Återigen utan morgontidning (dessa förbannade kristna högtider!) och jag ger mig av på en anabasis genom svenska morgontidningars webbupplagor. Fastnar lite för gårdagens ledare i DN. Ämnet är förhållandet mellan människa och demokrati:
"Vi tvingas inte längre på samma sätt som tidigare kompromissa med våra själviska intressen. Genom att vi har lämpat över så många beslut – och så mycket ansvar – på myndigheter och marknadskrafter slipper vi organisera oss, konfronteras med den inte fullt så tillrättalagda verkligheten och möta dem som inte är som vi. Den ensamma, bråkiga eller försupna grannen hänvisas till socialtjänsten – eller lämnas kvar när vi själva väljer att göra bostadskarriär."
Samtidigt spenderar vi allt mer tid på krogar och caféer (det senare har trots allt varit något av det moderna samhällets födelseplats) och allt mindre tid på fackföreningsmöten. Vi pratar med politik men tar mindre eget ansvar.
Ja, så ungefär resoneras det i alla fall i ledaren, med tillhörande obligatoriska hänvisningar till Robert Putnam. Att vi möts mer med vänner och bekanta ute istället för att till exempel tala med våra grannar (som "urbana bönder") har både för- och nackdelar.
Vad jag personligen ser som ett större hot är ett försök att reducera medborgaren till konsument/brukare/åskådare istället för en aktiv aktör i samhället. Även om jag kan tycka att den deliberativa demokratin som vision är vackert naiv så är alternativet mycket, mycket värre.
Det är egentligen en skitsak och kanske inte något värdigt ett blogginlägg men i brist på inspiration och ork till något bättre kan jag inte låta bli.
Den gigantiska kafékedjan Starbucks har nämligen bestämt sig för att stämma ett fik nere i Linné för att deras logo liknar deras - ja, i alla fall om man får tro på Starbucks jurister. Kaféägaren är inte vidare bekymrad då namnet godkänts av Bolagsverket.
För lite mindre än ett år sedan avslutades en snarlik tvist där det stora spelföretaget Electronic Arts gav sig på rollspelet (alltså den gamla hederliga penna, papper och tärningar-varianten) Noir för att spelets namn och logo/text skulle vara allt för likt EA:s spel Black (notera på bilderna hur extremt olikt Noir är Black).
Detta är onekligen en intressant aspekt av marknadssystemet där ett stort företag utan synbar sans och reson ger sig på små företag för att dessa skulle hota deras varumärken. Man undrar verkligen hur de tänker. Är det så att bolagets jurister känner att de behöver hitta på något för att rättfärdiga sina löner och avdelningens budget?
Eller är det så att företaget gör riskbedömningen att det finns något att vinna på att slå ner hårt på några mer eller mindre slumpmässiga företag för att ingen verkligen skall försöka sig på ett autentiskt plagiat? Det tycks ju inte rimligt att det finns någon uppenbar kortsiktig ekonomisk vinst för Starbucks att staffa ett företag som verkar på en marknad som de inte ens är aktiva.
Nu när jag senast var i London så drack vi en del kaffe på kedjan Costa vars varumärke som i mina ögon är mer lika både Starbucks och Starcups. De står något årtalet 1971 på logon så Starbucks kan la inte ge sig på dem utan att riskera en rejäl baksmälla, men de kanske i sin tur kan ge sig på Starcups när Starbucks rättsprocess haverar?
För gemene man är la domen klar redan när nyheten om stämningen når dem via tidningssidorna. I kampen mellan David och Goliat är sympatierna förutsägbara och även om jag personligen aldrig varit på Starcups eller har några planer på att gå dit så kommer fiket troligen inte tappa några kunder den närmaste veckan om vi säger så. Hamburgekedjan Max vann troligen ett och annat på kriget med McDonalds, även om de förlorade själva slaget - mestadels på grund av tredje part kom i kläm, något som inte är aktuellt i den senaste rättstvisten. Kan en halv miljon i skadestånd från ett mindre företag (som kanske inte kan betala) - minus rättegångskostnader - verkligen väga upp den negativa reklamen - även på en marknad man inte agerar?
Hmmm, undrar vad Ölmärket Heiniken tycker om stjärnan i Starcups logo...
Tiden är några minuter i tio på lördags morgon. Platsen Lungrens konditori på Hisingsgatan. En okänd man med rufsigt hår och morgontidningen under armen sticker in huvudet och stegar långsamt in.
- Hur många dagar är det kvar till fettisdagen ? frågar han den unga kvinnan bakom disken som fnissar lite nervöst och säger att det har hon ingen aning om. Måhända tror hon att hon att göra med en galning. Något hon borde vara van vid; hon befinner sig trots allt på Djävulsön.
- Jag ta en semla och en stor kaffe, säger mannen och efter att han fått tillbaka en växel och en semla för sin ihopvikta hundring lunsar han över till ett bord med sin tidning.
Ungdomen baktalades förvisso redan av de gamla grekerna men på minst en punkt har det gått käpprätt år helvete. Det finns mängder av fik i framför allt centrala Göteborg. Tyvärr är de flesta av dem fullständigt värdelösa för människor som inte leker med i fåfängans fyrverkeri. Jag tror man måste vara lika fruktansvärt osäker som en svensk tonåring för att med god min betala överpriser för halvfabrikat serverat av en ung nippertippa i en genomdesignad lokal med obekväma stolar och stojiga brats. Nippetippan gör en min när man beställer "kaffe, svart" och säger att de "inte säljer kanelbullar, det är muffins som gäller i år."
Café Skogen - arbetarfik
Istället för designen på kaffekopparna och inredningen av lokalen kollar jag efter blått; blått hår (pensionärer) och blåkläder (arbetare) ger en riktlinje om var man kan hitta vettigt kaffe. Det var så jag hittade Café Skogen. På Slottskogsskogsgatan 53, ett kvarter från Mariaplan ligger sedan årtionden denna pärla och riktiga arbetarfik. Ett rum med kök - och då menar jag ett vanligt kök - med enkla bord och stolar och årtiondern av tidningsurklipp, skisser och bilder på väggarna. En sån här miljö går inte att designa, den måste växa fram. Kaffet är gott och kommer från en stor maskin som är ett tiotal år äldre än vad jag är (nej, jag överdriver inte). Dessutom ingår påtår, något som man aldrig får på innerstadens dyra fik längre.
"Arbetarcafé. Gå hit om du är blåställsbärare och vill ha en falukorvsmacka toppad med bacon för en billig peng. Gå inte hit om du är reklamare och vill ha en överprissatt chai latte samt en fullkornsciabatta med groddar."
Dock måste jag ge ett varningens ord till eventuella besökare. jag vill verkligen inte bidra till slumming av slipsnissar som kommer och ställer konstiga krav. i Precis som på trendiga fik så kan man göra bort sig rejält om man inte ser upp och kan de rätta koderna. I jakt på en gammal gepeartikel, som jag givetsvis inte hittade, ramlade jag på detta varnande exempel.
Det är en vanlig vanföreställning bland folk som läst för mycket böcker att arbetare lever i något förbannat naturtillstånd utan kultur och normer kring uppförande och att det handlar om att slappna av. Jag har alltid besökt platsen i rätt klädsel och om man inte initierats av någon redan invigd besökare så är det ingen idé att göra det komplicerat; gå in och ta en ostrafralla från kylen och kaffe från maskinen; stör inte personalen och betala först när du går; sätt dig ner och ta en tidning; glo inte på folk!; vid ett andra besök kan du ta nästa steg och beställa en skogenmacka.
