Den senaste boken jag läste ur var Sf-skildringen The Speed of Dark av Elizabeth Moon. Jag har för länge sedan påpekat att jag finner Sf och i viss mån fantasy som bäst när författaren använder sig av en annorlunda miljö för att diskutera ett riktigt problem. I fallet med The Speed of Dark rör det sig kring frågan om vad som egentligen är normalt, socialt beteende hos en människa.
Huvudkaraktären tillhör den sista generationen av autister - i bokens värld har medicinens framsteg utrotat symptomet hos nyfödda och huvudkaraktären är tack vare insatser nog närmare vad som idag kallas Aspergers syndrom (jag är inte expert och inte heller forkarvärlden är la riktigt eniga om vari skillnaden ligger). Han har således problem med att agera socialt och har mycket svårt att förstå talesätt, läsa människors ansikten eller förutse andras beteende.
Han är samtidigt mycket bra på att se mönster i data och används för något arbete på ett stort företag i en arbetsgrupp med andra autistiska människor. Företaget får vissa skattelättnader för att de ger dem arbete men måste samtidigt tillgodose deras speciella behov. En ny streber till chef anser att de till synes modersta fördelar som autisterna har är allt för mycket - företaget måste spara för att få mer resurser till sitt rymdprojekt - och när en ny experimentell behandling dyker upp försöker denna att tvinga sina anställda att ställa upp som frivilliga försökspersoner. Boken handlar om denna konflikt och huruvida autismen är den del av huvudpersonen eller inte - skulle han vara sig själv utan autism eller någon annan? Speciellt intressant är de stycken där huvudpersonen noterar hur människor hela tiden bryter av mot de mönster och beteenden som han fått lära sig är acceptabla och 'normala'. Genom sin behandling har psykologer och andra försökt lära honom utantill hur man beter sig i olika situationer, vilket förstås då och då krockar en smula med verkligheten; människor beter sig så att säga inte i realiten 'normalt' även om de inte fått någon diagnos.
---
Måste säga att autism och Asperges syndrom intresserar mig. För visst kan vi alla då och då, om än i olika grad, bete och autistiskt. Även om vi har förmågan att lära oss att fungera i en social miljö är det inte alltid vi gör det. Ibland önskar jag att jag kunde få vara lite mer autistisk. Ibland kan det vara trevligt att stå och tala väder, men ibland skulle det vara skönt att slippa.
Hörde för några månader sedan ett radioreportage på P1 om ett företag som bara anställde personer med Aspergers syndrom. Där var det inte något snack om värdet på kafferasterna och om VD:n (som inte hade Asperger) var dum nog och frågade vad de tyckte om hans nya jacka eller frisyr så var han också beredd att få höra exakt vad de tyckte. Det är så förbannat mycket skitsnack här i världen, så det skulle vara nästan befriande. Samtidigt skulle jag förstås inte ha möjlighet att briljera med min fantastiska humor... Ja, ingen skattar utom jag, kanske inte skulle bli så stor skillnad.
---
Både huvudkaraktären i Speed of Dark och de som anställdes av företaget hade en hög förmåga till annat än det sociala, som att lära sig allt om ett mycket begränsat och nördigt intresseområde (återigen något jag kan ha sympatier för). Huvudkaraktären är närmast något av en savant som inte upptäckts för att många felaktigt nedvärderar hans förmåga. De flesta känner nog till savanter genom filmen Rain Man för en massa år sedan (Dustin Hoffmans karaktär är inspirerad av supersavanten Kim Peek).
Vy över Urville
En intressant och mycket kreativ savant är fransmannen Gilles Tréhin som i sitt huvud har skapat och utvecklar världsstaden Urville in i minsta detalj med geografi, infrastruktur, språk, historia, ekonomi och samhälle.
---
Författaren Elizabeth Moon, som för övrigt har ett autistiskt barn, kände jag tidigare till genom hennes bläddervänliga förströelsefantasy i trilogin om Paksenarrion. När jag för något år sedan plöjde igenom den tjocka boken noterade jag att det hela kändes lite som rollspelet Dungeons & Dragons med alla dess egenheter (d20-systemet påminner mer om de rollspel som numera finns till dator och spelkonsuler och inte så värst mycket som typiska svenska basic roleplaying-derivat a la Drakar och Demoner och senare tiders bordsrollspel). Det visade sig att hon spelade D&D och inte gillade hur Paladiner framställdes i reglerna och därför skrev en tjock fantasy-trilogi för att illustrera hur hon tycke de skulle vara. Nördigt, men hon tjänade i alla fall pengar på det och det är bra att inte bara vara kewl, autister skiter också i sånt.
Huvudkaraktären tillhör den sista generationen av autister - i bokens värld har medicinens framsteg utrotat symptomet hos nyfödda och huvudkaraktären är tack vare insatser nog närmare vad som idag kallas Aspergers syndrom (jag är inte expert och inte heller forkarvärlden är la riktigt eniga om vari skillnaden ligger). Han har således problem med att agera socialt och har mycket svårt att förstå talesätt, läsa människors ansikten eller förutse andras beteende.
Han är samtidigt mycket bra på att se mönster i data och används för något arbete på ett stort företag i en arbetsgrupp med andra autistiska människor. Företaget får vissa skattelättnader för att de ger dem arbete men måste samtidigt tillgodose deras speciella behov. En ny streber till chef anser att de till synes modersta fördelar som autisterna har är allt för mycket - företaget måste spara för att få mer resurser till sitt rymdprojekt - och när en ny experimentell behandling dyker upp försöker denna att tvinga sina anställda att ställa upp som frivilliga försökspersoner. Boken handlar om denna konflikt och huruvida autismen är den del av huvudpersonen eller inte - skulle han vara sig själv utan autism eller någon annan? Speciellt intressant är de stycken där huvudpersonen noterar hur människor hela tiden bryter av mot de mönster och beteenden som han fått lära sig är acceptabla och 'normala'. Genom sin behandling har psykologer och andra försökt lära honom utantill hur man beter sig i olika situationer, vilket förstås då och då krockar en smula med verkligheten; människor beter sig så att säga inte i realiten 'normalt' även om de inte fått någon diagnos.
---
Måste säga att autism och Asperges syndrom intresserar mig. För visst kan vi alla då och då, om än i olika grad, bete och autistiskt. Även om vi har förmågan att lära oss att fungera i en social miljö är det inte alltid vi gör det. Ibland önskar jag att jag kunde få vara lite mer autistisk. Ibland kan det vara trevligt att stå och tala väder, men ibland skulle det vara skönt att slippa.
Hörde för några månader sedan ett radioreportage på P1 om ett företag som bara anställde personer med Aspergers syndrom. Där var det inte något snack om värdet på kafferasterna och om VD:n (som inte hade Asperger) var dum nog och frågade vad de tyckte om hans nya jacka eller frisyr så var han också beredd att få höra exakt vad de tyckte. Det är så förbannat mycket skitsnack här i världen, så det skulle vara nästan befriande. Samtidigt skulle jag förstås inte ha möjlighet att briljera med min fantastiska humor... Ja, ingen skattar utom jag, kanske inte skulle bli så stor skillnad.
---
Både huvudkaraktären i Speed of Dark och de som anställdes av företaget hade en hög förmåga till annat än det sociala, som att lära sig allt om ett mycket begränsat och nördigt intresseområde (återigen något jag kan ha sympatier för). Huvudkaraktären är närmast något av en savant som inte upptäckts för att många felaktigt nedvärderar hans förmåga. De flesta känner nog till savanter genom filmen Rain Man för en massa år sedan (Dustin Hoffmans karaktär är inspirerad av supersavanten Kim Peek).
Vy över Urville ---
Författaren Elizabeth Moon, som för övrigt har ett autistiskt barn, kände jag tidigare till genom hennes bläddervänliga förströelsefantasy i trilogin om Paksenarrion. När jag för något år sedan plöjde igenom den tjocka boken noterade jag att det hela kändes lite som rollspelet Dungeons & Dragons med alla dess egenheter (d20-systemet påminner mer om de rollspel som numera finns till dator och spelkonsuler och inte så värst mycket som typiska svenska basic roleplaying-derivat a la Drakar och Demoner och senare tiders bordsrollspel). Det visade sig att hon spelade D&D och inte gillade hur Paladiner framställdes i reglerna och därför skrev en tjock fantasy-trilogi för att illustrera hur hon tycke de skulle vara. Nördigt, men hon tjänade i alla fall pengar på det och det är bra att inte bara vara kewl, autister skiter också i sånt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar