Visar inlägg med etikett Elfsborg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Elfsborg. Visa alla inlägg
tisdag 9 november 2010
måndag 17 maj 2010
GAIS 0 - 2 IF Elfsborg
Med stora problem centralt med Ayarnas och Wandersons frånvaro vore en poäng mot Elfsborg endast något jag närde en svag förhoppning om. Att resultatet sedan blev som det blev skall måhända inte ses som en katastrof men också ett oroande järtecken inför framtiden.
1. D. Jankulovski;
13. C. Angus (26´28. J. Rundqvist), 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson, 17. J. Mårtensson;
29. M. Celik (45´18. A. Khalili), 29. Romarinho (68´19. K. Pattersson), 23. E. Hédinsson;
11. T. Lycén
GAIS började matchen på ett måhända inte lysande men i alla fall lovande sätt med hyfsade intentioner och några goda försök. Efter att gästerna tagit ledningen var vårt lag emellertid i stort sett ute ur matchen. Boråslaget tog ledningen efter nitton minuter genom att högeryttern Bajrami löpte fram genom GAIS mittfält och sköt hårt på distans.
Att ersätta Ayarna med Hallgrímur Jónasson som defensiv mittfältare var kanske lite oväntat men måhända något till vilket Axén kände sig nöd och tvungen. Islänningen har måhända goda defensiva egenskaper och är duktig på att nicka men står sig givetvis slätt som mittfältare och spelfördelare i jämförelse med den under våren utmärkte ghanianen från Boston College. Medan Ayarna stod för en lysande djupledsboll som mycket väl kunde inneburit ledning och seger mot dls så har Hatti, likt de flesta grönsvarta innerbackar, ett träben som näppeligen lämpar sig för en roll som kreatör i vad jag får förmoda är tänkt som ett spelsystem med snabba anfall genom spel mot djupledslöpande offensiva spelare.
Längre upp i banan var det meningen att Romarinho till slut skulle få sin chans att på allvar visa sina kvalitéer som Wandersons kronprins i rollen centralt strax bakom en ensam anfallare. Även om brassen var involverad i flera av GAIS avslut är det återigen nödvändigt att dela ut ett underbetyg till den eviga ersättaren som nu spelat i över 20 matcher utan att göra mål. Detta gör honom till mindre effektiv än Super-Migen, i alla fall om det hade gått att räkna bråk med nolla som täljare.
Om det första målet som gästerna gjorde i högre utsträckning skall tillskrivas Elfsborgs spelares skicklighet snarare än GAIS-spelarnas tillkortakommanden var det andra, och matchavgörande, målet i den 38:e minuten i första hand att beteckna som en försvarstabbe som utnyttjades på ett kompetens sätt. I ett anfall som började med ett långt inlägg från vänsterbacken kunde James Keene, som en och annan kanske kommer ihåg, stå helt obevakad mitt i straffområdet i linje med GAIS backlinje, i vilken ingen tycktes anse att guliganen stod i just deras zon. Med ryggen mot mål kunde denne nicka tillbaka ett upplägg rakt bakåt till skytteligaledaren Avdic, som kunde löpa fram i ytan mellan backlinje och ett mittfält som låg långt därifrån, och bombade in målet på Gerd Müller-vis.
Som en följd av motståndarnas skicklighet och ett lågt självförtroende, som innebär att laget inte vågar spela det anfallsspel som fungerat bäst under senare omgångar, faller lag ner mot defensivt och smalt 4-4-1-1 utan kantspel och möjlighet till omställningar. Tommy Lycén blir på detta sätt isolerad, oavsett hans förmåga att få med sig bollen och komma förbi en och annan Elfsborgare är detta till föga nytta. GAIS försöker vinna bollen genom att tränga ihop sig och när bollen vinns finns det ingen att spela till, då de flesta står inom fyra-fem meter från bollvinnaren. Stor lucka uppstår således mellan mittfältet och anfallet och utan offensiva spelare på kanterna är det svårt att starta ett anfall den vägen eller, i de fal Lycén lyckas få rullning på bollen, spela ut på kanterna från offensivt område. Att spela på en tredjedel av planens bredd, mellan straffområden, är måhända ett bra sätt att försvara men inte ett sätt att anfalla på. Gästerna torde vara nöjda med att GAIS till synes frivilligt går med på att lämna kanterna. Elfsborg inte behöver gå framåt utan stannar hemma med 4-5 man och kan på så sätt enkelt plocka bort de flesta farligheter som förekommer när GAIS sällan får upp mer än två eller max tre man på ytor.
Aram Khalili tas in i paus när Axén aviserar en önska att få in fler bollar i boxen. Khalili vinner bollar men problemet är i stort sett detsamma och en orörlig norrbagge som target är inte mycket bättre än en rörlig Lycén när det inte finns någon att spela med. Efter en tid försöker GAIS få upp någon för Khalili att arbeta med genom att mysteriet Kyle Pattersson tas in. Effekten blir inget annat än en föga dynamisk duo när Pattersson tycks sakna en del av Romarinhos egenskaper utan att tillföra några andra, utom möjligen fart.
En av få, svaga ljuspunkter var att Johan Rundqvist tagit ytterligare ett steg framåt i utvecklingen. Denne fick komma in i första halvlek efter att ännu en spelare i den fördömda fyran, aka GAIS backlinje, Calum Angus, fick gå av skadad med ljumskproblem. Ännu inte en färdig allsvensk spelare men sedan Rundqvist fick chansen från start i matchen mot Kalmar FF, och i stort sett skämde ut sig med felbeslut på felbeslut, så har han tagit ett steg framåt i varje match och kunde här göra en habil insats mot vad som kan förmodas vara något av det tuffaste motstånd som förväntas kan som ytterback i allsvenskan (vilket kanske inte säger så mycket).
Att Rundqvist gjorde bra ifrån sig är emellertid en klen tröst för ännu en skada på en spelare i GAIS. I och med att Johan Mårtensson drog på sig ett gult kort och är avstängd i den sista matchen mot (i skrivande stund med haltande tabell) absoluta bottengänget Trelleborgs FF undrar man om det kommer att finnas något annat än träben och komplementspelare att tillgå i vad som måhända igen är Wandersons sista match. Enligt rykten skall Johan Pettersson nu börjar tröttna på att aldrig få chansen och med tanke på hur det hela ser ut kanske det skulle vara tillfälle att ge honom en chans i vad som säkert blir en förlust i alla fall, så att GAIS lagom till sommaruppehållet återigen rasar ner till sin naturliga elfteplats. Det skulle i alla fall ge mer än att ge Pattersson ännu en chans.
I förbifarten noteras det att Gepe för en gångs skull ha bemödat sig med att sända en journalist hela 300 meter från GP-huset till pressläktaren istället för att återigen ge oss ett TT-telegram. I alla fall om nätbilagan är pålitlig avspegling av papperstidningen för oss exilare. Efter att ha skummat igenom artikeln förstår man varför. Fokus ligger mer på Elfsborg än GAIS vilket gissningsvis beror på att Gepe vill sno åt sig marknadsandelar från BT i tygbyn med omnejd. De flesta GAIS:are har la slutat läsa sportbilagan för länge sedan. Inte ens när jag själv prenumererade på tidningen var det värt besväret att öppna den delen. Utom på fredagar, då Stenbergs Sport & Spel gav lite extraenergi inför helgen. Tyvärr förekommer denna inte på nätet.
För övrigt önskar jag att SEF kunde tänka på oss PPV-betalare och förbjuda trummor på fotbollsläkarna. Guliganernas malande trummande gav mig så när migrän. Nej, istället skulle jag som PPV-åskådare hellre se fler glada färger i form av bengaler och annat skoj! SEF, förbjud trumman - för PPV:s skull, snart den enda publik allsvenskan har!
1. D. Jankulovski;
13. C. Angus (26´28. J. Rundqvist), 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson, 17. J. Mårtensson;
29. M. Celik (45´18. A. Khalili), 29. Romarinho (68´19. K. Pattersson), 23. E. Hédinsson;
11. T. Lycén
GAIS började matchen på ett måhända inte lysande men i alla fall lovande sätt med hyfsade intentioner och några goda försök. Efter att gästerna tagit ledningen var vårt lag emellertid i stort sett ute ur matchen. Boråslaget tog ledningen efter nitton minuter genom att högeryttern Bajrami löpte fram genom GAIS mittfält och sköt hårt på distans.
Att ersätta Ayarna med Hallgrímur Jónasson som defensiv mittfältare var kanske lite oväntat men måhända något till vilket Axén kände sig nöd och tvungen. Islänningen har måhända goda defensiva egenskaper och är duktig på att nicka men står sig givetvis slätt som mittfältare och spelfördelare i jämförelse med den under våren utmärkte ghanianen från Boston College. Medan Ayarna stod för en lysande djupledsboll som mycket väl kunde inneburit ledning och seger mot dls så har Hatti, likt de flesta grönsvarta innerbackar, ett träben som näppeligen lämpar sig för en roll som kreatör i vad jag får förmoda är tänkt som ett spelsystem med snabba anfall genom spel mot djupledslöpande offensiva spelare.
Längre upp i banan var det meningen att Romarinho till slut skulle få sin chans att på allvar visa sina kvalitéer som Wandersons kronprins i rollen centralt strax bakom en ensam anfallare. Även om brassen var involverad i flera av GAIS avslut är det återigen nödvändigt att dela ut ett underbetyg till den eviga ersättaren som nu spelat i över 20 matcher utan att göra mål. Detta gör honom till mindre effektiv än Super-Migen, i alla fall om det hade gått att räkna bråk med nolla som täljare.
Om det första målet som gästerna gjorde i högre utsträckning skall tillskrivas Elfsborgs spelares skicklighet snarare än GAIS-spelarnas tillkortakommanden var det andra, och matchavgörande, målet i den 38:e minuten i första hand att beteckna som en försvarstabbe som utnyttjades på ett kompetens sätt. I ett anfall som började med ett långt inlägg från vänsterbacken kunde James Keene, som en och annan kanske kommer ihåg, stå helt obevakad mitt i straffområdet i linje med GAIS backlinje, i vilken ingen tycktes anse att guliganen stod i just deras zon. Med ryggen mot mål kunde denne nicka tillbaka ett upplägg rakt bakåt till skytteligaledaren Avdic, som kunde löpa fram i ytan mellan backlinje och ett mittfält som låg långt därifrån, och bombade in målet på Gerd Müller-vis.
Som en följd av motståndarnas skicklighet och ett lågt självförtroende, som innebär att laget inte vågar spela det anfallsspel som fungerat bäst under senare omgångar, faller lag ner mot defensivt och smalt 4-4-1-1 utan kantspel och möjlighet till omställningar. Tommy Lycén blir på detta sätt isolerad, oavsett hans förmåga att få med sig bollen och komma förbi en och annan Elfsborgare är detta till föga nytta. GAIS försöker vinna bollen genom att tränga ihop sig och när bollen vinns finns det ingen att spela till, då de flesta står inom fyra-fem meter från bollvinnaren. Stor lucka uppstår således mellan mittfältet och anfallet och utan offensiva spelare på kanterna är det svårt att starta ett anfall den vägen eller, i de fal Lycén lyckas få rullning på bollen, spela ut på kanterna från offensivt område. Att spela på en tredjedel av planens bredd, mellan straffområden, är måhända ett bra sätt att försvara men inte ett sätt att anfalla på. Gästerna torde vara nöjda med att GAIS till synes frivilligt går med på att lämna kanterna. Elfsborg inte behöver gå framåt utan stannar hemma med 4-5 man och kan på så sätt enkelt plocka bort de flesta farligheter som förekommer när GAIS sällan får upp mer än två eller max tre man på ytor.
Aram Khalili tas in i paus när Axén aviserar en önska att få in fler bollar i boxen. Khalili vinner bollar men problemet är i stort sett detsamma och en orörlig norrbagge som target är inte mycket bättre än en rörlig Lycén när det inte finns någon att spela med. Efter en tid försöker GAIS få upp någon för Khalili att arbeta med genom att mysteriet Kyle Pattersson tas in. Effekten blir inget annat än en föga dynamisk duo när Pattersson tycks sakna en del av Romarinhos egenskaper utan att tillföra några andra, utom möjligen fart.
En av få, svaga ljuspunkter var att Johan Rundqvist tagit ytterligare ett steg framåt i utvecklingen. Denne fick komma in i första halvlek efter att ännu en spelare i den fördömda fyran, aka GAIS backlinje, Calum Angus, fick gå av skadad med ljumskproblem. Ännu inte en färdig allsvensk spelare men sedan Rundqvist fick chansen från start i matchen mot Kalmar FF, och i stort sett skämde ut sig med felbeslut på felbeslut, så har han tagit ett steg framåt i varje match och kunde här göra en habil insats mot vad som kan förmodas vara något av det tuffaste motstånd som förväntas kan som ytterback i allsvenskan (vilket kanske inte säger så mycket).
Att Rundqvist gjorde bra ifrån sig är emellertid en klen tröst för ännu en skada på en spelare i GAIS. I och med att Johan Mårtensson drog på sig ett gult kort och är avstängd i den sista matchen mot (i skrivande stund med haltande tabell) absoluta bottengänget Trelleborgs FF undrar man om det kommer att finnas något annat än träben och komplementspelare att tillgå i vad som måhända igen är Wandersons sista match. Enligt rykten skall Johan Pettersson nu börjar tröttna på att aldrig få chansen och med tanke på hur det hela ser ut kanske det skulle vara tillfälle att ge honom en chans i vad som säkert blir en förlust i alla fall, så att GAIS lagom till sommaruppehållet återigen rasar ner till sin naturliga elfteplats. Det skulle i alla fall ge mer än att ge Pattersson ännu en chans.
I förbifarten noteras det att Gepe för en gångs skull ha bemödat sig med att sända en journalist hela 300 meter från GP-huset till pressläktaren istället för att återigen ge oss ett TT-telegram. I alla fall om nätbilagan är pålitlig avspegling av papperstidningen för oss exilare. Efter att ha skummat igenom artikeln förstår man varför. Fokus ligger mer på Elfsborg än GAIS vilket gissningsvis beror på att Gepe vill sno åt sig marknadsandelar från BT i tygbyn med omnejd. De flesta GAIS:are har la slutat läsa sportbilagan för länge sedan. Inte ens när jag själv prenumererade på tidningen var det värt besväret att öppna den delen. Utom på fredagar, då Stenbergs Sport & Spel gav lite extraenergi inför helgen. Tyvärr förekommer denna inte på nätet.
För övrigt önskar jag att SEF kunde tänka på oss PPV-betalare och förbjuda trummor på fotbollsläkarna. Guliganernas malande trummande gav mig så när migrän. Nej, istället skulle jag som PPV-åskådare hellre se fler glada färger i form av bengaler och annat skoj! SEF, förbjud trumman - för PPV:s skull, snart den enda publik allsvenskan har!
söndag 13 september 2009
Elfsborg 2 - 2 GAIS
En kort bortaresa anordnad i avantgardistisk anda av Gårdakvarnen. Några hundra svartklädda individer åkte pendeltåg till en ort som för de flesta är kända som Sveriges kanske regnigaste (dock ej denna dag) och tråkigaste stad. Höga ölpriser har de också. Tågresan var dock gratis. I alla fall var det ingen som försökte ta betalt.
På menyn stod även en väntad förlust på vattnad konstgräs i Knallelands motsvarighet till Backaplan. Resans enda behållning verkade på förhand endast ha varit chansen att från tågfönstret betrakta centrala Hindås och diskutera var som Kenneth Gustafssons staty skall stå någonstans.
Laguppställningen präglade utmaningen. Eyjolfùr Hédinsson är knappast en idealisk vänsterytter men det torde inte ha varit hans tänkta funktion. I en bortamatch mot en storfavorit behövs det att laget trycker ihop och stänger ytor. Att då spela med evighetsmaskinen Eyo på kanten istället för exempelvis den klene Tommy Lycén är ett bra val och gav mer defensiv stadga till laget. Ett lag där även den hårt kritiserade Richard Spong kom till sin rätt som bollvinnare och spelförstörare. Tyvärr hade han dock vissa problem med att sedan leverera bollen till en medspelare.
Överhuvudtaget uppvisade laget en god inställning med ett duktigt samarbete där ingen spelare föll ur ramen. Laget försvarade sig stora delar under matchen och försökte ge sig på kontringar när tillfälle gavs. Som en effekt av Elfsborgarnas press på vårt mål gavs Wanderson do Carmo mer yta än vad han är van vid och som en följd av detta kunde vi också kvittera i slutet av andra till 1-1 strax efter att mannen som gav Tacon ett ansikte i Sverige skickligt eller möjligen turligt gav hemmalaget ledningen. vårt mål tillkom efter att Jonas Lundén snodde bollen från motståndaren och passade fram till en obevakad Wanderson. Brassens tionde mål i allsvenskan och det första sedan de två målen mot Malmö FF i slutet av maj - han tycks uppskatta att spela för ett svartklätt bortafölje.
(Innan målen i första halvlek skall Mattias Lindström gjort ett bra mål som felaktigt dömdes bort för offside - som väntat när GAIS får ett mål bortdömt verkar alla bildbevis förstörts efteråt och då jag var nere och tömde blåsan på dyr öl från dussin-stället Harrys just då kan jag inte riktigt kommentera händelsen)
Andra halvlek blir en lång pina för oss på kortsidan som nu på nära håll får se hur Elfsborg pressar ner GAIS och skapar flera bra chanser. Dime Jankulovski storspelar dock och bör få högsta betyg för flera värdefulla och fantastiska ingripanden. Dime har annars varit känd för sina nervösa och ibland livsfarliga utboxningar men denna lördag var han säker i sin roll och plockade ofta stabilt in bollarna.
Klockan tickar iväg och GAIS börjar faktiskt komma in bättre i matchen. Ett problem var annars att Pär Ericsson, i sin otacksamma roll som ensam target, i mångt och mycket hade svårt att hålla i bollen länge nog för att GAIS skulle kunna skapa några riktiga anfall. I slutet av matchen lyftes därför han ut till förmån för Lycén. Jag förmodar att tanken var att en utvilad och pigg vajande majskolv längst fram skulle kunna löpa på bollar bakom backlinjen när Elfsborg gjorde sig redo för en sista anstormning mot Fästning GAIS.
Istället var det lite oväntat och onödigt Elfsborg som fick en chans till kontring. En långboll från backlinjen nådde en inbytt Gefle-Jawo som kom undan en blek Callum Angus och kunde ge hemmalaget 2-1 med mindre än tio minuter kvar av matchen.
Nu var det självfallet fosterställning som gällde långt upp på bortaläktaren. Självklart kan inte GAIS komma tillbaka från det här!?
Jo, faktiskt. Ett inlägg nära kortlinjen från Mattias Lindström mot den bortre stolpen skapar en del oro i straffområdet. En evigt kämpande Kenneth slänger sig mot bollen men hamnar i backen och istället är det Eyo som kan forcera in bollen i nät. 2-2 i 90:e minuten och givetvis tokglädje på andra sidan arenan.
GAIS visar god lagmoral och lyckas komma tillbaka från underläge två gånger på bortaplan mot ett lag som har (hade?) ambitioner att kämpa om det allsvenska guldet. Tränare Haglund får la skylla på att någon vattnat konstgräset för lite.
På menyn stod även en väntad förlust på vattnad konstgräs i Knallelands motsvarighet till Backaplan. Resans enda behållning verkade på förhand endast ha varit chansen att från tågfönstret betrakta centrala Hindås och diskutera var som Kenneth Gustafssons staty skall stå någonstans.
Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson (70' 6. R. Ayarna), 8. R. Spong;
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo (75' 29. Romarinho) , 23. E. Hédinsson;
18. P. Ericsson (82' 11. T. Lycén)
Laguppställningen präglade utmaningen. Eyjolfùr Hédinsson är knappast en idealisk vänsterytter men det torde inte ha varit hans tänkta funktion. I en bortamatch mot en storfavorit behövs det att laget trycker ihop och stänger ytor. Att då spela med evighetsmaskinen Eyo på kanten istället för exempelvis den klene Tommy Lycén är ett bra val och gav mer defensiv stadga till laget. Ett lag där även den hårt kritiserade Richard Spong kom till sin rätt som bollvinnare och spelförstörare. Tyvärr hade han dock vissa problem med att sedan leverera bollen till en medspelare.
Överhuvudtaget uppvisade laget en god inställning med ett duktigt samarbete där ingen spelare föll ur ramen. Laget försvarade sig stora delar under matchen och försökte ge sig på kontringar när tillfälle gavs. Som en effekt av Elfsborgarnas press på vårt mål gavs Wanderson do Carmo mer yta än vad han är van vid och som en följd av detta kunde vi också kvittera i slutet av andra till 1-1 strax efter att mannen som gav Tacon ett ansikte i Sverige skickligt eller möjligen turligt gav hemmalaget ledningen. vårt mål tillkom efter att Jonas Lundén snodde bollen från motståndaren och passade fram till en obevakad Wanderson. Brassens tionde mål i allsvenskan och det första sedan de två målen mot Malmö FF i slutet av maj - han tycks uppskatta att spela för ett svartklätt bortafölje.
(Innan målen i första halvlek skall Mattias Lindström gjort ett bra mål som felaktigt dömdes bort för offside - som väntat när GAIS får ett mål bortdömt verkar alla bildbevis förstörts efteråt och då jag var nere och tömde blåsan på dyr öl från dussin-stället Harrys just då kan jag inte riktigt kommentera händelsen)
Andra halvlek blir en lång pina för oss på kortsidan som nu på nära håll får se hur Elfsborg pressar ner GAIS och skapar flera bra chanser. Dime Jankulovski storspelar dock och bör få högsta betyg för flera värdefulla och fantastiska ingripanden. Dime har annars varit känd för sina nervösa och ibland livsfarliga utboxningar men denna lördag var han säker i sin roll och plockade ofta stabilt in bollarna.
Klockan tickar iväg och GAIS börjar faktiskt komma in bättre i matchen. Ett problem var annars att Pär Ericsson, i sin otacksamma roll som ensam target, i mångt och mycket hade svårt att hålla i bollen länge nog för att GAIS skulle kunna skapa några riktiga anfall. I slutet av matchen lyftes därför han ut till förmån för Lycén. Jag förmodar att tanken var att en utvilad och pigg vajande majskolv längst fram skulle kunna löpa på bollar bakom backlinjen när Elfsborg gjorde sig redo för en sista anstormning mot Fästning GAIS.
Istället var det lite oväntat och onödigt Elfsborg som fick en chans till kontring. En långboll från backlinjen nådde en inbytt Gefle-Jawo som kom undan en blek Callum Angus och kunde ge hemmalaget 2-1 med mindre än tio minuter kvar av matchen.
Nu var det självfallet fosterställning som gällde långt upp på bortaläktaren. Självklart kan inte GAIS komma tillbaka från det här!?
Jo, faktiskt. Ett inlägg nära kortlinjen från Mattias Lindström mot den bortre stolpen skapar en del oro i straffområdet. En evigt kämpande Kenneth slänger sig mot bollen men hamnar i backen och istället är det Eyo som kan forcera in bollen i nät. 2-2 i 90:e minuten och givetvis tokglädje på andra sidan arenan.
GAIS visar god lagmoral och lyckas komma tillbaka från underläge två gånger på bortaplan mot ett lag som har (hade?) ambitioner att kämpa om det allsvenska guldet. Tränare Haglund får la skylla på att någon vattnat konstgräset för lite.
måndag 11 maj 2009
GAIS 1 - 1 IF Elfsborg
Innan - och även efter, skulle det visa sig - var IF Elfsborg det enda laget i allsvenskan med en nolla i förlustkolumnen. Då de dessutom tippats som vinnare av de flesta tränare vid upptaktsträffen och till skillnad från en del andra lag i mångt och mycket levererat hade jag verkligen inga stora förhoppningar inför söndagens möte. Istället gick jag runt och mumlade något om 3-0 till gästerna och hur onödigt det är att förstöra en trevlig söndagseftermiddag med GAIS-förluster. Måhända är det bara hövligt att ge gästerna poäng men när gästen är Haglund & Co vet man tyvärr att han kommer trampa in med sketiga stövlar och om han inte är nöjd kommer han att börja säga negativa saker om vår gamla parkett och våra turkiska mattor (kvarlämnade av Pascha Effendi) - trots att vi vet att Haglund har fuskparkett och trasmattor hemma på storgården.
Lag: [4-3-2-1]
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson (67' 5. G. Gunnarsson);
8. R. Spong, 23. E. Hedinsson;
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (61' 14. D. Nicklasson);
18. P. Eriksson
Ungefär tre-fyra minuter in i de flesta matcher så börjar en känsla bubbla upp i mig då jag önskar att matchen bara kan ta slut snart så att jag kan gå hem. Inom dessa första tre-fyra minuter han en hel del hända. Först rusar den utmärkte och duktige slitvargen Pär Eriksson fram i kamp och lyckas sånär ge GAIS ett tidigt ledningsmål i ett avslut som dock dalar högt över ribban. Sedan följer två avslut på mål av gästerna, först ett inne i straffområdet och sedan ett på distans av Taco-Anders från Guldheden. Sedan ville jag som bekant gå hem.
Jag lugnade dock ner mig och stannade kvar på läktaren (det gör jag ju alltid - mott bättre vetande). Även om Elfsborg lyckades bolla på rätt bra så höll GAIS defensiv stången. Att få in gamlingarna Kenneth Gustafsson och Jonas Lundén tycks i alla fall delvis löst osäkerheten i försvaret. Att Lundén skjuter iväg en hel del bollar kan jag leva med om han sköter sitt defensiva ansvar. Kenneth är det många som tycks älska att hata. Det är dock tydligt för i alla fall mig att han är det bästa alternativet vi har på den platsen och att han inte heller gör bort sig i allsvenskan.
Kenneth skall dock delvis lastas för gästernas ledningsmål då han hamnar lite för långt ifrån sin ytter som snabbt levererar in bollen mot borte delen av straffområdet. Där står tre gaisare och bevakar två fiender vid främre stolpen. Ingen har någon blick bort mot bortre varimot Taco-Anders kommer löpande från mittfältet. Lundén, som måhända borde se högra stolpen som sitt ansvarsområde, försöker springa ut och nicka undan, men Svensson är först och nickar retsamt enkelt in 0-1. Båda ytterbackarna medskyldiga när jag precis hyllat deras återkomst - det är ingen svartvit verkligheten vi lever i. I ett ögonblick formar Anders Svensson, som fått ta mycket hån från Preppens, handen mot örat för att lyssna på tystnaden, Endast några ögonblick som sagt - han får snart höra att han skall dö efter matchen.
En annan spelare som måhända skulle tagit hand om målskytten var Eyjólfur Hédinsson (jag måste fortfarande kolla hur hans namn stavas, varje gång) som uttryckligen skulle ha fått på sig ansvaret att markera bort Elfsborgs med åren allt rundare fixstjärna (stjärnor brukar la i och för sig vara runda?). Eyo fick i ett sent skede hoppa in i laget och ta den unge stjärnan Johan Mårtenssons roll då denne fått problem med ljumsken. Västgöten i det yngre U21-landslaget har inte riktigt kommit in i samma form som under hösten 2008 och hans plats på plan har varit omdiskuterad. Några har menat att det inte fungerar i samspelet med slåttermaskinen Richard Spong. Måhända bra för grabben att stå över några matcher och tur att Eyo kan få komma in och visa att han också har en chans att komma tillbaka till sin sedan länge hädangånga storform. Spong var på många sätt en viktig bollerövrare under matchen, jag är dock en smula skeptisk till vad han sedan gör av den. Under försäsongen vann laget 2-0 mot just Elfsborg och i därtill hörande matchrapport från min sida skrev jag att han stod för smarta, enkla bollar framåt. Dessa saknas i dagsläget.
Just framspelningar i djupled från en låg position på mittfältet har annars varit just den ljumskskadade Mårtenssons styrkor. Under delar av matchen hamnade istället Wanderson do Carmo lite märkligt i denna roll. Inte för att jag betvivlar hans roll som framspelare - tvärtom - men långt ner i banan med både motståndarnas mittfält och försvar framför sig var dessa i tanken goda med i utförandet misslyckade framspelningar direkt kontraproduktiva. På många sätt hamnade brassen allt för långt ner och kom inte till sin rätt. I andra halvlek kom han högre upp hamnade där lite väl ofta som target och tvingades ta emot höjdbollar. I denna roll fungerar Pärlan mycket bättre. Det var en kombination av deras bästa kvalitéer och hejdlöst tjongande från en av GAIS mer mediokra passningsspelare som gav publiken något att glädjas åt:
Richard Ekunde sparkar helt hejdlöst upp bollen från eget staffområde, långt fram står Pärlan och nickar direkt ner och bakåt mot Wanderson i position mellan motståndares försvar och mittfält och chippar fram bollen mot en djupledslöpande Mattias Lindström som från en högerinnerposition kan skjuta in 1-1 (Pärlan är bra med för eventuell retur från målvakt dessutom). GAIS visar återigen styrkan i sina snabba omställningar.
Med Kenneth åter slipper publiken de senaste matchernas korta hörnor. Med hans vänsterfot och Wanderson högerfot har nu GAIS återigen potential att ställa till oreda vid offensiva fasta situationer. Tyvärr får vi inte ut så värst mycket av detta under matchen. Alec ironiserar en del om detta vid presskonferensen där han säger att det ser mycket bättre ut, vilket säger mer om hur dåligt det var innan. En möjlighet som finns är att ställa upp både Wanderson och Gustafsson vid frisparkar för att skapa osäkerhet om vad som komma skall. Detta fungerar dock inte någon vidare då de båda frisparksskyttarna inte kan sköta det på ett snyggt sätt - något att öva på under veckan?
Tommy Lycén har i flera matcher överrraskat positivt men är nästan helt osynlig matchen igenom. Det är dock helt korrekt beslut av Alec att slänga in Daniel Nicklasson som står för en fin halvtimme. Lite värre är det när Gustafsson tvingas av på grund av krampkänningar, Gudmundur Gunnarsson kommer in som avbytare med mindre än halvtimmen kvar att spela men har trotts detta mycket svårt att hänga med i tempot på sin sida. Att hans passningspel måhända är bättre än hans företrädare ger mig inte mycket i tanke på hans bristande försvarsspel och under de sista tjugo minuterna är jag övertygad om att där kommer Elfsborg finna sin chans.
Så blir dock inte fallet. Kvitteringsmålet sänder in den i övrigt rätt loja klacken i ett tillstånd av frenetiskt tokstöttande som varar matchen ut. Samtidigt forceras GAIS på och är sett till spelet närmare ett ledningsmål. I slutändan är resultatet dock rättvist. Elfsborg kommer fram långt in i GAIS förvar men lyckas under matchen sällan komma förbi till bra avslut och sänder många satelliter mot skyn. I beaktande av mina dystra prognoser kring våravslutningen är en poäng mot Elfsborg ett oväntat skänk från ovan.
---
Angående pausunderhållningen så vill jag bara tillägga att jag också vill steka köttbullar på Gaisgården när jag fyllt 80!
Jag lugnade dock ner mig och stannade kvar på läktaren (det gör jag ju alltid - mott bättre vetande). Även om Elfsborg lyckades bolla på rätt bra så höll GAIS defensiv stången. Att få in gamlingarna Kenneth Gustafsson och Jonas Lundén tycks i alla fall delvis löst osäkerheten i försvaret. Att Lundén skjuter iväg en hel del bollar kan jag leva med om han sköter sitt defensiva ansvar. Kenneth är det många som tycks älska att hata. Det är dock tydligt för i alla fall mig att han är det bästa alternativet vi har på den platsen och att han inte heller gör bort sig i allsvenskan.
Kenneth skall dock delvis lastas för gästernas ledningsmål då han hamnar lite för långt ifrån sin ytter som snabbt levererar in bollen mot borte delen av straffområdet. Där står tre gaisare och bevakar två fiender vid främre stolpen. Ingen har någon blick bort mot bortre varimot Taco-Anders kommer löpande från mittfältet. Lundén, som måhända borde se högra stolpen som sitt ansvarsområde, försöker springa ut och nicka undan, men Svensson är först och nickar retsamt enkelt in 0-1. Båda ytterbackarna medskyldiga när jag precis hyllat deras återkomst - det är ingen svartvit verkligheten vi lever i. I ett ögonblick formar Anders Svensson, som fått ta mycket hån från Preppens, handen mot örat för att lyssna på tystnaden, Endast några ögonblick som sagt - han får snart höra att han skall dö efter matchen.
En annan spelare som måhända skulle tagit hand om målskytten var Eyjólfur Hédinsson (jag måste fortfarande kolla hur hans namn stavas, varje gång) som uttryckligen skulle ha fått på sig ansvaret att markera bort Elfsborgs med åren allt rundare fixstjärna (stjärnor brukar la i och för sig vara runda?). Eyo fick i ett sent skede hoppa in i laget och ta den unge stjärnan Johan Mårtenssons roll då denne fått problem med ljumsken. Västgöten i det yngre U21-landslaget har inte riktigt kommit in i samma form som under hösten 2008 och hans plats på plan har varit omdiskuterad. Några har menat att det inte fungerar i samspelet med slåttermaskinen Richard Spong. Måhända bra för grabben att stå över några matcher och tur att Eyo kan få komma in och visa att han också har en chans att komma tillbaka till sin sedan länge hädangånga storform. Spong var på många sätt en viktig bollerövrare under matchen, jag är dock en smula skeptisk till vad han sedan gör av den. Under försäsongen vann laget 2-0 mot just Elfsborg och i därtill hörande matchrapport från min sida skrev jag att han stod för smarta, enkla bollar framåt. Dessa saknas i dagsläget.
Just framspelningar i djupled från en låg position på mittfältet har annars varit just den ljumskskadade Mårtenssons styrkor. Under delar av matchen hamnade istället Wanderson do Carmo lite märkligt i denna roll. Inte för att jag betvivlar hans roll som framspelare - tvärtom - men långt ner i banan med både motståndarnas mittfält och försvar framför sig var dessa i tanken goda med i utförandet misslyckade framspelningar direkt kontraproduktiva. På många sätt hamnade brassen allt för långt ner och kom inte till sin rätt. I andra halvlek kom han högre upp hamnade där lite väl ofta som target och tvingades ta emot höjdbollar. I denna roll fungerar Pärlan mycket bättre. Det var en kombination av deras bästa kvalitéer och hejdlöst tjongande från en av GAIS mer mediokra passningsspelare som gav publiken något att glädjas åt:
Richard Ekunde sparkar helt hejdlöst upp bollen från eget staffområde, långt fram står Pärlan och nickar direkt ner och bakåt mot Wanderson i position mellan motståndares försvar och mittfält och chippar fram bollen mot en djupledslöpande Mattias Lindström som från en högerinnerposition kan skjuta in 1-1 (Pärlan är bra med för eventuell retur från målvakt dessutom). GAIS visar återigen styrkan i sina snabba omställningar.
Med Kenneth åter slipper publiken de senaste matchernas korta hörnor. Med hans vänsterfot och Wanderson högerfot har nu GAIS återigen potential att ställa till oreda vid offensiva fasta situationer. Tyvärr får vi inte ut så värst mycket av detta under matchen. Alec ironiserar en del om detta vid presskonferensen där han säger att det ser mycket bättre ut, vilket säger mer om hur dåligt det var innan. En möjlighet som finns är att ställa upp både Wanderson och Gustafsson vid frisparkar för att skapa osäkerhet om vad som komma skall. Detta fungerar dock inte någon vidare då de båda frisparksskyttarna inte kan sköta det på ett snyggt sätt - något att öva på under veckan?
Tommy Lycén har i flera matcher överrraskat positivt men är nästan helt osynlig matchen igenom. Det är dock helt korrekt beslut av Alec att slänga in Daniel Nicklasson som står för en fin halvtimme. Lite värre är det när Gustafsson tvingas av på grund av krampkänningar, Gudmundur Gunnarsson kommer in som avbytare med mindre än halvtimmen kvar att spela men har trotts detta mycket svårt att hänga med i tempot på sin sida. Att hans passningspel måhända är bättre än hans företrädare ger mig inte mycket i tanke på hans bristande försvarsspel och under de sista tjugo minuterna är jag övertygad om att där kommer Elfsborg finna sin chans.
Så blir dock inte fallet. Kvitteringsmålet sänder in den i övrigt rätt loja klacken i ett tillstånd av frenetiskt tokstöttande som varar matchen ut. Samtidigt forceras GAIS på och är sett till spelet närmare ett ledningsmål. I slutändan är resultatet dock rättvist. Elfsborg kommer fram långt in i GAIS förvar men lyckas under matchen sällan komma förbi till bra avslut och sänder många satelliter mot skyn. I beaktande av mina dystra prognoser kring våravslutningen är en poäng mot Elfsborg ett oväntat skänk från ovan.
---
Angående pausunderhållningen så vill jag bara tillägga att jag också vill steka köttbullar på Gaisgården när jag fyllt 80!
måndag 30 mars 2009
Fotbollens framtid XVI - Ekonomiskt motiverad damp
Detta är inte en pinfärsk nyhet, har någon veckan på nacken. Läste i alla fall på FD att den nya bossen för SEF, Elfsborgsordförande Bosse Johansson (mannen som säger sig ha svårt att välja mellan Leeds United och Elfsborg i skarpt läge) redan tänker tanken att mixtra och trixa med upplägget för svensk elitfotboll.
Att driva igenom ökningen från 14 till 16 lag var inte helt okontroversiellt när beslutet fattades. Håkan Mild var en av de som hetsade upp sig. Elitens bredd anses inte vara tillräckligt stor för sexton lag. Samtidigt är Allsvenskan en av Europas jämnaste serier. Även om några storstadslag dominerar i det stora hela kan fortfarande duktiga klubbar med mindre muskler men måhända mer hjärna och hjärta hela tiden utmana om guldet, såsom Halmstads BK och Kalmar FF. Den viktigaste frågan är givetvis vem som tjänar på Johanssons upplägg, för givetvis handlar det om pengar:
Vilka föreningar är det som skall ha derbymatcher? ja, inte är det HBK och KFF i alla fall. För att maximera omsättningen tycks det vara i SEF:s intressen att ett antal storlag möts flera gånger för att på så sätt dra in mer pengar. Den sportsliga aspekten av det hela hamnar givetvis i skymundan - ni vet det där spelet med 22 man och en boll. Måhända skulle någon klubb klara av spel i Europa bättre genom detta men för oss som även följer svenska lag även när de inte spelar i Europacupen* är det i det stora hela rätt ointressant att främja en sådan utveckling.
Sedan kanske man kan tycka att det finns en del lärdomar att lära av fotbollshistorien. Hattandet med slutspel, mästerskapsserien och kvalsvenskan var näppeligen något som var positivt för svensk elitfotboll. måhända föreligger inget orsaksamband, men fotbollens senaste storhetsperiod präglades inte av någon sådan organisatiorisk orolighet. Danmarks storhet visavi Sverige ligger i tveksamma skatteregler än deras historielöshet.
För all del kan jag acceptera en återgång till 14 lag på några års sikt, men att överge ett rättvist system med hemma- och bortamatcher för 33 omgångar och fler derbyn är ett steg i den moras som är Hockey-tänk. Snart skall vi la sitta där med 8 lag i 32 omgångar (28 vanliga omgångar samt 4 extra derbymatcher) och stängd serie. Föreningarna (som då kanske ombildats till bolag) kanske tjänar pengar, men det blir med tiden allt mer ointressant ur ett sportsligt perspektiv.
Även: Aftonbladet
---
* Kom att tänka på en händelse för en himla massa år sedan, då jag var ung och vacker. Hösten 1999 satt jag med några polare på en studentpub i Umeå och bellade på Arsenal på AIK. Kilkenny flödade och medan några Solnaråttor satt längst fram nära storbildsskärmen höll vi oss längre bak. Detta var på den tid då AIK hade riktigt dåligt rykte och var mäkta impopulära. med Arsenal var pop-laget framför andra. När förre HBK-spelaren Fredrik Ljungberg avslutade på en briljant passning från Dennis Berkamp kunde jag inte låta bli och ge ifrån mig ett gôtt i kombination med en knuten näve emot taket (jag hade la dessutom precis läst ut Fever Pitch för andra gången). Detta uppmärksammades av en aussie (ständigt dessa australiensare!) som blev mäkta förvånad över att en svensk uttyckte glädje över att det engelska laget gjorde mål. En förvirrad och lätt aggressiv konversation följde där jag försökte förklara att bara för att jag hade ett svenskt pass så höll jag på det svenska laget; klubbtillhörighet trumfar (i många fall) ut nationalitet (speciellt om man inte är nazist). Aussiens mantra var att "there's something wrong with your values, mate!".
Som gaisare har svenskt deltagande i europaspel under snart tjugo år för min del nästan enbart handlat om att taktikhålla på olika storlag för att dessa skall tvåla till och slå ut lag som jag tycker sämre om (dock skall det erkännas att även jag tyckte det var häftigt när Helsingborg slog ut Inter). SEF:s mål att få ut lag i Europa kommer troligen även i fortsättningen vara av mycket litet intresse för min del. GAIS kommer ramla ut och sedan slå i något glastak som SEF kommer att upprätta för att skydda det etablerade lagens intressen, kanske en ny kvalsvenska?
"Inför säsongen 2008 utökades Allsvenskan från 14 till 16 lag. Allt för att få större spridning på lagen och på sikt fler skickliga elitspelare. Men snart kan en minskning vara ett faktum för att få till fler matcher (!) Dagens 30 omgångar skulle bli 33 med tre inbördes möten per lag. - Med en dansk modell med tolv lag där alla möter varandra tre gånger skulle det bli 33 omgångar och en vassare elit, säger Bosse Johansson."Citat från FD
Att driva igenom ökningen från 14 till 16 lag var inte helt okontroversiellt när beslutet fattades. Håkan Mild var en av de som hetsade upp sig. Elitens bredd anses inte vara tillräckligt stor för sexton lag. Samtidigt är Allsvenskan en av Europas jämnaste serier. Även om några storstadslag dominerar i det stora hela kan fortfarande duktiga klubbar med mindre muskler men måhända mer hjärna och hjärta hela tiden utmana om guldet, såsom Halmstads BK och Kalmar FF. Den viktigaste frågan är givetvis vem som tjänar på Johanssons upplägg, för givetvis handlar det om pengar:"En utökning till 33 omgångar skulle samtidigt innebära fler derbymatcher och större inkomster till berörda föreningar."Citat från FD
Sedan kanske man kan tycka att det finns en del lärdomar att lära av fotbollshistorien. Hattandet med slutspel, mästerskapsserien och kvalsvenskan var näppeligen något som var positivt för svensk elitfotboll. måhända föreligger inget orsaksamband, men fotbollens senaste storhetsperiod präglades inte av någon sådan organisatiorisk orolighet. Danmarks storhet visavi Sverige ligger i tveksamma skatteregler än deras historielöshet.
För all del kan jag acceptera en återgång till 14 lag på några års sikt, men att överge ett rättvist system med hemma- och bortamatcher för 33 omgångar och fler derbyn är ett steg i den moras som är Hockey-tänk. Snart skall vi la sitta där med 8 lag i 32 omgångar (28 vanliga omgångar samt 4 extra derbymatcher) och stängd serie. Föreningarna (som då kanske ombildats till bolag) kanske tjänar pengar, men det blir med tiden allt mer ointressant ur ett sportsligt perspektiv.
Även: Aftonbladet
---
* Kom att tänka på en händelse för en himla massa år sedan, då jag var ung och vacker. Hösten 1999 satt jag med några polare på en studentpub i Umeå och bellade på Arsenal på AIK. Kilkenny flödade och medan några Solnaråttor satt längst fram nära storbildsskärmen höll vi oss längre bak. Detta var på den tid då AIK hade riktigt dåligt rykte och var mäkta impopulära. med Arsenal var pop-laget framför andra. När förre HBK-spelaren Fredrik Ljungberg avslutade på en briljant passning från Dennis Berkamp kunde jag inte låta bli och ge ifrån mig ett gôtt i kombination med en knuten näve emot taket (jag hade la dessutom precis läst ut Fever Pitch för andra gången). Detta uppmärksammades av en aussie (ständigt dessa australiensare!) som blev mäkta förvånad över att en svensk uttyckte glädje över att det engelska laget gjorde mål. En förvirrad och lätt aggressiv konversation följde där jag försökte förklara att bara för att jag hade ett svenskt pass så höll jag på det svenska laget; klubbtillhörighet trumfar (i många fall) ut nationalitet (speciellt om man inte är nazist). Aussiens mantra var att "there's something wrong with your values, mate!".
Som gaisare har svenskt deltagande i europaspel under snart tjugo år för min del nästan enbart handlat om att taktikhålla på olika storlag för att dessa skall tvåla till och slå ut lag som jag tycker sämre om (dock skall det erkännas att även jag tyckte det var häftigt när Helsingborg slog ut Inter). SEF:s mål att få ut lag i Europa kommer troligen även i fortsättningen vara av mycket litet intresse för min del. GAIS kommer ramla ut och sedan slå i något glastak som SEF kommer att upprätta för att skydda det etablerade lagens intressen, kanske en ny kvalsvenska?
tisdag 24 februari 2009
GAIS 2 - 0 IF Elfsborg
Äntligen Fettisdag och hemmatärningsmatchpremiär för GAIS! Nu går vi således mot ljusare tider - så länge vi inte tittar ut genom fönstret, alltså. Väderleken pekade återigen på dåligt väder. Mörker, duggregn och motvind mötte mig på Göta älvbron när jag cyklade mot den väntade förlusten. Att GAIS - som nyligen fått stryk mot något amerikanskt högstadielag - skulle klara av att vinna mot IF Elfborg torde la vara att hoppas på för mycket? Jag begärde på förhand inte mycket mer än ett gott försök och ett grönsvart mål, för att driva bort måltorkedemonerna denna regniga tisdagskväll.
Vått konstgräs borgade i min föreställningsvärld för ett underlag i Elfsborgs smak - de brukar ju trots all vattna sin hemmakonstgräsplan även i spöregn. Det var därför lite förvånande att bortalaget, som dessutom spelat fler försäsongsmatcher än hemmalaget, började den första halvtimmen av matchen förvånansvärt nervöst och direkt taffligt. De har dock de bästa anfallen och får ett skott i stolproten tidigt i matchen. GAIS har bättre och mer vårdat spel även om farligheterna är få.
Den som direkt och i stort sett matchen igenom imponerar på mig är nyförvärvet Richard Spong. Med en rätt inställning i defensiven - kanske lite för bra inställning emellanåt - och smarta, enkla bollar framåt kan han måhända bidra med den trygghet i det defensiva som i mångt och mycket tycktes försvinna i GAIS efter Ekongs Jesus-hallis. Medan han höll hyfsad koll på defensiven på mittplan skede de flesta uppspel från en duktig Jonas Lundén som bidrog starkt offensivt samtidigt som han fick tampas med någon snorunge på Elfsborgs vänsterkant (Med namnet N. Hult - vem fan är det!? på den gamla goda tiden hade den ungen suttit fast vid någon vävstol). Lundén har i mina ögon växt under den senaste säsongen och vi får la hoppas att utvecklingen håller i sig. Ett minus på mittfältet var tyvärr återigen Ejyolfur Hédinsson som agerar osäkert och slår bort många bollar rakt på motspelare, oacceptabelt för en defensiv inner.
Framåt var det givetvis Wanderson do Carmo som stod för kreativitet och dribblingar. Det har diskuterats en del om Wanderson borde placeras längre ut på kanten för att få mer yta men denna match var han på sin vanliga plats som offensiv inner (sedan behöver ju verkligen inte positionen för de tre offensiva mittfältarna vara huggna i sten, speciellt nu när vi nästan saknar naturliga yttrar kan spelarna lättare byta positioner under pågående match. Dessutom finns det ingen i dagens GAIS som fungerar så bra på små ytor som vår Wanderson). Han hade inte heller några större problem att finna några ytor mot det lite loja Boråslaget, som spelade med ett brett lag, i den här matchen.
Efter ungefär en kvart får GAIS en frispark långt ute till höger som tas av Kenneth Gustafsson. Vänsterinlägget går mot bortre stolpen och P-böndernas målvakt verkar inte riktigt få grepp om den. Istället kan Richard Ekunde efter en del möda och tumult få in bollen i nät och ge GAIS ledningen - hans första mål sedan en träningsmatch 2007 för övrigt. Efter målet lyfte sig GAIS ytterligare och det började bli riktigt trevligt spel för de drygt tusen åskådarna på Valhalla IP. Och istället för att släppa in ett kvitteringsmål så fixar sig Wanderson till en till synes (dock på långt håll från där jag stod) billig frispark långt nere till vänster, en frispark som han tog själv och retsamt enkelt slog in i mål (uppenbarligen Juninho Prenambucano målet på Elfsborgs TV-sida och tog till sig; han upprepade bedriften i Lyons hemmamatch mot Barcelona senare denna kväll). 2-0 till GAIS några minuter innan halvtid alltså.
Halvtidskaffet smakade rävpiss, men fungerade i alla fall till att värma händerna på.
I andra halvlek sjunker kvalitén på spelet en hel del. Samtidigt börjar Elfsborg få grepp på situationen och GAIS blir stundtals tillbakatryckta mot eget staffområde. Deras tryck är dock inte allt för övermäktigt och med en del tur lyckas laget hålla nollan, GAIS kommer tillbaka och i sista kvarten är spelet mer jämt. Det som ger lite nerv till andra halvlek är två neddragningar i straffområdet av unge Pär Ericsson. Framförallt den första väcker en del känslor hos såväl publik som spelare och det blir en del tjafs och puttande. Jag stod bra till och tyckte att båda incidenterna var följden av tuffa med schysta kamper om bollen. Domaren tappar dock lite grepp och lyckas inte hålla en jämn nivå på bedömningarna under andra halvlek. Värmlänningen, som agerar ensam anfallare, stångar på matchen igenom med en frejdig attityd och vinner en del nickdueller. Alltså återigen en anfallare som än så länge känns mer som ett frågetecken än ett utropstecken. Det sista utropstecknet som gränsvart haft på den positionen spelade i gul tröja och blev utbuad i samband med att han kom in under andra halvlek.
Bytena i båda lagen dröjde i övrigt relativt sent för att vara en träningsmatch, bortsett från något halvtidsbyte hos di gule. Men någon halvtimme kvar blev dock bytena frekventa och Johan Mårtensson, Johan Pettersson, Mikael Dalhberg, Gudjon Baldvinsson kom in och, precis mot slutet, även Reuben Ayarna som gick in för en Richard Ekunde som fick en hård smäll men förhoppningsvis inte några några bestående men. (tror det tog mot huvudet). Inga av dessa inbytta spelare han lämna något bestående intryck på mig genom sin insats. Noterade dock att Baldvinsson, vars kvalitéer det florerat en del illavarslande rykten kring, inte verkade fullt så ovän med bollen som det påstås - i den mån det går att bedöma från en så kort tid som vänsterytter.
Magnus Jonsson som stod i mål denna match gjorde en god insats även om han och laget i övrigt hade en del tur. Dime skall vara skadad, vilket han väl brukar vara under försäsongen - måhända är det något som behöver renoveras i familjen Jankulovskis hus igen?
Nu har de byggts upp några förväntningar och illusioner som eventuell kan krossas redan på onsdag nästa vecka när Qviding IF står för motståndet. Anfallsspelet behöver dock ses över. Elfsborg var överlag det sämre laget sett till individuella insatser och bollbehandling men när deras spel fungerade kom de fortare och bättre till avslut än GAIS. Dessutom var backlinjen och försvaret lite osäker initialt - kanske lite konstigt med bara gamla spelare - måhända har tränarna ändrat om lite i försvarsspelet?
Lag [4-2-3-1]: 12. M. Jonsson;
20. K. Gustafsson (74', 16. M. Dahlgren), 2. R. Ekunde (91', 6. R. Ayarna), 3. A. Tobiasson, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 23. E. Hédinsson (65', 17. J. Mårtensson);
14. D. Nicklasson (79', 9. G. Baldvinsson), 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (64', 24. J. Pettersson);
18. P. Ericsson
Vått konstgräs borgade i min föreställningsvärld för ett underlag i Elfsborgs smak - de brukar ju trots all vattna sin hemmakonstgräsplan även i spöregn. Det var därför lite förvånande att bortalaget, som dessutom spelat fler försäsongsmatcher än hemmalaget, började den första halvtimmen av matchen förvånansvärt nervöst och direkt taffligt. De har dock de bästa anfallen och får ett skott i stolproten tidigt i matchen. GAIS har bättre och mer vårdat spel även om farligheterna är få.
Den som direkt och i stort sett matchen igenom imponerar på mig är nyförvärvet Richard Spong. Med en rätt inställning i defensiven - kanske lite för bra inställning emellanåt - och smarta, enkla bollar framåt kan han måhända bidra med den trygghet i det defensiva som i mångt och mycket tycktes försvinna i GAIS efter Ekongs Jesus-hallis. Medan han höll hyfsad koll på defensiven på mittplan skede de flesta uppspel från en duktig Jonas Lundén som bidrog starkt offensivt samtidigt som han fick tampas med någon snorunge på Elfsborgs vänsterkant (Med namnet N. Hult - vem fan är det!? på den gamla goda tiden hade den ungen suttit fast vid någon vävstol). Lundén har i mina ögon växt under den senaste säsongen och vi får la hoppas att utvecklingen håller i sig. Ett minus på mittfältet var tyvärr återigen Ejyolfur Hédinsson som agerar osäkert och slår bort många bollar rakt på motspelare, oacceptabelt för en defensiv inner.
Framåt var det givetvis Wanderson do Carmo som stod för kreativitet och dribblingar. Det har diskuterats en del om Wanderson borde placeras längre ut på kanten för att få mer yta men denna match var han på sin vanliga plats som offensiv inner (sedan behöver ju verkligen inte positionen för de tre offensiva mittfältarna vara huggna i sten, speciellt nu när vi nästan saknar naturliga yttrar kan spelarna lättare byta positioner under pågående match. Dessutom finns det ingen i dagens GAIS som fungerar så bra på små ytor som vår Wanderson). Han hade inte heller några större problem att finna några ytor mot det lite loja Boråslaget, som spelade med ett brett lag, i den här matchen.
Efter ungefär en kvart får GAIS en frispark långt ute till höger som tas av Kenneth Gustafsson. Vänsterinlägget går mot bortre stolpen och P-böndernas målvakt verkar inte riktigt få grepp om den. Istället kan Richard Ekunde efter en del möda och tumult få in bollen i nät och ge GAIS ledningen - hans första mål sedan en träningsmatch 2007 för övrigt. Efter målet lyfte sig GAIS ytterligare och det började bli riktigt trevligt spel för de drygt tusen åskådarna på Valhalla IP. Och istället för att släppa in ett kvitteringsmål så fixar sig Wanderson till en till synes (dock på långt håll från där jag stod) billig frispark långt nere till vänster, en frispark som han tog själv och retsamt enkelt slog in i mål (uppenbarligen Juninho Prenambucano målet på Elfsborgs TV-sida och tog till sig; han upprepade bedriften i Lyons hemmamatch mot Barcelona senare denna kväll). 2-0 till GAIS några minuter innan halvtid alltså.
Halvtidskaffet smakade rävpiss, men fungerade i alla fall till att värma händerna på.
I andra halvlek sjunker kvalitén på spelet en hel del. Samtidigt börjar Elfsborg få grepp på situationen och GAIS blir stundtals tillbakatryckta mot eget staffområde. Deras tryck är dock inte allt för övermäktigt och med en del tur lyckas laget hålla nollan, GAIS kommer tillbaka och i sista kvarten är spelet mer jämt. Det som ger lite nerv till andra halvlek är två neddragningar i straffområdet av unge Pär Ericsson. Framförallt den första väcker en del känslor hos såväl publik som spelare och det blir en del tjafs och puttande. Jag stod bra till och tyckte att båda incidenterna var följden av tuffa med schysta kamper om bollen. Domaren tappar dock lite grepp och lyckas inte hålla en jämn nivå på bedömningarna under andra halvlek. Värmlänningen, som agerar ensam anfallare, stångar på matchen igenom med en frejdig attityd och vinner en del nickdueller. Alltså återigen en anfallare som än så länge känns mer som ett frågetecken än ett utropstecken. Det sista utropstecknet som gränsvart haft på den positionen spelade i gul tröja och blev utbuad i samband med att han kom in under andra halvlek.
Bytena i båda lagen dröjde i övrigt relativt sent för att vara en träningsmatch, bortsett från något halvtidsbyte hos di gule. Men någon halvtimme kvar blev dock bytena frekventa och Johan Mårtensson, Johan Pettersson, Mikael Dalhberg, Gudjon Baldvinsson kom in och, precis mot slutet, även Reuben Ayarna som gick in för en Richard Ekunde som fick en hård smäll men förhoppningsvis inte några några bestående men. (tror det tog mot huvudet). Inga av dessa inbytta spelare han lämna något bestående intryck på mig genom sin insats. Noterade dock att Baldvinsson, vars kvalitéer det florerat en del illavarslande rykten kring, inte verkade fullt så ovän med bollen som det påstås - i den mån det går att bedöma från en så kort tid som vänsterytter.
Magnus Jonsson som stod i mål denna match gjorde en god insats även om han och laget i övrigt hade en del tur. Dime skall vara skadad, vilket han väl brukar vara under försäsongen - måhända är det något som behöver renoveras i familjen Jankulovskis hus igen?
Nu har de byggts upp några förväntningar och illusioner som eventuell kan krossas redan på onsdag nästa vecka när Qviding IF står för motståndet. Anfallsspelet behöver dock ses över. Elfsborg var överlag det sämre laget sett till individuella insatser och bollbehandling men när deras spel fungerade kom de fortare och bättre till avslut än GAIS. Dessutom var backlinjen och försvaret lite osäker initialt - kanske lite konstigt med bara gamla spelare - måhända har tränarna ändrat om lite i försvarsspelet?
söndag 30 mars 2008
GAIS 1 - 1 IF Elfsborg
(egentligen framförallt publicerat på bobbie till vm 2010)
Trots min väderprognos blev det ett riktigt behagligt väder under matchen, endast några stänk makrillväder stax innan inspark. Det blir till att sprätta upp kattfan till nästa hemmamatch! Det blåste dock en del vilket sällan märktes i klacken men ingrepp i spelet vid utsparkar och höjdbollar. När jag cyklade över bron halvtimmen innan avspark var motvinden bitvis så hård att det faktiskt var lite bökigt att rulla ner från bron.
Delvis positivt förvånad blir jag dock av Björn Anderssons insats. Förvisso är försvaret bitvis en hönsgård och orutin och nervositet (möjligen präglat av Halstis hastiga försvinnande) med dålig press på bollhållare som följd, men den före detta anfallaren från division 1 södra gör flera nyckelrensningar och kan kanske bli en räddande [tänkte använda ett ord för bevingad manifestation i mänsklig form, men kom på att det är lite opassande] framöver. Dessutom har han med sin tidigare roll som anfallare för med sig lite bättre bollbehandling än Andreas Tobiasson - det är kanske framför allt i den rollen som Halsti kommer att saknas. Bitvis, framförallt i slutet på halvlekarna, bet sig Elfsborg fast på GAIS planhalva och rensningar och tår på rätt plats till trots var bollen snart på väg in mot mål igen. Vi får återigen tacka Dime Jankulovskis reflexräddningar. Överlag gjorde Dime en fullgod insats och verkade bättre i sitt positionsspel än vanligt.
På mittfältet var Prince Ikpe Ekong snäppet bättre än i träningsmatcherna och visade framför allt lite mer vilja och kämpaglöd, men hans sidledspassningar fortsätter att vara ett problem. Kapten Fredrik Lundgren kämpade på väl matchen igenom i sin roll som allmän pådrivare och det var nog ingen slump att det var just han fixade till kvitteringen till 1-1 i den 89:e minuten - det är ju inte första gången - och han kommer nog att kunna fortsätta spela en hel del i förstauppställningen även när Eyjo är aktuell (om nu inte även han är såld innan månaden är slut).
Mer offensivt var som de flesta förväntade sig Levon Patjadzjan det stora utropstecknet i första halvlek. Ytterbacken på hans kant såg bitvis gråtfärdig ut. Wanderson do Carmo var utmärkt med sin speluppfattning och förmåga att ta emot och vända med boll felvänd. Bobbie Friberg José de la Cruz fick -som jag flaggade lite för i sista träningsmatchen- börja till vänster, men kom inte upp i den standard som jag förväntar mig av denne man (måhända åt han samma ostpizza som min fästmö i lördags). Efter paus bytte yttrarna plats, vilket kanske inte var till Levons fördel. Han lyckades dock visa att han slänger sig in i defensivt arbete på samma sätt som han slänger sig förbi ytterbackar (kommer han vara såld imorgon bitti?).
För att beröra spelet en smula så stod GAIS för det bättre spelet i början av de båda halvlekarna, men sedan började Elfsborg trampa på och utnyttja GAIS svagheter. Sheriff Suma agerade bättre än mina tämligen låga förväntningar på denne bolltrixare och lyckades emellanåt få fram även bra passningar. Killen är dock onekligen allt för klen för rollen som ensam anfallare och allt för många höga bollar mot en ensam Suma mot två-tre Boråsare fick allt för ofta ett väntat resultat. Med Levon, Suma och Wanderson har GAIS onekligen tekniskt skickliga offensiva spelare, men ingen har riktigt det där kalla avslutet och förmågan att agera enkelt i straffområdet. Jag har personligen vissa förhoppningar att Daniel Morais Reis kan bli denna man i GAIS anfall. Denne brasse byttes in tämligen sent och han inte bidra med mer än att försöka filma sig till straffar (behöver jag ens nämna Stefan Johannesson vanliga insats?), tämligen hopplöst i det läget. Elfsborg lyckades däremot vinna en hel del med sitt vanliga koncept att dela ut tjuvnyp, slänga sig ner och gnälla högt och ljudligt om allt som går dem emot och även ibland när de får löjligt fördelaktiga domslut (Mattias Svenssons ande vilar ännu över Borås). Man skulle kunna tro att Boråsarna hoppas på att Gnäll i sista stund skall tas upp som en OS-gren i Peking (här skulle de dock få rätt hårt konkurrens av GAIS-klacken).
Istället för att lite tidigare släppa in Morais Reis byter MP ut Levon och sätter in Johann Gudmundsson som näppeligen imponerat under försäsongen och inte heller gjorde det nu. Måhända kommer gnället (just det!) kring sena byten som var kutym under Roland Nilssons era att bestå även under MP:s; tiden får utvisa detta.
Mot slutet av matchen ökade Elfsborgs press till en olidlig nivå (hur skall mitt hjärta klara av ytterligare 29 omgångar?! Vad säger Häslovårdsstyrelsen!?) och när två grönsvarta spelare (tror det var Suma och Wanderson) lyckas fälla varandra i ett bra läge nära straffområdet så tänker jag att nog förtjänar vi att förlora denna match. Som ett brev på posten får även gnäll-Stefan från Rågsved; 0-1 i 83:e är som ett slag i magen. Jag famlar mig ner biter ihop och jag ger upp. I 89:e lyckas Bobbie förlänga en passning från Wanderson till Lundgren och en viss livsvilja tänds igen - tills man kommer hem och läser om det där skämtet som inte var roligt, eller ens ett skämt.
Trots min väderprognos blev det ett riktigt behagligt väder under matchen, endast några stänk makrillväder stax innan inspark. Det blir till att sprätta upp kattfan till nästa hemmamatch! Det blåste dock en del vilket sällan märktes i klacken men ingrepp i spelet vid utsparkar och höjdbollar. När jag cyklade över bron halvtimmen innan avspark var motvinden bitvis så hård att det faktiskt var lite bökigt att rulla ner från bron.
Lag: Dime; Kenneth, Björn, Tobiasson, Lundén; Ekong, Lundgren; Bobbie, Wanderson, Patjadzjan; Suma.Det hade spekulerats en del tidigare om en eventuell skada eller andra besvär med Eyjo, men när matchen skulle till att starta var det stora uppropstecknet Hastis frånvaro i mittlåset. Hörde på lite håll någon skämta om att hans sålts till MFF. Skämt trodde jag i alla fall det var, sedan när man kommer hem visar det sig att det är sant! Två mittbackar samt eventuellt Bobbie fram till Ekunde är frisk samtidigt som det finns fyra anfallare - ÖIS-varning!
Delvis positivt förvånad blir jag dock av Björn Anderssons insats. Förvisso är försvaret bitvis en hönsgård och orutin och nervositet (möjligen präglat av Halstis hastiga försvinnande) med dålig press på bollhållare som följd, men den före detta anfallaren från division 1 södra gör flera nyckelrensningar och kan kanske bli en räddande [tänkte använda ett ord för bevingad manifestation i mänsklig form, men kom på att det är lite opassande] framöver. Dessutom har han med sin tidigare roll som anfallare för med sig lite bättre bollbehandling än Andreas Tobiasson - det är kanske framför allt i den rollen som Halsti kommer att saknas. Bitvis, framförallt i slutet på halvlekarna, bet sig Elfsborg fast på GAIS planhalva och rensningar och tår på rätt plats till trots var bollen snart på väg in mot mål igen. Vi får återigen tacka Dime Jankulovskis reflexräddningar. Överlag gjorde Dime en fullgod insats och verkade bättre i sitt positionsspel än vanligt.
På mittfältet var Prince Ikpe Ekong snäppet bättre än i träningsmatcherna och visade framför allt lite mer vilja och kämpaglöd, men hans sidledspassningar fortsätter att vara ett problem. Kapten Fredrik Lundgren kämpade på väl matchen igenom i sin roll som allmän pådrivare och det var nog ingen slump att det var just han fixade till kvitteringen till 1-1 i den 89:e minuten - det är ju inte första gången - och han kommer nog att kunna fortsätta spela en hel del i förstauppställningen även när Eyjo är aktuell (om nu inte även han är såld innan månaden är slut).
Mer offensivt var som de flesta förväntade sig Levon Patjadzjan det stora utropstecknet i första halvlek. Ytterbacken på hans kant såg bitvis gråtfärdig ut. Wanderson do Carmo var utmärkt med sin speluppfattning och förmåga att ta emot och vända med boll felvänd. Bobbie Friberg José de la Cruz fick -som jag flaggade lite för i sista träningsmatchen- börja till vänster, men kom inte upp i den standard som jag förväntar mig av denne man (måhända åt han samma ostpizza som min fästmö i lördags). Efter paus bytte yttrarna plats, vilket kanske inte var till Levons fördel. Han lyckades dock visa att han slänger sig in i defensivt arbete på samma sätt som han slänger sig förbi ytterbackar (kommer han vara såld imorgon bitti?).
För att beröra spelet en smula så stod GAIS för det bättre spelet i början av de båda halvlekarna, men sedan började Elfsborg trampa på och utnyttja GAIS svagheter. Sheriff Suma agerade bättre än mina tämligen låga förväntningar på denne bolltrixare och lyckades emellanåt få fram även bra passningar. Killen är dock onekligen allt för klen för rollen som ensam anfallare och allt för många höga bollar mot en ensam Suma mot två-tre Boråsare fick allt för ofta ett väntat resultat. Med Levon, Suma och Wanderson har GAIS onekligen tekniskt skickliga offensiva spelare, men ingen har riktigt det där kalla avslutet och förmågan att agera enkelt i straffområdet. Jag har personligen vissa förhoppningar att Daniel Morais Reis kan bli denna man i GAIS anfall. Denne brasse byttes in tämligen sent och han inte bidra med mer än att försöka filma sig till straffar (behöver jag ens nämna Stefan Johannesson vanliga insats?), tämligen hopplöst i det läget. Elfsborg lyckades däremot vinna en hel del med sitt vanliga koncept att dela ut tjuvnyp, slänga sig ner och gnälla högt och ljudligt om allt som går dem emot och även ibland när de får löjligt fördelaktiga domslut (Mattias Svenssons ande vilar ännu över Borås). Man skulle kunna tro att Boråsarna hoppas på att Gnäll i sista stund skall tas upp som en OS-gren i Peking (här skulle de dock få rätt hårt konkurrens av GAIS-klacken).
Istället för att lite tidigare släppa in Morais Reis byter MP ut Levon och sätter in Johann Gudmundsson som näppeligen imponerat under försäsongen och inte heller gjorde det nu. Måhända kommer gnället (just det!) kring sena byten som var kutym under Roland Nilssons era att bestå även under MP:s; tiden får utvisa detta.
Mot slutet av matchen ökade Elfsborgs press till en olidlig nivå (hur skall mitt hjärta klara av ytterligare 29 omgångar?! Vad säger Häslovårdsstyrelsen!?) och när två grönsvarta spelare (tror det var Suma och Wanderson) lyckas fälla varandra i ett bra läge nära straffområdet så tänker jag att nog förtjänar vi att förlora denna match. Som ett brev på posten får även gnäll-Stefan från Rågsved; 0-1 i 83:e är som ett slag i magen. Jag famlar mig ner biter ihop och jag ger upp. I 89:e lyckas Bobbie förlänga en passning från Wanderson till Lundgren och en viss livsvilja tänds igen - tills man kommer hem och läser om det där skämtet som inte var roligt, eller ens ett skämt.
lördag 2 februari 2008
Glöm derbyrensade publiksiffror, bella på variationskoefficienten
En återkommande och hetsig diskussion mellan olika supportrar rör publiksiffror och hur trogna publiken är. Olika ad hoc-lösningar används för att framställa sig egen klubb i bästa dager och smutskasta motståndaren.
Genom fotbollsbloggen Den osynliga handen refererades jag till en Hammarbysida som heter Go Bajern Go där en skribent ägnat en del tid åt hurpubliksifforna. I del 3 använder sig denne av variationskoefficienten för att att avgöra hur trogen en publik är. Enkelt uttryckt indikerar en låg siffra en stabil publiksiffra och en hög siffra en kraftigt varierande publiksiffra (läs: evenemangs/marginalpublik). Tittat över allsvenska säsongen 1998-2007 med lag med minst sex säsonger i allsvenskan går det från 8 procent för Hammarby till 32 procent för MFF, se även gepes två favoritobjekt Elfsborg (27 %) eller DLS (24 %). Det skulle förstås vara otillbörligt att ta med GAIS i beräkningen, med bara tre säsonger i allsvenskan under aktuella år och likartade placeringar i nedre halvan, men det har jag gjort i alla fall; variationskoefficienten hamnar på under två procent. Den (interna?) myten om att gaisare är trogna är i alla fall inte hotad.
(med en variationskoefficient på 50 % över alla tio åren, från divsion 2 och upp och ner och upp igen är det inte så mycket värre än di blåes allsvenska säsonger. Nog förstärks några fördomar om malmöbor också)
Stabil publik i all ära, men det kan också vara ett uttryck på en misslyckad marknadsföring mot evenemangspubliken.
Genom fotbollsbloggen Den osynliga handen refererades jag till en Hammarbysida som heter Go Bajern Go där en skribent ägnat en del tid åt hurpubliksifforna. I del 3 använder sig denne av variationskoefficienten för att att avgöra hur trogen en publik är. Enkelt uttryckt indikerar en låg siffra en stabil publiksiffra och en hög siffra en kraftigt varierande publiksiffra (läs: evenemangs/marginalpublik). Tittat över allsvenska säsongen 1998-2007 med lag med minst sex säsonger i allsvenskan går det från 8 procent för Hammarby till 32 procent för MFF, se även gepes två favoritobjekt Elfsborg (27 %) eller DLS (24 %). Det skulle förstås vara otillbörligt att ta med GAIS i beräkningen, med bara tre säsonger i allsvenskan under aktuella år och likartade placeringar i nedre halvan, men det har jag gjort i alla fall; variationskoefficienten hamnar på under två procent. Den (interna?) myten om att gaisare är trogna är i alla fall inte hotad.
(med en variationskoefficient på 50 % över alla tio åren, från divsion 2 och upp och ner och upp igen är det inte så mycket värre än di blåes allsvenska säsonger. Nog förstärks några fördomar om malmöbor också)
Stabil publik i all ära, men det kan också vara ett uttryck på en misslyckad marknadsföring mot evenemangspubliken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)