Om betyg och sånt

Jag har redan tidigare, när denna blogg var ung och fräsch, påpekat att när det kommer till skolan anser vi oss vara experter då vi alla varit där. Det samma torde gälla betyg, för alla har vi fått betyg.

Under en längre tid har betyg, gärna i en tidig ålder, varit en hjärtefråga för utbildningsminster Björklund. Nu har han lagt fram ett förslag där han förordar en sexgradig skala (A till F) + streck för de som inte ens når upp till underkänt på grund av skolk.

Vad som mest oroar mig över Björklund är mitt starka intryck av att han är rent ut sagt anti-intellektuell.

Jag har idag hört respektive läst två motiv bakom hans betyg; "Betyg är ett incitament för att plugga" som jag läst i Svenska Dagbladet och på radios ekot resonerade han kring fler steg i betygsskalan då han menar att lärare redan hittar på extra steg när de pratar om VG+ och liknande. I det senare fallet vill jag påpeka att jag hörde exakt samma sak från lärare när jag fick betyg enligt den gamla skalan från 1-5. Men i och för sig kan jag hålla med, då jag började på gymnasiet gick jag över till det nuvarande systemet som onekligen var begränsande. Det största irritationsmomentet har dock på lite längre sikt varit den inflation som skett i betygen. Ett VG när jag gick på gymnasiet är snarare ett MVG idag. Om någon arbetsgivare mot förmodan skulle sitta och räkna på mitt betygssnitt gentemot en annan yngre, men i realiteten jämbördig aspirant skulle jag förlora på sifferexercisen. Enligt de senaste rapporterna från skolverket föreligger också ofta ett problem där olika skolor ger helt olika betyg för samma kunskaper.

Men det största problemet är trots allt varför man inte i större utsträckning frågar sig vad som egentligen är syftet med detta spel med skalor. Varför skall barn och ungdomar se betyg som incitament för att försöka lära sig något? I Björklunds värld verkar sådana människor inte finnas, det är en gammal hederlig syn på utbildning där barnen kommer in på led, får en stämpel i pannan och sorteras in i lämpliga fack medan ungarna socialiseras och lär sig att bli bedömda enligt en godtycklig skala gömd bakom en imaginärt exakt betygskala. Allt med syftet att sortera arbetskraften. Är det verkligen vettigt att försöka lura i barn att deras betyg har någon avgörande betydelse för deras arbetsliv? de skulle satsat mer tid på att välja rätt föräldrar bo i rätt område och -vilket kanske är lite lättare att påverka- lära sig att kyssa (rätt) arslen. I ett modernt samhälle är kvantifieringsbara färdigheter på väg ut, det tillhör Fordismen och den andra industriella revolutionen.

Jag rekommenderar även Sven-Eric Liedmans dissektion av EU:s riktlinjer för sina medlemsstaters utbildning i Dagens Nyheter för en tid sedan. det är upplyftande med en bildad man som reder ut begreppen istället för att stå och skrika om flumskolan och kräva ordning och reda med betyg på fredag.

Utopi i Frölunda

Frölunda torg

Läste i måndags av en slump att Sven-Eric Liedman, professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, skulle hålla ett föredrag med titeln Den utopiska staden - mellan dröm och mardröm från Babel till Frölunda på Frölunda kulturhus. Tänkte att det kan vara värt en resa, har läst flera av hans böcker men aldrig sett eller hört honom, och satte mig på 99:ans buss. Det visar sig att föreläsningen hänger samman med en utställning om den avlidne professorn i arkitektur Lars Ågren som bland annat var mycket involverad i planeringen av den moderna förorten Frölunda och många andra bostadsbyggen i Göteborg, mycket stjärnhus blev det genom åren.

Nåväl, det är klart att föreläsningen av en idéhistoriker inte i någon högre utsträckning berör stadens planering och arkitektur i detalj utan istället staden som fysisk manifestation av olika idéer om den goda staden genom årtusenden och olika konflikter därom: trädgården versus staden; Babel versus Jerusalem; den planerade staden och den oplanerade staden.

Även om inte så värst många nyheter presenterades för den hyfsat allmänbildade (läs: er stoiska, ödmjuka bloggare) är det alltid intressant att få höra lite nya detaljer kring staden igår och idag. Till exempel den roll som tron spelade på äldre stadsplanering där det inte är ovanligt att placera en större kyrka i mitten och sedan kapell i de fyra väderstrecken för att på något sätt symbolisera den kristna världen, där den stora kyrkan representerar Rom. Ett intressant exempel på dessa försök att avspegla något annat i stadsplaneringen var Kristanstad. Grundad 1614, när förkärleken för geometriska modeller slagit igenom i stadsbyggandet, lades gatorna ut i ett rutnät. Det intressanta i det hela är att vilken ruta/kvarter man bodde i sedan avspeglade sig i vilken plats man satt på i kyrkan. Position i samhället, i staden och i kyrkan blir på detta något sätt något väldigt konkret.

På senare tid har har arkitekter och planerare - i alla fall officiellt - övergett idén om att bygga utifrån guds eller geometrins principer och bygger istället för människan. På det sättet kommer vi fram till Frölunda - den moderna förorten som skall tillgodose det människan behöver istället för indstristaden som ett helvete på jorden. Det är lite märkligt att den första staden som byggts för människan tycks ha förlorat mot den gamla staden som byggdes med helt andra principer - om den nu har det.

Medan jag åker hem igen på 99:ans buss, medan mitt läsande störs av ett evigt tuggummituggande från de två tonårstjejerna bakom mig, som är på väg hem till Eriksberg och definitivt inte varit på ett föredrag på kulturhuset, riktas mina tankar kring Frölunda. Jag är inte särskilt bekant med denna förort; bor man i en förort så åker man sällan och besöker andra. Jag utgår från - måhända är jag fördomsfull - att flickorna varit på gallerian Frölunda Torg. Där finns de mesta en människa kan förväntas behöva, allt samlat på en plats. Men samtidigt är nog antalet pizzerior, kiosker, affärer eller andra näringsidkare mellan Frölunda Torg och Axel Dahlströms torg, fyra kilometer bort, inte fler än att man kan räkna dem på ena handens fingrar. Nu skall torget bli ännu större. Det blir ett väldigt tråkigt landskap där Lars Ågrens stjärnformade punkthus står under januarikvällens himlavalv. Måhända är det även något symboliskt med att tuggummituggorskorna går av vid Eriksbergs centrum pbland norra älvstrandens dyra bostadsrätter - det är svårt att bygga den goda stad.

Även om den sociala ingenjörskonsten som planerade för människorna i Frölunda på senare år fått ett allt mer skamfilat rykte så lämnades i alla fall plats för kulturhus och andra kommunala åtaganden. För en tid sedan publicerade Sören Olsson, professor i socialt arbete och Helena Westholm, arkitekt en debattartikel i gepe där de beklagade sig över att den inslag som från början skulle göra södra älvstranden till en blandstad nu håller på att förvandlas till en gräddhylla; ett homogent område för välbeställda. Den sociala dimensionen i stadsbyggande är på tillbakagång, men det är i alla fall nära till närmsta café - om man har råd att betala för sig.

*****

När Frölunda torg var något nytt och spännande åkte ibland min morsa och hennes kompisar på Varbergs flickskola hela vägen till Göteborg för hänga på Frölunda torg. För mig idag känns det ungefär lika häftigt som att gå ut och hänga på mjälkpallen vid landsvägen. Men samtidigt finns ju de där tuggummituggorskorna kvar...