--- K-märkning skall förstås tas bildligt. Det går inte att upprätthålla ställen som dessa med konstgjord andning. Det krävs att vi människor som inte har lust att leka trendig medelklass (detta bespottade, räddhågsna sociala strata) och bara vill fika går och visar med våra pengar vad vi vill ha, riktigt kaffe och riktiga frallor!
Söndagen innebar givetvis ett kort besökt på grisen i säcken. GAIS hade öppet hus på den nya arenan och som årskortsköpare var jag förstås nyfiken att titta till platsen jag förhoppningsvis skall ägna ett antal timmar utan allt för mycket smärta (Alvedon?).
Tänkte förstås på det men glömde givetvis kameran. Förvisso tämligen välfotograferatvid det här laget, men det hade kanske inte skadad och flera andra hade tänkt lite längre vad näsan räcker - och då har jag ändå längre näsa än de flesta.
Lutningen från Preppens läktare och ner mot plan är verkligen imponerande och kommer förhoppningsvis delvis övervinna några av de brister som i alla fall jag upplever med att se fotboll från kortändan. En vanesak menar kanske en del men som jag ser det så är avståndsbedömningen svår från den vinkeln. Men i och med att man kommer upp en del så kanske det blir bättre. Längst uppe från toppen är det nästan lite helikoptervy över det hela och man kanske kan låtsas att man spelar Football Manager.
Efter att ha sörplat i mig lite bjudglögg (lyckades hålla mig borta från fiskdammen) och gått runt ett varv med tillhörande tipspromenad kände jag mig i alla fall så positiv att jag öppnade plånboken och köpte en svart GAIS-mugg. Det är inte ofta jag köper souvernierer, och speciellt inte officiella GAIS-prylar, men en kaffekopp är ju bara en kaffekopp - hur ful kan den bli? Perkulatorn har arbetat klart och nu testar jag den. Som vänsterhänt uppskattar jag att klubbmärket finns på båda sidorna, så att både jag själv ch eventuella betraktare tydligt kan se att jag dricker ur en officiell GAIS-mugg.
Wiener Melange ja, det är sånt där äckligt slisk-kaffe som går att få i många av de kaffeautomater som ersatt kaffebryggaren på många arbetsplatser. (i Göteborgsversionen av P3:s Morgonpasset används Wiener Melange som en form av straff) Wien och kaffe var nämligen av central betydelse i Vetandets världs andra och sista del av Arvet efter Habsburg. Även om Österrike-Ungern kanske framför allt är känt för förfall, inre problem och auktoritärt styre så rådde även en liberal och framåtskridande anda på många caféer i centraleuropa under det multikulturella imperiets skymningstid. I programmet talade en man (gammal fysiker och intendent för Nobelmuséet, kommer inte ihåg hans namn) om hur många av kommande årtiondens stora namn som dagarna i ända satt på Wiens caféer och sörplade kaffe under utbytande av tankar och idéer. Inte konstigt att Svenska kungar totalt fem gånger förbjöd kaffe under 1700- och 1800-talet; det stoppade effektivt framkomsten av någon samhällsomstörtande kafékultur!
Med risk för att trötta ut mina trogna läsare, så kom detta mig att tänka på ett Kafébesök i USA för några månader sedan. Platsen var Mystic, Conneticut (Mystic kommer från orden Missi-Tuck; stor flod). En liten ort med sådär fyratusen invånare och en turistort av rang genom sin roll som historisk småort och plats för ett stort Sjöfartsmuseum och ett stort Akvarium. När jag och den bättre hälften kom dit med vår bensinslukande Chevy Malibu var turistsäsongen i stort sett över och i alla fall delar av lokalbefolkningen hade vågat smyga sig fram igen. Några av dem större vi på i ett trevligt fik på Main Street. Där sätt några invånare och spelade Schack samtidigt som de diskuterade allt möjligt. Medan även vi satt och spelade ett parti kom såväl Cern-reaktion, (en av dem var uppenbart insnöad på kvantfysik) guds existens, vetenskapsteori och det stundande presidentvalet. Det är förstås sådana mötesplatser man efterfrågar. Ja, i alla fall gör jag det. Idealiskt är ett kafé en plats där du kan stötta på någon någon okänd som berikar din dag och ger dig nya intryck. Hur uppmuntrar man uppkomsten av sådana platser i en tillvaro som är allt mer uppstyltat och där allt fler såväl fikar som bowlar ensamma, när de inte sitter hemma i sina hem och tänker på heminredning i hus vända bort från gatuplanet?
Bartleby's Coffee, West Main St.
Mystic är som sagt något av en turistort, men en allt för liten sådan för att tillgodose turistströmmarnas behov. Som synes är området runt Main Street allt för litet för stora besöksgrupper som vill ta del av charmen med den amerikanska småstaden. Så för dem har de byggts upp något mer tillgängligt; Olde Mistick Village. Med gott om parkeringsutrymme och direkt vid avfarten från motorvägen I-95 finns en artificiell by som man kan promenera runt i, och shoppa. Det är helt enkelt en upplevelse-galleria, lite som Freeport utanför Kungsbacka men bättre och mer rejält. Runt den artificiella byn fanns det givetvis ett vägnät utan trottoarer men med menläsa gräsmattor och nära tillgång till olika motell som EconoLodge, där vi bodde, och ett Domio's Pizza. Småståadsamerika gjort enkelt, rationellt och välplanerat. Undrar vart de oväntade mötena och intressanta erfarenheterna fanns.
Bensinslukande Chevy Malibu
--- Bowla ensam är givetvis en referens till Robert Putnams bok med samma namn kring det avtagande sociala kapitalet i USA. Bland annat baserat på hans tidigare erfarenheter när han studerade medborgarandan i Italien. oavsett om man avser starta ett bowlinglag eller kanske en revolt så behövs det lämpliga fik och ölhallar där man kan mötas upp och utbyta och forma idéer. Pop-teoretikern Richard Florida var inte först och inte på något sätt unik.
Downtown Mystic, bron mellan West Main St. och East Main St.
--- Main Street, USA har en central roll i den amerikanska självbilden. Trots eller kanske på grund av att andelen amerikaner som bor i Small Town America minskar konstant. I boken Friare kan ingen vara pekar förre utrikeskorrespondenten Göran Rosenberg på att småstaden ofta har varit basen för den amerikanska demokratin med town Meetings och andra sammankomster. Myten lever vidare (se bara på småstaden i massmedia, såsom Stars Hollow i Gilmore Girls där alla känner alla) men det sociala nätet är brutet i såväl USA som Sverige, eller?
---
Den gamla fysikern på radioprogrammet menade att även om de gamla fiken i Wien är hopplöst förlorade - kaffet ät dyrt och det är turister överallt - så har i alla fall erfarenheter återigen börjat ge fiket en central roll när nya campus planeras. Tror fan det, kunskap är la omöjligt utan kaffe, öl, whisky och rödvin (det senare främst för humanister). Hängde mycket på fiken när jag var ung, vacker student. Fast de bästa kunskaperna fick jag nog på en kvarterskrog utanför den planerade miljön där ett stort företag långsam tog över fik efter fik.
Jag har måhända vid något tidigare tillfälle gjort mig lustig över alla dessa olika dagar (helt oavsiktlig parafras på titeln till Kjell-Olof Feldts biografi) för specifika händelse, idéer eller koncept som finns för i stort sett allt mellan himmel och jord.
Det måste dock göra ett undantag för dagens dag; kanelbullens dag! Att vakna upp en lördagsmorgon och få kaffe och bulle på sängen av sin bättre hälft är definitivt anledning att föra in dagens i kalenderns kanon! Kanske till och med läge att göra det till en röd dag, annars kommer jag näppeligen får frukost på sängen även nästa år. Då är det dock dags att stryka någon annan dag för att inte minska landets produktivitet. Jag röstar för att ta bort rödheten från sjätte juni!
Förra året fick Nya Ullevi agera skådeplats för spektaklet Monster Jam. Stora så kallade monstertruckar förstörde gräsmattan som Got Event tvingades byta mitt under pågående säsong. Trots detta fick spektaklet återkomma även detta år. Men den här gången skulle det bli annorlunda, lovade Got Event. Även om gräsmatan inte blev fullt lika illa åtgången som förra gången är den dock undermånlig, något som representanter för såväl GAIS som den lilla satan har påtalat.
Zlatan, svensk landslagsspelare (bilden från när han spelade i Juventus) gillar nytt gräs
Inget har hänt, förren nu. Svenska landslaget skall spela en träningslandskamp mot Frankrike. Fotbollsförbundet besiktar arenan och sådär tio minuter senare aviserar Got Event att gräsmattan skall läggas om omgående. Den lilla satan, som har en hemmamatch snart, tvingas byta arena. Ja, om det skall kallas tvång att slippa slösa bort 90 minuter fotboll i den där betongjollen så har ordet tvång fått en ytterst positiv klang det senaste dygnet.
Det är tämligen uppenbart att landslagets önskemål är viktigare än de två allsvenska klubbarna som tillsammans spelar 28 allsvenska matcher (samt några ytterligare cup-matcher) under året. Wallin har reagerat med råge:
"GAIS är så upprört att klubben har bestämt att kräva ekonomisk kompensation av Got Event. - Vi har inte fått den varan vi betalat för och då förväntar vi oss en ekonomisk ersättning, säger ordförande Christer Wallin."
När man senast stod där borta på GHI med teaterkikaren och spanade ut över den öde betongen med den glada reklamsloganen Julstaden Göteborg från förra året undrar jag verkligen vad den varan egentligen är värd, en kaffe och en muffins? Arenachefen Anders Albertsson har ett minst sagt intressant perspektiv på händelsen:
"Samtidigt får båda klubbarna nytta av det här beslutet. Ser vi till framtiden är det inte IFK och GAIS som är hyresgäster, utan vi lever på att vara en trovärdig landskampsarrangör. Det är självklart så att när fotbollsförbundet säger något väger det väldigt tungt."
Ja, se där. GAIS skall vara tacksamma för att en viktigare kund vill ha något som sedan GAIS, av en lycklig slump, får ta del av. Det är förstås en inställning till kundvård som imponerar. Alliansklubbarna kommer inte tillbaka nästa säsong, så då är deras behov och pengar mindre värda och kan i stort sett ignorerar för de har ändå inget val i nuläget.
Det är ju som att hyra en nedgången miljonprogramslägenhet av ett kommunalt bolag... vänta, det är ju precis vad det är frågan om...
Söndag morgon och man sitter och sörplar kaffe när telefonen ringer. Det är någon tjej från TV4 Göteborg som undrar om jag är densamme som är med i nätverket YimbyGBG. - Öh, ja det är densamme, svarar jag. Mindre än två timmar senare får man stå ute på torget och svara på frågor framför en kamera. Noll kameravana och det känns mest som jag mumlar och svamlar. Det är en sak att uttrycka sig skriftligt och en annan att uttrycka sig verbalt framför en kamera. Hoppas dock att jag svarade vettigt. Lite knepigt att försöka uttrycka nätverkets åsiker och inte mina egna. Även om dessa i princip samstämmer i det mesta, är det en sak att stå där och representerar över etthundra medlemmar. Samtidigt väldigt trevligt att som simpel medborgare få vara med i den offentliga debatten.
När det skall sändas är inte riktigt klart. Hon skulle (förhoppningsvis) höra av sig. Om de inte gör det så kommer jag nog missa det fullständigt, då jag i stort sett aldrig ser på TV-nyheter.
Säga vad man vill om Gothia Cup och dess arrangör BK Häckens eventuella vinning på densamma - ibland är det skönt att bara kunna glida ner till närmsta bollplan och titta på de bataljer som råkar utspela sig där.
Hade en del tid över på eftermiddagen och tog mig ner till Hisingens San Siro på Fjärdingsgatan för att se om det var något att ha. Cupen vill samla de mesta av sina bästa matcher på Heden, men vad är det roliga med att ta sig ända dit och försöka välja vad man skall stå och vilka lag man skall kolla på? På Fjärdingsplan är det bara en match åt gången och inte så mycket bök. Det är skönt att komma undan allt trams runt omkring en vanlig match med poliser och vakter, trängsel, biljetter som inte går att köpa i lucka, betong och löparbanor samt allt annat som följer med livet som GAIS-anhängare i dessa dagar.
Dessutom skall tydligen tv4-flanen Patrik Ekwall återigen kommentera händelseutvecklingen på Heden 4. Eller, kommentera kanske är fel ord. Var förbi en dag förra året och Ekwall satt uppflugen som en trött padda med en mikrofon som han lite slött gav ifrån sig lite ljud i. Det var la inte precis analys på högsta nivå och i bästa fall så lyckades han få resultatet och lagens namn rätt. Stackars Ekwall hade la varit ute och cocktailat dagen innan och var lite trött. Nä, då är Fjärdingsplan bättre!
Llano 2000 2 - 0 IK Grand Bodö (P18) Jag kom ditt med min cykel några minuter in i matchen. Att jag kom i början lyckades jag bara lista ut efter ett tag - inga informationstavlor och sånt modernt fjams här inte! Det spanska laget med det fjantiga namnet ('2000' lätt väldigt tufft och avantgare 1998 -tänk bara på datorspel Som Sim City 2000, Gunship 2000 och viruset Windows 2000 - tio år senare låter det bara omodernt och fjantigt) var en rätt seg tillställning. Norrmännen gick mest fram och var stora och välväxta men hade ingen fantasi överhuvudtaget. Några av spanjorerna var både korta och satta - en högerback var inte mer än 1,5m annat än runt midjan - men hade lite mer vilja, även om de flesta anfall slutade med teatraliska svandyk i straffområdet. Båda målen kom på retliga lobbar. den spanska tränaren pladdrade - vamos, vamos! - konstant. Jag var inte imponerad och övervägde att ta mig hemåt igen.
Mullsjö IF 1 - 0 Sollentuna IF Fotboll 1 (P14) Istället drack jag en kopp kaffe för en tia och väntade in nästa helsvenska möte med fjortisar. Det kan vara lite kul när yngre spelar. Det blir så mycket mer ytor och tempot blir lite högre i och med den kortare speltiden. Även om Mullsjö var lite bättre så var det en rätt jämn match i det stora hela och jag tyckte lite synd om Sollentuna, som allt för ofta sprang offside på sina bästa lägen.
Harrow School 1 - 0 Falu BS FK (P16) De här två lagen var båda bättre än de två år äldre lagen jag såg först. Harrow School spelade typiskt brittisk fotboll; det finns bara ett tempo och det är högt - sparka och spring! För har den gamla internatskolan Harrow sin egna unika form av fotboll som är en efterlevnad av den tidiga engelska skolfotbollen. Men idag spelade de alltså klassisk association football av den inte fullt så gamla men väl så beprövade arbetarklass-sorten. Tempot chockade till en början dalmasarna som dock kom in i matchen efter ett tag och hade mycket väl kunnat vinna om de gjort första målet. Nu blev det istället Harrow som gjorde detta och Falu BS tappade förtroendet på sig själva, blev allt omständigare och även om de i andra halvlek hade en del chanser så var resultatet rättvist. Sedan kanske jag tyckte att Falu BS var ett bättre lag med lagledare som kommunicerade ut mot sina spelare mellan engelsmännen ägnade sig och konstant press över hela plan medan deras tränare stod och skrek ut olika klyschor som sedan några av pojkarna upprepade som ett eko. Om Falu BS någon gång hade lyckats få upp sitt tempo och pröva Harrows till synes naiva försvarslinje med snabbare bollar så, men det fick man aldrig se.
Sommar är oftast nyhetstorka för lokalblaskor ute i provinserna. Måhända är det detta som får gp.se slänga upp slutsatserna från en kandidatuppsats från Handelshögskolan som en stor nyhet.
Ämnet är la i sig gott och intressant - hur kan man göra Avenyn mer attraktivt? Jag har trots allt själv vid något tidigare tillfälle gnällt lite om hur ointressant paradgatan Avenyn är för många av oss i lokalbefolkningen. Trots att Avenyn är Göteborgs mest kända gata utsocknes så känns den ofta tämligen öde.
"- Det som saknas mest i dag är shoppingen. Det är de som vi har intervjuat, fastighetsägare samt företrädare för föreningen Avenyn och kommunen, ganska överens om. Det unika med Avenyn är just mixen och den måste behållas. Samtidigt får shoppingen längs Avenyn inte bli för exklusiv men den måste vara unik och inte bara erbjuda det som alla andra gör, säger Ida Gustafsson."
Jag skall inte gå in närmare på deras metod eller slutsatser bortsett från en - Spårvagnarna bör tas bort från Avenyn. Märkligt, är min första reaktion. När jag någon gång vill åka vagn till Stadsbiblioteket irriterar jag mig lite över att det är så stretigt att gå upp och ner från hållplatsen Valand - måhända har inte kulturen vid Götaplatsen fått någon plats i Handelshögskolestudenternas perspektiv?
"- De som svarat och de vi har talat med är också ganska överens om att spårvagnarna bör flyttas från Avenyn. Inte alls så att kollektivtrafiken ska bort, det måste finnas hållplatser nära, men trafiken kanske inte behöver gå rakt genom gatan, säger Ida Gustafsson. "
Men även om vi bara ser det från ett kommersiellt perspektiv så tycket jag det hela är märkligt. De som svarat på en enkät eller svarat på studenternas fråga vill tydligen ha hållplatser nära, men inte på gatan. Låter lite som ett nimby-beteende. Men hur skall folklivet gynnas av att det blir än bökigare att ta sig dit? Spontana besök på gatan la inte precis öka.
Jag kan inte riktigt förstå hur spårvagnarna på Avenyn kan uppfattas som störande. Finns det någon gata i centrala Göteborg där spårvagnen är ett mindre problem än där skulle jag bli förvånad. Den går långt ifrån trottoaren och ingen kan la bli överraskad av en spårvagn. Kommer gatan kännas mindre öde och ogästvänlig utan kollektivtrafik? Dessutom är spårvagnen del av Göteborgs varumärke och bör således vara närvarande på paradgatan. Är det ingen som tänkt på att det är det arkitektoniska uttrycket med en bred paradgata a la Germania som måhända är anledningen till att folk inte vill vandra runt där i snålblåsten när det finns folkvimmel och närhet till andra shoppingstråk i staden?
Skummade igenom uppsatsen. Den verkar rätt bra skriven och väl genomarbetad - en massa babblande förstås, men det är la obligatoriskt i en C-uppsats. Att jag var lite dryg tidigare beror på att jag inte fick några förstasidesrubriker på min tid. Jag är la bara bitter.
Även om jag inte gillar att begränsa min verklighet till koncept som varumärke - det är helt irrelevant för mig som medborgare - så fanns det en del intressant. Även om det förstås är en massa babbel som följer med uppsatskrivande.
Lite tråkigt och kvällstidningsartat av gepe att lägga fokus på det där med spårvagnarna. Från ett blandstadsperspektiv så nämnde en kulturfotograf (Håkan Berg) hur det bland annat försämrats genom mindre lokalbefolkning och biografernas försvinnande.
Föreningen Avenyns undersökning ger jag inte mycket för (ja, jag kan en del om statistiska metoder). Och Inglasning som lösning är bara en reflexrespons från sinnesslöa individer.
För att bre ut mig så togs även problemet med Bergakungen upp - något jag gnällt om tidigare. Genom att det ligger i det stendöda mono-området som är evenemangsstråket så försvinner besökare till all den kringaktivitet som ofta följer med ett biobesök - för ingen orkar ta sig mellan Bergakungen och avenyn för en kaffe och en bulle eller en öl.
Efter att för några dagar sedan skrivit om den nya, flexibla nationalismen som inte styrs eller uppmuntras av överheten blir man tack vara gepe återigen påmind om att världen inte alltid är som i mitt lilla hörn av västeuropeisk välfärdskapitalism; Japans nationalism är annorlunda.
Follow the Leader - It's the Bushido Way!
Japans nationalism under perioden fram till och under andra världskriget var av det järnhårda slaget. Ofta refererad till som Bushido (krigarens väg) var det en på många sätt aggressiv, imperialistisk militarism som rättfärdigade den Japanska militärens framfart i bland annat Kina. I och med att de förlorade mot USA och andra allierade 1945 såg MacArthur (befälhavare för ockupationsstyrkorna) det som mycket viktigt att undergräva möjligheterna för denna nationalism genom kraftiga sociala, ekonomiska och inte minst konstitutionella reformer; formellt sätt har Japan inskrivt i sin konstitution att de inte får använda eller hota med våld i sina relationer med andra länder och för att uppnå detta syften skall de heller inte ha några mark-, havs-, eller luftstyrkor (men har ändå en kvart miljon man som försvar).
Enligt artikeln har nu nationalismen lite av en revival i Japan. Troligen beroende på ökande klyftor och sämre ekonomi som de styrande- alltså i alla fall delvis uppifrån, inte nedifrån som Nationalism lite - vill försöka skyla över med hjälp av en enande nationalism. I Tokyo har hundratals lärare bestraffats för att de vägrat stå upp under Japans nationalsång, från före kriget och en hyllning till kejsarmakten. Lärarna har sänds till korrektionsanstalet, deras hem har genomsökts av polis, dömts till böter och stängts av från sina arbetsplatser utan lön.
Turistmålet Stalinlinjen
Till vänster om gepes artikel är Svetlana Aleksievitj krönika. Däri får man ofta läsa beklämande reportage från länderna i öster. Som till exempel Stalinlinjen utanför Minsk. För de mesta hyfsat intresserade är det välkänt att såväl Stalinlinjen som Molotovlinjen längre västerut inte var något annat än minimala farthinder för blixtkriget under operation Barbarossas första månader. Men i Vitryssland skeppas barnen ut på obligatoriska klassresor för att få se linjen för det tappra försvaret av Minsk - något som aldrig ägde rum (även om några inringade divisioner höll ut förvånansvärt länge längre västerut). Någon vecka sedan skriver hon om en utställning om den Ukrainska hungersnöden 1932/33 (GAIS slutade 2:a i Allsvenskan) som förstördes av nationalistiska ungdomar i rörelsen Nasji när den kom till Moskva medan myndigheterna såg mellan fingrarna. Samma rörelse var bland annat involverade i Estlandsfientliga dåd förra året; lite av Putins unga SA som håller ordning och reda på folket.
Om man bara ids öppna tidningen så finns där alltid något som stör ens bekväma bild av en värld av liberala, progressiva ateister. Tokarna är fanimej överallt tänker jag och sippar på mitt Perkolatorkaffe. Återfallsförbrytare Kaffe Latte-drickare borde sändas till inre Lappland på tio år utan rätt till brevväxling - de är ju fanimej värre än paragraf 58:are.
