torsdag 21 oktober 2010

måndag 4 oktober 2010

Helsingborgs IF 0 - 1 GAIS

Jag testar att byta från blogspot - som jag börjar bli lite trött på - till wordpress och inlägger finns därför att läsa på mina nya, lite halvfärdiga nya blogg här.

torsdag 30 september 2010

GAIS 2 - 1 BK Häcken

Efter först sex omgångar utan vinst är det med ett lättat hjärta jag sätter mig ner för att skriva en matchrapport. Samtidigt är det svårt att veta vad som skall sättas på bränt, som inte enbart känns som sockersöta plattityder; även om jag ser att det finns en hel del problem att ta tag i så är det svårt att kritisera så här mindre än ett dygn efteråt, då allt är täckt i ett rosa skimmer.

1. D. Jankulovski;
26. J. Tamandi, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 4. H. Jónasson;
10. J. Florén (61´T. Lycén), 29. Romarinho (89´A. Khalili), 23. E. Hédinsson;
21. J. Johansson


GAIS började matchen rätt bra och hade klart överhanden den första kvarten. Spelarna förde en aggressiv press som fick gästerna att begå flera enkla misstag. Vad jag kanske framförallt la märke till var de ytor mellan motståndarnas försvar och mittfält som Romarinho ofta lyckades få. Oavsett den kritik som som jag riktat mot den brasilianska mittfältaren är det näppeligen en nackdel att just någon med hans teknik får utrymme nog att ta emot bollen.

När matchen vände började det emellertid bli tydligt för mig varför Romarinho fick sådana ytor. Ett viktig del av Häckens matchplan var nämligen att gå hårt på Johan Mårtensson. Den defensiva mittfältaren fick flera kraftiga smällar under matchen. När GAIS inledande kämpartakter och entusiasm svalnade en smula blev det allt svårare att få upp spelet från försvar i och med att motståndarna spelare med många spelare centralt. Hallgrímur Jónasson gjorde en god insats som spelförstörande mittfältare. Någon spelkreatör är han emellertid icke, även om hans bollbehandling tycktes mig vara bättre än senast.

Den stora kämpen matchen igenom kunde vi istället finna i mittförsvaret. Björn Andersson gjorde en heroisk insats i båda straffområdena. I försvaret så var hans viktigaste insats att försöka ta hand om motståndarnas duktiga huvudspelare Ranegie. Motståndaranfallaren sökte sig ofta ur mot smurfen Jimmy Tamandi (inte för att 179cm är kort - jag är i det häradet själv - men i jämförelse med Anderssons 191cm så...). Att följa efter Ranegie när situationen krävde utan att för den sakens skull lämna ett stort tomrum i försvarets hjärta var något som Björn för det mesta klarade av utmärkt. För att ytterligare accentuera Braveheart-vibbarna så fick han under andra halvlek en Terry Butcher-bandana efter en dust med Makondele. Framåt var Andersson ett konstant hot genom att han hejdlöst och skoningslöst nyttjade sin tyngd för att på alla upptänkliga sätt vräka sig mot bollen vid fasta situationer. Fasta situationer har för övrigt återigen börjat bli något man kan tro på när Romarinho går in som exekutor. Kenneth Gustafsson slog endast någon enstaka frispark och den var en klar besvikelse.

Men som sagt, GAIS ägde den första kvarten av första halvlek. Därefter var det mest BK Häcken som höll i taktpinnen. 0-0 i paus fick kännas som ett rättvist resultat och ur en grönsvart synvinkel var det närmast lite lyckosamt.

Ledningsmålet kom så efter endast fem minuter in i andra halvlek på ett nästan bisarrt sätt. Träbenet Jónasson slog upp ett utmärkt inlägg mot straffområdet där det blev hårt kamp i luftrummet. Den dubbla förloraren i denna kamp var den matchen igenom trakasserade Mårtensson, som först förlorade nickduellen mot Häckens mittback och sedan blev slagen till backen där han blev liggande en god stund. Denna personliga tragik gick emellertid i dur för oss betraktande supportar som såg bollen gå i mål. Först på reprisen blev det tydligt att rövbacken skallade bollen i eget mål innan han bankade ner Mårtensson.

Ledning för GAIS men på plan såg det inte helt stabilt ut. I paus bytte Häcken in Paulinho som med sin teknik kunde kombinera med den alltid lika starka Ranegie. Framåt åt andra hållet hade GAIS endast Joel Johansson. Johansson är snabb på att springa, men fick i övrigt inte ut mycket. Även om han, och även Jesper Florén, ibland kom förbi motståndare följdes detta upp av slarvigt, närmast nonchalant agerande därefter. GAIS kunde inte punktera matchen och då hände det som jag bara satt och väntade på. Tamandi sträckte ut sin arm och orsakade en straff som sedan sattes precist och med kraft i övre vänstra krysset - helt omöjligt för Dime Jankulovski att rädda.

Jag såg matchen framför datorn med hörnsnäckor i öronen, så att min bättre hälft skulle kunna kolla på teve (delvis har det även en ekonomisk förklaring. Det är lite billigare än att beställa hem ppv och även om bilden inte är perfekt så är ppv-sändningarnas bild inte heller något att hänga i julgranen). Det hade sina sidor. Vid några tillfällen ställde jag mig upp så snabbt så att sladden inte räckte till och hörlurarna ryktes ur öronen i kombination med mildare whiplash. Vid andra tillfällen så tillrättavisades jag av min bättre hälft som tyckte jag var allt för ljudlig; " de hör inte vad du säger!". Hade jag stått under operation av någon i vit rock hade jag nog befunnit mig på Lillhagen vid det här laget.

Alla känslor av hopplöshet från matchen mot HBK välde nu över mig och under en tid hängde jag över soffkanten jämte mig likt en utmattad boxare över repet. Den temporära frälsningen dröjde turligt nog inte allt för länge. Efter ännu en nickduellsbatalj i Häckens straffområde ramlade bollen fram till derbyhjälten i kvadrat och Häckendödare av rang (Lukasz Chmaj är onekligen passerad), Eyjòlfur Hédinsson som kunde skjuta in 2-1 med endast tio minuter av ordinarie tid kvar. Eyo har inte varit på topp under stora delar av säsongen men den kämparvilja och de löpningar han gjorde matchen igenom är onekligen viktiga för att GAIS skall kunna vinna matcher nu mot slutet.

Givetvis var detta inte nog, utan Häcken fortsatte att skapa chanser. De sista femton minuterna (lång tilläggstid) var en plåga där endast en patenterad reflexräddning av den före detta rosa pantern höll getingarna borta från poängskörd på bortaplan. Ur mina subjektiva ögon kändes poängen som en bragd men tittar vi till statistiken så var det nog någorlunda rättvist: 14-11 i avslut, 7-6 på mål, jämt bollinnehav på 51-49. 17-6 i frisparkar samt 0 - 6 i gula kort (varav två till samma spelare, som visades av plan mot slutet av matchen) pekar på hur hårt Häcken gick i närkamperna och väljer man att se fotboll som en kampsport så var denna match ett gott exempel på detta.

Nu väntar två matcher som GAIS inte torde ha några förväntningar på. Helsingborg och Örebro är tvåa respektive trea i allsvenskan. GAIS har inget att förlora och mycket att vinna och vi får hoppas att spelarna, nu mer lite råg i ryggen och den färska erfarenheten att kamp lönar sig, tar detta på rätt sätt och gör det bästa av situationen. En poäng mot någon av dessa lag torde vara att beteckna som fullt godkänt.

torsdag 23 september 2010

GAIS 1 - 1 Halmstads BK

Nu sitter man där igen och försöker tvinga ur sig en matchrapport som kan innehålla föga annat en besvikelse och frustration; ett föga tacksamt eller lustgivande arbete, som trots allt tar en del tid. Nåväl, upp i sadeln igen! Efter lite mellansnack med signaturen Kalle i kommentarerna till den senaste matchen angående priset för oss exilare, så nöjde jag mig att beställa matchen på nätet. En tjuga billigare och dessutom finns det ingen anledning att se matchen framför soffan; det går ändå inte att luta sig tillbaka och njuta av en GAIS-matchn.

Inför matchen antecknar jag följande: Det finns egentligen gräns för hur viktig denna match är. Att kalla det en sexpoängsmatch är nästan att ta i i underkant. HBK har inför matchen varit helt värdelösa på bortaplan. På elva matcher har de endast en vinst - mot AIK, vilket inte GAIS mäktade med - och en oavgjort match - lite oväntat mot MFF. Kan inte GAIS vinna denna match finns det inga matcher GAIS kan vinna och laget har således inget att göra i allsvenskan överhuvudtaget.

Axén dillade inför matchen om ett rakare spel medan bortalagets tränare Jacobsson talade om GAIS på fasta situationer. någon myt som tycks drivas fram av de flesta tränare, som tydligen inte sett någon match med GAIS sedan Wanderson var i form - GAIS är helt urusla på fasta situationer, både offensivt och defensivt.
1. D. Jankulovski;
26. J. Tamandi, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson (87´18. A. Khalili), 17. J. Mårtensson;
10. J. Florén, 23. E. Hédinsson, 27. M. Celik (74´14. J. Lindberg);
21. J. Johansson (69´11. T. Lycén)

Startuppställningen innehöll för första gången Jimmy Tamandi. En värvning som jag ställde mig skeptisk till men ändå intressant. Tamandi gjorde ett positivt och stabilt intryck, speciellt i första halvlek. I övrigt innehöll laget inga speciella överraskningar. Joel Johansson fick chans från start på topp efter att Axén arbetat sig igenom alla tekniska yttrar. Halgrimur Jónasson fick återigen spela defensiv mittfältare, vilket han sköter hyfsat - även om han går lite väl bryskt fram och orsakar en del onödiga frisparkar.

Att Eyjolfúr Hédinsson fick rollen som tia i uppställningen är något som fick mycket kritik efteråt bland neggare men jag vidhåller att det var ett i flera avseenden bra beslut under vissa premisser. Även om hans teknik brister för rollen så har han en hög arbetskapacitet, är löpvillig, kämpar och fyller på. Detta fungerar enligt mig relativt bra i första halvlek. Däremot fungerar det inte i andra halvlek. Orsaken till detta har att göra med det som Axén talade om innan match. När GAIS spelar med ett rakare spel får vi ut det mesta av Eyos goda kvalitéer utan att hans brister blir allt för mycket av ett problem. När GAIS sedan går över till sitt sedvanliga nervösa bolltrillande (läs: bolltappande) efter halvtid blir det mer pinsamt. Att traska runt och dribbla lite hit och dit som prästens lilla kråka på mittplan är Romarinho med lämpad för (till vilken nytta kan man fråga sig).

Tillbaka till matchen i första halvlek: GAIS är onekligen bättre. Att vara bättre mot allsvenskans rimligen sämsta bortalag torde dock inte vara någon större bedrift. Bollinnehav på 62 procent, 6-3 i avslut, varav 2-1 på mål visar på en matchutveckling som speglar matchen. GAIS leder nämligen med 1-0. Målet tillommer i den tjugoförsta minuten genom att Kenneth Gustafsson slår en frispark långt ute till höger. Björn Andersson - återigen mittback - vinner i kampen i den kollektiva rusningen från vänster mot mitten och nickar in bollen i det högra hörnet. Detta sker efter att bisittaren Niklas Karlström talat illa om GAIS frisparkar och hörnor i flera minuter. Egentligen höller jag med, men det skadar ju inte att han fick svar på tal.

Vi går således in i halvtid med viss anledning till tillförsikt. Nej, stryk det. När GAIS gör en god halvlek under Alexander Axén kan vi vara rätt säkra på att det blir annat av i nästa halvlek. Efter sidbytet går GAIS ut som rädda kaniner och det tar inte långt tid att fatta att detta knappast kan bli någon seger (neggaren kafka frågade sig med rätta om tränaren gett spelarna valium i omklädningsrummet). Det tar nästan tio minuter innan GAIS på allvar ens kommer in på motståndarnas planhalva och den offensiva ansträngningen leder knappast till mer än att HBK får ett skott i stolpen i sitt därpå följande anfall.

