Årets...

Den här bloggens ende läsare. Ja, i alla fall den enda läsaren som jag vet om har en egen blogg, har i bloggkedjebrevens anda givit vidare en uppmaning att svara på några frågor om året som snart passerat, även om han i förhand beklagar sig över mina ironiska svar. Jag förtjänar givetvis inte bättre då jag utsatt honom för något liknande. Så här kommer svaren:

Årets bittra: Skulle först utnämna mig själv, men det skulle la vara lite väl självgott av mig. Attans närmast infantilt ironiskt svar på första frågan, sorry Peter! Annars är jag en smula bitter över försäljningen av Pärlan, numera Njurstenen, till den lilla satan. Fast det är nog mest för att det är så aktuellt.

Årets bästa semester: Har inte varit på så många semestrar, som trasproletär under en stor del av året har man inte råd med sådant. Kanske den bitterljuva semestern i Bromma.

Årets nytillskott: Tänkte skriva min och min bättre hälfts Xbox360, men hur tragiskt vore inte det?

Årets förlust: Bortaderbyt. Men jag fyllde i alla fall inte 40 den dagen.

Årets vuxenpoäng: Jag är för vuxen för att räkna vuxenpoäng... det får man många vuxenpoäng på!

Årets fysiska förändring: Jag har tappat en flisa från en framtand. Tyvärr finns det ingen bakomliggande historia om slagsmål med bönder, fylla eller något annat osedligt för att krydda händelsen med någon anekdot.

Årets nya kändisförälskelse: Som en sådan människa som oftast låtsas stå över skvaller och sådant men ändå med en viss hunger slänger sig över gamla blaskor hos barberaren så har jag tyvärr bättre koll än vad jag vågar erkänna. Utnämner i denna kategori kronprinsessan och Daniel von Ockelbo, då jag redan nu har gått runt och irriterat mig över vad det där bröllopet kommer att kosta statsbudgeten och vad de pengarna kan användas till istället.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Jag lyssnar inte på ny musik, jag lyssnar knappt på musik överhuvudtaget numera.

Årets läsupplevelse: Jag plöjde igenom Fernand Braudels Civilisationer och kapitalism 1400-1800 i tre band på några veckor.

Årets insikt: Att ibland är det mödan värt att sända iväg jobbansökningar som ens bättre hälft letar reda på arbetsförmedlingens hemsida.

Årets TV-besatthet: Det allt svårare att faktiskt följa något på teve. Serier som är värda att se går sällan på vettiga tider för lönearbetare. Under första halvåret kollade jag dock mycket på Supernatural och under hösten, då jag bott inneboende och varit borta från min bättre hälft har jag ofta kollat på NCIS för att de passar så bra med när jag kommer hem från jobbet och börjar laga mat.

Årets fest: Någon fest jag inte kommer ihåg - vilket betyder att den måste varit jättebra (minus på vuxenpoäng på ett sådant svar antar jag).

Jubileumsfiranden

Ägnade lördagen åt det kanske nördigaste som är möjligt utan att blanda in järnvägsmodeller; 50-årsfirande av inrättandet av en professur i ekonomisk historia i Uppsala till Karl-Gustaf Hildebrand. En deltagare i sammanhanget påpekade att det även råkade vara 80-årsdagen av den svarta torsdagen - börskraschen på Wall Street 1929. Onekligen ett intressant sammanträffande. Så kan det går!

Räkmackeglidande i vardagen

Söndagen börjar glida mot eftermiddag och en ny arbetsvecka närmar sig. Det är lätt att få samma känsla för en helg som jag - och säkert många andra - hade inför sommarlovet när jag gick i småskolan. Sommaren var en ofantlig rymd fylld av ledighet. Sedan var det nästan slut och med en vecka kvar började skolstarten hägra som ett mörkt moln i horisonten.


Speciellt när man som jag har ett sånt där jobb som endast är för brödfödan - om än numera med ett synbart slut - blir veckan bara en tid som skall kämpas igenom för att det skall bli helg igen.

Då är det ibland tur att det erbjuds öppningar. Som aktiv blev jag i torsdag inbjuden till arkitektkontoret Semrén & Månssons 40-årskalas. Istället för att ta på sig blåkläderna började dagen med frukost på Hotel Avalons takterass i hjärtat av Göteborg. Förvisso hade jag tagit ledigt för detta medan andra var där på betalt arbetstid men det var det värt.

Det enda det hela kostade var att jag fick stå framför ett femtiotal människor som satt och lyssnade på mig och några andra som snackade. Enklaste jobbet i världen och det är det en massa människor som får betalt för!

Denna vecka finns det dock inga tacksamma avbrott i tillvaron. Fördelen med våren, i alla fall om man har ett skitjobb, är alla de där menlösa kristna högtiderna som är kringströsslade i kalendern och ger lite extra ledighet i tillvaron. Lite dåligt med sådant på hösten. Det får la gå i alla fall.

Korvpriser

En långhelg som gräsänkling börjar långsamt närma sig sitt slut. I och med att min bättre hälft inte är så mycket för kött, annat än fågel, så brukar detta livstillstånd innebära en förhöjd köttkonsumtion. Inte för att jag är så extremt förtjust i kött själv men man får ju passa på.

För denna period valde jag, som många gånger förut, att satsa på lite bratwurst från Saluhallen. Det finns förstås en massa olika korvar att välja på men jag är inte så mycket finsmakare, utan satsade helt enkelt på vanlig, hederlig bratwurst och valde ut ett lämpligt antal.

Det intressanta är hur billigt det faktiskt är med saluhalls-korv i jämförelse med mataffärens. Första gången jag handlat korv från det stånd jag brukar handla hos på saluhallen tog jag och stekte upp två korvar. Det är så många som jag brukar behöva för att bli hyfsat mätt av det där vanliga märkets bratwurst eller chorizo som säljs med priser strax under tjugo spänn för tre stycken.

