregerande istället för något som skapar gemenskap, även om bara några tiotal meter skiljer ett radhusområde från ett område med punkthus verkar det lika effektivt som Berlinmuren (det verkar dock inte hindra en del från att tro att bara det placeras ut lite småhus i skogen nära ett miljonprogram så kommer kontakter att uppstå) och dels finns det ett behov att förtäta staden vilket troligen måste göras på de gröna stråkens bekostnad (även om det förstås går att ifrågasätta hur förtätat det faktiskt blir). Dessutom verkar det som att relativt få använder grönområdena i stadens yttre områden, hundägare och motionärer kan man tänka sig. Trots det låga nyttjandet av många av de grönområden som finns i ytterområden verkar det aldrig finnas brist på människor som önskar sig mer grönska överallt, även i det som är meningen att bli en del av framtidens centrala Göteborg.
Jag gillar Keillers park, men jag är inte där så värst ofta
I princip är jag positivt till denna utveckling. Sprawl är näppeligen något som Göteborg behöver något mer av. Samtidigt finns det förstås i Göteborgs fall än så länge en hel del industri- och hamnområden i centralt läge som fortfarande ger möjligheter till en tätare central stad utan att börja fälla trän och buskar. Nu är det knappast så att segregation inte kan lösas med så enkla knep som att slänga upp några flerfamiljshus med bostadsrätter mellan villaområden och ghetton. Måhända måste vi också inse de begränsningar som stadsplanerandets förmåga att på ritbordet komma fram till den ideala staden samtidigt som vi behöver lära oss av våra misstag.

lördag 12 april 2008

Avsnoppat höghus i Gårda samt vårpromenad

Efter att ha sovit allt för länge på morgonen och slutligen fått igång perkulatorn var det hög tid att börja bläddra i lördagens gepe och derbybilagan som följde med för den stundande matchen mot Den Lille Stan (var precis och kollade på gais.nu där någon som sitter och självbefläckar sig själv framför tv4:s så kallade sportsändning refererar att deras klack står och skriker "Hata GAIS" som vanligt).
Så var det tänkt
Förutom denna bilaga och ett långt och omständigt reportage om Stena som jag inte iddes bry mig om var det föga oväntat att notera att det planerade höghuset i kvarteret Venus i norra Gårda nu inte blir av. Istället kapas det från 33 ner till 13 våningar. Den som ser höghus som en fallossymbol för medelålders slipsnissar blir måhända nöjda över denna brist på potens. Jag är personligen lite mer ambivalent inställd.

Förvisso är jag ingen anhängare av vare sig höga hus i allmänhet. På Manhattan är det förstås underbart men med dagens sätt att tänka och planera kompenseras en hög exploatering på en punkt med menlösa gräsmattor och parkeringar vilket oftast tycks innebära i det närmaste en lägre exploatering (inte för att jag är säker på att detta blivit så i det aktuella fallet, se dock detta gamla inlägg om exploatering i Stockholm). Jag föredrar i så fall flera kvarter med hyfsat höga hus istället för ett riktigt högt hus omgivet av en lägre bebyggelse.
Så ser planen ut för tillfället
Problemet, som jag ser det, är att det enda intressanta nyheter som kommer till min kännedom i Göteborg är när någon får för sig att bygga en ikonbyggnad; alla nya kvarter kommer antagligen efter samråd, skisser och byggjättarnas förödande inflytande mynna ut i fega, ointressanta områden med döda ytor och ett obefintligt stadsliv. Radikala förslag kommer då och då flygande, men det känns oftast ogenomtänkt och allt för visionärt för att någonsin bli verklighet. 13 våningar i det nya, döda Gårda - hur spännande känns det? Måhända kan de översta lägenheterna marknadsföra med utsikt bort mot Gaisänga vid Mariakyrkan. Sedan ser det la i och för sig ut som de tänkt bygga ett slutet kvarter, men det tror jag inte på innan jag sett det på riktigt!

*****

Kaffet nersörplat och tidningen genombläddrad (utom helgbilagan "Två Dagar"; är ej medelålders mullig medelklass) så bestämmer jag att sparka igång en dag som håller på att förvandlas till menlöst, tråkigt slappande genom att övertyga min bättre hälft om en promenad genom relativt okända delar av staden. Hon lockar med sig en väninna och medan vi står och väntar på henne vid den bestämda mötesplatsen, hållplatsen vid Majornas vagnshall, hinner jag språka en del med en glad och trevlig a-lagare som påstår sig varit trea kula i nordiska mästerskapen för juniorer någon gång i början av 1970-talet.
Klippan: numera socker- och porterfritt
Klippan är en intressant miljö. En gång i tiden platsen för Älvsborgs fästning på 1500-talet och därefter tullplats, plats för en hel del av Ostindiska kompaniets verksamhet, senare för bryggeri och sockerfabrik och nu arbetsplats för flera olika företag och med pågående nybyggande. Synd att det ligger så avskärmat från övriga delar av staden, som en egen enklav.

Promenerar vidare förbi Röda Sten mot Nya Varvet, upp kring Kungsten och över Sandarna ner för Mariagatan mot Kungsladugård för att avsluta marschen på ett sånt där modernt café i Majorna; konditorierna för oss tanter med blått hår har stängt på lördag eftermiddag. Utanför fönsterna rullar spårvagnarna förbi och en och annan person i kläder från blåvitts shop vid Berzelligatan traskar glatt förbi, givetvis fullständigt okunniga om att deras favoritlag i samma stund spelar hemmamatch mot Norrköping.

*****

När vi kommer hem plockar vi ut allt från badrummet och städar ordentligt. Det är ju trots allt lördag!

fredag 11 april 2008

GAIS 2 - 0 Hammarby IF

(Gå till Bobbie till VM 2010 för mer)
Efter torsdagens vedervärdiga debacle i Trelleborg var förväntningarna på matchen mot den förväntade guldkandidaten (de tre stockholmslagen är la alltid förväntade toppkandidater?) Hammarby IF vars ofta stora bortafölje av förväntade skäl lyste med sin frånvaro. Med tanke på GAIS i övrigt medelmåttiga hemmapublik blev publiksiffrorna där efter. Innan matchen var jag förbi på GP för att betala för tågresan till Halmstad (jag uppmanar alla andra att göra det samma!) samtidigt som Migen Memelli lämnade ifrån sig micken. Pubens närvarande gårdakvarnar skanderade Super-Migen. Även om uppfattningen kring hans kvalitéer är splittrade efter förra årets eviga målsumpande verkar han fått något av en kultstatus. Eller måhända har Sheriff Sumas brister framåt ställt fjolårets insatser i ett bättre ljus?
Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; K. Gustafsson, B. Friberg José de la Cruz, A. Tobiasson, J. Lundén; P. Ikpe Ekong, F. Lundgren; J. Gudmundsson, W. do Carmo, L. Patjadzjan; D. Morais Reis
De stora förändringarna från de två första matchernas startelva var att Bobbie Friberg José de la Cruz flyttade ner som mittback på Björn Anderssons bekostnad och Johann Gudmundsson tog plats som vänsterytter samtidigt som Daniel Morais Reis tog Sheriff Sumas plats som ensam anfallare.

Initialt hade jag som sagt inga förväntningar på annat än en given förlust och var lite orolig över en del av bytena. Förvisso tycker jag inte Bobbie friberg José de la Cruz imponerat på vänsterkanten men duger hans låga lägstanivå för spel som mittback och var inte Joi väldigt seg förra året? Turligt nog fick jag helt fel. Bobbie fungerade utmärkt som mittback och kändes mycket säkrare än Andreas Tobiasson som även denna gång visade sig lämna och servera en del otrevliga returer till motståndarlaget. Inte för att det var något större problem med försvaret över lag. Tillsammans med Prince Ikpe Ekong och kapten Fredrik Lundgren spelade laget med ett aggressivt men väl avvägt spel. Ekong, som börjat säsongen lite oroligt med sina patenterade lösa sidledspassningar, lyfte sig flera snäpp, låg oftast hårt på motståndaren, arbetade över stora del av planen och slog många bra passningar.
Den här bilden har jag tagit från gp.se
Problemet i försvarsspelet stod snarare att finna hos ytterbackarna Kenneth Gustafsson och Jonas Lundén som inte riktigt alltid var på tårna och då framförallt den senare av dessa båda spelare. Detta var dock initialt inget större problem. GAIS satte snart ett kraftigt tryck på HIF som endast med lite tur lyckades freda målet under den första halvtimmen. Till skillnad från tidigare, framför allt Trelleborgsmatchen, gick passningarna fel först på den sista tredjedelen av plan vilket inte gav Hammarby särskilt många möjligheter till att utnyttja dessa misstag. Detta ändrades dock under sista kvarten när Hammarby sökte efter ett kvitteringsmål och GAIS återigen började göra en del ogenomtänkta rensningar. Innan dess hade dock det grönsvarta laget tagit ledning genom Wanderson Do Carmo som matchen igenom gjorde en god insats som både tia och nia. Framförallt blev han en målskytt; Gustafsson slog en högerhörna som Shaban i bajernmålet boxade, eller snarare stötte, snett ut mot vänster där Wanderboy kunde skjuta i mål. 1-0 till GAIS och jag började tänka att om GAIS kan göra ett mål till kan vi kanske få med oss ett oavgjort resultat.

