Efter matcherna mot Åtvidaberg så stundade så di blåe, storklubben i diftongernas himmel på jorden. Med tanke på att Malmö FF ligger tvåa i tabellen och är i god form hade jag - och säkert de flesta med mig - inte några större förhoppningar på denna match. Istället låg fokus för min del på hur GAIS skall hantera Wanderson do Carmos frånvaro.
En del av mig har närt förhoppningar att denne fixstjärnas frånvaro från den grönsvarta natthimmelen möjlig skulle kunna lösa upp den gordiska knuten som är GAIS anfallsspel. En Wanderson i form är ett skänk från ovan men en Wanderson ur form är snarare något av en bromskloss.
I den mån det går att bedöma uppställningen via tevesändningar började GAIS med ett 4-4-2 där Aram Khalili skulle agera bollmottagare och huvudspelare med Mervan Celik i den ovana rollen som den kvicke, tekniska anfallaren som hänger längst fram och söker utrymmen vid motståndarnas backlinje. Detta tycktes fallera under första halvlek på grund av ett par omständigheter.
Som den ytter han är van att spela sökte Celik oftast ytor ute på ena kanten, bakom en ytterback. Detta var inte fel i sig men ledde till ett antal problem. Först och främst så lämnade det kvar en anfallare, som Malmö inte tycktes ha några större problem att kontrollera. Det var ytterst sällan Aram Khalili syntes i bild att det från mitt perspektiv närmast krävs kremlologisk spetskompetens för att bedöma hans insats. Istället för att som ensam central anfallare ta sig an den förvisso otacksamma men för en man med hans höljd över marken lämpliga uppgiften att stångas med mittbackarna vid eventuella inlägg tycktes han söka efter icke existerande ytor mellan två mittbackar och två försvarande centrala mittfältare. Måhända går det till norrmannen försvar säga att han inte fick vidare mycket bollar att arbeta med när det väl fanns centrala ytor, i det avseendet är frågan om hans osynlighet delvis en öppen fråga. Om det från Axéns sida var avsett att Khalili skulle fylla samma funktion som Wanderson på denna position så är det inte annat än direkt korkat.
Eyjòlfur Hèdinsson bidrog initialt till en lösning på några av dessa brister i det centrala genom sin vilja att löpa in mer centralt. Detta avtog allt mer under matchens gång. Inte heller lyftes han spel i andra halvlek, såsom senast mot Åtvidaberg då han kom med mycket mer i spelet efter paus. Istället kom Tommy Lycén med tjugo minuter kvar och bidrog med mycket mer i spelet. Synd att han tydligen feströker så mycket att han inte har Eyos lungor.
Förändringarna som skedde i GAIS spel genom förändringar i speluppställningen från två till en anfallare innebar vissa fördelar, som jag återkommer till lite längre ner, men en fundamental brist i GAIS anfallsproblem kvarstod; oavsett vem det är så måste någon alltid och obönhörligen någon fylla på med fart i bortre straffområdet för att GAIS anfall skall bli något att räkna med. Det är oberoende om grönsvart har någon naturlig målskytt eller ej. Eyo har i sina bästa stunder kunnat bidra med detta, men det skall inte vara beroende av person och position.
För att slutligen lämna anfallsspelet bakom oss (vilket jag gärna gör) fick jag även intrycket - och detta kan vara fel uppfattat av mig - tyckte jag att Mervan Celik oftare sökte sina ytor på högerkanten. Med tanke på att Jesper Florén, som huserade på denna kant, känns mer som en ytter än Eyo på andra kanten. Måhända var det en tanke bakom detta genom att överbelasta ena kanten och därigenom komma till situationer som möjliggör bollar in i boxen till Khalili vid första och Eyo vid andra stolpen eller genom snabba överflyttningar till Kenneth Gustafsson för inlägg. Det verkade i så fall inte fungera som avsett.
En del av problemen som GAIS hade framåt emanerade emellertid från längre ner i plan. Om vi börjar med mittfältet så kunde vi här se en kraftig förändring från första till andra halvlek. Genom att ta bort Khalili och lyfta in Jonas Lindberg i en central offensiv mittfältsroll kunde GAIS i andra vinna kampen om mittfältet och på så sätt skapa förutsättningar för anfall. Reuben Ayarna och Johan Mårtensson - som båda gjorde hyfsade insatser enligt min mening - blev båda tillbakapressade under första halvlek och avståndet till den tänkte, osynliga, länkspelaren centralt blev stort. Genom att Lindbergs imponerande insats i vad som i praktiken var hans debut (några minuter mot Åtvid senast räknas knappast) kom GAIS mycket bättre in i spelet och gav de två mer defensiva spelarna någon att länka samman med; både spelet med och utan boll blev bättre och det kändes om att Lindberg inte gjort något annat än att spela allsvensk fotboll i hela sitt liv.
