Fotbollens framtid XIV - 51 procent eller ej

Det var la bara en tidsfråga. Till RF-stämman 2009 har Lars-Åke Lagrell lämnat in en motion att slopa 51-procentsregeln. Alltså den interna regel inom den svenska idrotten som säger att föreningen måste inneha 51 procent av rösterna i ett bolag som drivs i föreningens namn.

I Svenska Dagbladet framhävs det som en komplott mot Riksidrottsrörelsen driven av Lagrell och Christer Englund från Ishockeyförbundet.

Lars-Åke Lagrell och ordförandekollegan i ishockeyförbundet Christer Englund förespråkar en förändring av 51-procentreglen för att främst få in mer kapital till klubbarna och för att kunna konkurrera på lika villkor med utländska klubbar.

–Det finns skattemässiga skäl för att bolagisera. Men det ska vara varje förening fritt att välja. Vi är uppväxta i en tid med idella föreningar, men den tiden är förbi, säger Lagrell som med motionen visar att fotbollen- och ishockeyn inte vill vänta på den utredning om situationen för de idrottsaktiebolag som är verksamma i dag som RF:s styrelse tidigare fått i uppdrag att utreda.

Jag måste säga att jag är skeptisk. Att Lagrell säger att något är bra för svensk fotboll gör inte nödvändigvis att det är sant. Förvisso kan Växsjösonen själv vara ett exempel på vad som ofta kan vara fel med föreningsliv, skolad i Öster med goda förebilder torde mannen symbolisera pampvälde och tveksamma metoder. Bland

Vi bör ta ett steg tillbaka och fundera på vad som verkligen är bra för svensk fotboll. Lagrell och hans hejdukar talar om att konkurrera med övriga Europa. Vad menar vi egentligen med det? Sett till löner har Sverige under ett antal år varit i en dålig sits då framförallt Danmark har kunnat locka med sin artist- och forskarskatt. Detta står helt utanför frågan om bolagisering och är inget som Lagrell har något större inflytande över. Överhuvudtaget finns det många nackdelar med svensk fotboll som har föga med ägandeformen att göra.


England tycks som vanligt vara en förebild, men insikten tycks vara grumlig. I detta land har fotbollen varit professionell och klubbarna kommersiellt ägda mycket länge, i över hundra år. Däremot blev inte sportens stjärnor mångmiljonärer. Fotboll måste nämligen upplevas på plats. Numera kan de som är beredda att betala en modest månadskostnad se bland annat Premier och Champions League till deras ögon trillar ut. Det handlar om TV-mediet och inte bolagsformen. Svensk fotboll kommer aldrig kunna konkurrera med dessa europeiska storklubbar och Allsvenskan kommer föralltid att vara ett intresse för boende i denna avkrok av kontinenten. Svensk fotbolls enda konkurrensfördel är att den kan upplevas på plats utan långa resor (nåja).

SEF verkar delvis ha förstått detta och har lanserat ett program för att fokusera på publiken nästa år. Delvis får de bojkottande Stockholmssupportrarna rätt genom att ett bonussystem för de klubbar som har flest bortaanhängare på en fallande skala från 800 000, detta tack vare det nya femåriga avtalet med Svenska spel. Däri märks även den nämnda detaljen om kvardröjande ståplats som jag nämnt tidigare. Det är dock näppeligen den svenska fotbollsarenans slagprodukt ståplatsen som det är meningen skall stå i fokus. Istället handlar det mestadel om komfort och säkerhet. Uttrycks i säljtermer försöker SEF locka tillbaka kunder med en lyxigare produkt.

Det finns förstås en poäng till i denna fråga och det är den viktigaste av dem alla. Skall en fotbollsklubb verkligen betraktas som vilket bolag som helst? I princip har detta varit fallet i England länge, men ingen skall heller inbilla sig att Abramovitj investerar i Chelsea för att det är bästa sättet för honom att placera sina pengar ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Samtidigt är ekonomi viktigt, mycket viktigt. I Göteborgsregionen anses det inte finnas plats för mer än två lag på marknaden. Rätt eller fel, det är detta som ligger bakom män som Wallins agerande i FC Gothia-debaclet. Med detta i åtanke (Lex Wimbledon och såvidare) finns det inte en chans att jag lägger min röst på att sälja mer än 49 procent av min klubb till en utomstående aktör. Även om det förstås skulle ge friskt kapital, i alla fall på kort sikt, ger jag upp min enda legitima röst i klubbens affärer bortsett min roll som konsument av klubbens produkt - och att reduceras ner till konsument av produkten GAIS kommer jag aldrig att acceptera.

