Det har argumenterats att en viktig orsak till den snedvridna konkurrensen i kontinentens fotbollsligor är att europaspelets ökade ekonomiska betydelse. Ta två liknande klubbar, låt båda spela i sitt hemlands högstaliga men låt samtidigt endast en av klubbarna spela ute i Europa. Champions League-spel genererar pengar till den ena av klubbarna som sedan kan använda dessa pengar för ge sina spelare högre löner och dominera på hemmaplan (mellan 1978-96 var sambandet mellan relativa lönekostnader och slutposition i England stort med ett R2=0,92). Om inget händer kommer den ena klubben att ha en relativ fördel nästa säsong, ha större möjligheter att nå kassakon Champions League och ytterligare stärka sin dominans.
Så hur förhåller det sig med Sverige? Ett enkelt men relativt trubbigt instrument för att mäta dominans i en liga är att använda sig av Herfindahls index (HHI), som egentligen är utvecklat för att mäta marknadsdominans inom företagsekonomin. I mitt enkla exempel beräknar jag dominans genom att räkna antalet lag som delar på titlarna i ett land under 12 år (*för min egen lathets skull 13 för Italien, då ett år saknar mästare). Indexet ger ett tal mellan (i detta fall) 0,08 och 1, där 0,08 innebär tolv olika mästare och 1 en mästare med tolv segrar.
Tolv år är den tid som Premier League existerat i England och avspeglar också en stor del av den tid som pengar har strömmat in till topplagen i många av dessa ligor genom UEFA Champions League, som fick sin nuvarande form några år tidigare. Egentligen är detta simpla och grova index (se att engelska ligan har ett högre index än skottska, vilket är ett exempel på ett diskutabelt resultat) inte mycket bättre än den föreställning man till mans har om olika ligor.
Vi kan dock se att Sverige är den liga av de nio som är jämnast enlig HHI. Teorin att laget eller lagen som spelar i Europa vinner fördelar och på sikt dominerar sin hemmaliga stämmer inte riktigt på Allsvenskan. De chanser till dominans som AIK och HIF fått genom att nå gruppspelet i Europacupen har inte förvaltats och tävlingsbalansen i den inhemska ligan är stor, inte minst i jämförelse med den norska tipeligan där Rosenborg tills nyligen lyckats upprätthålla en total dominans av den inhemska ligan.
En försämrad tävlingsbalans (Competitive balance (CB) på engelska) i den inhemska ligan kan ha dåliga effekter för alla på lite längre sikt; om det är givet på förhand vem som kommer att vinna sjunker intresset för ligan vilket i sin tur minskar intäkter både i form av reklam och publik. Även ligan vinnare blir på detta sätt förlorare. Det skulle därför finnas incitament även för det bästa laget att få inkomster för att upprätthålla en sund balans och på sikt bättre inkomster för alla. Men i och med de stora summa pengar det innebär att spela i Europa har få av storklubbarna råd att ge andra klubbar en chans att vinna ligan.
Vad har detta då med GAIS att göra? Jo, det påstås att en anledning till idén med ett sammanslaget lag i Göteborg att detta skulle ge förutsättningar för ett lag som kan konkurrera på elitnivå istället för tre klubbar som riskerar att existera på marginalen. Men är verkligen konkurrensen så hård? Jag betvivlar inte att klubbdirektörer och ordförande upplever det som så, men samtidigt finns det få ligor där tävlingsbalansen är så jämn som i allsvenskan. Ur tävlings- och marknadssynpunkt hade det troligen varit mycket bättre att slå samman Hearts och Hibs i Skottland än att göra det i Sverige.
En sammanslagning, om den faller väl ut, skulle innebära i teorin att HHI skulle sjunka ytterligare med ännu en klubb i toppen. Ännu en klubb som är stark nog att vinna allsvenskan med möjlighet att ta sig ut i Europa men samtidigt inte stark nog att vinna fördelar nog att dominera den inhemska ligan. Även om det är bra med ett lågt HHI så är det inte bra att ligga allt för nära 0,08. Varken total kaos eller total dominans (låter jag som Thomas Hobbs eller John Locke?) är bra ur en tävlings- eller marknadsynpunkt då det behöver finnas favoriter och utmanare.
Sett ur ett fågelperspektiv skulle inte FC Gothia tillföra allsvenskan något- eller? Jag återkommer...
Så hur förhåller det sig med Sverige? Ett enkelt men relativt trubbigt instrument för att mäta dominans i en liga är att använda sig av Herfindahls index (HHI), som egentligen är utvecklat för att mäta marknadsdominans inom företagsekonomin. I mitt enkla exempel beräknar jag dominans genom att räkna antalet lag som delar på titlarna i ett land under 12 år (*för min egen lathets skull 13 för Italien, då ett år saknar mästare). Indexet ger ett tal mellan (i detta fall) 0,08 och 1, där 0,08 innebär tolv olika mästare och 1 en mästare med tolv segrar.
| Danmark | 0,36 |
| England | 0,66 |
| Frankrike | 0,31 |
| Italien* | 0,26 |
| Norge | 0,71 |
| Skottland | 0,5 |
| Spanien | 0,26 |
| Sverige | 0,15 |
| Tyskland | 0,39 |
Tolv år är den tid som Premier League existerat i England och avspeglar också en stor del av den tid som pengar har strömmat in till topplagen i många av dessa ligor genom UEFA Champions League, som fick sin nuvarande form några år tidigare. Egentligen är detta simpla och grova index (se att engelska ligan har ett högre index än skottska, vilket är ett exempel på ett diskutabelt resultat) inte mycket bättre än den föreställning man till mans har om olika ligor.
Vi kan dock se att Sverige är den liga av de nio som är jämnast enlig HHI. Teorin att laget eller lagen som spelar i Europa vinner fördelar och på sikt dominerar sin hemmaliga stämmer inte riktigt på Allsvenskan. De chanser till dominans som AIK och HIF fått genom att nå gruppspelet i Europacupen har inte förvaltats och tävlingsbalansen i den inhemska ligan är stor, inte minst i jämförelse med den norska tipeligan där Rosenborg tills nyligen lyckats upprätthålla en total dominans av den inhemska ligan.
En försämrad tävlingsbalans (Competitive balance (CB) på engelska) i den inhemska ligan kan ha dåliga effekter för alla på lite längre sikt; om det är givet på förhand vem som kommer att vinna sjunker intresset för ligan vilket i sin tur minskar intäkter både i form av reklam och publik. Även ligan vinnare blir på detta sätt förlorare. Det skulle därför finnas incitament även för det bästa laget att få inkomster för att upprätthålla en sund balans och på sikt bättre inkomster för alla. Men i och med de stora summa pengar det innebär att spela i Europa har få av storklubbarna råd att ge andra klubbar en chans att vinna ligan.
Vad har detta då med GAIS att göra? Jo, det påstås att en anledning till idén med ett sammanslaget lag i Göteborg att detta skulle ge förutsättningar för ett lag som kan konkurrera på elitnivå istället för tre klubbar som riskerar att existera på marginalen. Men är verkligen konkurrensen så hård? Jag betvivlar inte att klubbdirektörer och ordförande upplever det som så, men samtidigt finns det få ligor där tävlingsbalansen är så jämn som i allsvenskan. Ur tävlings- och marknadssynpunkt hade det troligen varit mycket bättre att slå samman Hearts och Hibs i Skottland än att göra det i Sverige.
En sammanslagning, om den faller väl ut, skulle innebära i teorin att HHI skulle sjunka ytterligare med ännu en klubb i toppen. Ännu en klubb som är stark nog att vinna allsvenskan med möjlighet att ta sig ut i Europa men samtidigt inte stark nog att vinna fördelar nog att dominera den inhemska ligan. Även om det är bra med ett lågt HHI så är det inte bra att ligga allt för nära 0,08. Varken total kaos eller total dominans (låter jag som Thomas Hobbs eller John Locke?) är bra ur en tävlings- eller marknadsynpunkt då det behöver finnas favoriter och utmanare.
Sett ur ett fågelperspektiv skulle inte FC Gothia tillföra allsvenskan något- eller? Jag återkommer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar