I censurens klor

Som mina trogna läsare vet är jag intresserad och engagerad i stadsplaneringsfrågor. Detta intresse har la inte varit lika aktivt i och med flytten till Uppsala, då jag överlag finner orten rätt ointressant i många avseenden. Som vanligt är det närmast omöjligt att få bo i en miljö som jag uppskattar och jag har måhända resignerat en smula över att återigen försöka mig på en så kallad bostadskarriär, utan pengar och kontakter. Det blir la till att sitta ute i miljonprogrammet och resignera som medborgare.

På senare tiden har det varit en del debatt i lokalblaskan, vilket har satt fart på mig igen. På relativ kort tid skrev jag två yimby-artiklar, som kan ses som respons på den lokala debatten. Först som svar till Nimby-resonemang i mitt närområde och sedan mot en artikel av ett par lokalpolitiker som jag tyckte andades lite väl mycket av paternalism gentemot människor som vill bo i staden (familjer med små barn som bor i centrum vill egentligen bo ute på landet, de vet bara inte om det själva).

Tyvärr har jag i samband med detta stött på ett intressant problem. Givetvis vill jag även kommentera artiklarna direkt på tidningens hemsida, för att så att säga bidra till en levande debatt och framföra synpunkter. men av någon anledning raderades mina kommentarer på dessa artiklar nästan omedelbart. Det visar sig efter en tid att det finns någon tjomme med exakt samma namn som jag som har som vana att skriva elaka kommentarer. Den liberala tidningen UNT raderar således allt jag skriver, oavsett vad som faktiskt står i kommentarerna. Jag testade till och med att skriva i ett inlägg (inom parantes) att jag inte är han den där andra med exakt samma namn, men utan resultat. Har nu e-postat dem, men utan resultat.

En annan flitig debattör med snarlik uppfattning i stadsplaneringsfrågor, vars kommentarer får stå kvar orörda, rekommenderar att jag skall ringa till redaktionen. Så det är i det läget man är nuförtiden - det skall behövas ett telefonsamtal för att få tillstånd att kommentera på en liberal tidnings internetsida. Samtidigt strömmar SvD:s och DN:s kommentar-fält över av mer eller mindre öppet idiotiska kommentarer.

Efter betong kommer glas

En krönika på Yimby Uppsala om en av alla dessa varuhus från 1960-talet som förfulat många, för att inte säga alla, svenska innerstäder. Ofta på bekostnad av någon pampig byggnad som idag K-märkt på studs. En av de bättre av dessa är faktiskt Tempohuset i Uppsala, om än delvis förstört av en extra våning, som nu eventuellt skall göras om till glas, ännu ett hus som inte skall synas. Glas var häftigt som byggmaterial när Dallas gick på teve (ni vet, introt och skraporna i glas, downtown Dallas).

Halvväg till Knivsta för att köpa mjölk

En ny artikel på Yimby Uppsala där jag resonerar kring externa köpcentrum, denna företeelse som jag älskar att hata.

Privat förvaltning av det offentligas byggnader

I det modiga kölvattnet efter diverse upprörda känslor i samband med ökad nederbörd i osedvanligt kylig väderlek har statsvetaren Marie Demker påpekat att allt faktiskt är statens fel. Att tågen inte rullar alltså:

"I Dagens Eko 23/2 fick vi veta att hallar där tågen av-isades under särskilt svåra vintrar nu är tomma. Jernhusen tar så mycket betalt av de företag som SJ köper in underhållet av att dessa företag inte kan vara med och konkurrera om upphandlingen av underhållet på tågen om man använder hallarna. [...] Den avreglering, bolagisering och privatisering av det statliga ansvaret inom transport- och kommunikationsområdet som påbörjades på 80-talet har idag löpt linan ut. Idag kan vi se effekterna av att underhåll, investeringar och nytänkande inte genomförts på ett sammanhållet sätt. Numera är de ekonomiska aspekterna av varje enskild verksamhet avgörande för så kallade affärsmässiga beslut som myndigheter och affärsdrivande verk fattar."

Det är givetvis på många sätt enkelt och opportunt att skrika varg efter att fåren redan är döda. I princip håller jag dock mer Demkers kritik. Det är i min uppfattning ett stort problem ur flera hänseenden när det offentlig politik sker, eller inte sker, genom offentligt ägda bolag som skall agera som privata, affärsmässiga företag.

Utan att någon direkt kunskap (detta är trots allt en del av bloggosfären - där man får uttrycka tvärsäkra åsikter kring saker och ting man saknar initierad kunskap om) om den relativa kostnadsutvecklingen på fastighetsmarknaden kan jag ge två ytterligare exempel.

Först har vi företaget Akademiska hus. Ett statligt ägt bolag som förvaltar byggnader för universitet och högskolors verksamheter. Genom omständigheter som är såväl praktiska som juridiska har universitet och högskolor inget annat val än att använda sig av Akademiska hus. Samtidigt skall bolaget agera som ett företag, leverera vinst till sina ägare - det vill säga staten - och sätta marknadsmässiga hyror.

Sedan har vi fastigheter för kultur och ett hörsägens-exempel. En forskare, som jag inte kom ihåg namnet på, och som undersökt den kulturens ekonomiska förutsättningar konstaterade vid nått seminarium jag var på för några veckor sedan att i även om kulturen fått mer och mer pengar sedan kriget har summan den har kvar efter att ha betalat sina hyror egentligen hela tiden minskat.

Nu är jag ju en smula ambivalent till tanken med marknadshyror. Jag har dock av den bestämda uppfattningen att marknadshyror kommer bäst till sin rätt när det existerar eller finns förutsättningar för en fungerande, konkurrensutsatt marknad. Bruksvärdeshyror fungerar bättre när det inte existerar förutsättningar för en sådan.

Jag ställer mig tveksam till att hyresgästerna hos Jernhusen, Akademiska hus och Sveriges museum och teatrar egentligen har någon praktisk möjlighet att välja bort sina hyresvärdar för ett annat alternativ. Marknadsmonopol är den sämsta av båda världar. Det blir dessutom lätt absurt när offentligt finansierade verksamheter måste gå och äska om mer pengar för att betala stigande hyror till en statligt helägd fastighetsbolag som har uppgiften att generera vinster till sin ägare som sedan får ta vinsten och ge till den offentliga sektorn som måste betala stigande hyror.

Jag har tidigare hävdat att detta är situationen för alliansklubbarna som hyr hos Gamla Ullevi. Två andra dagsfärska exempel är Storan i Göteborg, vars verksamheter inte längre anser sig ha råd med Higabs hyror (Higab startades bekant som bolag för att ge lokaler till företag som fick sina gamla, billiga lokaler rivna i rivningshysterin och sedan inte hade en snöbolls chans i helvetet att fortsätta verka med Higabs hyror) och i Uppsala där Studentstaden, samlingsnamnet på ett stort bestånd med 4300 studentlägenheter, skall säljas av det statliga bolaget Vasakronan och då eventuellt göras om till bostadsrätter.

I det förra fallet blir en centralt placerad teater tom och det är svårt att se vad lokalerna kan användas till istället. Gepe har trålat kommentarer och det är la svårt att se varför förslagen skulle vara mer gångbara än nuvarande verksamhet. Ett kulturhus, exempelvis, kommer la näppeligen ha lättare att betala Higabs hyror.

I det andra fallet minskar en studentstad möjligheterna att erbjuda presumtiva studenter ett boende kraftigt. Uppsala har något av Sveriges mest överhettade bostadsmarknader och i en sådan situation slår troligen bostadsrätter, som säljs på en marknad, ut studentbostäder. I alla fall i fallet Studentstaden, som ligger tämligen centralt. För Uppsala, som i stor utsträckning lever på högre utbildning, forskning och därav tillhörande verksamheter är det på sikt en farlig utveckling för stadens ekonomiska utveckling om studenterna väljer bort Uppsala för att de inte får någonstans att bo (det var faktiskt en delorsak till att jag i min ungdom pluggade i Umeå).

Svåra frågor utan enkla svar. Jag är emellertid rätt säker på att offentligt ägd marknadsmonopol i dessa former inte löser så värst många problem. När marknaden inte fungerar bör staten försöka se till att den gör det eller måhända överväga alternativa lösningar. Att tro att högre effektivitet uppnås genom att skapa affärsmässiga bolag som sedan i praktiken har monopol på sin marknadsnisch är troligen en chimär.

Hisingen oväntad segrare

För en tid sedan tog min bättre hälft saken i egna händer och bytte ut rubrikbilden på denna blogg. Detta för att markera en rumslig förflyttning från Hisingen till Uppsala.

För att bemöta detta startade jag en läsaromröstning för att utröna vilken bild de föredrar. Till en början såg Uppsala ut att ligga väldigt bra till och jag glömde faktiskt bort det hela. Nu märkte jag dock att omröstningen är avslutad. Lite oväntat hämtade Hisingen in försprånget och vann med minsta möjliga marginal - 18 mot 17.

Vid tillfälle skall jag byta tillbaka rubrikbilden. Varnar dock läsarna för att min bättre hälft inte har någon vidare respekt för de demokratiska reglerna. När hon såg att jag hade en omröstning så valde hon att inte rösta. "Äh, jag kan ju ändra den när jag vill i vilket fall", sa hon. Så länge jag inte ids byta lösenord och inte spara det på vår hemdator så ligger rubrikbilden således risigt till.

Utbud och efterfrågan

Publicerade en krönika på Yimby Uppsala kring utbud och efterfrågan på attraktiva bostäder. i Uppsala Det vill säga i praktiken bostäder byggda innan 1950...

SoB utsatt för nätattack!

Som den observante läsaren måhända har noterat har bilden längst upp på sidan ändrats. Tidigare låg där en bild tagen från utsiktsplatsen på Ramberget bort mot Eriksbergskranen och Älvsborgsbron.

De fyra översta nivåerna i det kapitalistiska systemets pyramid kan relateras till den nya vyns byggnader.

Nu har min bättre hälft (ni vet, hon som tröttnad på mina ändlösa tirader) utan att fråga mig gått in och ändrat vyn till ett foto tagit från vårt vardagsrumsfönster. Trots att jag numera bor i ett område som heter Eriksberg finns det inte mycket industri- och varvsbyggnader att tala om. Istället ser man något mörkt torn för primitiva riter till vänster och en numera oanvändbar försvarsanläggning som agerar symbol för statsmakten till höger. Vyn från vardagsrumsfönstret är måhända ett försäljningsargument men ett klent substitut för områdets magra serviceutbud.

För första och troligen sista gången skall jag därför ha en läsarundersökning på SoB (självgod och bittet). Vilket föredrar ni? En vacker vy över Sveriges Manhattan, den gröna ön - kärt barn har så många namn - Hisingen eller ett anskrämligt portätt över kyrkan och kronans makt i en landsortshåla?

Rösta genom att välja alternativ uppe till höger!
Uppdatering:För att i desperation försöka styra runt skutan, då omröstningen går fel måste jag ju uppenbarligen lägga in bilden för att visa hur mycket vackrare Hisingen är!

(om Uppsala vinner så får min bättre hälft som straff se till att bilden passar ihop med sidan)

Är du nimby lille vän?

Publicerat ett inlägg på Yimby Uppsala angående en kort artikel i lokalblaskan UNT. Barn skall få K-märka saker och ting i sin omgivning. Jag tycker att det kanske vore bra om barn också fick påtala sådant som är mindre bra och vad de tycker behöver förändras.

Bilen, cykeln och fotspår i snön

Det är vinter i Sverige - för en gångs skull, vågar man nästan säga. För egen del har detta dock inneburit att jag ofta ställt cykeln och gått till kontoret här i Uppsala.

Ett cykelnät som på min väg är osedvanligt hafsigt konstruerat har i dessa lite sämre vägförhållande drivit mig till att ta till apostlahästarna.Ena stunden skall cyklisten vara på vänster sida vägen, sedan på höger sida, än cykla på vägen och sällan finns det någon vettig, genomtänkt eller ens laglig lösning på hur cyklisten skall genomföra dessa rockader. Många cykelbanor är dåligt plogade och är uppenbarligen inte direkt prioriterade.

Som en följd av detta väljer Uppsala-bor sin standardlösning och börjar cykla på trottoarer, som är trängre än vanligt då de sällan är plogade i hela sin normala bredd. Det viktigaste är ju att bilisterna kommer fram, även om dessa faktiskt är i minoritet i lilla, cykeltäta Uppsala.

Tydligen har det återigen snöat utanför Norrland. I mitt bloggflöde rapporterar två oberoende personer i Göteborg (med en hänvisning till Halmstad) och Malmö om hur bilen prioriterats medan de får välja mellan att pulsar fram eller gå ute på vägen.

---

Som en mer idyllisk sidonyhet skrivs det i Gepe även om hur snögubbarna använder sig av Café Skogen - 2008 års K-märkning från min sida - som naturlig mötesplats under denna hektiska tid.

Den unika grönskan

Har inte lyckats hålla mina kladdiga, smutsiga fingrar borta utan har även börjar engagera mig i Uppsalas stadsplaneringsdebatt. Skrev ett polemiskt inlägg på Yimby Uppsala vars udd riktade mot en lokal Naturskyddsförening. Då Yimby Uppsalas inflytande är långt mindre än motsvarande grupper i Stockholm och Göteborg kan man vara lite tyknare.

Lite extra gnäll om cyklande i Uppsala

Då veckans cykelproblem fått igång mig (se bloggens underrubrik) kommer här lite extra lätt ofokuserat gnäll kring livet in the fast lane of the cykelbana.

Att vara cyklist i Uppsala istället för Göteborg är något av en konstig upplevelse. Andelen cyklister i Uppsala är mångdubbelt högre än vad den är i Göteborg, i huvudsak förklarat av en stort antal studenter och en relativt tät stadskärna i en mindre stad. Då många som arbetar och studerar på orten dessutom pendlar in från någon obskyr förort som heter Ståckholm (eller nåt - är så dålig på Östsveriges geografi) så är området runt tågstationen fyllt av tusentals cyklar i jämförelse med det hundratal som kanske står någonstans runt Centralstationen i Göteborg.

Här är en bild, som jag skamlöst snott från internet, som visar en bråkdel av cykelparkeringen vid centralstationen i Uppsala...
... bara att jämföra med exempelvis Drottningtorget i Gbg, där bilden är lånad av Jeppe.

Det finns dock även en del nackdelar med den stora andelen cyklister, kulturkrockar. I en göteborgsk kontext anser jag mig vara en rätt medelmåttig cyklist. I Uppsala är jag däremot snarare ett undantag. I Göteborg vet man i stort sett att alla som cyklar på något sätt är samhälleliga anomalier, även om det inte alltid syns. En gråhårig tant som cyklar i Göteborg har säkerligen ett silver från OS i Rom 1960 i byrålådan. jag vill inte ens tänka på vilken mental rubbning som ligger bakom mitt cyklande1

I Uppsala där emot cyklar vanligt folk på gatorna. Som vi vet är vanligt folk idioter. Medan regelbrott i Göteborg oftast är målrationella med avsikten att komma fram snabbare är regelbrott i Uppsala till synes orsakade av dumhet och okunskap. Skillnaden kan tyckas oviktig men så är långt ifrån fallet.

Medan den målrationella regelbrytaren på många sätt är förutsägbar är den okunnige regelbrytaren oförutsägbar, opålitligt och än mer trafikfarlig. Oreflekterat cyklande på trottoarer och på fel sida gatan är mycket vanligare i Uppsala (minns cyklar och trafikregelsnack sådär tio öl innan Tequilan, Tommy).

Kanske viktigast av allt är den genomsnittlige cyklisten i Uppsala inte bara opålitligare än i Göteborg, personen i fråga är dessutom väldigt, väldigt mycket långsammare. I Göteborg är cyklande för mig relativt oproblematiskt där jag är normalsnabb. Ibland cyklar någon förbi mig, ibland cyklar jag förbi. I Uppsala måste jag cykla förbi mängder av individer som samtidigt verkar ha väldigt dålig koll på vart de är påväg, vad som är trottoar och cykelbana och vad som är höger och vänster.

Bostadsområden, O'Learys och skit

Första GAIS-matchen i exil. Lite orolig för chanserna att se matchen i en så pass liten provinsstad som Uppsala - som dessutom saknar en genuin arbetarklass - gick jag in på den rätt trista geniuna sportbaren O'Learys (startad i Göteborg av en svensk gift med en nordamerikan) och hörde mig för på fredagen. Jo faktiskt, någon hade redan bokat in den matchen, tydligen något som chockade personalen.

Nu har jag i och för sig inte någon direkt positiv bild av kedjan O'Learys. När jag bodde i Umeå några år välkomnade vi nyheten om att kedjan skulle komma till stad. Umeå, likt Uppsala, en provinsstad beroende av ett universitet saknade ett sådant utbud. När stället väl öppnade var den en besvikelse. Inte nog med att det var dyrt, det var helt värdelöst om man var intresserad av sport. Svenskar i gemen är ju inte egentligen intresserade av fotboll. Så haket hade egentligen två marknader. Först att sälja familjemiddagar till mediokra barnfamiljer på dagen. På kvällen var det ett ställe för ortens banala ungdomar som var för unga för att komma in på de mer etablerade ställerna med stadens begränsade utbud.

Kort sagt var marknadsidén att använda sport som en slags tapet. Ett koncept som verkligen spridit sig sedan dess. Antalet sportbarer har ökat exponentionellt landet runt, men det är sällan särskilt intresserade av att anpassa lokalen efter de som faktiskt tittar på matchen och inte bara kikar upp och tjoar när Zlatan gör mål. Det är lätt att säga att O'Learys är skit men verkligheten är nog så att det inte finns underlag för riktiga sportbarer i provinsstäder som Uppsala och Umeå. Hoppas dock få testa den på riktigt någon gång innan säsongen är över.

Men nu verkade det ju lovande. Nu är givetvis problemet att jag i och med flytten till Uppsala bor i ett bostadsområde istället för en stadsdel. Detta innebär att det inte finns något i det direkta närområdet och det tar ett litet tag att cykla in till stan. Lite nervöst som vanligt börjar jag trampa ner för backen men försöker att inte komma för tidigt. Väl framme visar det sig givetvis att en box gått sönder och de kan inte visa matchen. 15 minuter till matchstart och jag måste nu snabbt skynda mig tillbaka hem.

Min plan B är jagg köpa matchen på csports och se den via nätet. Min dator är gammal och lite seg men nätuppkopplingen är utmärkt. Tiden är dock knapp och det är bara någon minut tills matchen startar när jag kommer in på mitt rum. Registerar mig och försöker köpa matchen. Programmet gör någon test och säger att jag måste ha en firefox-insticksmodul för windows mediaplayer för att se matchen. Laddar snabbt ner insticksmodulen och försöker installera. Snart får jag meddelandet att jag behöver Windows XP servicepack 2, vilket jag givetvis inte har på denna dator som legat och vilat några år.

Tänker att jag skall vara smart och köra med Explorer istället. Då ingen vettig människa använt Explorer på år och dar så visar det sig givetvis att versionen är gammal och csports vill att jag skall uppdatera. Laddar ner Explorer v.8 men när jag skall installera kommer det något märkligt felmeddelande. Fan, jag försöker köra med en gammal version tänker jag. Csports kommer tillbaka till den test av bredbandet där det efterfrågades en insticksmodul. Med Explorer verkar dock allt låsa sig.

Ger upp och går in på SR:s webradio bara för att se att GAIS släppt in ett mål efter 32 sekunder på SR:s hemsida. Men när radion kommer igång gör GAIS mål på straff. Jag har inte riktigt gett upp oron för att GAIS kan hamn på kvalplats. 2-2 får la ses som ett ok resultat. Att lyssna på SR:s lokala webradio är dock verkligen ett helvete. Jag måste lösa detta på ett bättre sätt i fortsättningen. Tur att det bara är tre omgångar kvar så att jag får några månader på mig att komma på en mer hållbar lösning.

Enligt radion har Kenneth och Ayarna varit bra, men om det är sant vet jag ju inte. Livet i exil är som sagt ett helvete. Kanske lika väl att säga upp sig, flytta hem till Hisingen och leva på bidrag. Om jag börjar bränna lite bilar kanske jag får ut lite extra.

Provinsstaden Uppsala

Befinner mig tillsvidare och på obestämd tid i den lilla staden Uppsala. En stad jag har mycket begränsade tidigare intryck av. Sådär två timmar i samband med ett bröllop för ett antal år sedan är all tid jag spenderat i Uppsala innan min ankomst.

Med teknikens under - den fluga som brukar kallas för det världsomspännande nätet internet - har jag dock försökt skapa mig en bild med hjälp av exempelvis hitta.se och eniros kartfunktion. Förförståelsen jag fått av staden har inte varit upplyftande. Det känns lite som att flytta ut till Förlunda med ett dekonstruerat Förlunda torg i mitten.

Turligt nog är i alla fall delar av mitt närområde inte fullt så fult sett från markplan med en del hus byggda innan 1960-talet (från den tid det fortfarande fanns hantverkskunnande i bostadsbyggandet), även om huset jag bor i verkligen inte är någon fröjd för ögat (inget signalerar slum så mycket som loftgångar!).

Som de flesta shantytowns och favelas är det hela dock relativt kompakt. Jag misstänker att Uppsalas efterkrigsexpansion skede relativt tidigt, vilket räddat staden för allt för mycket modern stadsplanering. Undantaget är Gottsunda och där bränner de bilar...