Efter att slutligen, sent på kvällen, lyckats ta mig igenom mon morgontidning dyker där lite oväntat upp en debattartikel om nya Skeppsbron av det moderata kommunalrådet Jan Hallberg i samarbete med arkitekten Akke Zimdal. Det är inte den första i en rad av förslag, som till exempel denna av formgivaren Lars Jonsson.
Som medborgare (nä, jag är faktiskt inte omyndigförklarad!) med intresse för stadsbyggnadsfrågor är det förstås av intresse att läsa vad som olika politiska grupperingar har för visioner. Eftersom jag inte har några barn och bor nära Ättestupan är ju inte skol- och sjukvårdsfrågor så värst viktiga för mig.
Borgerliga sjöbodar
En politiker håller i pennan (i alla fall halva) och det märks. Drygt halva artikeln går åt till att framhäva Skeppbrons roll i Göteborgs kontakter med andra platser och kulturer. Låter förstås väldigt bra att framhålla såväl Göteborgs internationella roll och det multikulturella samhället:
"Vi ser gärna att den nya Skeppsbron skall bli en plats dit människor gärna söker sig för att möta det nya, spännande och annorlunda[...] Här skall finnas bostäder med blandade upplåtelseformer och gärna studiolägenheter som gör det ekonomiskt möjligt för kreativa yrkesutövare att förena boende och arbete."
Låter förstås bra i teorin, men är det realistiskt i praktiken? Dialog Södra Älvstranden släppte fram mängder av olika - mer eller mindre realistiska - visioner om platser för kultur och integration men det gick i mångt och mycket bortom vad som ansågs som stadsbyggnadsfrågor. Hallberg/Zimdal fångar delvis upp några av dessa saker med sin vision fast i nedbantad form; integration med inflyttning från nordost har blivit till blandade upplåtelseformer. Kommer ens denna moderata vision att klara av kontakten med verkligheten? Kommun vill ju inte att Södra Älvstranden skall kosta något.
Kan marknadens aktörer ens acceptera några billiga studiolägenheter till medellösa konstnärer i dyra, nybyggda hus mitt i stadens centrum? Hur många år tar det innan hyresrätterna ombildas till bostadsrätter? Hur mycket av annorlunda och spännande affärer och kaféer kommer det att överleva och hur mycket kommer att tas över av H&M, McDonalds och någon av Eva Olssons kedjor precis som i andra delar av innerstaden? Man kanske kunde hoppas, men under rådande omständigheter är jag tyvärr skeptisk. Sedan tycker jag nog att husen, som tydligen måste vara identiska, i förslaget kunde vara lite högre än tre äpplen.
*****
Som av en slump råkar Gepes kultursidor ha med ett reportage om hur Bowery Street på Manhattan där udda konst, en dynamisk musikscen (CBGB's), prostitution och en hel den alkisar trängt undan av lyxbutiker och dyra lägenheter. Var aldrig på den gatan när jag var på Manhattan för några år sedan. Dock tyckte jag att det fanns en del intressant och udda i the Village, fast då är jag måhända diskvalificerad som heterosexuell man med blekfet hy och utan direkta drogproblem (bortsett från kaffe då). Hoppas snart få tillfälle att utröna utvecklingen på plats.
Oaktat Skeppsbrons närhet till det föga kreativa Rosenlundsgatan och de sidor av låga hyror som är föga önskvärda i något sammanhang tror jag nog att Skeppsbrons framtid kommer att ligga närmare det nya Bowery snarare än det gamla.
Den sista minuterna inför VM-premiären 2002 (Senegal 1 - 0 Franrike) satt jag som ett spänt barn på julafton i en stor soffa. I kylen fanns det folköl och jag sörplade ivrigt på ännu en kopp kok-kaffe med dagens tidningsuppslag om premiärmatchen framför mig. På papperet hade jag stuckit under och rättat. Jag hade redan tittat igenom alla namn och preliminära uppställningar och var nog förberedd nog att hoppa in som kommentator om det skulle behövas. Jag såg varje match den gången.
Idag är det tredje dagen på EM 2008 och jag orkar knappt lyfta på ögonbrynet. Har la sett ett par halvlekar men tappar oftast fokus och går bort till datorn, bläddrar lite i en bok eller en tidning, klappar på katten eller går runt lite i lägenheten som en osalig, blassé ande. Premiärmatchen spenderade jag på restaurang med min bättre hälft - trots att Tjeckien spelade. Intresset är nära noll.
Va fan är de så glada över då?
Ikväll skall jag försöka engagera mig i Holland - Italien. Kommer jag att lyckas? Risken finns att tidigare beteende kommer att upprepas både ikväll och även imorgon kväll. Vad är det för intressant med laget Sverige (och sin 'klack' med det häftiga namnet Camp Sweden... borde det inte vara Sonderkommando Schweden?), ett tämligen ointressant lag i det stora hela.
Jag har allt svårare att engagera mig för landslagsfotboll överhuvudtaget. Nerven finns där inför en viktig [sic!] försäsongsmatch med GAIS. Det finns inte ens några GAIS-spelare med i någon av trupperna, i så fall hade man i alla fall kunnat sitta och oroa sig för att den eller dessa spelare blir skadade och på så sätt fått den obligatoriska, nödvändiga känslan av en nära förestående katastrof och ett totalt jävla mörker som jag associerar med fotboll.
EM är en alldeles för lycklig tillställning. Ja, om man nu får kalla det EM. Uefa menar la att det skall kallas Euro 2008 och inget annat. Lite som Säve flygplats som tvungen skall kallas Gothenburg City Airport (uttalas med Arlanda-engelska). Jag är inte så bra på engelska, City måste betyda äng eller åker eller nåt liknande.
Efter att ha sörplat i mig en kopp kaffe och läst halva tidningen är det dags att gå ner till affären och köpa frukost. Söndag är givetvis den självklara brödköpardagen (torrt är en krydda)! Ingen kan anklaga mig för att vara överdrivet noggrann med mitt utseende, men i sommarhettan gäller onekligen andra klädkoder. Hasar ner för trappan med grönbruna trekvartbyxor och en tight, vit t-shirt med tryck från Thailand. Dessutom orakad, fast det är jag nästan året runt förstås. Jag ser helt enkelt ut som en boråsare på husvagnssemester!
Så där, ännu ett inlägg om mode. Jag sitter nu bara och väntar på att aftonbladet skall höra av sig så att även jag får en krönika i veckan och en massa träffar på min blogg. Pengar, berömmelse och kändisfester runt hörnet!
Det är eftermiddag, min bättre hälft har gått och lagt sig för att vila sig en stund, jag ger mig på min fjärde kopp kaffe och på radion går det eminenta humorprogammet Mammas nya kille på P3 där karaktären Patrik håller låda. Hoppar runt bland olika inlagda länkar och når snart bottenskrapet - Gepe - som lyckas visa att det även går att ge ett reportage en missvisande vinkling med hjälp av bilder (och i ingressen också). Hur? Förklaring kommer nedan.
Texten heter "Svenska fans mest passionerade", är egentligen från TT, refererar till en rapport av Social Issues Research Center (SIRC). Ovanför bildtexten visas en bild på människor i svenska landslagets kläder och souvenirer. Rapporten som refereras till heter "Football Passions" och är sponsrad (sic!) av Canon (sic! igen).
Slökollar igenom rapporten och uppfattar först en lite luddig metod då det inte uttrycks tydligt hur de så kallade fansens har selekterats ur den totala populationen (jämför med SOM).
Kappvändande flanar eller hängivna supporters?