På det offensiva mittfältet i övrigt var Johann Gudmundsson faktiskt en positiv överraskning för mig. Han spelade bitvis riktigt bra, även om en viss matchovana ibland lyste igenom. Levon Patjadzjan fortsatte sin tillvaro som Armeniens Garrincha (eventuella ungdomliga läsare [yngre än 60 år] som inte känner till denne lilla fågel bör omedelbums kolla upp honom på youtube eller mostsv.!), vilket förstås är roande och kanske på sikt en publikmagnet. Även om han ibland verkar ha lite av Garrinchas önskan att dribbla av vänsterbackar bara för att det är roligt. På topp var Daniel Morais Reis inget utropstecken. Han syns inte lika mycket som Suma gör, men det skall nog inte ses som något direkt negativt. Det är helt enkelt så att han spelar ett enklare spel som passar bättre ihop med rollen som ensam anfallare än Sumas dribblande spelstil. Denna dag kom han dock inte riktigt till.

Efter halvtidspausen, då jag var tvungen att skynda mig iväg för att köpa öl och lugna mina trasiga nerver, började GAIS mot bättre vetande nästan lika lovande som första halvlek. Jag tänkte nervöst att om GAIS lyckas hålla rent i en halvtimme har vi nog goda chanser att få en poäng men allra helst bör vi nog göra två. Det är den där 2-2 matchen mot Hammarby på Gamla Ullevi 2006 som hela tiden spökar i min hjärna (2-1 i 82:a och 2-2 i 91:a). GAIS skapade flera goda chanser men som vanligt ville inte bollfan in i mål. Jag vet inte vad det är för fel på bollarna i allsvenskan och varför de hatar just GAIS. Samtidigt skapade sig Hammarbu då och då en del giftiga lägen där endast Dime Jankulovskis reptil-reflex höll nollan bakåt. Dime var återigen bra och även om han var ute och flaxade lite som vanligt några gånger var han stabil, även om en del av framgången kan tillskrivas söderbrödernas dåliga avslut.

Efter 65 minuter lyftes Wanderson upp som anfallare när Daniel Nicklasson kom in på Morais Reis bekostnad. Ett överlag vettigt byte i lagom tid enligt min mening då den utbytte inte fick ut så värst mycket och måhända fortfarande är lite ur form. Bra då att Nicke fick komma in och arbeta lite vilket han gjorde med tämligen hyfsat resultat. På samma sätt hade Joi redan i 59:e minuten fått gå av för Tommy Lycén på vänsterkanten där han blandade och gav men i det stora hela var godkänd. Medan tiden gick blev jag allt mer orolig för ett oturligt kvitteringsmål så att man kunde gå hem och muttra 'de e la GAIS' samtidigt som de eviga optimisterna runt en tjoar att ett poäng mot ett Stockholmslag inte alls är kattpiss. Tur då att MP som ett sista byte i 88:e minuten tar av den nyttige och duktige Wanderson för den före detta anfallen, numera mittbacken Björn Andersson som anfallare (svårt att hålla tungan rätt i mun när man skriver om sådana vändningar). Några minuter senare kan segern definitivt tas ut i förskott när Andersson vinner en duell mot målvakten vid en hörna och nickar in 2-0 till atleterna. Den för dagen utmärkta klacken skanderar "Björn Andersson, störst bäst och vackrast" samt "segern är vår" och en liten tår får jag nog allt i ena ögat fast det var nog lite grus i alla fall.

Skall avslutningsvis säga att domaren Martin Ingvarsson gjorde en godkänd insats med allsvenska mått sätt. förvisso gjorde han en del felaktiga domslut men det är oundvikligt och de var i alla fall hyfsat jämt fördelade vilket inte gynnade något lagt allt för mycket. Dessutom är det meningslöst att skrika på linjemännen för att de vinkar för sent med nuvarande regler och domarinstruktioner kring offside; det är meningen att de ska vinka 'för sent'.