I minut 60 står ser jag en av de mest patetiska filmningar jag sett denna säsong. Deras högerytter slänger sig hejdlöst tre meter från linjemannen i höjd med straffområdeslinjen och linjedomaren viftar ivrigt för frispark. Då är jag säker på att de skall få sitt ledningsmål, då det kombinerar dåligt sportmannaskap från motståndarnas sida, en felaktig domarinsats och en frispark från en ytterposition. Så blir ej fallet men det blir allt mer tydligt att kvitteringsmålet bara är en fråga om tid och nu börjar klockan gå extremt långsamt.
Av någon anledning tänker jag mer och mer på Kierdorf...

En del i sammanbrottet har att göra med motståndartränaren. Under första halvlek har de försökt slå bollar som hela tiden nickats bort av mittbacksduon Andersson och Fredrik Lundgren. HBK:s tränare noterar detta problem, gör ett byte och tar in Anselmo för att ta tag i frågan och löser på så sätt många av lagets anfallsproblem. jag upprepar: tränaren identifierar ett problem, kommer på en lösning och genomdriver lösningen. Kan ni tänka er att detta är möjligt?!

Kier... Axéns motdrag kommer i 69:e minuten. Joel Johansson - en djupledslöpande anfallare som inte lyckas prestera något framåt vid en ledning - ersätts av Tommy Lycén. En ersättare som som sedan, i minut 84, genom ett dåligt bollmottagande på mittplan efter resning (vad som måhända kan kallas en "braslianare" efter år av att se Daniel Morais Reis och Romarinho "hantera" bollen i slutminuterna vid uddamålsledning) som efter lite lagom studsande letar sig förbi bortre stolpen till 1-1.

GAIS tappar poäng och har inget att bjuda emot. När man tittar på GAIS i andra halvlek skulle man tro att det var Helsingborg borta mot Inter år 2000 eller slutminuterna mot Argentina 2002. Men nej, det är faktiskt HBK anno 2010, som trots denna borta-viktoria har en tolfteplats i allsvenskan. Det sägs emellanåt att HBK egentligen är exakt lika bra varje år och att det endast är de andra lagens kvalitéer som varierar. I så fall skulle allsvenskan 2010 vara en relativt bra årgång i svensk fotboll. Jag betvivlar starkt detta - HBK är dåliga, men GAIS är sämre.
GAIS på väg mot nya äventyr

Även om tabellen säger något annat så fastslår jag härmed att i min sinnevärld (och det finns anledningar att betvivla att det finns en existerande verklighet bortom mina sinnen) har GAIS åkt ur allsvenskan. Jag kommer att fortsätta att se matcherna (för så dum-lojal är jag) och fortsätta skriva matchanalyser (se föregående parantes). Anledningen är att nu inträder det lugn som endast en säkerställd degradering till skänka mitt fotbollsliv.

lördag 18 september 2010

Kalmar FF 3 - 1 GAIS

Matchrapporten kommer snabbt denna gång. Jag har lite tid över, då brödet jag håller på att jäsa och ärligt talat så vill jag ha det överstökat. Inte värt att prokrastinera denna skit som jag kladdat ner på baksidan av en text med det upplyftande titlen Corporatist Environmentalism and Industrial Policy - The Swedish Pulp and Paper Industry and the 1969 Environment Protection Act. Det riktigt skrämmande att i ljuset av matchanteckningarna på baksidan, så framstår det närmast som intressant och roligt.

Innan match blir Axén intervjuad och beter så där lagom stressat och otrevligt. Försöker lassa över allt på de så kallade experterna som tippat att GAIS skall komma ut och det inte är någon press på laget och så vidare. Genom att poängtera att de/han inte är stressade förstärks bara just det intrycket för mig som tittare.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson;
11. T. Lycén (76´10. J. Florén), 29. Romarinho (71´18. A. Khalili), 27. M. Celik;
22. B. Andersson (71´21. J. Johansson)

Uppfattade inte direkt laguppställningen innan match som något direkt hoppingivande. Romarinho har inte lyckats visa mycket på alla de chanser som han fått och är en lyxlirare som näppeligen är lämplig för matcher då GAIS behöver jobba hårt för poäng (jag hoppas du stannade på bussen, Memma!). Vidare är han inte någon spelare som slår de smarta djupledsbollarna. I och med såväl Wandersons som Ayarnas frånvaro finns det inte mycket av kreatörer på mittfältet.

Björn Andersson får starta på topp igen och även om jag kan se viss potential i att ha en tung target framåt, som förhoppningsvis kan få igång ett fungerande samarbete med någon eller några av de offensivare mittfältarna så innebär det även en försvagning bakåt. Richard Ekunde och Fredrik Lundgren har sällan fungerat väl ihop. Hade det inte varit bättre att lyfta upp Lundgren på mittfältet?

Jag ser alltså mycket negativt på matchen redan från början när jag häller upp min folköl. Begrundar det vettiga att dricka alkohol i samband med sorgestunder som en GAIS-match anno 2010. Är detta måhända tecken på ett osunt förhållande till berusningsdrycker? "Dricks av livsnjutare" står det på burken - jo, tjena!

Det tar inte så lång tid innan planerna går ur stå. I sjätte minuten rycker en Kalmarspelare förbi Eyjólfur Hédinsson till vänster och slår ett inlägg som nickas in till 1-0. GAIS-spelarna verkar mest stirra på bollen och det är nog kapten Lundgren som får ta på sig det största ansvaret. Det första av Lundgrens försvarsmisstag och även just nämnde Eyo lyckades med att slå bort mången boll till närmsta motståndare under matchens gång.

Vid denna tidpunkt kommer jag osökt att tänka på någon av Douglas Adams Liftarens guide till Galaxen-böcker som innehåller en blåvals inre monolog när denne faller ner från himlen mot en säker död. Jag väcks emellertid ur denna dvala genom att en bekant ramsa börjar eka över det som vanligt blåsa Fredrikskans; GGG, AAA, III, SSS - hata GAIS! Detta håller på i några minuter och återkommer gång och gång under matchen. Kan inte säga att det är besvarat från min sida, har väldigt svårt att alstra upp några känslor för KFF överhuvudtaget och jag förstår faktiskt inte riktigt hur man kan ta sig ton när man snart skall sitta på Guldfågeln Arena.

Nä, hög tid för matchens gåta: Vad är det som dribblar och springer men aldrig kommer till mål?

När man har kommit sådär halvvägs in i första halvlek så redogör kommentatorn för bollinnehavet som är 68 procent till hemmalagets favör. Hela spektaklet har helt enkelt många likheter med måndagens match mot de där andra laget i Göteborg. När GAIS skall få bollen så skall det spelas tiki-taka med träbenen. En av få som inte har träben - Asperger-Romarinho - upprätthåller samtidigt en central roll där han för det mesta joggar runt i sin egna lilla värld.

GAIS anfallsspel, när ett sådant förekommer, sker oftast genom långa bollar ut till Tommy Lycén som breddar brett och högt ute till höger. Det enda som vinns genom detta är att vi får några hörnor och frisparkar som Kenneth Gustafsson tyvärr tafflar bort. Tyvärr, säger jag, då jag är förhållandevis positivt till Kenneth i övrigt. Hans insatser vid fasta situationer lämnar emellertid en hel del övrigt att önska. Efter en tid ersätts han vid fasta situationer av Romarinho, som faktiskt är en förbättring.

En brist med att slå upp bollarna mot Lycén är att Björn Andersson blir i det närmaste helt överflödig i anfallsspelet. Att använda sig av honom däruppe kräver att man i första hand använder honom för det han klarar av; som en target med begränsad förmåga. Som spelet artar sig blir han i det närmast osynlig och dyker bara upp då och då för att illustrera hur begränsad hans bollteknik är.

Efter ungefär en halvtimma börjar hemmaspelarna tänka på halvtidsvilan coh GAIS får ihop en del halvchanser som givetvis i de flesta fall rinner ut till intet innan det hinner bli riktigt spännande. Som fotbollsmatch är den objektivt sett ingen vidare och jag kan tänka mig att de flesta neutrala åskådare (om det nu finns några sådana) är rätt glada när första halvlek är över. GAIS har givetvis noll avslut på mål och inte så värst mycket pekar på att GAIS skall kunna vända detta.

Det är emellertid inte kapten Lundgrens uppfattning när han blir intervjuad direkt efter att domaren blåst av. Uppenbart irriterad över att kommentatorn tråkar honom för hans roll idet insläppa målet bemöter han frågorna med en tokoptimism som jag har svårt att uppfatta som något annat än ironi snarare än självbedrägeri: - Vi har tagit över händelserna helt, kvitteringen hänger i luften. Vi har haft riktigt många farliga målchanser. En replik som lite senare följs av - sedan börjar jakten på vinstmålet! (neggaren Evelina skrev ner citaten, själv var jag för uppgiven för att lägga orden på minnet) En möjligt tolkning av detta är givetvis också att det är dold kritik av Axén och eventuellt också övriga spelare och ledare.

Direkt vid avspark skapar GAIS en nästanchans när Romarinho dribblar fram och passar Mervan Celik, som var tämligen osynlig i första halvlek då allt gick fram på högerkanten. Detta följs emellertid direkt av en handfull halvchanser mot GAIS-målet och matchens ordning är återställd. Endast Dime Jankulovski håller en viss spänning vid liv (spänning för Kalmar-anhängarna alltså) genom ett par jätteräddningar.

Att Dime gör bra insatser är av mindre betydelse i längden, då de flesta spelare mest halkar runt och tänker att deras agenter gör jobbet. Jobbet att skaffa dem nya kontrakt när GAIS ramlat ner i Superettan. Den professionella fotbollens logik är ju nämligen den att vid en degradering är det nästan ingen spelare som känns vid att de kan haft något med saken att göra (jämför här med Kalmar FF-bekantingen Kasse-Lasse Johansson).

Efter sextiofem minuter får man reda på att AIK tagit ledning mot BK Häcken och går upp på samma poäng som GAIS och några minuter senare så skjuter Kalmar FF in 2-0. Direkt i samband med omstart byts Andersson och Romarinho in för Aram Khalili och Joel Johansson och om detta skulle ha någon effekt är det i vilket fall för sent i detta läge.

Det hinner bli 3-0 innan Mervan Celik skjuter in 3-1 med matchens sista spark. Ett rätt snyggt mål men i det skedet har nog alla gett upp och Kalmar FF-spelarna har nästan börjat lunka ut till omklädningsrummet (de verkar ha mysigt där).

Den bittra sanningen är den att GAIS inte har i allsvenskan att göra. Nästa match är HBK borta och jag vet ärligt talat inte om jag kommer orka skriva en matchrapport om den. I alla fall inte om det inte blir fråga om en hejdundrande vinst. Bara det att jag betalar för att se GAIS spela torde vara jämförbart med att betala inträde för att sitta av 90 minuter i Abu Ghraib-fängelset. Att sedan dessutom skriva hem om det är väl lite väl magstarkt. Måhända om jag sänder rapporten direkt till Amnesty...

fredag 17 september 2010

Dyr skit

Då man råkar bo på fel sida av Sverige och läser en del i de så kallade rikstäckande morgontidningarna kan man emellanåt inte hjälpa att notera en del lokala Stockholmshändelser i bläddrandet. En sådan följetong i Svenska Dagbladet har varit avtalet mellan Stockholms läns landsting och Sodexo (av någon anledning har de tydligen släppt h:et), som bland annat levererar mat till sjukhusen.