Den taktiska omdispositionen bidrog givetvis, men så även en bättre inställning hos spelarna samt en sämre dito hos motståndarna; som min kontakt på plats hoppades på så drabbades ifif av Rolle-sjukan, där en uddamålsledning i paus ofta kombineras med att lämna över spelet till motståndarna. En perfekt kombination för GAIS som tyvärr inte gav frukt, vilket berodde på bristerna i anfallsspel som jag tog upp tidigare
Jag väljer att fortsätta med en tematisk snarare än kronologisk skildring av matchen och går således vidare med försvarsspelet. Även om GAIS brister i anfallsspelet är det som fått mest uppmärksamhet var även försvaret en akilleshäl under framförallt första halvlek. Richard Ekunde hade problem på sin högerkant och organisationen tycket överhuvudtaget vara minst sagt medelmåttigt när två-tre spelare glatt markerade en spelare medan en annan lämnades helt fri. Ärligt talat var det mer Malmö FF:s uddlöshet snarare än något annat som bidrog till att GAIS endast låg under med ett mål i halvtid. Deras anfallare Daniel Larsson tycks mig alltid vara så endimensionell varje gång jag ser honom - springer snabbt men sämre vid avslutningsögonblicket än någon grönsvart spelare - och även Agon mehmeti lyckades bränna chanser där det var svårare att göra mål under matchen.
En annan orsak var att Dime Jankulovski återigen gjorde en utmärkt match och räddade flera farliga chanser med sina patenterade handviftningar. Efter en tid kom dock det oundvikliga ledningsmålet för hemmalaget. Detta vid en fast situation, vilket inte förvånade mig. Jag skall villigt erkänna att jag kan ytterst lite om försvarsspel vid fasta situationer. Det behövdes emellertid inte något geni för att se att det inte fungerade för GAIS i dessa situationer. Här är avsaknaden av Benny Lennartsson troligen påtaglig, då ingen tycks ha kompetensen att hantera detta. Att ha någon som faktiskt tycks uppskatta denna tekniskt och organisatoriskt komplexa aspekt på fotboll är något som behövs, även om det säkert är svårt att hitta (en grupp människor som delar personliga egenskaper med sådana som kan gräva ner sig i dyngbaggarnas sexualliv eller hållfastheten för metaller vid extrema temperaturer).
I andra halvlek blev även försvarsspelet bättre genom att Hallgrimur Jónasson - som tycktes ha svårt att hänga med Malmöpågarnas framfart - byttes ut för Jonas Lundén. Lundén kunde bidra bättre till offensiven på kanten och Ekunde fungerade utmärkt i samarbetet med Björn Andersson, där den förre stod för följsamhet och spelförståelse genom att täcka upp för den senare kunde storma fram och nicka undan. Givetvis är Ekunde avstäng i nästa match, så backlinjen måste omkomponeras igenom.
Tar vi ett steg bakåt och tittar på matchstatistiken så kan vi se att GAIS hade åtta avslut under matchen, hälften så många som hemmalaget. Av dessa kom endast ett avslut under första halvlek, vilket visar på de förbättringar som skedde med en anfallare mindre. Detta enda avslut i första halvlek var en smart men ändock i första hand chansartad lobb från Johan Mårtensson lång utanför straffområdet, som med lite tur hade kunnat ramla in. Det var bättre i andra halvlek men det var endast ett enda avslut under matchen inifrån straffområdet, och det var ett skott utanför av Mervan Celik från strax bakom straffpunkten.
Med ytterligare några matcher i kväll kommer GAIS troligen återigen ligga på sin naturliga, av gudarna givna, elfteplats. Med fem poäng ner till strecket får vi hoppas att gudarna är på gott humör under hösten och inte berövar oss denna placering.
För övrigt 1: Med Pelle Blohm som bisittare (och rättare av kommentatorn) så fick GAIS spelare och spel en bedömning som var rättvis men framförallt initierad, någon denne också implicit påpekade då han vid några tillfällen berörde experternas okunskap kring GAIS.
För övrigt 2: Som skribent börjar jag bli förbannat trött på att GAIS värvar spelare vars namn innehåller accenter - Ejyòlfur Hédinsson, Lycén, Florén, Jónasso, Lundén - som jag inte vid alla tillfällen orkar eller kommer ihåg att placera på rätt plats och åt rätt håll.
En del av mig har närt förhoppningar att denne fixstjärnas frånvaro från den grönsvarta natthimmelen möjlig skulle kunna lösa upp den gordiska knuten som är GAIS anfallsspel. En Wanderson i form är ett skänk från ovan men en Wanderson ur form är snarare något av en bromskloss.
1. D. Jankulovski;
2. Ekunde, 4. H. Jónasson (45´7. J. Lundén), 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 23. E. Hédinsson (72´11. T. Lycén);
27. M. Celik, 18. A. Khalili (45´14. J. Lindberg)
I den mån det går att bedöma uppställningen via tevesändningar började GAIS med ett 4-4-2 där Aram Khalili skulle agera bollmottagare och huvudspelare med Mervan Celik i den ovana rollen som den kvicke, tekniska anfallaren som hänger längst fram och söker utrymmen vid motståndarnas backlinje. Detta tycktes fallera under första halvlek på grund av ett par omständigheter.
Som den ytter han är van att spela sökte Celik oftast ytor ute på ena kanten, bakom en ytterback. Detta var inte fel i sig men ledde till ett antal problem. Först och främst så lämnade det kvar en anfallare, som Malmö inte tycktes ha några större problem att kontrollera. Det var ytterst sällan Aram Khalili syntes i bild att det från mitt perspektiv närmast krävs kremlologisk spetskompetens för att bedöma hans insats. Istället för att som ensam central anfallare ta sig an den förvisso otacksamma men för en man med hans höljd över marken lämpliga uppgiften att stångas med mittbackarna vid eventuella inlägg tycktes han söka efter icke existerande ytor mellan två mittbackar och två försvarande centrala mittfältare. Måhända går det till norrmannen försvar säga att han inte fick vidare mycket bollar att arbeta med när det väl fanns centrala ytor, i det avseendet är frågan om hans osynlighet delvis en öppen fråga. Om det från Axéns sida var avsett att Khalili skulle fylla samma funktion som Wanderson på denna position så är det inte annat än direkt korkat.
Eyjòlfur Hèdinsson bidrog initialt till en lösning på några av dessa brister i det centrala genom sin vilja att löpa in mer centralt. Detta avtog allt mer under matchens gång. Inte heller lyftes han spel i andra halvlek, såsom senast mot Åtvidaberg då han kom med mycket mer i spelet efter paus. Istället kom Tommy Lycén med tjugo minuter kvar och bidrog med mycket mer i spelet. Synd att han tydligen feströker så mycket att han inte har Eyos lungor.
Förändringarna som skedde i GAIS spel genom förändringar i speluppställningen från två till en anfallare innebar vissa fördelar, som jag återkommer till lite längre ner, men en fundamental brist i GAIS anfallsproblem kvarstod; oavsett vem det är så måste någon alltid och obönhörligen någon fylla på med fart i bortre straffområdet för att GAIS anfall skall bli något att räkna med. Det är oberoende om grönsvart har någon naturlig målskytt eller ej. Eyo har i sina bästa stunder kunnat bidra med detta, men det skall inte vara beroende av person och position.
För att slutligen lämna anfallsspelet bakom oss (vilket jag gärna gör) fick jag även intrycket - och detta kan vara fel uppfattat av mig - tyckte jag att Mervan Celik oftare sökte sina ytor på högerkanten. Med tanke på att Jesper Florén, som huserade på denna kant, känns mer som en ytter än Eyo på andra kanten. Måhända var det en tanke bakom detta genom att överbelasta ena kanten och därigenom komma till situationer som möjliggör bollar in i boxen till Khalili vid första och Eyo vid andra stolpen eller genom snabba överflyttningar till Kenneth Gustafsson för inlägg. Det verkade i så fall inte fungera som avsett.
En del av problemen som GAIS hade framåt emanerade emellertid från längre ner i plan. Om vi börjar med mittfältet så kunde vi här se en kraftig förändring från första till andra halvlek. Genom att ta bort Khalili och lyfta in Jonas Lindberg i en central offensiv mittfältsroll kunde GAIS i andra vinna kampen om mittfältet och på så sätt skapa förutsättningar för anfall. Reuben Ayarna och Johan Mårtensson - som båda gjorde hyfsade insatser enligt min mening - blev båda tillbakapressade under första halvlek och avståndet till den tänkte, osynliga, länkspelaren centralt blev stort. Genom att Lindbergs imponerande insats i vad som i praktiken var hans debut (några minuter mot Åtvid senast räknas knappast) kom GAIS mycket bättre in i spelet och gav de två mer defensiva spelarna någon att länka samman med; både spelet med och utan boll blev bättre och det kändes om att Lindberg inte gjort något annat än att spela allsvensk fotboll i hela sitt liv.
