En notis om matchnotiser

Min semesterexil på Orust fortsätter. Som tur är för mina morgonrutiner levereras Gepe till brevlådan, även om det innebär en längre promenad än till hallmattan för att hämta den. I brevlådan låg även häromdagen den lokala tidningen ST tidningen. Det är kanske inte med någon större entusiasm jag tar del av de lokala nyheterna men jag bläddrar i alla fall igenom den.

Mot slutet blir jag dock glatt överraskad. Jag tillhör nämligen den patologiskt sjuka grupp människor som emellanåt läser inte bar dödsannonser utan även serieresultat i fotboll, ända ner till Division 7. Detta har i och för sig avtagit på senare år(när det gäller dödsannonserna tog jag en långa paus när mitt eget namn dök upp och en svart katt, som jag hade vid tillfället, prydde runan).

Tabeller tenderar dock att bli lite torra efter ett tag. Men i ST tidningen fanns det matchnotiser för alla lag av lokal betydelse. Det började med "LSK-tabbe räddade en poäng", en notis med en felsyftande rubrik om mötet mellan Ljungskile SK 2 - 2 IFK Norrköping i Superettan och forsatte sedan neråt i seriesystemet. Vi får bland annat ta del av hur ett "Blekt MIK fick fyra i baken" i bataljen mellan UIS 4 - 1 Myckleby IK i division 5 och avslutas med "målfyverkeri mot Morrlanda" där division 6-laget Svenshögen sllår Morlanda med 7-0. Därefter följer även tre matchen i damernas division 3.

Det är ju sånt här man vill se i en lokaltidning! Inte får man mycket sånt numera i lokalblaskan gepe. Jag är av naturen tämligen lat och går sällan på annan fotboll än den som direkt berör mig men nog lockar sådana här små notiser till besök långt ner i serierna!

---
På fredag kväll möter Gilleby IF Groheds IF i division 6 på Tavlebordsvallen, vilket är den enda fotbollsplan jag sett här på västra Orust (jag är rädd för att lämna tomten då någon kan ta mina addidas med vit sula för seglarskor!). Synd att jag har besök, annars hade man kanske tagit sig dit och tagit del av den lokala korven.

---
Om någon på gepes sportredaktion läser detta så lovar jag att ställa upp och skriva en notis i veckan för valfritt ängagäng. Jag begär inte mer betalt än gratis inträde, eventuell resekostnad betald och en fulöl per halvlek. Med tanke på att många på er redaktion redan skriver som om lönen betalas ut i form av något flytande som köps på Stigs center i närheten av gepes tryckeri torde la det inte vara något problem. På förekommen anledning betackar jag mig dock för den danska ölen Slots med sin sirapsstärkelse - reheinheitsgebot, bitte!

Downtown Ellös

Min semesterexil på västra Orust fortsätter. Då jag och min bättre hälft häromdagen kände oss oroliga för att drabbas av den ökända lappsjukan försökte vi återigen knyta kontakt med civilisationen. Vi gjorde det som i det nämaste definierar ett civiliserat beteende - vi åkte till Hemköp i Ellös och köpte mat.

Jag hade aldrig varit i Ellös tidigare och då jag nästan utgår från att de flesta av mina läsare endast har en luddig uppfattning om orten kan jag upplysa er om att det är en liten ort på västra Ourst. Den är dock inte mindre än att den faktiskt har en matvaruaffär, vilket inte är så värst vanligt bland små orter på Orust. Det är alltså lite av ett lokalt centrum.

Det första intrycket av Ellös(och vägen dit) fick mig att tänka på en intressant konflikt mellan periferi och centrum. Centrum anses oftast vara en vinnare i vår vackra, nya värld av globalisering. Detta illustreras av den ekonomiska aktivitet som i allt högre usträckning fokuseras till Sveriges storstadsregioner. För att ta del av arbetsmarknaden och/eller storstadens lockelser och utbud flyttar allt fler till dessa. Centrum vinner helt enkelt över periferi.

Samtidigt har även periferin sina lockelser, inte minst i den svenska folksjäl, som uppstått och i och med landets tilltagande urbanisering under de senaste hundra åren, där den romantiserade Bullebyn står i fokus. Aldrig är denna lockelse så stark som under midsommartid. Västa Orust är i många avseenden en vinnare i detta avseende. På sommaren mångdubblas befolkningen när den lokala faunan av året-rtunboende öbor berikas med sommarboende med pikétröjor knutna över axlarna och seglerskor.

Den populäritet som en periferi har är i grunden paradoxal. Populär perfieri omvandlas nämligen lätt mot ett tillstånd som inte längre är periferi men samtidigt inte i närheten av centrum. I ett sommarparadis där alla vill bo i ett hus vid landsvägens slut och samtidigt med god tillgång på hav och natur samt dessutom insynsskyddat når utbudet snart sitt maximum. Ytterligare exploatering är detsamma som att såga av den gren varpå man sitter.

Effekten när periferin närmar sig centrum blir platser likt Ellös. Det är till några fula hyreshus från miljonprogrammet som den som inte har råd, lust eller möjlighet att bo vid vägens ände dras. En snabb okulär besiktning från Hemköps parkeringsplats ger att dessa har nära tillgång till en mataffär, en pizzeria, en skola och en frisör. Kanske inte fullt så illa men långt ifrån Uddevalla City (att denna central allmänt tycks betraktas som ett rövhål i vackra Bohuslän av Göteborgare är la ett exempel på det jag försöker förmedla). Under de flesta månaderna på året förvandlas nämligen västra Orust från en romantisk sommarpärla till mer tragisk glesbygd. Att då bo i en tegel-limpa från 1960-talet är då näppeligen fullt så romantiskt.

Ett än tydligare exempel på denna paradoxala slitning mellan periferin och centrums fördelar går att se i de villaområden som i och med bilismen uppstått i storstäderna och deras kranskommuner. Mängder av mäniskor vill bo i den romantiska periferin men kan inte bo så långt bort från centrum som västra Orust av praktiska skäl. För sitt leverbröd och även för sin fritid är dessa beroende av närhet till regionens centrum.

Dagens villaområden är alla bygda som romantiska Myresjö-visioner av Bullebyn. Tillsammans med andra människor i deras socioekonomiska strata (samt, tack vare planmonopolets vilja att blanda och ge, några intvingade hyreslängor för att några stackare skall få uppleva hur det är att vara fattig i Ellös) kan det där leva mitt i naturen med andra som är som dem. Naturen omkring är dock snart inte mycket mer än motorleder, några lador för handel och lätt industri i statoilarkitektur samt några steniga knallar med sly och nära nog till pappersmassa omvandlade gamla porrtidningar som skiljer en Bulleby från en annan.

Det är bra för barnen att flytta ut från centrum till den atrificiella periferi-enklaven med sina gröngråa Potemkinknallar tänker småbarnsföräldrarna. När ungarna fyllt 12 år är de dock inte lika imponerade av livet i deras serieproducerade Bulleby och börjar hänga med andra likasinnade vid den Pizzeria, kiosk eller bensinstation som bhändigt är placerad vid infarten till alla områdets återvändsgränder tillsammans med den busstation som på sikt lockar till centrums lockelser och möjligheter - det är som att vara fattig året-runtboende i Ellös.

I Ellös har de i vilket fall förstått ungdomens problem med att bo i ingemansland mellan centrum och periferi. På Hemköps parkeringplats kunde polismyndigheten glatt upplysa oss om att på denna parkeringsplats såldes det alkohol dynget runt, även till 14-åringar (nä, det finns inget Systembolag i Ellös). Jag och min bättre hälfts förråd har nämligen sinat och det är tveksamt om vi överlever synen av mer vindpinade hedar i ett nykter tillstånd. Kanske vi får ta bilen in till Hemköps parkering?

---
För en mer vetenskapligt understryken och analys om centrum-perifieri och svensk glesbygd från ett hållbarhetsperspektiv se Jerker Söderlinds blogginlägg om en resa till Gnarp.

---

Jerker Söderlinds blogginlägg är en respons på den storstadshatande storstadsblaskans SvD:s intevju med miljörättvisedoktoranden Karin Bradley som även tas upp som debattämne på YimbySTHLM.