Biofobi och "ett dåligt år" [bok]

P.C. Jersild skriver i sin DN-kolumn om biofobi och biologism. Som inledning till sitt resonemang J.M Coetzees nya bok Ett dålig år (även om Jersild använder den engelska titeln Diary of a Bad Year). Samma bok ligger för närvarande på mitt nattduksbord (läs: på golvet). Som Jersild påpekar så är det knappast hans bästa bok, även om jag gillar Coetzees prosa-stil så är jag inte direkt berörd av gubbsjuka vilket mycket av Coetzees liv tycks kretsa kring numera (jag rekommenderar dock den delvis gubbsjuka boken I väntan på Barbarerna), men inbegriper några halvt om halvt intresserade stilistiska grepp där två människors berättelser sammanvävs på varje sida med den bok som den ena av dem författar (gammal gubbe) och den andra renskriver (ung, snygg kvinna som gillar att shoppa).

I boken i boken (om ni förstår vad jag menar) resonerar författaren J.C. som författaren J.M. Coetzee skriver om kring flera olika dagsaktuella frågor. En av dessa är vad som P.C. Jersild, med hänvisning till en annan bok, kallar biofobi. Biofobi är att betrakta som oviljan att förklara fenomen med biologiska förklaringar. Att dra långt dragna slutsatser från ämnet biologi och applicera det på människans samhällen har ju emellanåt varit direkt negativa och felaktiga. I det ljuset är det kanske inte så konstigt att framförallt mer humanisitskt skolade och tänkande individer ryggradsmässigt säger nej till förklaringar som på ett eller annat sätt bygger på biologiska förklaringar. Biologism kan vara ett hot mot såväl jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. På så sätt blir det lättare att a priori nå slutsatsen att det inte finns någon kunskap inom naturvetenskapen som kan appliceras på vår förståelse av samhället. Vad biofobikern oftast glömmer bort är att det inte nödvändigtvis är så att en slutsats om sakförhållanden ligger till grund för moraliska överväganden; att tonåringar biologiskt sett är idioter innebär inte att vi inte kan försöka göra något åt det i linje med våra normativa ståndpunkter. Om vårt handlande för att nå normativa mål baseras på orealistiska antaganden och fördomar om de samband som orsakar problem är risken stor att problemen förblir olösta.

Coetzee och god litteratur

Svammel från en människa utan examen i litteraturvetenskap.

Kände ett behov av att läsa något i söndags och drog lite på måfå fram nobelprisvinnaren från 2003, Coetzees korta roman Pojkår. Var ett tag sedan jag läste den -siffrorna 2004 och mitt namn står hafsigt nedskrivna på första bladet - men det är ett bra val. Coetzee måste vara nära nog unik bland i alla fall moderna nobelpristagare genom att hans böcker med lätthet kan läsas på en fullsatt spårvagn.

Coetzee är den nobelpristagare i litteratur jag tycker bäst om - och jag har läst en hel del i tonåren och under min tid som ung vuxen i en självförvållad vanföreställning om att vara svår och snygg i svart polotröja (därav mitt överdrivna användande av semikolon). Jag kan villigt erkänna att jag i vissa stycken tycker att till exempel Pamuk - den enda pristagare jag faktiskt läst innan han fick priset - är en lysande författare men hans text allt för tjock för min smak. Coetzees text är förvillande enkel, men har ett stor djup.

Min egna hemmasnickade definition på bra litteratur - och kultur i allmänhet - är när en konstnär lyckas förvandla något från sitt eget inre till något allmängiltigt utan att samtidigt göra det till något opersonligt.

I denna föreställning ingår också idén att en text, en sång eller ett konstverk skall kunna förstås utan lång träning. För något halvår sedan tjötade jag med nån kompis till min brorsa på någon av Linnégatans uteserveringar där han menade att endast ett handfull människor i världen var bildade nog att fullt ut förstå James Joyces Odysseus - men för dessa är den världens bästa bok. Detta fenomen är speciellt vanligt inom konsten där flera års studier verkar krävas för att förstå många kostnärer. Sedan står de där framför konstverket och låtsas att betydelsen så att säga kommer direkt till dem från duken medan den egentligen kommer som ett resultat av det som är på duken+timtals av studier och ett brinnande intresse för konsthistoria.

Pretantiös, någon? Tacka vet jag Gunnar Gren-statyn, man kan gå fram och klappa på bollen som en lyckoamulett och hoppas på tre poäng.

(Samma fenomen tycks gälla modern arkitektur, vilket jag gnäller lite kälkborgerligt reaktionärt om emellanåt)

Det är la långt draget att säga att vem fan som helst kan fatta rätt mycket av någon av Coetzees böcker; måhända oförståerligt för en sumerisk bonde som levde för femtusen år sedan; men måhända tolkningsbar för en byråkrat i romarriket, likt den grymme, femte prokuratorn av Judéen.

*****

Det finns en anspegling på en relativt känd roman i texten ovan (James Joyce sägs ha hundratals små pussel i sitt magnus opus - som jag för övrigt inte läst, så vad vet jag). Den bloggläsare som först kommer på vilken roman kan vinna ett pris: ett exemplar i storpocket på engelska av Beevors bok om spanska inbördeskriget som min sambo köpte åt mig på en jättebillig rea för att vara snäll - jag har redan boken och var istället lite dryg.

Beevors bok var för övrigt en besvikelse. Jag kommer dock inte betala något porto för tegelstenen, det skulle antagligen bli dyrare än vad boken kostade, och jag vill inte heller ha några hembesök från skumt folk - betänk att jag tycker att eremiten Coetzee är en för mig normal individ.

... Ehh, ni får nog tävla om äran istället...