Det är valtider. Ja, i alla fall börjar det faktiskt närma sig valtider. Som ett brev på posten kommer med detta olika partitester och liknande, såsom den som DN.se hade idag. Genom att svara på 28 frågor enligt en skala från instämmer helt till tar helt avstånd ifrån skall testen placera in mig på ett lämpligt parti, så att jag inte står där och tvekar den tredje söndagen i september.
Av någon anledning tenderar jag att göra dessa tester, i alla fall om de inte är allt för långrandiga. Trots detta anser jag att de är fullständigt värdelösa, i alla fall som en indikator på vilket parti jag skall rösta på. Det i mina ögon avgörande felet på dessa tester ligger nämligen i deras oförmåga att inkorporera varför jag instämmer i eller tar avstånd från ett påstående.
Det är fullt möjligt att jag kommer till samma uppfattning en dylik fråga som någon annan samtidigt som bevekelsegrunderna och resonemanget bakom är väsensskilda. Det är en väldig skillnad på om jag är för en skattesänkning för att jag tror att det skall gynna mig som person eller om jag är för skattesänkningar för att jag är av uppfattningen att lägre skatter gynnar tillväxten eller för att jag anser att det faktiskt är en frihetsfråga.
Ett extremt, omvänt exempel på detta är det så kallade nazistargumentet, där en persons uppfattning i en sakfråga masskrediteras genom att peka på att personen i fråga delar denna med Hitler. Både han och jag är exempelvis för djurskydd, men jag vill bestämt påstå att vår världsuppfattning skulle skilja sig åt i många andra avseenden.
Det är resonemanget bakom ståndpunkten som är viktigt i ett politiskt val. Inte för att jag tror att politiker nödvändigtvis bryter sina vallöften utan för att det inte för mig går att förutse vilka frågor som kommer att komma upp på den politiska agendan under de följande fyra åren. Om de 28 frågor som DN ställer upp inte kommer att ha en framträdande roll under denna tid finns det inget som säger att bara för att ett givet politiskt parti hade en snarlik uppfattning i dessa frågor kommer att resonera som och komma till samma slutsatser som jag gör.
Av någon anledning tenderar jag att göra dessa tester, i alla fall om de inte är allt för långrandiga. Trots detta anser jag att de är fullständigt värdelösa, i alla fall som en indikator på vilket parti jag skall rösta på. Det i mina ögon avgörande felet på dessa tester ligger nämligen i deras oförmåga att inkorporera varför jag instämmer i eller tar avstånd från ett påstående.
Det är fullt möjligt att jag kommer till samma uppfattning en dylik fråga som någon annan samtidigt som bevekelsegrunderna och resonemanget bakom är väsensskilda. Det är en väldig skillnad på om jag är för en skattesänkning för att jag tror att det skall gynna mig som person eller om jag är för skattesänkningar för att jag är av uppfattningen att lägre skatter gynnar tillväxten eller för att jag anser att det faktiskt är en frihetsfråga.
Ett extremt, omvänt exempel på detta är det så kallade nazistargumentet, där en persons uppfattning i en sakfråga masskrediteras genom att peka på att personen i fråga delar denna med Hitler. Både han och jag är exempelvis för djurskydd, men jag vill bestämt påstå att vår världsuppfattning skulle skilja sig åt i många andra avseenden.
Det är resonemanget bakom ståndpunkten som är viktigt i ett politiskt val. Inte för att jag tror att politiker nödvändigtvis bryter sina vallöften utan för att det inte för mig går att förutse vilka frågor som kommer att komma upp på den politiska agendan under de följande fyra åren. Om de 28 frågor som DN ställer upp inte kommer att ha en framträdande roll under denna tid finns det inget som säger att bara för att ett givet politiskt parti hade en snarlik uppfattning i dessa frågor kommer att resonera som och komma till samma slutsatser som jag gör.