Den taktiska omdispositionen bidrog givetvis, men så även en bättre inställning hos spelarna samt en sämre dito hos motståndarna; som min kontakt på plats hoppades på så drabbades ifif av Rolle-sjukan, där en uddamålsledning i paus ofta kombineras med att lämna över spelet till motståndarna. En perfekt kombination för GAIS som tyvärr inte gav frukt, vilket berodde på bristerna i anfallsspel som jag tog upp tidigare
Jag väljer att fortsätta med en tematisk snarare än kronologisk skildring av matchen och går således vidare med försvarsspelet. Även om GAIS brister i anfallsspelet är det som fått mest uppmärksamhet var även försvaret en akilleshäl under framförallt första halvlek. Richard Ekunde hade problem på sin högerkant och organisationen tycket överhuvudtaget vara minst sagt medelmåttigt när två-tre spelare glatt markerade en spelare medan en annan lämnades helt fri. Ärligt talat var det mer Malmö FF:s uddlöshet snarare än något annat som bidrog till att GAIS endast låg under med ett mål i halvtid. Deras anfallare Daniel Larsson tycks mig alltid vara så endimensionell varje gång jag ser honom - springer snabbt men sämre vid avslutningsögonblicket än någon grönsvart spelare - och även Agon mehmeti lyckades bränna chanser där det var svårare att göra mål under matchen.
En annan orsak var att Dime Jankulovski återigen gjorde en utmärkt match och räddade flera farliga chanser med sina patenterade handviftningar. Efter en tid kom dock det oundvikliga ledningsmålet för hemmalaget. Detta vid en fast situation, vilket inte förvånade mig. Jag skall villigt erkänna att jag kan ytterst lite om försvarsspel vid fasta situationer. Det behövdes emellertid inte något geni för att se att det inte fungerade för GAIS i dessa situationer. Här är avsaknaden av Benny Lennartsson troligen påtaglig, då ingen tycks ha kompetensen att hantera detta. Att ha någon som faktiskt tycks uppskatta denna tekniskt och organisatoriskt komplexa aspekt på fotboll är något som behövs, även om det säkert är svårt att hitta (en grupp människor som delar personliga egenskaper med sådana som kan gräva ner sig i dyngbaggarnas sexualliv eller hållfastheten för metaller vid extrema temperaturer).
I andra halvlek blev även försvarsspelet bättre genom att Hallgrimur Jónasson - som tycktes ha svårt att hänga med Malmöpågarnas framfart - byttes ut för Jonas Lundén. Lundén kunde bidra bättre till offensiven på kanten och Ekunde fungerade utmärkt i samarbetet med Björn Andersson, där den förre stod för följsamhet och spelförståelse genom att täcka upp för den senare kunde storma fram och nicka undan. Givetvis är Ekunde avstäng i nästa match, så backlinjen måste omkomponeras igenom.
Tar vi ett steg bakåt och tittar på matchstatistiken så kan vi se att GAIS hade åtta avslut under matchen, hälften så många som hemmalaget. Av dessa kom endast ett avslut under första halvlek, vilket visar på de förbättringar som skedde med en anfallare mindre. Detta enda avslut i första halvlek var en smart men ändock i första hand chansartad lobb från Johan Mårtensson lång utanför straffområdet, som med lite tur hade kunnat ramla in. Det var bättre i andra halvlek men det var endast ett enda avslut under matchen inifrån straffområdet, och det var ett skott utanför av Mervan Celik från strax bakom straffpunkten.
Med ytterligare några matcher i kväll kommer GAIS troligen återigen ligga på sin naturliga, av gudarna givna, elfteplats. Med fem poäng ner till strecket får vi hoppas att gudarna är på gott humör under hösten och inte berövar oss denna placering.
För övrigt 1: Med Pelle Blohm som bisittare (och rättare av kommentatorn) så fick GAIS spelare och spel en bedömning som var rättvis men framförallt initierad, någon denne också implicit påpekade då han vid några tillfällen berörde experternas okunskap kring GAIS.
För övrigt 2: Som skribent börjar jag bli förbannat trött på att GAIS värvar spelare vars namn innehåller accenter - Ejyòlfur Hédinsson, Lycén, Florén, Jónasso, Lundén - som jag inte vid alla tillfällen orkar eller kommer ihåg att placera på rätt plats och åt rätt håll.