Jag blev proppmätt. Saluhallens korv var helt enkelt matigare än vad jag var van vid. I fredags, när min bättre hälft förberedde sig för sin bortavaro, gav jag henne påsen med korv och lätt henne gissa hur mycket det kostade. Hon vägde korvarna i handen och gissade på 60 kronor. Rätt svar var 28 kronor. Tillräckligt med korv till fyra måltider.

Om jag kan köpa god korv över något så omodernt och orationellt som en disk för detta pris undrar man lite vad snabbköpen använder alla sina sparade pengar på. Inte verkar det vara att sänka priserna på korv i alla fall...

Den avantgardistiska bokhyllan

Under en längre tid nu har min bättre hälft med oregelbundna intervaller framfört åsikten att vårt gemensamma hushåll behöver mer bokhyllor. Jag har givetvis snabbt bytt ämne eller på annat sätt försökt ignorera hennes propåer. Jag är nämligen vad man kan kalla en ekonomisk människa som förstår värdet av pengar - en underbar egenskap som min bättre hälft saknar. För henne är behöver bara en eufemism för habegär.

För några dagar sedan skulle sagda bättre hälft sätta in några av sommarens pocketböcker - hon är fast i den så kallade bokslukaråldern - i vårt angenäma korridors-bibliotek. Tydligen fick min kreativa bättre hälft plötslig inspiration - hon är en kreativ människa och är inte ens färgblind! - och bestämde sig för att med ett brak tänka utanför bokhyllornas givna ramar. Det minst sagt avantgardistiska tilltaget går att beskåda på bilden nedan.

Avantgardistisk bokhylla

När jag nu tittar på bilden jag tagit och försöker förstå konstverkets essens, vad det försöker berätta för mig som betraktare, undrar jag inte om min bättre hälft faktiskt försöker säga mig något med detta verk?

Apor i rymden

Kunde under torsdagen läsa i DN att Christer Fugelsang, som tydligen återigen skall lämna denna gröna och blåa planet, fokuserar mer på det blåa och avser ta med sig en Djurgårdsflagga ut i rymden.


Nu blir innebörden av den inledande scenen i filmen 2001 - Ett rymdäventyr uppenbar!

I övrigt får man la hoppas, för GAIS skull, att Djurgårdens IF fortsätter att spela dåligt under säsongen. För Christer är det la inget större problem i vilket fall - för rymden kan ju ingen höra dig gråta.

---
Den första apan i rymden var för övrigt Albert II, en Rhesus-apa, som överlevde förbi Karmanlinjen.

Privat piraträttsskipning

Brukar inte länka till andra bloggar eller liknande bara för att citera. Häromdagen såg jag dock eolig notis som jag inte kan låta bli att sprida vidare. Detta från bloggen Alliansfritt Sverige - en blogg som i stort sedan endast går ut på att klaga och gnälla på den sittande regimen. Kanske inte vidare konstruktivt och med en tendens att bli tröttsamt. Inlägget, som jag citerar i sin helhet nedan, tycker jag dock är ett litet guldkorn:

NOTIS. Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) konfronteras i dagens partiledardebatt med sitt uttalande i fildelningsfrågan från valet 2006 då han sa att "vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration". Den som fattade det som att ungdomsgenerationen inte ska jagas har alltså fullkomligen missuppfattat saken enligt Reinfeldt, som endast lovar att staten inte ska jaga ungdomsgenerationen i fråga. Istället överlåts den rättsskipningen till privata företag.

08-lantisar och andra fjantar

Identitet och myter roar mig. Människan behöver sortera och kategorisera saker och ting i sin omgivning för att skapa ordning i en kaotisk verklighet. En del av de mönster vi ser - såsom kanaler på Mars - är dock inbillade. Så är också de flesta fördomar som vi till mans har gentemot olika grupper av andra människor. Även om det ibland kan finnas en korn av sanning är det i det flesta fall direkt fel. Med lite distans kan det dock vara rätt roligt och ge världen krydda, för nog är ens egen grupp liiiite bättre? Jag är rätt säker på att Stockholmare inte per definition är dummare än andra. Alla som går på Avenyn är inte Trollhättebor med Truckers-keps som svajar runt i jakt på billigast plankstek. Överlag är säkert Trollhättebor som folk är mest, vare sig bättre eller sämre.

I kombination med internet kan dessa fördomar vara väldigt roligt och samtidigt tragiskt. I alla fall för någon med en viss distans och förmåga att förstå ironi. Den fluga som vi kallar internet medför en fantastisk förmåga att föra samman kreativa tankar. På samma sätt är det dock minst lika lätt för idioter att mötas och slänga ut sig dumheter.

De senaste dagarna har jag betraktat och själv bidragit till något som roar mig ofantligt. I detta fall är det i första hand Stockholmare som får ta skott, men jag kanske skall påpeka att jag träffat flera trevliga från landets huvudstad. De bilder som finns av Stockholmare, självskapade och de som vi lantisar applicerar på dem, är speciellt roliga.

Först har vi något som hänger samman med det inlägg jag skrev häromdagen kring BK Häckens försök att få mer publik. Till detta inlägg bifogade jag två länkar, den ena till fotbollskanalen och den andra till Dagens Media. Det senare är en tidning och sida som riktar sig mot de som är intresserade av marknadsföring och reklam. Således är olika, nya grepp för att nå ut rimligen något som intresserar dess läsare. I samband med Hisingslaget kom dock en snabb kommentar in som uppfattade Dagens Media som en lokalblaska och menade att det var helt ointressant vad BK Häcken gör:

"Djurgården och AIK är STOCKHOLMSlag och Vasastan ligger också i STOCKHOLM. Därför är det intressant. BK Häcken håller till ute i landsorten. Därför är det inte intressant. Om du vill veta vad som händer i Buträsk, läs Norra Västerbotten."

Detta är förstås så korkat att det är roligt, troligen har Sveriges mediaföretag inte så fett om de endast skall överleva på konsumenter i Vasastan, Stockholm. Dessutom är det ju precis den bild av korkade, hemmablinda Stockholmare som irriterar så många människor och roar mig. Det blev inte mindre roligt när jag för att retas slänger in att AIK är la ett Solnalag, direkt slänger sig någon annan fram och hävdar bestämt att det är ett Stockholmslag.

Själv är jag född i Halland men har numera skaffat linser

(och jag är inte från Falkenberg, de är ju helt efter i den byhålan!)

Nästa incident sker idag när det uppmärksammas på ett forum för rättrogna att DIF skall ladda upp på Gamle Port, något som väcker ont blod hos vissa som anser sig ha pinkat in något revir. Jag har personligen inga sådana vanföreställningar om att GP skall stå över en chans att tjäna stora pengar bara för att inte såra några pubertala gaisares känslor. Återigen roande.

Vad jag däremot hängde upp mig på var hur det hela var formulerat på Järnkamminens sida där GP och andra pubar i området nära Kopparmärra kallas för Norra Avenyn. Ungefär som att Göteborgare skulle gå runt i Gamla Stan och kalla det för Norra Södermalm. Jag bestämde mig för att på ett retsamt sätt påpeka deras totala okunskap och sände ett e-post:

"Kom in på er i övrigt snygga sida via ett forum för oss hängivna där några irriterade sig över att våra gamla ärkerivaler tagit GP som pub för sitt besök för match mot Den Lille Satan. Jag har personligen inte något emot det, det hedrar er förstås att ni inte väljer Avenyn som några andra Trollhättebor i jakt på plankstek och från centralen sett är läget utmärkt. Dock blir det lite löjligt när ni har en guide om pubar vid något ni kallar Norra Avenyn. Med beaktande av hur Stockholmare är kända för att tala illa om så kallade lantisar så kanske ni skall försöka undvika att framstå som just sådana. Avenyn börjar utanför vallgraven; det finns inget område som kallas Norra Avenyn.

Välkomna till Göteborg, men stanna inte för länge nu bara!"

Notera hur jag tydligt anspeglar på föreställningen om att Stockholmare kallar alla utanför staden för lantisar och vänder detta som ett skämt emot en sådan. Jag fick nästan omedlebart ett svar från JK:s ordförande som givetvis bekräftar alla fördomar:

"Jag förstår att det alltid är kul att leka "Messerschmitt". Eftersom "nyn" är den enda lilla bakgata som någon överhuvudtaget behöver bry sig om att känna till i eran lilla håla så faller det sig naturligt att hänvisa till Norra Avenyn, något som även er Polismyndighet för övrigt gör. Då vet alla vad som gäller för dagen och att det inte är någon större skillnad mot övriga intagningar av blåshålan. De nedre delarna av "nyn" har vi intagit ca 50 gånger nu och det börjar i ärlighetens namn bli tjatigt.

Gamleport har vi valt för att det är det enda ställe med kapacitet att ta emot oss, plus att även Polisen hänvisat oss dit. Där ska vi ladda upp för att sen förnedra Änglarna på det nya tillskottet av bidragsbyggen i Fotbollssverige.

Om ovanstående gör att några arbetslösa karossvetsare från Volvo börjar grina så är det inget annat än en extra mysig bonus för oss."

Han sväljer betet med hull och hår och använder lantis-stämpeln emot mig! Som icke-Stockholmare förväntas man tydligen bli upprörd av detta - där ser vi de förställningar som Stockholmare har om lantisar! Skall jag bli upprörd när han upplyser mig, som cyklar över Göta Älvbron dagligen, om att det blåser i Göteborg? Skall jag ta det personligt att han förolämpar den Aveny som jag själv aldrig besöker annat än för stadsbibliotektet? Killen kan nog inte varit så nykter de gånger han intagit Avenyn när han kallar den del av Avenyn som faktiskt är Avenyn för nedre Avenyn; den går ju upp mot Götaplatsen och torde därför vara Övre Avenyn. Dåliga odds att överleva i ett jägar-samlarsamhälle för JK:s ordförande.

Klart att det kan funka på idioter, som ju blir upprörda av allt som hotar deras självbild, men när man sänder det till fel person får man bara sig själv att framstå som en osäker fjant med mindrevärdeskomplex - ungefär som när den lilla satans supportar återigen känner sig nödgade att skandera om hur mycket de hatar GAIS bara för att vi råkar vara lite häftigare än vad de är. Kan givetvis inte uttala mig om JK:s ordförandes blodlinje - han är måhända blåblodigt inavlat - men de flesta Stockholmare (och alla andra som bor i en centralort i Sverige) är ju bara några generationer från småländska statare och nu går deras ättlingar runt och sprätter på olika gator och tror att de gör dem till något speciellt. De flesta av dem är dessutom självade relativt nyinflyttade från Borlänge eller Ö-vik och har jobbat hårt på att fila bort dialekten för att inte framstå som lantisar - människor är faktiskt roliga!

---
Nu skall det sägas att jag sände ett svar till JK och rekommenderade Djurgårdsgatan i Majorna och fick ett trevligt svar med en viss humor i som anspeglade på ett stockholmskt slangords tvetydiga betydelse. Då hade jag dock redan börjat skriva detta inlägg så jag drar killen lite i skiten i alla fall även om jag utelämnar hans namn.

Kurt och Oves bilservice

Som en bisats till gårdagens ohämmade och måhända en smula onanerade förbannelse över Porslinsfabriken (det finns faktiskt en del positiva saker med kvarteret) så passade jag i alla fall på att nostalgisurfa lite och ramlade på det här fantastiska bildspelet som för övrigt också visas på Stadsmuseet för tillfället, filmaren heter Gorki Glasser-Müller.

(det går att se i HD och fullskärm också, vilket rekommenderas)

Fram till för ett par år sedan låg Kurt och Oves bilservice i en barrack som tidigare tydligen varit en gammal smedja i direkt anslutning till platsen för det nya kvarteret. Numera är både Kurt, Ove och barracken borta från platsen där de verkade i drygt fyrtio år. Tydligen var förvåningen stor över Kurt och Oves verksamhet när de var och prospekterade i området, barracken fanns nämligen inte med på några kartor!

Jag har egentligen ingen personlig relation till Kurt och Oves bilservice, jag har ju inte ens någon bil. Men den lilla byggnaden gjorde mig alltid lite glad när jag gick förbi. Det var samtidigt lite vemodigt när jag upptäckte att den var borta. Tyvärr uppstår inte någon snarlik verksamhet någon annanstans när platser som dessa försvinner eller överges. Även om de sällan anses ha någon given plats i vår nya sköna värld med fräscha gallerior och putsade och genomtänkta lokaler så tycker jag världen blir fattigare utan dem.

Söndagspromenad

Söndagen bjuder på strålande väder och när man egentligen har annat att göra så är det förstås givet med en söndagspromenad. Tog med mig min bättre hälfts reservkamera ut, alla som är intresserade av fotografi kan således få sig några varnande exempel på hur man inte skall göra (jag skyller dock liiite på kameran som sett sina bästa dagar):

Hörnet Tunnbindaregatan/Brämaregatan

I hörnet av Tunnbindaregatan och Brämaregatan började de för en tid sedan mura igen en sedan länge tom lokal. Det är för egen del alltid tråkigt när lokaler står tomma länge och sedan muras igen. Invånarantalet i kvartet har la minskat en hel del sedan Götaverkets arbetare med stora barnkullar levde här och vi fick allt större boendeyta per individ. Underlaget bär sig inte längre för så mycket lokaler i landshövdingeområden i halvcentralt läge. Speciellt inte när bilåkare snabbt leds förbi på Lundbyleden och det gamla torget hamnar i skymundan.

Tunnbindaregatan, med Sussi till vänster

Mitt emot har det öppnat en Sussi-restaurang på samma plats där en rad caféer bytit av varandra under senare år. Jag kan inte säga att jag hjälp till, utan istället gått till Lundgrens på Hisingsgatan. Jag kommer inte att gå och äta Sussi heller, men det har med allergier att göra, Finns redan en annan Japan i andra ändan av Tunnbindaregatan. Får se om det bär sig, det är i alla fall ett bättre läge skulle jag tro. Måhända försvinner det en del lokaler men matutbudet inom ett par kvarter slår de flesta miljonprogram med mångdubbel befolkning; kinesiskt, thailändskt, ungerskt, pasta och pizza, pubkrubb, husmanskost, smörgåsbutik och nu alltså också japanskt.

Tunnbindaregatan

Det finns en del tomma lokaler i området men av någon anledning verkar detta parti Tunnbindaregatan vara speciellt hårt drabbat. Här ser vi att det murats igen tidigare. Till vänster min hyresvärds lokala fastighetskontor. Fastighetskötarna är till synes rejäla, min bättre hälft var tvungen att visa upp mitt medlemskort i GAIS (som hon råkat få med sig när hon lånade ett spårvagnskort från min plånbok) för att få komma in.

Hörnet Tunnbindaregatan/Väderkvarnsgatan

Bara ett stenkast längre ner har vi tyvärr en liten lokal till, en gammal skomakare har fått lämna sin läst i hörnet med Väderkvarnsgatan. till vänster precis utanför bild ligger ett relativt nyblivet hus som om jag förstått min fotbollshistoria rätt kommit som en skänk från ovan.

Gammalt träd sett från Hisingsgatan

Här har vi det huset från andra hållet sett. Huset skall alltså ligga över den där förbannade häcken som fick ge namn till ett fotbollslag 1940 eftersom namnet BK Kick redan var upptaget. Egentligen är fotot taget för att visa det gamla, vackra trädet. Hade de legat på fastlandet hade någon huggt ner det för länge sedan och placerat någon björk då trädet lutar. Som tur är är riskvärderingen lite slackare på Hisingen där människobarn inte är lika mycket värda vilket ger oss en vackrare miljö.

Myntgatan

Längre ner på Myntagatan låg tills för ett par år sedan Kapten Krok som säljer gamla tevespel och annat. De hade det tydligen för trångt och flyttade till en fashionabla adressen Gamla Tuvevägen 20. Nu ligger här alltså en thailändsk massage här med gardiner fördragna, alltid fördragna. Jag skulle nog få ha väldigt ont i ryggen och vara riktigt desperat innan jag ens övervägde att gå dit. Känns som att bara stanna utanför dörren är ett brott mot sexköpslagen. Egentligen är jag la bara fördomsfull men det skulle nog hjälpa att göra något åt skyltningen för att inte skrämma bort folk.

Ättestupan

Sedan ättestupan, men det är alldeles för fint väder för att hoppa. Kan inte skönja några grishuvuden på gräset heller - helt otroligt. Utsikten är i övrigt utmärkt och man kan se ändå bort till Hisingsens pärla Backaplan, men idag tyar jag inte ta mig upp för backen till Keillers park.

Sista brevet från ÖB

Fredagen gav mig ett litet brev signerat Håkan Syrén, Svea rikes Överbefälhavare. Han ville tacka mig för mina insatser! Den riktiga insatsen och anledningen till att jag får brevet från ÖB är att jag rullat tummarna i tio år. Efter att 322. Stadsskyttebataljonen avveklades från krigsorganisationen (tillsammans med resten av invasionsförsvaret) ungefär tio minuter efter muck har mina ansträngningar för att upprätthålla min krigsmässiga status som skyttesoldat bestått av diverse TV-spel. Mina försök att upprätthålla mina kunskaper som signalist (högt, öppet, fuktigt!) har skett genom att lyssna på P1.

Håkans brev, notera den snygga biljetten bakom...

Några timmar efter att jag fått brevet läser jag på texttv att beslutet att avföra min tjänstgöringsskyldighet sänt chockvågor genom försvaret; ÖB Håkan Syrén meddelar sin avgång för att ersättas av general Sverker Göransson.

För er bloggläsare som blir oroliga över detta meddelande kan jag dock lugna er att jag är totalförsvarspliktig tills jag är 70 år, så ni kan sova tryckt i ytterligare ett par år.

Visit på nya gamla ullevi

Söndagen innebar givetvis ett kort besökt på grisen i säcken. GAIS hade öppet hus på den nya arenan och som årskortsköpare var jag förstås nyfiken att titta till platsen jag förhoppningsvis skall ägna ett antal timmar utan allt för mycket smärta (Alvedon?).

Tänkte förstås på det men glömde givetvis kameran. Förvisso tämligen välfotograferat vid det här laget, men det hade kanske inte skadad och flera andra hade tänkt lite längre vad näsan räcker - och då har jag ändå längre näsa än de flesta.

Lutningen från Preppens läktare och ner mot plan är verkligen imponerande och kommer förhoppningsvis delvis övervinna några av de brister som i alla fall jag upplever med att se fotboll från kortändan. En vanesak menar kanske en del men som jag ser det så är avståndsbedömningen svår från den vinkeln. Men i och med att man kommer upp en del så kanske det blir bättre. Längst uppe från toppen är det nästan lite helikoptervy över det hela och man kanske kan låtsas att man spelar Football Manager.

Efter att ha sörplat i mig lite bjudglögg (lyckades hålla mig borta från fiskdammen) och gått runt ett varv med tillhörande tipspromenad kände jag mig i alla fall så positiv att jag öppnade plånboken och köpte en svart GAIS-mugg. Det är inte ofta jag köper souvernierer, och speciellt inte officiella GAIS-prylar, men en kaffekopp är ju bara en kaffekopp - hur ful kan den bli? Perkulatorn har arbetat klart och nu testar jag den. Som vänsterhänt uppskattar jag att klubbmärket finns på båda sidorna, så att både jag själv ch eventuella betraktare tydligt kan se att jag dricker ur en officiell GAIS-mugg.

Varning för falsk dajm

Stod i matkön i eftermiddags. Inte precis sovjetisk brödkö men det gick lite segt. Sneglade lite suget ner på glassfrysen och noterade att en flerpack med strutar från ett ledande märke hade texten "med äkta dajm" på framsidan.

Förstår precis hur de tänker. Det finns inget som oroar mig så mycket som att få ond, falsk dajm när jag är och handlar godis eller glass. Vad skall de hitta på härnäst, äkta glass kanske?

(Jag vet att det stavas daim numera men det struntar jag i. I övrigt säger jag fortfarande Raider och Televerket)

Svartmålad nostalgi

Nostalgi är en konstig känsla. Eller kanske inte så mycket känslan i sig som vad som framkallar den (madeleinekakor...).

Lyssnade på Morgonpasset i P3 där de varje fredag har en introtävling; gissa låtnamn och artist på tio intron. Brukar la känna igen rätt många intron, men kommer sällan ihåg vad artisterna heter, men när andra introt drar igång vet jag exakt vad det är. Paint it Black av The Rolling Stones är nog den enda låt de gjort som jag verkligen, verkligen gillat. Orsaken till detta är TV-serien som använde låten till sitt intro.

Pluton B i Vietnam, som den av någon suspekt anledning hette på svensk teve (karaktärerna verkade i tredje plutonen i Bravo Company) eller Tour of Duty på engelska, brukade gå på Kanal 5 på en tid som antagligen bör uppfattas som okristlig även för en ateist som jag (även om den gick tidigare än kultklassikern Kvinnofängelset/Prisoner, som i alla fall hade en vettigt översatt titel för sina 692 avsnitt).

Första säsongen

Nåväl, jag skall inte flumma bort för långt i medioker teve-nostalgi. Pluton B i Vietnam, som till skillnad från Fresh Prince i Bel Air inte längre går i eviga repriser på Kanal 5... nä, vänta - nu blev de ju än mer teve-nostalgi. Ja, i alla fall hade det kunnat bli det om det sistnämnda programmet försvann från skärmen i 5-10 år, så man hinner glömma hur dåligt det faktiskt är är. Jämför Steve Urkels Räkna med Bråk...

Vi försöker igen; Pluton B i Vietnam följer en pluton infanterister. Klassisk Vietnam-film i teve-serie format helt enkelt, med regnskog och en grön och orutinerad löjtnant som gör misstag som den rutinerade sergeanten måste försöka rätta till. I alla fall i första säsongen av tre, då tillvaron är tämligen brutal för soldaterna. Många gamla klyschor från andra Vietnam-filmer förstås, men i alla fall. Den enda av dessa klyschor jag på rak arm har lite svårt för är att den namnlöse soldaten med fältradio alltid, alltid död. Kanske ingen större förlust för förbandet, då jag inte förstår hur de kan haft ett vettigt samband med den korta, flexibla antennen nedböjd sådär medan jag oftast fick ta mig igenom snåriga buskage med en lång, fast antenn med min Ra 145/146 i jakt på öppna, fuktiga och förstås fullständigt livsfarliga höga platser i jakt på radiosignal i den svenska motsvarigheten till Vietnams regnskogar - Mästocka.

Signalisten dör alltid!

I den andra säsongen anpassas den allt för mycket för marknaden och blir mer slätstruken och anpassad till action-äventyrsformatet. Det introduceras en kvinnlig journalist för att attrahera kvinnliga tittare och på köpet tvingas man följa en tävling i uppmärksamhet för denne fagra nymf mellan infanteristernas löjtnant och en helikopterpilot. Serien gick in i slentrian och ett försök att rycka upp det hela genom att döda av kvinnan (skådisen överlevde och började på NYPD Blues/På spaning i New York som jag aldrig följt och enligt min bättre hälft är lite för bra för mig och min fäbless för teve-pulp) och förflytta plutonen till nya uppgifter lyckades inte rädda serien.

En minst sagt intressant detalj är att tydligen väckte serien anstöt och kritikstorm när den kom till Sverige första gången, då den ansågs för pro-amerikansk. Med lite distans en märklig uppfattning, som jag kom ihåg serien och framförallt första säsongen så var det verkligen inget förhärligande av den amerikanska insatsen i Vietnam på något sätt. Men för högröstade grupper inom svenskt kulturliv torde allt som inte framhävde amerikanska soldater som barndödare och monster vid denna tid fortfarande varit suspekt. Med tanke på hur extremt onyanserade och okritiska de flesta hollywood-producerade actionfilmer var under samma tid tycks det idag vara att sila mygg och svälja kameler.

---
Cyklade förbi den gröna skylten på vägen hem. Snart dinglade en påse medtvå julöl, en flaska billigt italienskt rödvin och julnumret av Faktum från styret med siktet inställt mot en helg i lugn och ro.

Noll social kompetens och staden Urville

Den senaste boken jag läste ur var Sf-skildringen The Speed of Dark av Elizabeth Moon. Jag har för länge sedan påpekat att jag finner Sf och i viss mån fantasy som bäst när författaren använder sig av en annorlunda miljö för att diskutera ett riktigt problem. I fallet med The Speed of Dark rör det sig kring frågan om vad som egentligen är normalt, socialt beteende hos en människa.

Huvudkaraktären tillhör den sista generationen av autister - i bokens värld har medicinens framsteg utrotat symptomet hos nyfödda och huvudkaraktären är tack vare insatser nog närmare vad som idag kallas Aspergers syndrom (jag är inte expert och inte heller forkarvärlden är la riktigt eniga om vari skillnaden ligger). Han har således problem med att agera socialt och har mycket svårt att förstå talesätt, läsa människors ansikten eller förutse andras beteende.

Han är samtidigt mycket bra på att se mönster i data och används för något arbete på ett stort företag i en arbetsgrupp med andra autistiska människor. Företaget får vissa skattelättnader för att de ger dem arbete men måste samtidigt tillgodose deras speciella behov. En ny streber till chef anser att de till synes modersta fördelar som autisterna har är allt för mycket - företaget måste spara för att få mer resurser till sitt rymdprojekt - och när en ny experimentell behandling dyker upp försöker denna att tvinga sina anställda att ställa upp som frivilliga försökspersoner. Boken handlar om denna konflikt och huruvida autismen är den del av huvudpersonen eller inte - skulle han vara sig själv utan autism eller någon annan? Speciellt intressant är de stycken där huvudpersonen noterar hur människor hela tiden bryter av mot de mönster och beteenden som han fått lära sig är acceptabla och 'normala'. Genom sin behandling har psykologer och andra försökt lära honom utantill hur man beter sig i olika situationer, vilket förstås då och då krockar en smula med verkligheten; människor beter sig så att säga inte i realiten 'normalt' även om de inte fått någon diagnos.
---

Måste säga att autism och Asperges syndrom intresserar mig. För visst kan vi alla då och då, om än i olika grad, bete och autistiskt. Även om vi har förmågan att lära oss att fungera i en social miljö är det inte alltid vi gör det. Ibland önskar jag att jag kunde få vara lite mer autistisk. Ibland kan det vara trevligt att stå och tala väder, men ibland skulle det vara skönt att slippa.

Hörde för några månader sedan ett radioreportage på P1 om ett företag som bara anställde personer med Aspergers syndrom. Där var det inte något snack om värdet på kafferasterna och om VD:n (som inte hade Asperger) var dum nog och frågade vad de tyckte om hans nya jacka eller frisyr så var han också beredd att få höra exakt vad de tyckte. Det är så förbannat mycket skitsnack här i världen, så det skulle vara nästan befriande. Samtidigt skulle jag förstås inte ha möjlighet att briljera med min fantastiska humor... Ja, ingen skattar utom jag, kanske inte skulle bli så stor skillnad.

---
Både huvudkaraktären i Speed of Dark och de som anställdes av företaget hade en hög förmåga till annat än det sociala, som att lära sig allt om ett mycket begränsat och nördigt intresseområde (återigen något jag kan ha sympatier för). Huvudkaraktären är närmast något av en savant som inte upptäckts för att många felaktigt nedvärderar hans förmåga. De flesta känner nog till savanter genom filmen Rain Man för en massa år sedan (Dustin Hoffmans karaktär är inspirerad av supersavanten Kim Peek).

Vy över Urville

En intressant och mycket kreativ savant är fransmannen Gilles Tréhin som i sitt huvud har skapat och utvecklar världsstaden Urville in i minsta detalj med geografi, infrastruktur, språk, historia, ekonomi och samhälle.

---
Författaren Elizabeth Moon, som för övrigt har ett autistiskt barn, kände jag tidigare till genom hennes bläddervänliga förströelsefantasy i trilogin om Paksenarrion. När jag för något år sedan plöjde igenom den tjocka boken noterade jag att det hela kändes lite som rollspelet Dungeons & Dragons med alla dess egenheter (d20-systemet påminner mer om de rollspel som numera finns till dator och spelkonsuler och inte så värst mycket som typiska svenska basic roleplaying-derivat a la Drakar och Demoner och senare tiders bordsrollspel). Det visade sig att hon spelade D&D och inte gillade hur Paladiner framställdes i reglerna och därför skrev en tjock fantasy-trilogi för att illustrera hur hon tycke de skulle vara. Nördigt, men hon tjänade i alla fall pengar på det och det är bra att inte bara vara kewl, autister skiter också i sånt.

Självgod och bitter nära Ättestupan

Jag brukar lyssna på radion med hjälp av min mobiltelefon och då framförallt på förmiddagen. Först P3 fram till klockan tio och därefter P1. Lite beroende vad som sänds förstås, ibland hoppar jag fram och tillbaka.

Idag var dock annorlunda. När jag bytte över till P1 pågick - istället för Plånboken - någon partiledardebatt. Maria Wetterstand hackade på Fredrik Reinfeldt för något med Co2-utsläppavtal inom EU, statsministerns hackade tillbaka och använde sig av varslen på Volvo PV i populistisk syfte. Så långt stod jag ut, men sedan sänktes talarstolen och Maud Olofsson började bjäbba rakt i örat på mig. Där går gränsen, jag är egentligen intresserad av många sakfrågor, men att få höra något vettigt kring sakfrågorna Centerpartiets ledare är att begära för mycket.

Ättestupa med utsikt mot SR:s Radiohus i Göteborg; Tjôtaverket
(mycket snack, liten verkstad)

Istället för att byta tillbaka till p3, ungdomens musik är ju så banal, så rattade jag nu in P2. Just det, P2! Klassisk förmiddag sänds i ett par timmar efter tio. När jag vanemässigt började lyssna på P1 så tyckte jag att det gav mig en hel del vuxenpoäng. Att börja lyssna på P2 för att musiken på P3 är för ungdomligen torde ge mig en hel del ATP-poäng. När jag börjar lyssna på P4 vill jag att någon skall ta mig till Ättestupan!

Skall dock påpekas att klassisk musik kan göra en mondän tillvaro rätt spännande. Till exempel att gå in genom en dörr blir lite mer avgörande och viktigt samtidigt som ett pampigt cresendo spelas av Clevelands Orcestra.

---
För att motverka min snabbt anstormande ålderdom så ändrar jag lite på bloggens utseende. Ett simpelt och billigt alternativ i jämförelse med att köpa en sportbil eller liknande. Tyvärr fanns inget alternativ med rosa My Little Pony-hästar, så det här får duga tills vidare.

---
Mer får jag inte skriva, den bättre hälften skall spela Colonization igen...

Hörnförnedringen

Egentligen har la alla grönsvarta redan sett filmklippet flera gånger redan. Men när nu över 42 ooo sett det på youtube torde det vara uppenbart att det roar en bredare publik.

Situationen är följande: GAIS leder på med 1-0 på bortaplan mot bottenlaget IFK Norrköping som behöver alla poäng de kan få och vi har nu nått sista minuten av ordinarie speltid... Notera speciellt den upprörde östgöten som bräker ut sin frustration efter 1:20.

Nä, IFK fick inte ut något av den kontringen heller...

Att ankomma Gotham City

När jag nu spenderat drygt två veckor, med ett avbrott för resa mot Boston, kan jag förstås inte lämna detta utanför min blogg. Jag har förstås redan skrivit lite om det hela i korta och sammanfattade inlägg - i första hand avsett för vänner och släktingar - men när jag nu är tillbaka i Götelaborg finns det tid för mig att skriva lite mer om vissa detaljer som intresserat mig. Desstom har jag ett visst bildmaterial att ösa ur. Jag kanske skall säga på förhand att om bilden är bra så kan läsarna utgå från att den tagits av min bättre hälft. I vissa fall kommer jag även använda mig av bilder stulna från internet, det är inte alltid man har tid att ta foton, eller så har jag kanske glömt kameran (så är fallet för inlägget nedan om Penn Station).

Med två längre vistelser i staden som aldrig sover kan jag nog vi det här läget låtsas att jag har en hyfsad koll på den. För än mer vana resenärer och de som eventuellt bott i staden kanske mina intryck är de av en nykomling från Hicksville, men intrycket att ankomma New York City de fösta gångerna är nog snarlika för de flesta. Mina två ankomster har varit i det närmaste identiska:

Båda gångerna har jag landat vid Newarks flygplats i New Jersey och tagit mig in till staden via tåg; NJ Transit till Penn Station. Pennsylvania Station i New York City är en extrem plats att besöka med jetlagg och en gigantisk väska. De flesta städer som jag ankommit med tåg har oftast inneburit en tids vyer av nedgånga industri- och/eller bostadsområden - detta stämmer för såväl Washington DC som Varberg City. Vid ankomst till New York och Penn station är det delvis lite annorlunda. Det nedgånga och slitna finns där, men kallas New Jersey och är inte alls någon del av New York. I det flesta fall finns det inte ens med på kartan i varken guideböcker för turister eller på infödingarnas egna kartor. Sedan kommer en lång tunnel under Hudsonfloden bara för att anlända under jord mitt i staden.

Spåren in till Penn Station

Det fullpackade tåget anländer två våningar under jord och människor sprutar ut och hastar upp för trapporna. Som byfåne med stor väska dras man genast med i storstadens tempo, med eller mot sin vilja, och sugs upp, stretandes med sin stora och otympliga amerikakoffert. En trappa upp lugnar det ner sig lite - relativt sett - och man kanske hinner ta några djupa andetag innan strömmen spyr upp en på 34th Street utanför. Rakt ut bland ännu fler jäktandemänniskor, gula taxibilar som kommer från alla håll och skraporna i midtown som tonar upp sig. Kring sig hörs en kakafoni av biltutor, polisvisslor och ropen från gatuförsäljare. Välkommen till en världstad!

Du kommer inte vara ensam. Penn Station, som tar emot långväga tågresenärer med Amtrak såväl som tågpendlare till och från New Jersey (NJ Transit) och Long Island (LIRR) samt tunnelbaneresenärer på flera linjer har 600 000 besöka per dag. Just det, ett Gross-Göteborg om dagen, tusen personer per nittionde sekund! Det är mer än det dubbla gentemot USA:s näst med besökta station, Union Station i Washington DC.

Gamla Penn Station på 1910-talet

Som det ser ut nu är stationen en del av ett komplex med Madison Square Garden och Pennsylvania Plaza. Så har det inte alltid varit, stationen från 1910 revs och byggdes om under 1960-talet. Det var enligt många en skandal att riva om modernisera den gamla stationen och den nuvarande stationen kan ses och upplevas att vara lite som en katakomb i jämförelse med Grand Central Stations pampiga inre. Andra såg det dock som en nödvändig modernisering i samband med det minskade långväga tågresandet under efterkrigstidens bil- och flygplansålder. Dessutom var marken, och luften, eftertraktad för bokstavligt talat högre exploatering. I efterhand har detta inte varit ett populärt beslut, men efterklokheten är som vanligt större än framsikten.

Grand Central Stations hjärta

---

Jaha, ett inlägg om New York. Varför dillar jag då om Läderlappens hemstad i titeln undrar kanske någon. Jo, innan Gotham blev läderlappens - eller batman, som ungdomarna kallar honom - hemstad (till en början bodde även läderlappen i NYC) var det ett smeknamn på New York. Det var satirikern och författaren Washington Irving som i en serie satiriska skrifter år 1807 gav staden detta namn. Namnets ursprung står att finna i den lilla byn Gotham i Nottinghamshire, England och en än äldre humoristisk berättelse från 1400-talet. Jag har stött på lite olika tolkningar av denna berättelse, men i grunden handlar det om att Kung Johan I (Prins John från Robin Hood alltså) hade som avsikt att bygga något (väg, jaktslott etc) i byn. Byborna förstod att i slutändan skulle det vara de som skulle tvingas utföra arbetet och underhållet. För att slippa detta låtsades de vara imbecilla tokskallar. Under denna tid ansågs galenskap vara smittsamt och kungens män gav sig av fortast möjligt. Hemorten för denna svejkism blev överförd till New York a la Grönköping av Washington Irving, som också bland annat skrev under pseudonymen Knickerbocker. Många tog verken under detta namn på allvar och namnet blev med tiden ett smeknamn på Manhattanbor. Han är också mannen bakom Legenden om Sleepy Hollow.

Gotham City

---

Gotham har 1600 invånare, New York har nästan 20 miljoner boende. Det tar i runda svängar två minuter för Gothams invånare att sväljas upp av Penn Stations folkström.

---
Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn ligger ett stenkast från där jag bodde under min nyligen avslutade semester och är ett av områdets huvudgator med många affärer.

Knickerbocker Avenue, Brooklyn

Kanelbullens dag

Jag har måhända vid något tidigare tillfälle gjort mig lustig över alla dessa olika dagar (helt oavsiktlig parafras på titeln till Kjell-Olof Feldts biografi) för specifika händelse, idéer eller koncept som finns för i stort sett allt mellan himmel och jord.

Det måste dock göra ett undantag för dagens dag; kanelbullens dag! Att vakna upp en lördagsmorgon och få kaffe och bulle på sängen av sin bättre hälft är definitivt anledning att föra in dagens i kalenderns kanon! Kanske till och med läge att göra det till en röd dag, annars kommer jag näppeligen får frukost på sängen även nästa år. Då är det dock dags att stryka någon annan dag för att inte minska landets produktivitet. Jag röstar för att ta bort rödheten från sjätte juni!

Harlem och det gamla vanliga

Sista heldagen i New York gick lite på rutin och brist på inspiration. Tog tag i saken och reste upp till Harlem för att lite planlöst gå runt på nya gator. Sedan hamnade vi till slut nere på de gamla vanliga gatorna mellan 14th och Houston Street. Inte så mycket att skriva hem om kanske.

Då det var fyra år sedan jag var i New York senast lägger man märke till en del förändringar. Områden som gentrifierats, nya hus och lite annat. Starbucks har snarare minskat sin närvaro. Istället har en ökad efterfrågan efter hälsosam, organisk mat lett till att en ny kedja har växt fram, matvarukedjan Wholefoods som i alla fall inte jag lagt märke till förut. Vi har handlat där flera gånger. De har lite större och hälsosammare utbud än hörnets convenient-store. Vi gjorde ett sista besök på kedjans affär i hörnet av Houston och Chrystie Street. Där hade den en separat avdelning för bättre öl och dessutom passade den bättre hälften på att springa in i Whoopi Goldberg, eller snarare matvaruvagnen som hon föste framför sig, kändisspottning nummer två således. Eller, den bättre hälften hade tidigare sett en tidigare deltagare i dokusåpan Project Runway i en snobbigare galleria vid Columbus Circle (där det går att gå och använda toaletten på andra våningen), men jag vet inte om det räknas.

Som öl valde jag ut ett sexpack med Anchor Steams Porter. Har länge varit förtjust i San Fransisco-bryggeriets Pale Ale, som säljs på systemet. De står i kylsskåpet och väntar på mig nu, till när pastan blir klar.