Däremot tror jag inte att alla tänker som jag. För vissa är resultaten viktigare än klubbens essens och kommer säkerligen rösta jag om någon lovar guld och gröna skogar samtidigt som Lagrell och andra står bakom och hotar med att det är nödvändigt, föreningslivets tid är förbi och alla de andra klubbarna gör det ju med! I detta sammanhang är fokuseringen på England farlig. England må vara en förebild, men det är också unikt genom att vara marknadsledande genom att de är marknadsledande - Allsvenskan kan aldrig konkurrera med Premier League på Premier Leagues villkor.

Kanske beror det på att ingen lär sig tyska ordentligt i skolan länge (mig inräknad) men det finns andra förebilder i Europa. I Tyskland fylls läktarna genom prisvärda ståplatser som torde vara en mer realistisk modell för svensk fotboll än Premier League. Samtidigt som en del mindre klubbar som Bayern München och FC Barcelona klarar av att vara en av världens främsta klubbar, trots att det styrs av sina medlemmar. Det kanske är på plats att Lagrell ringer upp till dem och förklarar att deras sätt att bedriva fotboll inte är framgångsrikt i det moderna Europa.

---

Notera även hur Ishockeypampen försöker framhäva bolagisering genom att utpeka medlemmarna som ett hot:

Christer Englund menar också att en förändring leder till att det ”inte händer något oförutsett” på årsmötena:

– En del av våra föreningar äger ju stora ishallar och eventarenor. Det behövs ju inte så många på ett föreningsmöte som gör att man kan ändra både styrelse och annat, säger Englund.

Det skulle vara ett sätt att skydda sig mot huligankupper?

– Ja. Ja.

Finns det ett sådant hot?

– Inte idag. Men vi är oroade över vad som händer runt om, men det kan ju handla om helt andra gäng också som vill göra en kupp mot den sittande styrelsen.

Vad skall man säga om detta sätt att resonera? Fula spel och maktövertaganden av styrelser och bolag förekommer ju aldrig inom den ekonomiska sfären.

Mer om den nya arenan och evenemangspubliken

Råkade snubba in på en svenskafans.com-sida för nåt obskyrt lag, som tydligen skall vara svenska mästare i fotboll, där ordförande för deras supporterklubb vädrar sina åsikter.

För lite mer än en vecka sedan har de ökade kostnaderna för bygget delvis försvarats med att det nu är frågan om en annan, bättre arena än som från början var tänkt. Hur blir det nu med denna nya nya arena? Många hos klubbarna har kallt räknat med en ökning av publiksiffror och intäkter i och med den nya arenan. Även om till exempel Christer Wallin insett att det inte räcker med en bekväm och trevlig arena om inte spelet värmer.

Nu finns det en del frågetecken kring vilka nya möjligheter för klubbarna att locka till sig nya sponsorer, evenemangspublik och få in extra intäkter från försäljning. Det verkar nämligen inte bli frågan om några kommersiella ytor utöver de brukliga; öl i platsglas och korv. Det verkar inte bli några pubar eller någon restaurang. Istället kommer det endast att (eventuellt) bli fråga om en snabbmatsrestaurang med sin ingång utanför arenan. Inga ökade intäkter för klubbarna således, även om en extra hyresgäst kanske kan sänka den där omdebatterade marknadshyran som klubbarna skall betala en smula.

Jag gillar korv och dålig öl blir inte bra öl bara för att de serveras i glas. Det finns redan en miljon McDonalds i Göteborg med omnejd och är lika vedervärdig och dyr mat vid Ullevi som vid Skandinavium. Sedan förstår jag inte riktigt människor som går och sätter sig på en pub och en restaurang mitt under en fotbollsmatch. Finns la många bättre alternativ i stan som även är öppna när det inte spelas boll.

Fast O'Leary's verkar har gjort det till koncept att servera mat till folk som bara tittar upp på skärmarna när Zlatan Ibrahimovic gör mål. Vem orkar koncentrera sig på något i fyrtiofem gånger två minuter utan reklampaus? Det är la nästan lika hemskt som att se en långfilm på svt!

Ja, jag förstår helt enkelt att även om de kommersiella ytorna på arenan är tämligen oviktiga för mig, så är de väldigt viktiga för sponsorer och evenemangspublik som egentligen inte är intresserade av GAIS utan vill vara del av ett jippo, föda sin avkomma med restprodukter och bli lite så där lagom lulliga innan de tar taxi tillbaka till svenska mässan. Jag är en kategori A-huligan och de andra är framtiden och pengarna. Även om jag aldrig stannat på Elfborgs nya arena längre än nödvändigt så har jag i alla fall märkt att det ser mer ut som ett Backaplan med osannolikt många BK Häcken-supporters, får tror att de tjänas en del pengar på det.

Men å andra sidan, de säljer la mest korv och öl i plastglas där också.

*****

Född 1951?

Var inne på engelska Wikipedia såg vad som stod om GAIS nuvarande spelare. Visar sig att den nye mittbacken Björn Andersson från Qviding vann europacupen med Bayern München 1975 - starkt jobbat. Men jag tycker nog att han såg mycket yngre ut när han presenterades på gais.se...

*****

Post Scriptum:

Beklagar att blogger återigen av sig självt flyttar och raderar i min text. vet inte om det är mig det är fel på, börjar kanske bli för gammal för sån där modern teknik, men irriterande är det. Mina tankebaner är böjda och krokiga, men inte fullt så mycket.

I fortsättningen kommer jag ringa och läsa upp inläggen (nedkladdade på griffeltavlan) för er läsare, men inte om ni är anslutna till AXE-systemet! Litar inte riktigt på moderniteter som sagt.

Fotbollens framtid III - sponsring och G-14

Det två hufvudstadsmorgontidningarna har båda intressanta fotbollsreportage i torsdagens tidning.

Svenska dagbladet skriver om fotbollens ökade samhällsansvar som av många anses mycket viktigt. Enligt en opinionsundersökning bland tusen stockholmare (som la också är människor. Undersökningen är betald av Hammarby IF) anser 83 procent att det är viktigt att klubbarna tar ett socialt samhällsansvar. CSR (Corporate Social Responsibility) sägs vara ett välkänt begrepp i näringslivet numera (kanske framförallt för att något som sägs på engelska är mer sant och viktigt än om en ekonom skulle lyckas lära sig uttrycka idéer på svenska) och framhävs som viktigt för klubbarnas varumärke enligt sponsoranalytikern Björn Stenvad från Sponsor Insight. Självfallet läggs fokus på Stockholmsklubbar, men även GAIS lyfts fram som ett positivt exempel av Stenvad - smått otroligt.

Samhällsansvaret är inte bara viktigt för att få en positiv bild bland allmänhet och publik, även sponsorer anges titta allt mer på klubbarnas samhällsengagemang och vill förknippas med det. En temoundersökning av Temo 2005 bland 150 stora svenska företag rankade ”att kunna visa upp socialt ansvarstagande” som det viktigaste motivet bakom sin sponsring.

Frölunda Indians sorti från faktums kalender för de hemlösa känns allt mer som ett genidrag - skadeglädjen är den enda sanna glädjen!

(Ska la även referera till ett förslag som går i linje med resonemanget kring socialt samhällsansvar och sponsring som jag framhäver i senare delen av detta blogginlägg)
*****

DN skriver om hur ett nytt avtal kring landslagsfotboll innebär att Sverige kommer tappa pengar till Europas storklubbar. G14-gruppen - som egentligen borde heta G18 sedan fyra medlemmar togs med 2002 - som företräder 18 av Europas största klubbar har till slut nått ett avtal med UEFA kring ersättningen för landslagspel. För de flesta är troligen konflikten känd sedan tidigare; klubbarna som betalar spelarnas löner vill ha ersättning för landslagspel som sliter på och ibland skadar högt betalda proffs med förluster för klubbarna som följd.

En av tillhyggena som inte använts men insunierats av G-14 är att starta en egen superliga som skulle innebära döden för UEFA:s kassako Champions League. Bland annat har Pelle Blohm kallad "G-14 ett hot mot fotbollen". De stora klubbarnas konflikt med UEFA samt FIFA och tankarna på en superliga - där Europas rikaste klubbarna skulle fjanta runt utan risk att bli degraderade till någon lägre liga eller tvingas möta ointressanta lag som Häcken eller MK Dons - är förstås ett resultat av den försämrade tävlingsbalansen inom många stora ligor som jag skrivit om tidigare.

Nu lovar G-14 att upplösa sig själv till förmån för en ny organisation kallad European Club Association med drygt 100 klubbar som medlemmar. I sin tur ger UEFA klubbarna rätt att få ersättning då de leasar ut sina spelare till landslag. Detta kommer förstås att innebära ökade kostnader för landslagen och kanske slutligen innebära slutet för träningsmatcherna.

Personligen har jag inte så mycket emot detta, har länge funnit det svenska landslaget tråkigt och ointressant - för att inte tala om träningsmatcherna. I min uppfattning är landslag en smula omodernt och passé - precis som nationalism.

Fotbollens framtid II - dominans och tävlingsbalans

Det har argumenterats att en viktig orsak till den snedvridna konkurrensen i kontinentens fotbollsligor är att europaspelets ökade ekonomiska betydelse. Ta två liknande klubbar, låt båda spela i sitt hemlands högstaliga men låt samtidigt endast en av klubbarna spela ute i Europa. Champions League-spel genererar pengar till den ena av klubbarna som sedan kan använda dessa pengar för ge sina spelare högre löner och dominera på hemmaplan (mellan 1978-96 var sambandet mellan relativa lönekostnader och slutposition i England stort med ett R2=0,92). Om inget händer kommer den ena klubben att ha en relativ fördel nästa säsong, ha större möjligheter att nå kassakon Champions League och ytterligare stärka sin dominans.

Så hur förhåller det sig med Sverige? Ett enkelt men relativt trubbigt instrument för att mäta dominans i en liga är att använda sig av Herfindahls index (HHI), som egentligen är utvecklat för att mäta marknadsdominans inom företagsekonomin. I mitt enkla exempel beräknar jag dominans genom att räkna antalet lag som delar på titlarna i ett land under 12 år (*för min egen lathets skull 13 för Italien, då ett år saknar mästare). Indexet ger ett tal mellan (i detta fall) 0,08 och 1, där 0,08 innebär tolv olika mästare och 1 en mästare med tolv segrar.

Danmark	0,36
England	0,66
Frankrike	0,31
Italien*	0,26
Norge	0,71
Skottland	0,5
Spanien	0,26
Sverige	0,15
Tyskland	0,39

Tolv år är den tid som Premier League existerat i England och avspeglar också en stor del av den tid som pengar har strömmat in till topplagen i många av dessa ligor genom UEFA Champions League, som fick sin nuvarande form några år tidigare. Egentligen är detta simpla och grova index (se att engelska ligan har ett högre index än skottska, vilket är ett exempel på ett diskutabelt resultat) inte mycket bättre än den föreställning man till mans har om olika ligor.
Vi kan dock se att Sverige är den liga av de nio som är jämnast enlig HHI. Teorin att laget eller lagen som spelar i Europa vinner fördelar och på sikt dominerar sin hemmaliga stämmer inte riktigt på Allsvenskan. De chanser till dominans som AIK och HIF fått genom att nå gruppspelet i Europacupen har inte förvaltats och tävlingsbalansen i den inhemska ligan är stor, inte minst i jämförelse med den norska tipeligan där Rosenborg tills nyligen lyckats upprätthålla en total dominans av den inhemska ligan.

En försämrad tävlingsbalans (Competitive balance (CB) på engelska) i den inhemska ligan kan ha dåliga effekter för alla på lite längre sikt; om det är givet på förhand vem som kommer att vinna sjunker intresset för ligan vilket i sin tur minskar intäkter både i form av reklam och publik. Även ligan vinnare blir på detta sätt förlorare. Det skulle därför finnas incitament även för det bästa laget att få inkomster för att upprätthålla en sund balans och på sikt bättre inkomster för alla. Men i och med de stora summa pengar det innebär att spela i Europa har få av storklubbarna råd att ge andra klubbar en chans att vinna ligan.

Vad har detta då med GAIS att göra? Jo, det påstås att en anledning till idén med ett sammanslaget lag i Göteborg att detta skulle ge förutsättningar för ett lag som kan konkurrera på elitnivå istället för tre klubbar som riskerar att existera på marginalen. Men är verkligen konkurrensen så hård? Jag betvivlar inte att klubbdirektörer och ordförande upplever det som så, men samtidigt finns det få ligor där tävlingsbalansen är så jämn som i allsvenskan. Ur tävlings- och marknadssynpunkt hade det troligen varit mycket bättre att slå samman Hearts och Hibs i Skottland än att göra det i Sverige.

En sammanslagning, om den faller väl ut, skulle innebära i teorin att HHI skulle sjunka ytterligare med ännu en klubb i toppen. Ännu en klubb som är stark nog att vinna allsvenskan med möjlighet att ta sig ut i Europa men samtidigt inte stark nog att vinna fördelar nog att dominera den inhemska ligan. Även om det är bra med ett lågt HHI så är det inte bra att ligga allt för nära 0,08. Varken total kaos eller total dominans (låter jag som Thomas Hobbs eller John Locke?) är bra ur en tävlings- eller marknadsynpunkt då det behöver finnas favoriter och utmanare.

Sett ur ett fågelperspektiv skulle inte FC Gothia tillföra allsvenskan något- eller? Jag återkommer...