Tidigare har det noterats att de industriellt producerade matlådorna undersökts och det visar sig att maten innehåller upp till 20 olika tillsatser och en del av de svarta lådorna som maten kommer i exploderat (och jag som trodde svarta lådor var designade för att tåla en hel del...). Jaja, tänkte jag - det är ju klart att det blir så när maten skall vara billig.

I dagens artikel, som jag av någon anledning börjar läsa (måhända trött på valreportage) så visar det sig dessutom att Sodexo har förvanskat en kundnöjdhetsundersökning för att slippa betala vite, det är tydligen så att enligt "avtalet med Stockholms läns landsting ska Sodexo själva (sic!) utvärdera sjukhusmaten de levererar. Om inte 75 procent av patienterna är nöjda med maten kan sjukhusen begära vite, vilket flera sjukhus gjort."

Onekligen en briljant blunder att låta företaget självt utvärdera om de uppfyller avtalet, ingen risk för jäv där inte! Men, men - maten blir ju billig och alla vet ju om att sjukhusmat av hävd är dålig, så är det ju när det skall vara billigt. Om intet annat så kom man la ihåg det från det att man gick i skolan och maten skulle kosta en femma eller något sådant per portion.

Sedan läser jag vidare och får reda på vad Landstinget betalar för denna billiga mat som produceras i en fabrik i Märsta - 74:43 kronor exklusive moms (som landstinget inte betalar). jag upprepar det igen 74:43 kronor för fabriksproducerad mat med mängder av tillsatser.

Nyligen kom restaurangportalen Gastrogates senaste undersökningen av lunchpriser i Sverige. Den visade att en snittlunch på restaurang i Stockholm kostar runt 77 kronor, vilket är högst i Sverige. Landsting är momsbefriade, och om priset ska jämföras med en vanlig restauranglunch skulle Sodexos matlådor alltså kosta 93 kronor styck.

Fantastiskt! Föreställ dig att du är chef för en avdelning med 20 patienter som behöver mat. Om man då tar och sänder ut en undersköterska till närmsta pizzeria, där denne köper 10 pizzor (en halv pizza räcker långt om man är sängliggande) och se till att få till bra med rivna morötter och sallad. lägg där till att undersköterskan släntrar in på mataffären och köper mjölk.

Jag snålar inte med mina patienter och köper en pizza som kostar 70 kronor (inklusive sallad men exklusive läsk). Tar man bort 12 procent moms och lägger till säg 300 spänn för undersköterskans lön och arbetsgivaravgifter samt mjölken så hamnar man på sådär 46 kronor per portion. Maten är rimligen godare, inte uppvärmd och innehåller säkert mindre tillsatser också. Det är inte bara jag som raljerar, enligt en tidigare artikel förekommer detta redan.

Jag har mycket svårt att se hur Sodexos industriella tillverkning inte skulle kunna konkurrera med ett ad hoc-inköp på pizzeria. Kontentan är att det inte spelar någon roll för sjukvårdens effektivitet att lämna över ansvaret på privata underleverantörer istället för att göra det inom den egna organisationen om ledningen är fullständigt dumma i huvudet. Man får nästan hoppas att några av dem är mutade för att man inte fullständigt skall tappa hoppet om människors förmåga att fatta rationella beslut.

Går man in på svd.se och söker på sodexo så finns det en hel del att läsa om denna föga tilltalande, dåligt uppvärmda och troligen direkt hälsovådliga soppa. Inte för att jag tar ställning men man kan la tycka att landstingsvalet borde bli ovanligt enkelt i Stockholms län i år...

tisdag 14 september 2010

DLS 2 - 1 GAIS

Det är länge sedan jag varit så onervös inför ett derby mot den lille satan. I våras tog jag tåget ner till Göteborg och anspänningen var enorm. Kanske inte minst för att tabellen då såg annorlunda ut än nu i höst - GAIS såg ut att vara det bättre laget. Resultatet blev en 0-0 match. Så nu var jag nästan inte nervös alls, då jag uppfattade förlusten som given på förhand.

Innan matchen utfrågas Alexander Axén om hur GAIS skall vinna. Svaret är på fasta situationer och genom omställningar. Pjät, tänker jag - GAIS och fasta situationer handlar om att släppa in mål, inte göra dem och med tanke på hur ovilliga laget är att springa på djupet låter omställningar näppeligen som något som kommer att fungera i realiteten.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson (86´10.J. Florén), 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik (45´11. T. Lycén), 14. J. Lindberg, 23. E. Hédinsson (67´21. J. Johansson);
22. B. Andersson


Matchuppställningen som presenterades innan match i sviterna av Ayarnas olyckliga skada - var minst sagt märklig och det var tämligen uppenbart att det knappast kunde vara så som GAIS skulle spela, med ett centralt block av fyra mittbackar. Istället formerades laget snart som en relativt väntat 4-2-3-1 med Björn Andersson som topp. Mervan Celik fick - suprise, suprise - spela ytter istället, där han under första halvleks gång bytte med Eyjólfur Hédinsson vid något tillfälle. Onekligen en kampbetonad laguppställning som gav mig ett svagt hopp att vi i alla fall inte skulle bli förnedrande.

GAIS började helt OK och pressade bra över hela plan, vilket gjorde det svårt för motståndarna att få fram bollar till den snabbe djupledslöpare de hade på topp. Men jag undrade om och hur GAIS skulle orka med detta under någon längre tid, snart torde GAIS tappa i koncentrationer och bjuda på luckor mellan försvar och mittfält.

Framåt får GAIS nån eller annan halvchans i samband med några inlägg men det är tämligen tydligt att GAIS saknar ett fungerande anfallsspel. Speciellt tydligt är det i öppet spel, då laget har svårt att spela sig ur och framåt på mittplan. Dls kommer igång efter ungefär tolv minuter, då Mervan Celik tar i lite för kraftigt och ger motståndarna en frispark långt ute till höger i höljd med straffområdeslinjen. När jag skriver något snarlikt brukar det innebära att motståndarna gör mål. Icke så i detta fall, men nu följer ett par minuter som av hårt press där GAIS tillslut släpper in ett mål när ett inlägg från högerkanten kan språngnickas in av en motståndare; 1-0. Hemmalaget låter nämligen två-tre spelare löpa in i straffområdet, vilket försvårar för försvarsspelarna. Kanske något GAIS kunde testa istället för att dutta runt och ställa sig på rad med ryggen mot mål strax utanför staffområdet?

Efter målet är GAIS inte ens tvåa på bollen och blir helt enkelt utspelade. Mittfältet är förlorat och en ensam Björn Andersson kan inte göra mycket. Jonas Lundén har svåra problem på sin kant, Richard Ekunde blandar och ger, även om han är den enda spelare som har en hyfsad chans att följa med deras snabba anfallare. Endast Kenneth Gustafsson är något att hänga i julgranen och slår ett par hyfsade hörnor och frisparkar.

Jag trycker i mig några Coop chokladflarn, köpta som tröstmat, som jag sköljer ner med mitt svarta perkolator-kaffe och hoppas att matchen skall ta slut, för detta är bortom spänning. Under pausen byter jag om för att kunna gå ut och springa så fort matchen är över.

Inget pekar på att vis skall vända detta. Men i detta läge sker det ändock vissa ljusningar. Hemmalaget har nämligen börjat bli självsäkra och bekväma, bäst illustrerat av Stefan Rehns paddansikte från vilket ett par trötta grisögon avmätt stirrar ut över ännu en victoria. Tommy Lycén - GAIS svar på George Best (mer utanför plan...) - kommer in och en kombination av lathet och en viss arbetsmoral släpper in GAIS i matchen.

Från minut 50, då Björn Andersson fick ett gult kort när han gick hårt fram vid ett inläggsläge, och framåt började GAIS få ett visst grepp om spelet och skapade en del halvchanser. Den förlösande händelsen var Jonas Lindbergs frispark till vänster, fyrtio meter från mål, som Störst bäst och vackrast nickade åter ner vid målvaktens högra stolpe.

1-1 och nu tycktes GAIS för en tid ha tagit kommandot. i 68:e minuten byter Axén ut Eyo och släpper in Joel Johansson, drar ner Björn och drar ut Lindberg till vänster i en 4-4-2. Den lilla satan tycktes vara nedtryckt i brygga och GAIS börjar plötsligt skapa chanser, utan att få bollen i mål. Kommentatorerna börjar aningslöst snacka om att det nu är fördel GAIS och blablabla. Vad jag börjar tänka på är förra årets höstderby, då jag stod i slutet av matchen och bankade skallen mot ett stålräcke.

En tanke som givetvis får effekt i slutet av matchen, då den där killen på topp får en utmärkt boll, gör en utmärkt löpning och slår in 2-1 från en vinkel som en grönsvart spelare inte hade klarat ut. jag skriker "Förbannade förlorare" och börjar banka lite på inredning och dörrar. Katterna springer nervöst fram och undrar om jag är sjuk. Sedan får de dessutom en tämligen billig straff, som Dime Jankulovski klistrar och räddar klubben från förnedring.

När matchklockan slår om från 89.59 till 90.00 tar jag på mig skorna och ger mig ut och joggar. Fem minuters tillägg betyder inget, då GAIS saknar lagmoral för att vinna matcher på tilläggstid (att släppa in mål på tilläggstid däremot). Nåt snack om att motstån... fiendens målvakt räddar Fredrik Lundgrens nick på mållinjen låter inte osannolikt och tämligen typiskt.

Istället för att uppleva den skiten och för att inte resignera stoppar jag in musik i öronen och springer ut i mörkret.

I come old friend from Hell tonight
Across the rotting sea
Nor the nails of the cross
Nor the blood of Christ
Can bring you help this eve

Den som gissar grupp och låt vinner noll derbypoäng och bottenstrid.

lördag 11 september 2010

Hallstahammar tur och retur del IV

Fortsättning från del I, II och III.

Så där stod man med en pigg 77-åring i Hallstahammars bruks källare och hade precis fått reda på att det var just brukets och inte Bultens arkiv jag kommit till. Två sekunder av tankar kring att jag gått upp tidigt och åkt buss till porten till mörkaste Västmanland (mörkrets hjärta torde vara Surahammar, vars bruksarkiv är otillgängligt tills vidare, men Västmanlands arkiv jobbar på det) helt i onödan.

Sedan säger gubben att det fixar han och så går vi upp ur källaren och tar bilen ner till Bultens före detta kontor Kanalhuset en bit nedanför brukets kontorshus (bild till höger).

Gubben traskar in genom porten och jag släntrar efter i släptåg. Han tjoar på en kvinna och frågar efter en person, som snart hittas bakom en hylla. Även Kanalhuset är numera något slags företagshotell och mannen med nyckeln är någon slags revisionskonsult. Miljön är emellertid långt ifrån vad man associerar med revisionskonsulter. Lokalerna ser knappt ut att ha renoverats sedan 1960-talet då huset byggdes och revisorns rum skärmas av med ett galler bakom vilket en stor, hårig hund ligger och sover.

Vi får nyckeln och går ner i arkivet och rotar runt lite. Där tycks finnas det mesta jag kan önska mig. Styrelseprotokoll, företagsnämndsprotokoll, personalhandling, inklusive anställningspapper för alla utomnordiska arbetare från i alla fall 1960 och framåt, von Kantzows och flera andras egna handlingar och vad som ser ut som all korrespondens som företag haft under ett par årtionden. Det är så mycket att jag knappt klarar av att få någon översikt på en timme.

Nöjd stapplar jag upp efter denna förundersökning. I fortsättningen får jag höra av mig till revisionskonsulten, som har nyckeln. Vi hinner dock inte tala med honom, då han står vid porten när vi kommer upp med ett koppel i handen. Vi hinner knappt säga hej fören hunden i andra änden av kopplet drar iväg honom bortom synhåll. Jag får ett visitkort av kvinnan på kontoret istället.

Brukshotellet i Hallstahammar

Gubben skjutsar mig tillbaka och vi hinner även titta lite snabbt på Idrottshallen på andra sidan av vägen, byggt på Bultens bekostnad och jämte den det daghem med plats för sådär 30-40 barn som von Kantzow lät bygga för sina anställda 1948, tror jag. Bakom detta, vid Skanssjön, ligger brukshotellet. Byggt på 1940-talet av Bulten och bruket med de tillhörande husen Snobbebo (dubletter) och Mobbebo (enkelrum), med ungkarlsrum för tjänstemän. Hotellet var så hårt knutet till ortens ledande verksamheter att utgifter drogs direkt från lönen. Det krävdes faktiskt tillstånd att ens få betala kontant.

Hotellet, idrottshallen, bostäderna, daghemmen, lärlingsskola, teater och kapell - allt byggdes av företaget. Det är inte svårt att kalla detta för paternalism från företagets sida. Man skall dock inte glömma att det var brist på arbetskraft från mitten av 1940-talet fram till 1970-talet var det konkurrens om arbetskraften, det var därför företaget rekryterade finnar och italienare. Utan den extra service som företaget gav orten skulle det varit än svårare att behålla arbetskraften. Med tiden började emellertid samhället, staten och den offentliga sektorn att ta över (och kontrollera) i allt högre grad. Som jag varit inne på tidigare är det inte bara arbetstagarna som kan anklagas för att ha blivit institutionaliserade, så också företagen som nu sällan behöver bekymra sig i samma utsträckning över att ge sina anställda tämligen basal service.

Sjön - och därmed såväl Kanalhuset som hotellet - är en del av Strömholms kanal, en viktig vattenled för bergsbruken i dessa delar av Bergslagen. Tack vare kanalen är det möjligt att åka båt från Mälaren till Smedjebacken via Fagersta, Ramnäs (som köptes upp av Bulten och tillverkade kättingar till skeppen som tillverkades vida Götaverken och Eriksberg, samt världens sista Lancashiresmedja nedlagt 1964) och Surahammar.

Givetvis hade gubben haft något slags ansvar för hotellet ett sorgebarn, som lånats ut till företag som Sodexho. Detta tills en företagare i turistnäringen (från Boden av alla ställen) köpte tomtmark på andra sidan sjön i spekulationssyfte för framtida egnahem och gubben, som vanligt, fick ett infall och ringde upp och erbjöd mannen att köpa hotellet också när han väl var igång. Nu lovade en skylt utanför huvudingången "århundrades kräftskiva" (eller var det till och med årtusendets?) till helgen.

När gubben stannar sin gamla bruna Volvo (hopsatt med delar från Bulten får vi utgå ifrån) vid busshållplatsen tackar jag så mycket för hjälpen och rundturen. Det är ett tag till bussen går och jag traskar runt lite i Ange... Hallstahammars centrum. Solen har kommit fram och så också befolkningen som skänker ett behagligt sorl och lite folkliv. Några unga killar i keps och mjukisbyxor går fram och snackar med en skrubbefar som "ska in till stan" och mittemot diskuterar en grupp afrikanska (jag vågar inte placera dem närmare) män på det där sättet som bara afrikanska män kan diskutera; det är för mig svårt att avgöra om de talar om priset på kyckling eller ett pågående inbördeskrig i deras hemland.

Två tomma kontorshus som nu är företagshotell, ett uppköpt brukshotell, nybyggda hus med verksamhetslokaler vid centrum. Måhända är det närheten till Västerås (som nu börjat distansera sig från Bergslagen - vilket en äldre kollega lite missnöjt noterat - och nu säger sig tillhöra Mälardalsregionen) som hjälper till men detta var kanske inte riktigt vad jag väntat mig på en plats där de stora arbetsgivarna nästan försvunnit (men tydligen ännu inte utslagna och har några hundra anställda eller så). Det ser nästan ut som den gamla industriorten går mot en ny vår. Och behöver ni rörmokare i eller nära Hallstahammar, så vet ni vart ni skall vända er!

onsdag 8 september 2010

Hallstahammar tur och retur del III

Fortsättning från del I och del II.

Så stod jag slutligen vid platsen för mitt möte med "den sura gubben från Hallstahammar." Detta i en miljö strax norr om Hallstahammars centrum, som bättre stämde överens med min bild av småort. På ena sidan vägen ett bageri, utanför vilket ett par män i blåställ stod i kö, och på andra sidan vägen ett L-format hus med en tatuerare på framsidan och en pil mot baksidan som visade var rörmokaren höll hus.

Snart svängde det in en gammal bil från gatan och in på bakgården. Ut steg en äldre man i 70-årsåldern (77 skulle det senare visa sig) med ett par kassar. Det visade sig snart att den sura gubben var väldigt trevlig. Han bar om ursäkt för att han kom sent, men hans fru behövde visa varor och affärerna öppnade först klockan tio. Jag kikade på mitt armbandsur som vars visare pekade på 10.02. han behövde först lämna av varorna till sin fru, och vi traskade runt till L-husets längre framsida, där det fanns dörrar till några bostäder, och lämnade över varorna till sin fru.

När vi gjort detta gick vi bort mot bilen och han frågade om jag ville ha kaffe, vilket jag givetvis aldrig tackar nej till. Vid mig jakande svar så började han direkt traska mot rörmokeriet. Det visade sig snart att gubben ägde hela L-huset, vilket en gång i tiden bland annat innehållit en livsmedelsaffär (där tatueraren nu huserade) och även ett postkontor (där rörmokeriet nu befann sig).

Bakgrunden var tämligen intressant. Gubben jobbade på Bulten hela sitt liv, började vid 14 års ålder år 1947 och jobbade sedan på ekonomikontoret i alla år. År 1981 hoppade så hans ena son av skolan - något som sällan är vidare bra - men speciellt inte det året, då arbetslösheten var hög. Så såg han i tidningen att rörmokeriet gått i konkurs och på ett infall ringde han till kommunen (som ägde huset) och frågade om han fick hyra rörmokeriet, vilket han givetvis fick. Numera jobbade båda hans söner på rörmokeriet och han ägde som sagt huset.


Detta hus var alltså situerat i Hallstahammars gamla kärna och efter att ha sökt lite på internet så fann jag denna bild (ett vykort) över dåtidens downtown Hallstahammar. Efter att ha hört denna historia åkte vi så till arkivet, placerat i källaren till ett kontorshus som numera innehöll flera småföretag, efter att ha stått tomt i många år. Kontorshuset låg mitt emot en återvinningscentral som tydligen inte var vidare populärt, då över hundra långtradare dagligen kom in för att dumpa av metallskrot. Gubben sade lite skamset att han bidragit till detta genom att ha varit involverad i försäljningen (han visar sig vara involverad i flera fastighetsaffärer, men det verkar mest vara att en massa ansvar lämpats över honom än ett helt fritt val) som ledde fram till etableringen av Stena Recyclings fragmenteringsanläggning.

Så kommer vi ner i källaren och börjar bläddra lite. Kan direkt peka ut några roliga detaljer, som en arkivpost för en man med ett italienskt klingande namn som fått ett lån från företaget för att köpa en cykel. Gubben kan genast fylla i att denne man kom och sökte jobb men blev först nekat. Då bad han om att i alla fall få göra ett arbetsprov och gjorde en ljuskrona. Efter det anställdes han på stuts och bodde fortfarande i Hallstahammar, sådär femtio år senare. Efter ett litet tag märker jag att det är något som inte riktigt stämmer:

- Men det här är ju Hallstahammars bruks papper, säger jag.
- Ja, var det inte bruket du ville kolla på? svarar gubben.
- Nej, jag ville kolla på Bultens arkiv.
- Ja, det verkar ju vettigare - de tog in en massa italienare - men det arkivet har inte jag så mycket med att göra.

hade jag åkt till Hallstahammar helt i onödan? upplösning kommer i det fjärde och sista avsnittet!

fredag 3 september 2010

Hallstahammar tur och retur del II

Fortsättning från Hallstahammar tur och retur del I - en ekonomisk-historisk bildningsresa, nu med bilder (bilderna är snodda från internet, då min kamera krånglade)!

Så jag ringer upp den "arga gubben i Hallstahammar" och förklarar varför jag, den förmodade telefonförsäljaren, har ringt till honom. Det visar sig mycket riktigt att han varit bortrest och det är förvånansvärt enkelt att fixa ihop en tid - tisdag nästa vecka utanför en rörmokare, sjuttio meter öster om spåret klockan tio. Han undrar om det kommer att ta långt tid och jag tvekar någon sekund innan jag vräker ut mig att det kan jag inte veta, men det tar säkert inte någon lång tid, jag vill bara titta på det.

När jag kollar upp tiderna för att ta mig med buss till Hallstahammar, via Västerås, märker jag att jag inte har något optimal resval, antingen kommer jag för tidigt eller på håret. Med tanke på att det finns en viss risk för att missa bytet i Västerås väljer jag att åka redan kvart över sju på morgonen. Jag vågar ju inte ringa "den sura gubben i Hallstahammar" och ändra på tiden!

Asea och busshållplatsen i Västerås

Så jag sätter mig till bussen och åker till Västerås på tisdagens morgon. Resan går hyfsat snabbt och smärtfritt. Även bytet är smärtfritt. När jag hoppar på bussen och häver fram en femtiolapp säger dock busschauffören att "de inte tar emot kontanter". "Aha", säger jag och hinner givetvis på bråkdelen av en sekund tänka på att jag måste springa bort till någon kiosk och köpa biljett, vilket bussen inte kan vänta på och jag får vänste på nästa buss en timme senare. Ytterligare en sekund senare fyller han på med "men vi tar kort!" och vrider runt en kortläsare med möjlighet att slå in pinkod och allt, inte vad jag väntade mig på en skranglig landsortbuss. "Nä, ser man på. Västerås ligger i framkant säger jag" vilket mannen replikerar med att "ja, något måste vi ju vara i framkanten på" svarar han, vilket efter ömsesidigt leende avslutar denna korta vardagskonversation i vad som i det närmaste bokstavligt talat var i skuggan av Aseas torn.

När jag sedan stiger av vid Hallstahammars busstation tror jag för ett ögonblick att somnat till ordentlig på bussen och jag blivit körd hela vägen till Angereds, inte Hallstas, centrum. Endast bristen på spårvagnar säger min blick något annat än att detta är ett förortcentrum från 1960-talet. Ja, lite som Tuve centrum helt enkelt!
Hallstahammars gågata, teatern skymtas på avstånd

Innan resan hade jag sökt efter fik på internet och hittat två i hela Hallstahammar, varav ett vi gågatan i förortscentrumet i rött tegel. Givetvis visar det sig att fiket håller på och renoveras (och har bytt namn) och inte slår upp portarna för nypremiär fören på fredagen. Jag tittar mig runt och ser till min förnöjsamhet att en av matvaruaffärerna i centrum gör reklam för Grana Padano med texten "en smak av Italien", då italienska arbetskraftsinvandrare är vad som tagit mig till platsen. Som ett äkta förortscentrum (och som Tuve centrum) finns två dominerande matvarukedjor i centrumet, samtidigt som Lidl - denna nykomling på den av kommunen planerade oliogopolmarknadsplatsen - har sitt serietillverkade fulbygge vid rondellen i utkanten av centrum. Centralt placerad, vid torgbildningen, finns givetvis en stor mutter och bortom den en rätt söt teater, gissningsvis 1940- eller tidigt 1950-tal med tidstypisk neonskylt och allt!
Gamla stationsbyggnaden känns lite snyggare än den moderna väntkuren på perrongen.

Då jag faktiskt har gott om tid så traskar jag runt en del i det utmärkta vädret och hinner dessutom hitta platsen där mötet med den "sura gubben från Hallstahammar" skall äga rum, innan jag traskar tillbaka mot centrum. På vägen hinner jag dessutom få en skymt av den gamla tågstationen, som av någon märklig anledning känns tämligen avskärmat från centrum med en grönområde ett litet radhusområde i senmodernistisk stil (sent 1980-tal gissar jag). När Hallstas centrum planerades var troligen bilen, och inte tåget framtiden. När Hallstahammar fick en station i och med att linjen Kolbäck - Ramnnäs blev klart för trafik 1899, vilket bidrog till ortens tillväxt och etablering, var det säkerligen annorlunda.

Tillslut beställer in en kaffe och en dammsugare på en smörgåsbutik (annars finns det gott om pizzerior) som jag hittar på andra sidan centrumet i ett påfallande nytt och urbant byggt hus. Det i grunden anspråkslösa etablissemanget med sina platsstolar är frapperande fräscht och ljust. Väggdekorationerna består av manga-strippar där texten i pratbubblorna är på franska. Globaliseringen har tagit några kliv sedan det blev möjligt att åka till Ramnäs.

I nästa nummer: mötet med "den sure gubben från Hallstahammar"!

torsdag 2 september 2010

Nytt och gammalt snyggt ihop

Följer en pågående, om nu än långsamt avstannande, debatt på yimby.se kring en krönika som diskuterar möjligheterna att objektivt avgöra vad som är vacker arkitektur. Nu är jag förvisso i tämligen hög gra den relativist när det kommer till det mesta, inte minst skönhetsvärden, men tycker samtidigt att det är en viktig diskussion (givetvis dyker det upp någon som nödvändigtvis kallar alla för lågt stående idioter utan att egentligen framföra några motargument).
Ett sent inlägg i debatten hänvisar till östra Hamngatan i Göteborg och skillnaderna mellan östra (totalsanerat) och västra nordstan (gamla hus) och menar att nybyggen inte passar ihop med klassiska hus. Jag håller emellertid med en av mina gamla vapendragare från gbg.yimby.se (som för övrigt jobbar i ett av husen på västra sidan) att det är genom variation mellan hus som stadens skönhet framträder som bäst. Förvisso tycker jag att östtyska nordstan är trist men det betyder inte att blandning är omöjligt eller dåligt. Kom att tänka på bilden ovan, som jag tog i före detta östberlin i våras, som ett gott exempel på en stilig blandning (tvärgata till Friedrischstrasse, stax norr om Checkpoint Charlie).

tisdag 31 augusti 2010

Hallstahammar tur och retur del I

Då denna historia är lite långrandig för en blogg - människor har ju inte tid för längre berättelser nuförtiden - så skall jag dela upp den i mer än en del. Som bakgrundsinformation kan det vara värt att veta att jag i min forskning intresserar mig för företagsarkiv som källor för att ta reda på hur svenska industriföretag rekryterade utländsk arbetskraft under efterkrigstiden.

På tisdagen åkte jag tur och retur till Hallstahammar. En på flera sätt intressant resa med en kul förhistoria. Det hela börjar med en önskan att åka dit för att kolla på Bultfabriks AB:s - i vardagligt tal Bultens - arkiv. Detta finns inte hos någon arkivinstitution utan ligger kvar i källaren i de som förr var Bultenkoncernens huvudbyggnad, numera ett företagshotell, i utkanten av den västmanländska orten.

Bulten, som finns på sätt och viss finns kvar än i dag, och så även dotterbolaget Kanthal, som senare fusionerades ihop som Bulten-Kanthal, var ett företag som efter kriget blev ett stort på att levererade skruvar, muttrar och andra fästelement till svensk och utländsk verkstadsindustri.

Tillsammans med det från dessa företag fristående Hallstahammar AB kom denna industrikoncern att fullständigt dominera orten, och expanderade kraftigt under den minst sagt drivne och framgångsrike disponenten Hans von Kantzow. Denn industriledare hade patent på legeringen Kanthal - sammansättning av hans namn och Hallstahammar - som han upptäckt av ett misstag (Serendipity som det heter, med ett svåröversatt engelskt begrepp) när han arbetade vid Degerfors Järnbruk (där han som nyinflyttad ingenjör var den drivande kraften bakom bildandet av Degerfors IF 1907). Om man skall tro hälften av av det som står i en biografi som skrevs av en anställd i samband med hans 40:e år som disponent för koncernen var denne man, med rötter i skeppsbroadeln, en kombination av snille-industrialist, den schumpeterska entrepenören, förkroppsligande av Hegels världsande och Fantomen.

Enligt min ena handledare, vars mor arbetade som sekreterare för Bultens personalchef en gång i tiden, var det en pensionär som har ansvar för detta arkiv. Arkivet är intressant, då företaget var tidigt med att anställa italienare (fick en tilldelning vid en genom statens försorg kollektiv rekrytering under 1947) och gjorde också så vid ett flertal tillfällen under 1950- och 1960-talet. Det var la bara att ringa honom tänkte jag. Förra tisdagen ringde jag två gånger, på för- och eftermiddagen. På onsdagen ringde jag en gång. Inte svar någon gång och jag tänkte att han är la bortrest och tänkte att jag ringer näste vecka istället.

På fredag förmiddag ringer det så på kontoret. I mitt rum är det fyra personer som delar på samma telefonnummer (det rings rätt sällan, både till och från rummet) men alla har varsin telefon, telefoner som ringde simultant. Luren lyftes upp av en av mina kollegor, som inte är vidare rapp i käften i vanliga fall och inte mer så när han blir svarslös och stressad. Från min plats kunde jag betrakta hur min kollega försökte flika in någon monolog som tycktes utspela sig i luren, "ehhh..... nä.... det här är en institution..... nä.... Uppsala universitet.... vi ägnar åt oss forskning.... jag kanske skall fråg..... nä.... ok........... hej då."

Min kollega vände sig till oss andra i rummet och utbrast att "det var nog det konstigaste samtalet jag varit med om! Någon sur gubbe från Hallstahammar ringde och trodde att jag var en telefonförsäljare som ringde från detta nummer!". Efter att ha förklarat för mina kollegor att telefonförsäljaren var jag (som ringt hela tre gånger under en vecka!) så fick jag givetvis genast ringa upp igen, och tänkte att detta kunde ju ha börjat på ett bättre sätt...

To be continued...

lördag 28 augusti 2010

GAIS 0 - 1 Djurgårdens IF

Det är återigen med föga glädje som jag sätter mig ner för att försöka mig på någon slags matchrapport från fredagens batalj mot GAIS vad som under modern tid varit klubbens kanske främste Stockholmsantagonist, att en gaisare en gång i tiden startade klubbens fotbollssektion var uppenbarligen ett misstag.

Jag förde återigen tämligen noggranna anteckningar under matchen - ja, i alla fall första halvlek - men med tanke på hur trist det är att knacka ner dessa rader kommer jag att hålla mig relativt kort. Vi kan inledningsvis konstatera att klubbens försök att lyfta publiksiffran en smula med att erbjuda årskortsinnehavare att ta med en vän gratis gav föga utslag på puliksiffran, som snarare höjdes av en god tillströmning av apor.

1. D. Jankulovski;
2. E. Ekunde, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna;
10. J. Florén (56´21. J. Johansson), 29. Romarinho (63´11. T. Lycén), 14. J. Lindgren (71´18. A. Khalili); 23. E. Hédinsson;
27. M. Celik

I och med Mårtenssons avstängning kunde laget ännu inte en gång mönstra sin kanske starkaste komponent i form av duetten med Rueben Ayarna som defensiva mittfältare i en 4-2-3-1-uppställning. Jag väljer att kalla uppställningen för en 4-1-4-1 utifrån vad jag uppfattade som Ayarnas positionering i förhållande till övriga mittfältare de gånger TV-bilden gav mig en sådan överblick. Det skall inte tolkas som en mer offensiv uppställning, då yttrarna inte var vidare offensivt lagda. Innan matchen reagerade jag på DIF:s tränare Lennart Wass beskrivning av GAIS som "ett rätt så offensivt lag som gärna fyller på med mycket folk i boxen i sina anfall", vilket är ett påstående som jag inte alls håller med om. När GAIS får mycket folk i boxen beror det mest på situationer när GAIS får långa anfall som aldrig tycks leda till avslut. Annorlunda uttryck så övervägs GAIS närvaro i straffområdet med att motståndarna vid det laget utan problem kan ha sex-åtta man där vid det laget.


Istället fick Romarinho (eller Rogga, Romario, Sipiao eller va fan killen nu skall kallas) chansen, vilket Axén innan match kommentarade med "hoppas Romario tar chansen". Detta var något han delvis gjorde genom att han stod som skytt i några av GAIS bästa avslut (dock utan att spräcka sin nolla i grönsvart tröja). Detta kunde emellertid inte kompensera hans brister som ställer oss frågan hur GAIS kan få plats med en spelare som endast tycks kunna dribbla.

Sedan är det förstås en delvis öppen fråga om GAIS har någon anfallare heller, Mervan Celik är näppligen optimal för den rollen och kommer troligen aldrig att leverera i tillräcklig utsträckning på en sådan position. Då han gärna vill komma rättvänd mot mål från längre ner i banan - precis som Romarinho - saknade GAIS egentligen anfallare under en stor del av matchen. Då yttrarna sällan tycktes ligga längre upp än de förmenta anfallarna/centrala mittfältarna fanns det sällan något genomtänkt anfallsspel att tala om. Då gräsmattan, som vanligt, var undermålig bestod GAIS spel framåt av halvdåliga, långa sidledspassningar som var svåra att genomföra men sällan vann någon yta eller djup att tala om.

Situationen medförde att GAIS stopp upp bra på mitten, vilket också gav lagets de flesta av deras fåtaliga chanser i första halvlek. Även om Djurgårdens passningsspel var klart bättre så tenderade de emellanåt att göra fatala misstag när de sattes under press nära eget straffområde. Detta hade en måltjuv måhända kunnat utnyttja på ett bra sätt, men en sådan saknas i grönsvart. Det är helt enkelt ett uttryck för at GAIS saknar ett eget anfallsspel som inte bygger på motståndarnas misstag samtidigt som det saknas någon som kan utnyttja dessa chanser. En spelare som brukar kunna flaxa till det å det grövsta för sitt lag är som jag förstår det Djurgårdens kapten och måvakt Pa Dembo Touray, som också gjorde så men samtidigt gjorde flera bra räddningar och således räddade tre poäng till Stockholm.

Framåt tycktes Djurgården inte ha mycket utan hotade mestadels från distans. Det såg ut att GAIS i alla fall skulle klara av att hålla 0-0 till halvtid men då kände domaren Martin Strömbergsson att han skulle få lite uppmärksamhet och tilldömde gästerna en farlig frispark efter att en spelare sprungit in i vårt fysiska praktexemplar Fredrik Lundgren, som behövt minst sagt cirkusakrobatiska konster för att lyckats undvika situationen. Muren ställs tydligen upp en smula fel och Sharbel Touma kan skruva runt bollen på sidan av detta i det hörn som Dime Jankulovski lämnat åt rasande muren.

I andra halvlek tappar jag hoppet totalt som inte ens ett ökar tryck från klacken kan lyfta mig ur. En bit in i andra halvlek - säg mellan minut 55-60 - skapar GAIS så en rad goda chanser (Joel Johansson har precis bytts in men jag vet inte om just det var avgörande) men snart rinner detta goda spel ur sanden och jag ger hoppet om några poäng att tala med. Även om laget får till ett par halvchanser till är det inte mycket som hotar gästarna och tiden rinner iväg i rasande fart - skulle GAIS någonsin kunna göra ett mål på tilläggstid, så som motståndare ofta gör mot GAIS?

Innan matchen hade jag tänkte göra en uppskattning, en prognos, av hur många poäng som GAIS behöver under de sista tio matcherna för att ha tre lag bakom sig efter omgång trettio. Nu har jag ingen större lust med det, GAIS kommer att dela ut trepoängare till de flesta lag efter oss i tabellen att en sådan uträkning skulle bli allt för osäker. Laget är återigen inne i vad som egentligen bör betecknas som en kronisk svacka och jag kan inte se att GAIS kan räddas kvar i allsvenskan genom annat än att vi får en smula tur med de andra lagens resultat.

tisdag 24 augusti 2010

GAIS 1 - 1 Brommapojkarna

Missade matchen på grund av att jag var på konferens i Söderfors. När jag kommer tillbaka till kontoret och nervöst laddar upp gais.se för att se resultatet känner jag hur den halsbränna som den rikliga maten på konferensen gett mig omedelbart förvärras.

måndag 23 augusti 2010

Kick-off goes Hellweek

Sitter på kontoret och fördriver tiden i väntan på bussen som skall ta oss till ett tvådagars upptaktsmöte. Upptaktsmöte är det svenska, byråkratiska för Kick-off. På min arbetsplats är emellertid populära anglicismer något som riskerar att leda till syrliga kommentarer och jag förväntar mig inte heller den känsla av väckelsemöte som jag föreställer mig att privata tjänstebolag ägnar sig åt på sina Kick-offer. Vi skall istället gå och kolla på ett järnbruk.

Jag kan också förvänta mig slippa teambuilding (japp, anglicism i gen) i form av att låta folk ramla och hoppas att någon bakom dem tar emot och stoppar fallet. En kollega som gick i pension innan sommaren ägnade en tid i sitt avskedsanförande åt att återberätta en sådan incident på en potatisåker i Västerbotten, någon höstkväll på slutet av 1970-talet. Att på en individualistisk arbetsplats som min ägna sig åt sådant är rimligen uteslutet.

Däremot kom jag i fredags på den perfekta team-building kick-offen för välbetalda tjänstemän. Jobbade sent och jag och min bättre hälft åt middag på en känd hamburgerrestaurang. Att placera in ett kontor medelålders tjänstemän att utföra det arbete som personalen gör på ett sådant ställe, där lönen knappt ens är hälften än för privata tjänstemän som åker på kick-offer, skulle kunna vara ett intressant tilltag som skulle få den skrikande jönsen Gordon Ramseys Hells Kitchen att blekna i jämförelse.

onsdag 18 augusti 2010

Real Pucko

Med kort uppdatering längst ner

Det finns få fotbollsklubbar i världen som jag har så lite respekt för som Real Madrid. Det som fick mig att bli påmind om detta var - den kanske inte så oväntade - nyheten att även Mesut Özil lämnat Werder Bremen för Real Madrid, tätt efter sin landslagskollega Sami Khedira från VfB Stuttgart. Övergångssummorna skall vara 15 respektive 14 miljoner euro - totalt runt 275 miljoner svenska kronor.

Jag har tittat en del på bundesliga under den gånga säsongen och därmed emellanåt sett Özil och Khedira spela. Egentligen inget konstigt, båda har haft rätt bra säsonger och de hålla båda bra klass. Problemet med Real Madrid är att det var rätt enkelt att notera detta redan innan VM om man tog sig tiden att titta på dem spela, på plats eller till och med på TV. Sådant är emellertid tydligen under Reals värdighet.
Styrelsemöte hos Real Madrid

Nej, här noterar Real spelarna när de lyckas i ett välorganiserat, ungt och lovande tyskt landslag inför världens blickar och priset givetvis stiger flera, flera miljoner. Då är Real där och hugger och får givetvis också betala relativt höga övergångskostnader, då alla vet att Real Madrid inte kan hantera pengar och sprätter runt med sina sedlar som en full turist.

Real Madrid är måhända en av världens klubbar med världens bästa spelare men underpresterar nästan alltid i förhållande till sina resurser. Att en sådan uppenbar (när det kommer till fotboll) paltskalle som Florentino Pérez får härja fritt med miljarder är ju ett synbart tecken på detta. Vi kan vara säkra på att Pérez - mannen som sålde och avfärdade Claude Makélélé med citatet nedan inte köpte Khedira för det defensiva ansvar han tar, utan för hans löpningar framåt.

We will not miss Makélelé. His technique is average, he lacks the speed and skill to take the ball past opponents, and ninety percent of his distribution either goes backwards or sideways. He wasn't a header of the ball and he rarely passed the ball more than three metres. Younger players will arrive who will cause Makélelé to be forgotten.
Om Real lagt hälften av pengarna på bra scouting och sett till att beslutfattare var personen med förmåga att värdera talangscouternas bedömningar så hade Real varit världens bästa klubblag, inte platsen ditt guldbollen-vinnare går för att påbörja karriärens solnedgång. Nu skall det la i och för sig säga att detta är förvånansvärt vettiga och prisvärda värvningar för att vara Real Madrid, men det kanske inte säger så mycket. Smarta klubbar köper spelarna innan VM, inte efter.

Jag prognostiserar att Real kommer sluta tvåa i spanska ligan och åka ur i kvartsfinalen i Champions League denna säsong också. Men jag tror nog jag skiter i det och kollar på Bundesliga istället, mer fotboll och mindre trams.

Uppdatering: Simon kuper framför i sin krönika i Financial Time några intressanta synpunkter om storklubbar som spenderar mycket pengar och varför Manchester City är bättre på detta än exempelvis Real Madrid; "Avoid buying stars of World Cups. Real Madrid – experts at buying the wrong players – signed two young Germans who shone in South Africa. But a month’s tournament is a rather small sample on which to judge a player."

måndag 16 augusti 2010

AIK 1- 0 GAIS

Efter att ha snurrar runt i de östberlinska delarna av Söder som byggdes i samband mer murens fall, hittade jag ett par rättroende i denna säsong en av få matcher jag får äran att se på riktigt.

Emellanåt klagar jag över att det är så svårt att få en överblick av taktik och den övergripande matchutvecklingen på teve, när det obönhörligen skall zoomas in på någon jöns som klarat av en dragning på mittplan eller motsvarande. Nå, överblicken blir inte bättre från nedre kortsidan heller och även om jag förstår att bortasupportar inte prioriteras (vilket den grönbruna, illaluktande, pisserännan förtäljde bättre än något annat - det är klart att SvFF tycker att bortapublik är bökigt överhuvudtaget) men nog kunde svenska nationalarenan kosta på sig en storbild till (av en storlek som varje övre medelklassvilla med självaktning har numera), så att mer än en tredjedel av publiken kunde se repriser? Så, för att försöka skriva en någorlunda vettig matchrapport, tvingade jag mig själv att nu på måndagsmorgonen titta igenom ett sammandrag.

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén (71´21. J. Johansson), 17. J. Mårtensson (77´24. J. Pettersson), 23. E. Hédinsson, 11. T. Lycén;
14. J. Lindberg (64´29. Romarinho);
27. M. Celik

Det står snart ganska klart att GAIS inte åkt till Solna för att vinna, utan för att inte förlora. Endast några dagar efter att ha talat om ambitionen att spela Europa-spel ger detta lite av ett löjes skimmer över lagets målsättning. Det var inte på något sätt klart vilket lag det var som försökte överleva i bottenstriden och vilket lag som siktade mot Europa, om man säger så.

Ett återkommande problem, som jag tjatat mig trött på vid det här laget, är att GAIS oftast inte har mer än en spelare inne i straffområdet vid strukturerade anfall. Om laget har ambition att vinna matcher så går det inte att ha så lite folk som helt går med i anfallen - så enkelt är det. Låg i soffan under söndagen och slötittade lite på Klubb-TV Hammarby (tidigare känt som TV Sport) och roade mig med att kolla hur många spelare som var i straffområdet när bollen kom dit i de båda lagen Hammarby och Assyriska (lag med ambitioner att vinna). Ytterst sällan var det färre än två och oftast var det tre spelare på plats när inlägget eller passningen kom och så blev det 3-2 också. Då GAIS saknar en given målskytt (Joel Johansson stärkte inte direkt sina aktier som måltjuv genom att missa bollen vid et öppet läge i andra halvlek) så går det inte att lita på att en person skall klara av att avgöra matchen och det är inte nödvändigtvis så att försvaret blir bättre bara för att anfallet är helt uddlöst.

Mervan Celik blev allt för ensam där uppe. Att som naturlig ytter agera topp tarvar enligt min uppfattning ett bra understöd, då han ändå överlag är bättre vänd mot mål än som ensam target som jagar hopplösa bollar. Det är la i vissa avseenden helt OK att GAIS yttrar har många defensiva ansvar, men när ett lag drar ner en anfallare av två till mittfältet så kan yttermittfältarna inte fortsätta att spela som om det vore 4-4-2. För övrigt så vill vi nog har Tommy Lycén så lång ifrån uppspelsfasen som möjligt, med tanke på några av de bollar han slog bort. låt oss kort konstatera att Reuben Ayarnas uppspel var saknade.

Några korta notiser om andra spelare ger att Richard Ekunde är värdelös med boll men onkeligen en följsam försvarare. Jonas Lindberg kom inte in i matchen lika bra som tidigare men var defintivt bättre än hans ersättare Romarinho, som endast tycktes kunna utföra dribblingsräder i sidled.

Straffen för något av en bagatell för det svenska fotbollsförbundets representationslag som med lite hjälp av undersidan på ribban kunde ta ledning i slutet på matchen som ljudmässigt präglades av hemmasupportarnas fulla repertoar av hatramsor.

Som det ser ut tycks jag missa matchen mot Brommapojkarna (och således ingen rapport), vilket jag kanske mest är tacksam för.

onsdag 11 augusti 2010

I censurens klor

Som mina trogna läsare vet är jag intresserad och engagerad i stadsplaneringsfrågor. Detta intresse har la inte varit lika aktivt i och med flytten till Uppsala, då jag överlag finner orten rätt ointressant i många avseenden. Som vanligt är det närmast omöjligt att få bo i en miljö som jag uppskattar och jag har måhända resignerat en smula över att återigen försöka mig på en så kallad bostadskarriär, utan pengar och kontakter. Det blir la till att sitta ute i miljonprogrammet och resignera som medborgare.

På senare tiden har det varit en del debatt i lokalblaskan, vilket har satt fart på mig igen. På relativ kort tid skrev jag två yimby-artiklar, som kan ses som respons på den lokala debatten. Först som svar till Nimby-resonemang i mitt närområde och sedan mot en artikel av ett par lokalpolitiker som jag tyckte andades lite väl mycket av paternalism gentemot människor som vill bo i staden (familjer med små barn som bor i centrum vill egentligen bo ute på landet, de vet bara inte om det själva).

Tyvärr har jag i samband med detta stött på ett intressant problem. Givetvis vill jag även kommentera artiklarna direkt på tidningens hemsida, för att så att säga bidra till en levande debatt och framföra synpunkter. men av någon anledning raderades mina kommentarer på dessa artiklar nästan omedelbart. Det visar sig efter en tid att det finns någon tjomme med exakt samma namn som jag som har som vana att skriva elaka kommentarer. Den liberala tidningen UNT raderar således allt jag skriver, oavsett vad som faktiskt står i kommentarerna. Jag testade till och med att skriva i ett inlägg (inom parantes) att jag inte är han den där andra med exakt samma namn, men utan resultat. Har nu e-postat dem, men utan resultat.

En annan flitig debattör med snarlik uppfattning i stadsplaneringsfrågor, vars kommentarer får stå kvar orörda, rekommenderar att jag skall ringa till redaktionen. Så det är i det läget man är nuförtiden - det skall behövas ett telefonsamtal för att få tillstånd att kommentera på en liberal tidnings internetsida. Samtidigt strömmar SvD:s och DN:s kommentar-fält över av mer eller mindre öppet idiotiska kommentarer.

söndag 8 augusti 2010

GAIS 3 - 2 Mjällby AIF

Det var inte med någon större glädje jag satte mig ner i soffan för att se på GAIS mot Listerlandets stolthet - Mjällby AIF. Efter den förnedrande uppvisning i gladfotboll som denna glesbygdslag uppvisade i början av säsongen.

Ja, när man talar om glesbygd så är det nog det jag tänkte på när tevekamerorna gjorde ett panorama över läktarna strax innan matchstart. Efter att ha läst gnäll på .nu innan matchen om hur trist och jobbigt det är att gå på GAIS kan vi se att det verkligen avspeglar sig på publiken. GAIS tappar såväl klack som sittplatspublik och kom denna gång inte ens över tretusen åskådare.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (78´21. J. Johansson), 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 23. E. Hédinsson (60´11. T. Lycén);
14. J. Lindberg;
27. M. Celik


När jag såg uppställningen var jag en smula kluven. Nog för att jag tyckte det verkade lovande att använda sig av Jonas Lindberg i en offensiv roll på mittfältet, men var lite tveksam till Mervan Celik som ensam anfallare, då jag undrade om han klarade av den rollen. I matchen mot Malmö senast slutade det oftast med att han sökte ytor långt ute på kanterna och GAIS hade på grund av detta aldrig någon avslutare i straffområdet. Som tur är visade det sig till slut att båda dessa detaljer skulle fungera väl, även om det tog en tid.

En halvtimme närmare bestämd. Det var först då som GAIS började hota ett bortalag som inte kontrollerade spelet men hotade nästan varje gång de kom till anfall. Det var ungefär då som den utmärkte, respektlöse, Lindberg verkligen började komma rätt in i matchen genom att han fick den där eftertraktade ytan mellan försvar och mittfält och kunde komma rättvänt mot mål (det är i detta som skillnaden ligger mellan en offensiv mittfältare och en släpande forward, som arbetar mer med ryggen mot mål).

GAIS kunde även hota direkt i djupet genom genomskärare från längre ner i banan, oftast genom Reuben Ayarna. Detta försvårades emellertid oftast av motståndarlaget bäste spelare, den åldrade mittbacken Rosengren, som läste dessa djupledsbollar och tog ett steg upp för att fånga in dem. Turligt nog var inte övriga spelare i Mjällbys backlinje av samma kaliber, när bollarna kom bortom bagarsonens räckvidd kunde GAIS hota på djupet med hjälp av Celiks snabbhet. Även om han inte är vidare bra på huvudet så är han samtidigt stark nog i kroppen för att hålla bort motståndarna och kan således samtidigt hjälpligt bidra till att hålla uppe bollen för att GAIS skall kunna fylla på med andra spelare, så länge någon annan är villig att löpa utan boll.

Innan vi går vidare till glädjebeskeden framåt, så skall jag kort nämna mina omdömen om de defensiva mittfältarna. Ayarnas djupledsbollar är ett utmärkt anfallsvapen och ger GAIS spel en extra dimension, speciellt då de ofta går längst med backen, vilket passar våra offensiva spelare bättre än höjdbollar. Emellertid tycker jag att han väljer det svåra alternativet lite väl ofta och är lite slarvig i försvarsspelet, där han allt för ofta orsakar frisparkar. I det defensiva spelet var Johan Mårtensson mycket bättre och onekligen ett föredöme.

Det första målet tillkom genom att Lindberg gick ut som högerytter och slog ett inlägg mot bortre stolpen där Eyjólfur Hédinsson nickade ner bollen. Gamle mjukisbyx-Asper famlade en smula i räddningen av den hårda nicken och det var den enklaste saken i världen att nicka in bollen för Celik (även om jag kommer ihåg ett tillfälle då Kenneth Andersson lyckades missa ett sådant läge i det svenska landslaget). Se där, fördelen med två spelare i boxen vid inlägg!

Det andra målet går emot allt jag skrivit ovan om våra defensiva mittfältare och skedde bara några minuter efter det första. Uppspelet var en hög långboll som levererades av Mårtensson. Det betyder dock inte att jag har fel (har jag någonsin fel?!), utan visar måhända på fördelarna att göra det oväntade. Spelet var öppet och lagdelarna långt utsprida i båda lagen vid detta tillfälle (Mjällbys spelare var la ivriga att gå framåt för att försöka kvittera och tog tid på sig bakåt) och det var därför klokt att inte spela via mittfältare i detta läge. Genom en rockad stormade Eyjo och Celik fram som ett anfallspar och återigen, avsiktligt denna gång, kunde islänningen nicka ner till talangen från Biskopsgården som sparkade in 2-0.

Eyjo har med rätta fått en del skit för sina senaste insatser och lördagens var måhända inte lysande men det går inte att ta ifrån honom att hans löpvilja in i boxen gav GAIS den numerär framåt när Lindberg var ute och letade ytor och skapade oreda. Det är detta mantra som jag skrivit om flera gånger, minst två spelare i straffområdet vid anfall för att skapa ytor och dra isär försvaret. Även Jesper Florén skall ha en eloge för en fin insats som ytter och han kom också till ett par bra avslut genom att tråla runt i straffområdet när GAIS satte press.

Efter det andra ledningsmålet rasade Mjällbys struktur samman. De grönsvarta spelarna radade upp chanser och det var enbart tur och några desperata försvarsinsatser som räddade kvar gästerna i matchen inför andra halvlek. Det var inte svårt att hålla med bisittaren Henrik Lemans mantra om att matchen inte är över så länge Mjällby kan få in ett mål och jag förstod precis vad som avsågs - GAIS brukar ofta kunna komma ut som ett sämre lag i andra.

Det tog fyra minuter för Mjällby AIF att ta kontroll över matchen och förstärka sitt självförtroende på bekostnad av hemmalagets. Förvånar det någon att målet tillkom genom kaos och förvirring i samband med att bortalaget fick en frispark strax bortom ena kanten på straffområdet?

I och med målet gick jag in i ett mörkt mål i femton minuter. Skrek och bankade så att katten, som annars inte brukar bry sig det minsta när jag tillrättavisar honom, stirrade skräckslaget på mig när jag skrek ut mina tirader över GAIS oförmåga att upprätthålla en tvåmålsledning. Det är svårt för mig att återge någon form av objektiv och sansad analys av dessa femton minuter. Nog dominerade mink- och sillskändarna men i mitt sinne höll jag metodiskt på att gå igenom åminnelsen av alla ledningar som GAIS tappar under åren. Satt och grubblade över Daniel Morais Reis och passivt agerande när GIF Sundsvall kvitterade i 94:e minuten sommaren 2008 när jag och GAIS började komma tillbaka från denna vinter av självförakt.

Efter 60:e minuten började vårt lag återigen ta kommandot över matchen och bortalagets press avtog. Tyvärr klarade spelarna inte av att få in bollfan i målhelvetet och jag satt som på nålar. I 86:e minuten gjorde en försvarare i motståndarlaget oss den goda tjänsten att bryskt och oförsiktigt sträcka ut benet i straffområdet. Genom att Mårtensson illustrerade denna regelvidrighet för domaren genom att ramla fick GAIS en möjlighet att avgöra matchen. Björn Andersson kunde, nu när inte Wanderson nödvändigtvis skall slå lösa straffar i midjehöjd, säkert slå slå in 3-1.

Klart och betalt? Givetvis inte! Genom en frispark en bit bortom hörnet på straffområdet kunde gästerna nicka in 3-2 några minuter senare och jag började maniskt tänka På Kalmar FF både en och två gånger innan domaren blåste av matchen. Låter det hela en smula bekant?

Jonas Lundén kom återigen in i laget i Ekundes bortavaro och gjorde en bra insats. Han drog givetvis på sig en skada i samband med en bra skottretur. Förändringar i GAIS backlinje till bortamatchen mot AIK. Låter la också en smula bekant. Nu blir emellertid den där värvningen av Jimmy Tamandi, som jag kritiserat, plötsligt ett möjligtgenidrag (serendipidy är ett fint engelskt ord).

torsdag 5 augusti 2010

Inför Mjällby-matchen

På lördag är det ännu en av de där viktiga matcherna som GAIS säsonger i allsvenskan brukar bestå av; ett gott resultat anses nödvändigt för att klara av att hålla näsan ovanför vattenytan.


Emellanåt har man emellertid lite extra motivation till att önska ett gott grönsvart resultat och tre sköna nya poäng. Bilden ovan visar det första jag ser när jag kommer in på mitt kontor varje morgon. Nej, det är inte min kollegas handduk som jag tänker på.

---

För övrigt tycker jag Jonathan Wilson skrev en bra krönika om fördelen med 4-2-3-1 gentemot ett 4-4-2, som jag tycker tydliggör varför hur GAIS kunde komma in i matchen mot Malmö genom att släppa en anfallare för en kreatör på mittfältet:

To begin with, if the playmaker operates close to the holding pair, the team cannot be "broken" into attacking and defensive sections as Holland and Argentina were at the World Cup (which is an advantage for those sides that believe in a possession-based approach). By definition, by being only a short pass away from the creator, the two midfield holders are more involved in the attacking aspect and at least one of them can be encouraged to press forwards at times, as Xabi Alonso did for Spain, and as Seydou Keita does for Barcelona. So immediately the range of attacking options is increased.

There is also an impact on the creator himself. Playing a touch deeper offers him three advantages. He is nearer the two holding players, who can be considered his protectors, which makes it harder physically to intimidate him, while his more withdrawn position means he is farther from the opposing holding midfielders, harder to pick up and thus likely to have more time on the ball (not that Xavi or Cesc Fábregas really needs more time on the ball; one of the joys of watching Spain or Barcelona recently, or Holland or West Germany of the 70s, is their willingness to give the ball to a man under pressure, trusting his technique to release it and change the angle of attack).

The creator is also more likely to receive the ball facing goal – or at least to have time to turn so he is facing goal – with three team-mates ahead of him (as opposed to one ahead and two alongside) and the potential of others breaking from deep, and so he becomes something more like an old-fashioned playmaker than a second striker who tends to receive the ball with his back to goal. That, in theory, should make the transfer of ball from back to front quicker and thus make a side more penetrative (the example of Chile's 3‑3‑1‑3 at the World Cup suggested that leaving players perpetually high up the pitch helps in terms of pressing and regaining the ball quickly, but can lead to the retention of possession at the expense of penetration). As Juan Román Riquelme points out, a playmaker is only effective if he has players available for whom to make the play.

onsdag 4 augusti 2010

Total sömnbrist

Sömn är en del av vardagen. Vardagen struktureras av livspusslet och för att ge oss lite vardagsångest producerar våra vetenskapsmän återkommande rapporter om hur många brödskivor vi skall äta, hur långt vi skall promenera och huruvida chips och bananer ger oss cancer. För en tid sedan fick vi också veta att vi skall sova sju timmar, både för mycket och för lite är tydligen skadligt enligt några amerikanska forskare (läs: smarta, drivna icke-amerikaner som rekryterats till amerikanska universitet?).

Det är nästan så att jag får lite ångest över att stapplade ur sängen trekvart efter att klockan ringde första gången. Men det var hårdare förr kan jag säga, 1964 till exempel, hade en del män som jag (mellan 20-64 år) det verkligen tufft. I alla fall om vi får tro Socialstyrelsens rapport Hemarbete och Servicekontakter, en tidsanvändingsstudie publicerad 1965. Jag citerar härfrån ekonomiske historiken Rodney Edvinssons artikel "Ekonomisk tillväxt, genusarbetsdelning och obetalt hemarbete i historisk belysning" från Historisk Tidskrift 129:1 (2009):

En del konstigheter förekommer dock, exempelvis att bara 95 procent av männen ägnade sig åt aktiviteten "vila/sömn". Man kan undra om det är rimligt att 5 procent av männen över huvud taget inte sov under dygnet. Jag har tolkat det som en felkodning och antagit att alla personer ägnade sig åt "vila/sömn" under ett dygn.




Ja, där har vi det svart på vitt; forskarna gör bara tolkningar av vad de tycker är rimligt och tvingar på sin förförståelse på materialet! Skandalöst är var det är. Nej, det är lika väl att stänga av datorn här i det akademiska elfenbenstornet och åka hem. Kan man hoppas på 95 procent chans till "Sömn/Vila"? Chansen för nederbörd är la i all fall lite närmare 100 procent.

måndag 2 augusti 2010

Inflation i nordkoreanska straff

I bland annat DN kan man läsa den nyhet som i alla fall jag också förväntade mig efter Nordkoreas resultat mot Portugal. Efter tre förluster straffas nu tränaren enligt nyheterna med 14 timmars straffarbete om dagen tills vidare. Redan vid ankomsten skall laget har skällts ut i sex timmar i typisk, nedbrytande kulturrevolutionär stil.

På många sätt tragiskt, i den mån det stämmer överens med verkligheten (det finns ju alltid en anledning till att betvivla nyheter på Nordkorea och en del av de hemska rapporterna kanske skall bedömas på samma sätt som Kim Il-Jongs eskapader på golfbanan).

Och givetvis finns det anledning att uppmärksamma den Nordkoreanska regimens beteenden (som att det tydligen skall ha infört arvssynden - skuld i rättsfrågor ärvs i tredje ledet). Samtidigt tycker jag ana mig något av en inflation i dylika nyheter, även från seriösa medier som då just Dagens Nyheter (AB torde vara ett exempel från den oseriösa sidan - notera att både DN och AB har artiklar skrivna av egen personal och inte av TT, som annars brukar vara fallet numera).

Fyller nyheter från Nordkorea funktionen som ett underhållande tragikomiskt inslag som skall få läsarna att dra på mungipan, då det ändå är så långt borta, inget vi kan göra något åt och dessutom vet man ju hur nordkoreaner är? Att skratta åt Kim Il-Jong börjar bli lite av vardagsmat, som en gammal sketch från den svenska televisionens guldålder som ansågs vara väldigt roligt på den tid det begav sig men numera egentligen är rätt trist och inaktuell.

Kanske skulle det behövas en ordentlig artikel om situationen i Nordkorea istället för fem tragiska men i sin absurditet roande anekdoter? Det finns la en rad andra direkt tragiska stater som inte får samma uppmärksamhet för att de mest är så där vardagligt genomkorrumperade och diktatoriska utan en kitschig fernissa av Stalinism i kombination med väckelsemöte.

Malmö FF 1 - 0 GAIS

Efter matcherna mot Åtvidaberg så stundade så di blåe, storklubben i diftongernas himmel på jorden. Med tanke på att Malmö FF ligger tvåa i tabellen och är i god form hade jag - och säkert de flesta med mig - inte några större förhoppningar på denna match. Istället låg fokus för min del på hur GAIS skall hantera Wanderson do Carmos frånvaro.

En del av mig har närt förhoppningar att denne fixstjärnas frånvaro från den grönsvarta natthimmelen möjlig skulle kunna lösa upp den gordiska knuten som är GAIS anfallsspel. En Wanderson i form är ett skänk från ovan men en Wanderson ur form är snarare något av en bromskloss.

1. D. Jankulovski;
2. Ekunde, 4. H. Jónasson (45´7. J. Lundén), 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 23. E. Hédinsson (72´11. T. Lycén);
27. M. Celik, 18. A. Khalili (45´14. J. Lindberg)


I den mån det går att bedöma uppställningen via tevesändningar började GAIS med ett 4-4-2 där Aram Khalili skulle agera bollmottagare och huvudspelare med Mervan Celik i den ovana rollen som den kvicke, tekniska anfallaren som hänger längst fram och söker utrymmen vid motståndarnas backlinje. Detta tycktes fallera under första halvlek på grund av ett par omständigheter.

Som den ytter han är van att spela sökte Celik oftast ytor ute på ena kanten, bakom en ytterback. Detta var inte fel i sig men ledde till ett antal problem. Först och främst så lämnade det kvar en anfallare, som Malmö inte tycktes ha några större problem att kontrollera. Det var ytterst sällan Aram Khalili syntes i bild att det från mitt perspektiv närmast krävs kremlologisk spetskompetens för att bedöma hans insats. Istället för att som ensam central anfallare ta sig an den förvisso otacksamma men för en man med hans höljd över marken lämpliga uppgiften att stångas med mittbackarna vid eventuella inlägg tycktes han söka efter icke existerande ytor mellan två mittbackar och två försvarande centrala mittfältare. Måhända går det till norrmannen försvar säga att han inte fick vidare mycket bollar att arbeta med när det väl fanns centrala ytor, i det avseendet är frågan om hans osynlighet delvis en öppen fråga. Om det från Axéns sida var avsett att Khalili skulle fylla samma funktion som Wanderson på denna position så är det inte annat än direkt korkat.

Aram Khalili är den osynliga mannen till höger om Stalin

Eyjòlfur Hèdinsson bidrog initialt till en lösning på några av dessa brister i det centrala genom sin vilja att löpa in mer centralt. Detta avtog allt mer under matchens gång. Inte heller lyftes han spel i andra halvlek, såsom senast mot Åtvidaberg då han kom med mycket mer i spelet efter paus. Istället kom Tommy Lycén med tjugo minuter kvar och bidrog med mycket mer i spelet. Synd att han tydligen feströker så mycket att han inte har Eyos lungor.

Förändringarna som skedde i GAIS spel genom förändringar i speluppställningen från två till en anfallare innebar vissa fördelar, som jag återkommer till lite längre ner, men en fundamental brist i GAIS anfallsproblem kvarstod; oavsett vem det är så måste någon alltid och obönhörligen någon fylla på med fart i bortre straffområdet för att GAIS anfall skall bli något att räkna med. Det är oberoende om grönsvart har någon naturlig målskytt eller ej. Eyo har i sina bästa stunder kunnat bidra med detta, men det skall inte vara beroende av person och position.

För att slutligen lämna anfallsspelet bakom oss (vilket jag gärna gör) fick jag även intrycket - och detta kan vara fel uppfattat av mig - tyckte jag att Mervan Celik oftare sökte sina ytor på högerkanten. Med tanke på att Jesper Florén, som huserade på denna kant, känns mer som en ytter än Eyo på andra kanten. Måhända var det en tanke bakom detta genom att överbelasta ena kanten och därigenom komma till situationer som möjliggör bollar in i boxen till Khalili vid första och Eyo vid andra stolpen eller genom snabba överflyttningar till Kenneth Gustafsson för inlägg. Det verkade i så fall inte fungera som avsett.

En del av problemen som GAIS hade framåt emanerade emellertid från längre ner i plan. Om vi börjar med mittfältet så kunde vi här se en kraftig förändring från första till andra halvlek. Genom att ta bort Khalili och lyfta in Jonas Lindberg i en central offensiv mittfältsroll kunde GAIS i andra vinna kampen om mittfältet och på så sätt skapa förutsättningar för anfall. Reuben Ayarna och Johan Mårtensson - som båda gjorde hyfsade insatser enligt min mening - blev båda tillbakapressade under första halvlek och avståndet till den tänkte, osynliga, länkspelaren centralt blev stort. Genom att Lindbergs imponerande insats i vad som i praktiken var hans debut (några minuter mot Åtvid senast räknas knappast) kom GAIS mycket bättre in i spelet och gav de två mer defensiva spelarna någon att länka samman med; både spelet med och utan boll blev bättre och det kändes om att Lindberg inte gjort något annat än att spela allsvensk fotboll i hela sitt liv.

Den taktiska omdispositionen bidrog givetvis, men så även en bättre inställning hos spelarna samt en sämre dito hos motståndarna; som min kontakt på plats hoppades på så drabbades ifif av Rolle-sjukan, där en uddamålsledning i paus ofta kombineras med att lämna över spelet till motståndarna. En perfekt kombination för GAIS som tyvärr inte gav frukt, vilket berodde på bristerna i anfallsspel som jag tog upp tidigare

Jag väljer att fortsätta med en tematisk snarare än kronologisk skildring av matchen och går således vidare med försvarsspelet. Även om GAIS brister i anfallsspelet är det som fått mest uppmärksamhet var även försvaret en akilleshäl under framförallt första halvlek. Richard Ekunde hade problem på sin högerkant och organisationen tycket överhuvudtaget vara minst sagt medelmåttigt när två-tre spelare glatt markerade en spelare medan en annan lämnades helt fri. Ärligt talat var det mer Malmö FF:s uddlöshet snarare än något annat som bidrog till att GAIS endast låg under med ett mål i halvtid. Deras anfallare Daniel Larsson tycks mig alltid vara så endimensionell varje gång jag ser honom - springer snabbt men sämre vid avslutningsögonblicket än någon grönsvart spelare - och även Agon mehmeti lyckades bränna chanser där det var svårare att göra mål under matchen.

En annan orsak var att Dime Jankulovski återigen gjorde en utmärkt match och räddade flera farliga chanser med sina patenterade handviftningar. Efter en tid kom dock det oundvikliga ledningsmålet för hemmalaget. Detta vid en fast situation, vilket inte förvånade mig. Jag skall villigt erkänna att jag kan ytterst lite om försvarsspel vid fasta situationer. Det behövdes emellertid inte något geni för att se att det inte fungerade för GAIS i dessa situationer. Här är avsaknaden av Benny Lennartsson troligen påtaglig, då ingen tycks ha kompetensen att hantera detta. Att ha någon som faktiskt tycks uppskatta denna tekniskt och organisatoriskt komplexa aspekt på fotboll är något som behövs, även om det säkert är svårt att hitta (en grupp människor som delar personliga egenskaper med sådana som kan gräva ner sig i dyngbaggarnas sexualliv eller hållfastheten för metaller vid extrema temperaturer).

I andra halvlek blev även försvarsspelet bättre genom att Hallgrimur Jónasson - som tycktes ha svårt att hänga med Malmöpågarnas framfart - byttes ut för Jonas Lundén. Lundén kunde bidra bättre till offensiven på kanten och Ekunde fungerade utmärkt i samarbetet med Björn Andersson, där den förre stod för följsamhet och spelförståelse genom att täcka upp för den senare kunde storma fram och nicka undan. Givetvis är Ekunde avstäng i nästa match, så backlinjen måste omkomponeras igenom.

Tar vi ett steg bakåt och tittar på matchstatistiken så kan vi se att GAIS hade åtta avslut under matchen, hälften så många som hemmalaget. Av dessa kom endast ett avslut under första halvlek, vilket visar på de förbättringar som skedde med en anfallare mindre. Detta enda avslut i första halvlek var en smart men ändock i första hand chansartad lobb från Johan Mårtensson lång utanför straffområdet, som med lite tur hade kunnat ramla in. Det var bättre i andra halvlek men det var endast ett enda avslut under matchen inifrån straffområdet, och det var ett skott utanför av Mervan Celik från strax bakom straffpunkten.

Med ytterligare några matcher i kväll kommer GAIS troligen återigen ligga på sin naturliga, av gudarna givna, elfteplats. Med fem poäng ner till strecket får vi hoppas att gudarna är på gott humör under hösten och inte berövar oss denna placering.

För övrigt 1: Med Pelle Blohm som bisittare (och rättare av kommentatorn) så fick GAIS spelare och spel en bedömning som var rättvis men framförallt initierad, någon denne också implicit påpekade då han vid några tillfällen berörde experternas okunskap kring GAIS.

För övrigt 2: Som skribent börjar jag bli förbannat trött på att GAIS värvar spelare vars namn innehåller accenter - Ejyòlfur Hédinsson, Lycén, Florén, Jónasso, Lundén - som jag inte vid alla tillfällen orkar eller kommer ihåg att placera på rätt plats och åt rätt håll.