Den funktionalistiska ideologin

Läser med viss behållning en under streckare om den funktionalistiska arkitekturens ideologi. Filosofilektorn Lars O Ericsson reflekterar kring skriften "1930/31 Den svenska modernismen vid vägskälet" av Helena Mattson och Sven-Olov Wallenstein:

"Det som gjorde den svenska modernismens/funktionalismens genomslag så oemotståndligt starkt var att socialistiska ideal som jämlikhet, klasslöshet, gemensamma former, en kollektivt baserad subjektivitet och ett bejakande av utbytbarhet och likformighet (”lika boende för alla”) ingick en ohelig allians med taylorismens och näringslivets krav på standardisering, rationalisering och industrialisering. Om vi i taylorismens och det löpande bandets namn var tvungna att acceptera den teknologiska arbetsdelningens princip, så gällde det lika mycket, enligt ”Accepteras” författare, att i denna princip återfinna en högre form av arbetsglädje som kunde bilda grunden för en kollektiv syn på arbetet."

Det nya slags bostadsområdet skulle lösa alla de problem som fanns i industrialismens slum. Män som Gunnar Asplund, Uno Åhrén och andra som skrev "Acceptera" trodde sig kunna skapa en helt ny slags ljus miljö för den nya tidens människa. Historisk erfarenhet ger modernismen fel. Funktionalismen klarade inte av att lösa alla problem som existerade i den gamla staden. Istället tycktes deras områden finna nya problem. Utopin blev diskbänks-dystropi.

Man kan tro att modernismen är död. Berättarrösten i videoklippet om Pruitt-Igoe ovan menar att så är fallet. Det är det inte fallet, miljonprogrammets planeringsideal lever vidare och är fortfarande förhärskande i nya enklavområden med hus i park och funktionsseparering.

Tredje dimensionens ironi i Johanneberg

För några dagar sedan kom det fram ett förslag på att bygga ett höghus i Johanneberg vid mötet mellan Viktor Rydebergsgatan och Eklandagatan. Platsen är bebyggd idag och innehåller bland annat en enligt uppgifter välbesökt dagligvaruhandel med för små lokaler. White Arkitekter har kommit med ett förslag som skulle ge större handelsutrymme och mer bostäder i detta tämligen centrala läge.

Huset skall i så fall bli 17 våningar. Direkt börjar givetvis folk gnälla lite över att det är så fruktansvärt högt. Intressant nog står det i GT:sartikel att "[d]en första versionen var hela sex våningar högre - men man befarade negativa reaktioner och sänkte."

Detta är ett lysande exempel på vad Lukes definerat som maktens tredje dimension; nimbyister har så stort inflytande på den politiska processen genom sitt motstånd mot förändring att deras klagosång ger effekt även innan idén presenteras!

Intressant nog ligger tomten i Övre Johanneberg, ett område planerat av funktionalisten Uno Åhrén. Området anses vara av riksintresse för sin tidstypiska, tidiga nyfunkis (nästan varje sten, buske och bräda i Götelaborg anses vara av riksintresse så länge Göran Johansson, Svenska Mässan eller någon annan större aktör tycker annorlunda). Inte nog med att huset inte får synas, självklart skall det inte hota stadsbilden i området. Undrar om någon ser ironin i allt detta? Åhrén var nämligen en drivande individ bakom funktionalismens debattbok "Acceptera" från 1931. Låt mig citera inledningen:

"Acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehåller vår självakning. Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. "

Citat från Acceptera

Uno Åhrén och hans förgrundsgestalt Le Corbusier var ju verkligen emot höga hus som stack ut från sin omgiving, eller hur? jag gillar inte mycket Åhrén har sagt och skrivit om något i svensk stadsplanering och arkitektur (nu är jag i och för sig inte så hemskt påläst, men i alla fall), men jag undrar om mannen inte vrider sig en smula i sin grav.

GT, GP