Det visar sig dock att nästan 80 procent tycker att klubblaget är viktigare än nationen. För svenskar var denna siffra närmare 90 procent. Nu när det drar ihop sig till EM skall alla marginalare och de som knappt bryr sig om allsvenskan komma fram och låtsas att de är passionerade fotbollsanhängare, ivrigt påhejade av media. Sedan så blir det allsvenskt lunk och beskrivningar om supportern som huliganer i media som vanligt igen. De passionerade supportarna är således inte i första hand anhängare av landslaget utan håller på ett klubblag - i första hand GAIS (det är inget som framkommer i den internationella rapporten, men det låter la rimligt?). Gepes bild och ingress är således missvisande.
Sponsring och oklarheter kring metodiken gör mig en smula skeptisk på förhand till rapportens slutsatser. Dock alltid trevligt med allt som framhäver supportern som något annat än en våldsam galning, fast då är jag ju i och för sig föga objektiv.
Om ni fluktar igenom rapporten, notera framförallt deras nyttjande av faktoranalys för att dela in supportrar i olika grupperingar (s.55), vilket jag tycker var ett intressant grepp lite utöver den enkla regressionanalysen eller tröttsamma och sällan givande deskriptiva statistiken med sina stapeldiagram.
På grund av omständigheter bortom min kontroll är det tid för en långhelg i Arjeplogs kommun. Utanför mitt fönster strålar fortfarande solen. Folk bär kortbyxor och kortärmat. Träden och blommorna har slagit ut. Inte en enda person bär hårig fleecetröja eller skoteroverall. Människor talar i hela meningar. Öl och kaffe flödar på uteserveringar.
Våren är här!
Allt detta lämnar jag nu bakom mig. Jag är tillbaka till början av nästa vecka - hoppas jag.
*****
Den riktiga, historiska Kropotkin åkter frivilligt på geografiska expeditioner till områden som Norra Manchuriet, Transbajkal och Amur såväl som till svenska och finska glaciärer under andra hälften av 1800-talet. Jag fördrar nog trots allt att göra upptäcksresor i mer bildlig bemärkelse. Gärna bekvämt i en soffa eller fåtölj med en varm kopp kaffe eller en kall öl.
*****
För att inte bloggen skall verka fullständigt död har jag slängt ihop ett längre inlägg som kommer att publiceras medan jag är borta - ett obamhärtigt reportage om er bloggares mörkare, snaskigare sidor utlovas!
(även publicerat på Bobbie till VM 2010) Så var det slutligen tid för den match jag och många andra fasat över i flera veckor; derbyt mot lillebror. På senare tid - vi talar decennium - har lillebror växt sig några centimeter längre, vilket har lätt till ett föga klädsamt beteende hos många av lillebrors anhängare. Konstigt det där, min egna lillebror är några centimeter längre än jag är men det är inga problem för det.
Hur kan jag egentligen försöka sammanfatta denna match? I det flesta av GAIS tävlingsmatcher - och då framförallt derbyn - så tappar jag lätt förmågan att analysera. Grönsvarta och blåvita bluppar rör sig på ett grönt underlag och så fort bollen är hos en blåvit spelare eller på GAIS planhalva knyter sig hela min uppsättning av inre organ och jag får svårt att andas tills grönsvarta spelare erövrat bollen och fört över den till offensiv planhalva.
När nu många återigen (med den oavsiktliga hjälpen av idioter) vill ersätta en levande läktarkultur med stora sittplatser för stora rumpor med serveringsmöjligheter och andra lyxiga faciliteter hoppas jag verkligen de tänker till lite extra på oss gamla läktarvrak som trots allt inte kan hålla oss borta från det nya finrummet. Jag önskar mig tillgång till syrgas i stolarna och tillgänglig personal som är kunniga i hjärt-lung-räddning och i värsta fall kan intubera (jag är expert på hur sånt går till, för jag har sett på "Cityakuten"!).
Jag är helt enkelt lite som en prepubertal Nick Hornby (jag förutsätter att mina läsare har läst "Fever Pitch" minst tre gånger). Skillnaden är dock att jag för länge sedan borde ha lämnat både pre- och pubertala egenheter i mitt beteende bakom mig ("Hej Bullen/Kamratposten, är jag normal?"). Därför känner jag mig lite malplacerad på Gamla Port där människor går runt och har trevligt och festar före den solklara förnedring som kommer jag vet kommer att följa. Men jag känner mig ändå tvungen att ta mig dit, dels för att hämta ut biljetten till Halmstad (ser att de säljs på fiket vid Harry Hjörners plats imorgon lördag, gå ditt om du saknar biljett!) och fylla på hjärnan med lite mer gift för att dämpa ångesten. Hade redan hällt i mig två liter kaffe och tryckt på reload på gais.nu för att inte missa några intressanta inlägg om Överåsparkens historia och nuvarande status. Ja, appropå Överåsparken tycker jag att det är ett utmärkt initiativ att har gårdapôjk som avmarsch-låt från GP, även om det förstås kanske är lite mycket begärt att hoppas att folk skall klara av verserna. Stefan Ljungqvist var där och sjöng, fram till för ett halvår sedan trodde jag han var död (jag har nåt den ålder där alla kändisar från förr är döda) men han såg rätt frisk ut.
Någons mobilinspelning, jag byter om jag hittar något bättre Ja, just det, matchen! Jag var helt enkelt tvungen - på grund av ovan nämnda mentala tillkortakommanden - att ladda ner matchen för att kunna få ihop något vettigt att skriva om spektaklet. När jag gjort det och börjat bella slogs jag som vanligt hur proffsigt intryck Canal+ sändningar ger. Det är annat än TV4 det. Det är inte direkt någon nackdel att man möts av Pelle Blohms nuna på skärmen. Sedan höll jag oftast med kommentatorerna i deras analyser, vilket förstår lyfter dem i mina självgoda ögon.
Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; D. Durmaz, A. Tobiasson, B. Friberg da Cruz, J. Lundén; P. Ikpe Ekong, F. Lundgren; E. Hédinsson, W. do Carmo, L. Patjadzjan; D. Morais Reis
Vad som framförallt upptog mina tankar innan match handlade om hur GAIS skulle göra med vänsterkanten; Kenneth Gustafsson var ju avstängd från debaclet i Kalmar och många har kommit och gått som vänsteryttrar under de första fyra matcherna. I någon tidning trodde en journalist att Eyjólfur Hédinsson skulle spela som offensiv innermitt och att Wanderson skulle få flytta ut på kanten. Jag var skeptisk, då Eyjo inte gillar att spela så långt upp i banan, men samtidigt är det en spelare som känns bra att ha med. Lösningen blev att placera honom på positionen till vänster och där var han förvånansvärt bra. Han är inte precis en klassisk ytter i sin spelstil men har verkligen lungorna (och då menar jag att han har bra kondition, inte stora bröst) för det. Han löpte över stora ytor och gick ofta in centralt i plan; lite av en fri roll. Vänsteback fick David Durmaz bli, något jag tyckte han klarade av bra och han lyckades få till en del hyfsade uppspel under matchen.
Redan tre minuter in i matchen presenterar IFK Göteborg sin spelidé. Ett långt inlägg slåss mot straffområdet och tre blåvita spelare tjurrusar in mot mål för att stånga in bollen. Nu har jag inte följt IFK:s matcher, bortsett från när de spelar mot GAIS för vem fan vill kolla på allsvensk fotboll utan hjärta? Men nog känns det som klassisk blåvit 4-4-2-strategi. Sparka och spring, in med bollen i boxen och rusa in. I det avseendet har de ett utmärkt anfallspar i Wernbloom och Wallerstedt. Inte är det särskilt vackert men det torde vara tämligen effektivt. Som gaisare är det lätt att försöka förmildra tillkortakommanden med att tala om moraliska segrar och vackert spel, men nog fan är tre poäng mycket vackrare än noll!?
Onekligen var det så att GAIS stod för det vackra spelet som personifierades av Wanderson do Carmo och Levon Patjadzjan. Wanderson finner och jobbar matchen igenom på små ytor mellan motståndarnas backlinje och mittfält, trixar och sliter och finner de mest kreativa lösningar på problemen. Svagheten både han och anfallaren Daniel Morais Reis har är deras lama avslut. Allt för ofta förvaltas bra lägen illa då bollen knappast får mer än styrfart mot mål. IFK:s danska målvakt är duktig och håller kvar blåvitt i matchen, men nog var många av avsluten inte så värst svåra att ta hand om. Det verkar som de varit för lite gröt i de båda brassarnas diet under uppväxtåren (jag baserar mina kunskaper om brasiliansk ungdomskultur på att jag just håller på att läsa boken "Guds stad/Cidade de Deus", skulle dock säga att filmen är mycket bättre än boken, men jag hoppas att deras uppväxt var lite trevligare än så). Till skillnad från IFK finns inte riktigt förutsättningar för dessa båda unga spelare att tjurrusa in i straffområdet, utan de flyger mest omkull. Deras möjlighet att matcha löpningar med inlägg kan delvis ursäktas med svårigheterna att veta när inläggen kommer. Under matchen är nämligen Levon från Jerevan hela tiden på språng, dribblar och fintar så mycket att ingen vet när han här nöjd och hur och var inlägget kommer. Han är en fantastisk spelare och utsågs tämligen rättvist till matchens lirare, men kommunikationen med medspelarna bör förbättras, ibland är nämligen de lika bortdribblade som motståndarnas vänsterback. Nu fick Christos Christofordis hoppa in med tjugo minuter kvar, en spelare som är lite tyngre i kroppen och kanske kan ändra på några av de här problemen i framtida matcher.
Motståndarna är inte helt ofarliga, även om deras klara målchanser inte är lika många som GAIS. Dime Jankulovski ställs inte inför några större prov och klarar sig bra, delvis tack vare Hysén juniors oförmåga att avsluta på mål. Till stor del beror detta på att GAIS håller lagdelarna tätt ihop. Bobbie Friberg José de la Cruz övertygar återigen som mittback, hans snabbhet och bollskicklighet är en klar tillgång fram tills dess att Ekunde är tillbaka i fullgod form, och Andreas Tobiasson visar inte upp samma obeslutsamhet som några av de tidigare matcherna. Även Jonas Lundén sköter sitt försvarsarbete godkänt. De grönsvarta spelarna visar hela tiden en vilja att reparera sina egna individuella misstag istället för att lämpa över problemet på någon annan och inget av detta hade fungerat utan dirigenten och bollvinnaren Prince Ikpe Ekong som återigen gick ut och visade att han är kung när det gäller, med lite hjälp från kapten Fredrik Lundgren förstås.
GAIS spelade som sagt den bästa och vackraste fotbollen och förtjänade minst oavgjort. Men vem tror egentligen att livet är rättvist? I 77:e minuten kommer ett svepande inlägg från vänster som når en - just det - tjurrusande Pontus Wernbloom vid bortre. Sittplatsare stället sig upp och tjoar, jag och många andra med mig sjunker bakåt med ett kollektivt suck av besvikelse och smärta. Det är inte rättvist! Sorgen förbytts i glädje och lättnad när vi förstår att domaren har blåst av för att Tobiasson blivit manglad av mittbacken Sigurdsson i eget staffområde. Målet godkänns ej och Wernbloom är topp tunnor rasande, springer runt och gormar på domaren och skriker ut sin besvikelse.
Låt oss dröja oss kvar vid karaktären Wernbloom för ett tag. Under senare tid har han allt mer framställts som en galjonsfigur för blåvitt. En ung kille från regionen med ett typiskt "fullast på ett högstadiedisko"-utseende som en yngre ståplatspublik kan identifiera sig med. Gick jag över en gräns nu (en del yngre förmågor i GAIS-klacken ser förstås inte bättre ut)? Måhända. Wernbloom besitter onekligen de egenskaper som gör honom avskydd hos motståndarnas supportar och därmed nästan per automatik en älskling hos de egna. Vem utanför Skaraborg fällde en tår när Mathias Svensson tvingades lägga skorna på hyllan? Hans sätt att agera och bete sig när han får ett mål bortdömt eller ett domslut går emot honom kan och bör kanske snarare ses som ett uttryck för engagemang än som gnäll - det är lite svårare att blunda för hans tendens att försöka filma sig till fördelar. Problemet med Wernbloom är att han nu, likt andra slitvargar som Fredrik Lundgren och KFF:s Henrik Rydström uttrycker sina tankar i en blogg på gp.se där hans tankegångar inte är mycket bättre än den fullaste killen på högstadiediskots (dock är stavningen och grammatiken mycket bättre - får han hjälp eller ej?). Jämförelsen är inte smickrande, för att inte tala om man skulle jämföra hans alster med ovan nämnda Pelle Blohm-står-när-de-andra-faller.
När matchen till slut är över, laget har tackats av (så inte att IFK tackade av sitt lag - kanske kom de lite sporadiska "hata GAIS!" därifrån) och jag får gå ut i det fria utan att bli överfallen av Wisemen så är i alla fall jag kluven. Visst vad det en härlig och underhållande match; visst bestod mina förhoppningar innan match om att enbart behöva förlora ärofullt och vackert; visst tänkte jag att en poäng inte är så pjåkigt mot mästarna; visst tänkte jag i paus att likt mot Kalmar så kommer GAIS att bli överkörda i andra halvlek - men när IFK nästan viker ner sig i andra halvlek och spelar som ett pojklag känns det surt att inte få ihop tre poäng.
*****
Samtidigt vinner Ljunskile sin första match för säsongen mot förmodade topplaget Elfsborg. Tränaren Haglund klagar, som vanligt, på bortalagets gräsmatta. Samtidigt vet alla som varit där om att Elfsborg alltid vattnar sin platsmatta för match, oavsett om det regnat hela dagen, vilket det förstås oftast gör i Borås. Låt mig citera Haglunds mittfältare Ishizaki från senaste numret av Offside:
"Det är många lag som kommer hit och klagar på att det är svårt att ställa om från vanliga gräsplaner till vårt konstgräs, men vi spelar ändå på elitnivå - de borde klara av att anpassa sig till att det går lite snabbare här."
Tydligen hade Ishizaki och övriga spelare i Elfsborg svårt att ställa om till det lite långsammare spelet i Panos City - borde de inte klara av det som spelare på elitnivå?
Efter arbetet begav jag mig till en affär vid Harry Hjörners plats för att inhandla ännu en übertjock fantasyroman (andra delen i en trilogi) som min fästmö - som har influensan och hållit både sig själv och mig vaken halva natten med sitt hostande - läser ut på två dagar, medan det tar mig åtminstone en månad att läsa ut samma bok - det är synd att man är lite mentalt efterbliven.
På vägen ner för den i det närmaste förhatliga Fredsgatan (nästan alltid för mycket folk som dessutom inbegriper NK-besökare) känner jag en doft som det inte går att säga nej till. Nu pratar jag inte om den trånga affärsgatans blomsterbutik eller den minst sagt doftrika tvåltillverkaren i NK:s bottenplan utan om Kaffehuset Mauritz; troligen stans bästa kaffe (jag gör gratisreklam allt för ofta nuförtiden. Kanske hög tid att börja blogga om mode.... Dagens outfit: Jeans, typ blå; tröja, typ svart!).
Det är så inne med uteserveringar nuförtiden och så är det vår också. Klart man måste ta sig en kopp 2:a (=ganska starkt kaffe) och hänga lite på Mauritz uteservering. Nu består Mauritz uteservering av två små ståbord precis jämte ingången och det spöregnade men i alla fall! Det finns inget mer kontinentalt än att luta sig mot ett ståbord i göteborgskt vårväder en liten strunt. Café latte i hink känns inte fullt så hett.
Så har till slut fingar (och tår) tinat tillräckligt för att använda tangentbordet. Enligt den officiella rapporten hade 657 individer betalt en femtiolapp för att med gråa östtyska plattenbauten i bakgrunden stå och frysa på Backavallens träläktare. Även om vädret kändes som att det vore en svensk gruspremiär var det den sista matchen innan den allsvenska premiären. Lagupställningen skall dock inte ses som en framtida förstauppställning.
Undantaget är dock försvaret med målvakt som torde vara de samma som springer ut på betongarenan i slutet av månaden. Dime Jankulovski har inte stått så mycket och det var bra att han som tänkt förstamålvakt fick en match strax innan premiären. Hans insats får sägas vara av gammal god Jankulovski-stil; fantomräddningar blandades med en del konstiga placeringar och märkligt agerande vid en del inlägg. Det enda bollen som han släppte in var 3-1 målet som han inte kan lastas för. Utespelarna var lite nonchalanta vid en fast situation nära högra hörnflaggan när norrmannen passade snett bakåt och inåt till en lagkamrat som sparkade in bollen nära bortre stolpen. Nästan alla utespelare stod samlade i straffområdet i väntan på ett direkt inlägg och Dime var skymd.
Även om backlinjen troligen är ordinare dito (tills Ekunde är tillbaka i god form) känns den inte riktigt stabil. Problemet tycks inte vara stora brister hos de indviduella spelarna - Markus Halsti gav återigen ett starkt stabilt intryck; Andreas Tobiasson gör inte bort sig; Jonas Lundén är duktig i löpdueller och Kenneth Gustafsson bidrar förstås med en hel del framåt med sina inlägg och frisparkar - utan överhuvudtaget fungerar inte riktigt försvarspelet tillsammans med mittfältet. Detta trots att GAIS spelar med både hängsle och livrem; två defensiva innermittfältare. Detta problem var märkbart i första halvlek då dåliga rensningar och passningar gång på gång innebar att det mellannorska korplaget fick en ny chans att ställa till problem. Dime räddades vid både ett och två tillfällen av ribban. Detta blev bättre i andra halvlek då även framspelen började visa lite klass, men jag är benägen att tro att detta i större utsträckning beror på KIL:s bristande kondition än något annat. Om årets allsvenska motstånd kan tänka sig att sjabbla bort alla målchanser i första halvlek och sedan har sämre fysik än de grönsvarta atleterna så har vi allsvenskt guld som i en liten ask - men det är näppeligen något att hoppas på. I andra blev det som sagt bättre och mittbackarna turades om att leka Beckenbauer några gånger. Vid det laget hade Halsti bytts ut mot Björn Andersson som återigen visade pondus. Att han tidigare varit anfallare syns, det är verkligen en tillgång att ha en så stor mittback som samtidigt är vän med bollen.
Om backlinjen var ordinarie var det inte fallet med resten av laget. Båda yttrarna, Johánn Gudmundsson och Bobbie Friberg José de la Cruz har matchas sparsamt under vårvintern - av olika anledningar. Joi var tämligen blek, vilket också var väntat med tanke på hans skadeproblem, medan Bobbie vid några tillfällen visade goda takter även om han inte kom löpande mot ytterback så många gånger som jag kanske hade hoppats. Genom att spela med gångna års yttrar fick GAIS även tidigare säsongers inlägg - och det är inte något positivt.
En intressant möjlighet öppnade sig i den andra halvleken då Levon Patjadzjan ersatte Joi och Bobbie flyttade över på vänsterkanten. Då Bobbies inlägg är så pass dåliga behöver han ju inte tvunget spela på högerkanten - att löpa förbi backar går bra på vilken sida som helst. Att istället bryta in centralt i anfall kan istället bli en tillgång. Säga vad man vill om Levon, han kommer definitivt att dra till sig en del så kallade experters blickar när GAIS möter nåt lag som räknas, underhållande är han. Måhända en smula egoistisk och målkåt. Tommy Lycén kom även han in, men lyckades inte lämna något bestående intryck likt i de första träningsmatcherna. Det samma kanske kan sägas om Mervan Celik, men detta mestadels på grund av att han fick spela så kort tid, som återigen fick göra ett kort inhopp och säkerligen har en chans att få visa upp sig en del i allsvenskan i år. Trots att snön börjat falla och kvicksilvret jagade neråt tog denne sjuttonåring vatten i håret för att rätta till luggen; det gäller att snygga till sig för publiken och då tror jag inte att det var mig och övriga gamla gubbar han tänkte på.
Fredrik Lundgren och Prince Ikpe Ekong fortsatte att blanda och ge, måhända var Lundgren den bättre av dem i denne match - vilket ökar hans chanser att få speltid när den isländske giganten är tillbaka.
Det stora utropstecknet var givetvis vår givna tia Wanderson Do Carmo, som med två mål och en assist var matchens stjärna. Denne brasilianska stjärna stod för mycket av spelet framåt genom sin förmåga att ta emot bollen, spela vidare eller avsluta. Han lyckades även få ett habilt samspel med den ensamme anfallaren Sheriff Suma som återigen visade upp god teknik och förmågan att slarva bort goda lägen genom att missa uppenbara passningsalternativ (i alla fall uppenbart för oss som står vid sidan av och gnäller). Han passade föredömligt bakåt till Wanderson vid 1-0-målet och fick sedan tack vid 2-0-målet som tycktes vara någon lobb. Jag såg nämligen inte det så bra då jag var borta och handlade kaffe vid andra ändan av plan (ja, das lebenes eine internetblogger ist nicht leid - GAIS vägrade ge mig den VIP-loge jag tyckte att jag förtjänade på Backavallen, Hisingens San Siro, och tvingades hämta mitt egna kaffe! Kan det ha med mitt dåliga tyskabetyg att göra?). I början av andra halvlek fixade Wanderson till 3-0 och allt var fint (bortsett vädret) med ett lite nesligt 3-1 senare, som sagt. I mitten av andra halvlek fick Suma lämna plats för Daniel Morais Reis som visade kyla när han drev förbi målvakt i baggarnas mål och ställde slutreslutatet till 4-1.
Ett godkänt resultat mot ett motstånd med tvivelaktiva kvalitéer. Nästa söndag är det upp till bevis mot P-bönderna som av någon anledning ses som ett Västskustlag (kanske för att Tullmyndigheterna finns där vad jag hört). Det som oroar mig en smula för framtiden är hur GAIS skall klara av matcher utan Wanderson. Han är för mig given och nödvändig när anfallarna inte riktigt är givna eller i hundraprocentig form. KIL gick bitvis hårt åt honom och det är inte osannolikt att någon hårdhänt allsvenska spelare kan sätta honom ur spel. Som tur är verkar det som att Mattias Svensson har tvingats ge upp sin fotbollskarriär, annars hade han kanske inte klarat första omgången. Hoppas inte Valter Thomas Jr lämnar Molde för allsvenskt spel till sommaren...
*****
P.S.1. MP skrek efter högre tempo i andra. Måhända insåg även han att motståndet var lite väl dåligt för en generalrepetition.
P.S.2. Trodde först att gamle grönsvarta andrakeepern Conny Månsson från 2005-06 var deras busschaufför.
