Det var inte med någon större glädje jag satte mig ner i soffan för att se på GAIS mot Listerlandets stolthet - Mjällby AIF. Efter den förnedrande uppvisning i gladfotboll som denna glesbygdslag uppvisade i början av säsongen.
Ja, när man talar om glesbygd så är det nog det jag tänkte på när tevekamerorna gjorde ett panorama över läktarna strax innan matchstart. Efter att ha läst gnäll på .nu innan matchen om hur trist och jobbigt det är att gå på GAIS kan vi se att det verkligen avspeglar sig på publiken. GAIS tappar såväl klack som sittplatspublik och kom denna gång inte ens över tretusen åskådare.
När jag såg uppställningen var jag en smula kluven. Nog för att jag tyckte det verkade lovande att använda sig av Jonas Lindberg i en offensiv roll på mittfältet, men var lite tveksam till Mervan Celik som ensam anfallare, då jag undrade om han klarade av den rollen. I matchen mot Malmö senast slutade det oftast med att han sökte ytor långt ute på kanterna och GAIS hade på grund av detta aldrig någon avslutare i straffområdet. Som tur är visade det sig till slut att båda dessa detaljer skulle fungera väl, även om det tog en tid.
En halvtimme närmare bestämd. Det var först då som GAIS började hota ett bortalag som inte kontrollerade spelet men hotade nästan varje gång de kom till anfall. Det var ungefär då som den utmärkte, respektlöse, Lindberg verkligen började komma rätt in i matchen genom att han fick den där eftertraktade ytan mellan försvar och mittfält och kunde komma rättvänt mot mål (det är i detta som skillnaden ligger mellan en offensiv mittfältare och en släpande forward, som arbetar mer med ryggen mot mål).
GAIS kunde även hota direkt i djupet genom genomskärare från längre ner i banan, oftast genom Reuben Ayarna. Detta försvårades emellertid oftast av motståndarlaget bäste spelare, den åldrade mittbacken Rosengren, som läste dessa djupledsbollar och tog ett steg upp för att fånga in dem. Turligt nog var inte övriga spelare i Mjällbys backlinje av samma kaliber, när bollarna kom bortom bagarsonens räckvidd kunde GAIS hota på djupet med hjälp av Celiks snabbhet. Även om han inte är vidare bra på huvudet så är han samtidigt stark nog i kroppen för att hålla bort motståndarna och kan således samtidigt hjälpligt bidra till att hålla uppe bollen för att GAIS skall kunna fylla på med andra spelare, så länge någon annan är villig att löpa utan boll.
Innan vi går vidare till glädjebeskeden framåt, så skall jag kort nämna mina omdömen om de defensiva mittfältarna. Ayarnas djupledsbollar är ett utmärkt anfallsvapen och ger GAIS spel en extra dimension, speciellt då de ofta går längst med backen, vilket passar våra offensiva spelare bättre än höjdbollar. Emellertid tycker jag att han väljer det svåra alternativet lite väl ofta och är lite slarvig i försvarsspelet, där han allt för ofta orsakar frisparkar. I det defensiva spelet var Johan Mårtensson mycket bättre och onekligen ett föredöme.
Det första målet tillkom genom att Lindberg gick ut som högerytter och slog ett inlägg mot bortre stolpen där Eyjólfur Hédinsson nickade ner bollen. Gamle mjukisbyx-Asper famlade en smula i räddningen av den hårda nicken och det var den enklaste saken i världen att nicka in bollen för Celik (även om jag kommer ihåg ett tillfälle då Kenneth Andersson lyckades missa ett sådant läge i det svenska landslaget). Se där, fördelen med två spelare i boxen vid inlägg!
Det andra målet går emot allt jag skrivit ovan om våra defensiva mittfältare och skedde bara några minuter efter det första. Uppspelet var en hög långboll som levererades av Mårtensson. Det betyder dock inte att jag har fel (har jag någonsin fel?!), utan visar måhända på fördelarna att göra det oväntade. Spelet var öppet och lagdelarna långt utsprida i båda lagen vid detta tillfälle (Mjällbys spelare var la ivriga att gå framåt för att försöka kvittera och tog tid på sig bakåt) och det var därför klokt att inte spela via mittfältare i detta läge. Genom en rockad stormade Eyjo och Celik fram som ett anfallspar och återigen, avsiktligt denna gång, kunde islänningen nicka ner till talangen från Biskopsgården som sparkade in 2-0.
Eyjo har med rätta fått en del skit för sina senaste insatser och lördagens var måhända inte lysande men det går inte att ta ifrån honom att hans löpvilja in i boxen gav GAIS den numerär framåt när Lindberg var ute och letade ytor och skapade oreda. Det är detta mantra som jag skrivit om flera gånger, minst två spelare i straffområdet vid anfall för att skapa ytor och dra isär försvaret. Även Jesper Florén skall ha en eloge för en fin insats som ytter och han kom också till ett par bra avslut genom att tråla runt i straffområdet när GAIS satte press.
Efter det andra ledningsmålet rasade Mjällbys struktur samman. De grönsvarta spelarna radade upp chanser och det var enbart tur och några desperata försvarsinsatser som räddade kvar gästerna i matchen inför andra halvlek. Det var inte svårt att hålla med bisittaren Henrik Lemans mantra om att matchen inte är över så länge Mjällby kan få in ett mål och jag förstod precis vad som avsågs - GAIS brukar ofta kunna komma ut som ett sämre lag i andra.
Det tog fyra minuter för Mjällby AIF att ta kontroll över matchen och förstärka sitt självförtroende på bekostnad av hemmalagets. Förvånar det någon att målet tillkom genom kaos och förvirring i samband med att bortalaget fick en frispark strax bortom ena kanten på straffområdet?
I och med målet gick jag in i ett mörkt mål i femton minuter. Skrek och bankade så att katten, som annars inte brukar bry sig det minsta när jag tillrättavisar honom, stirrade skräckslaget på mig när jag skrek ut mina tirader över GAIS oförmåga att upprätthålla en tvåmålsledning. Det är svårt för mig att återge någon form av objektiv och sansad analys av dessa femton minuter. Nog dominerade mink- och sillskändarna men i mitt sinne höll jag metodiskt på att gå igenom åminnelsen av alla ledningar som GAIS tappar under åren. Satt och grubblade över Daniel Morais Reis och passivt agerande när GIF Sundsvall kvitterade i 94:e minuten sommaren 2008 när jag och GAIS började komma tillbaka från denna vinter av självförakt.
Efter 60:e minuten började vårt lag återigen ta kommandot över matchen och bortalagets press avtog. Tyvärr klarade spelarna inte av att få in bollfan i målhelvetet och jag satt som på nålar. I 86:e minuten gjorde en försvarare i motståndarlaget oss den goda tjänsten att bryskt och oförsiktigt sträcka ut benet i straffområdet. Genom att Mårtensson illustrerade denna regelvidrighet för domaren genom att ramla fick GAIS en möjlighet att avgöra matchen. Björn Andersson kunde, nu när inte Wanderson nödvändigtvis skall slå lösa straffar i midjehöjd, säkert slå slå in 3-1.
Klart och betalt? Givetvis inte! Genom en frispark en bit bortom hörnet på straffområdet kunde gästerna nicka in 3-2 några minuter senare och jag började maniskt tänka På Kalmar FF både en och två gånger innan domaren blåste av matchen. Låter det hela en smula bekant?
Jonas Lundén kom återigen in i laget i Ekundes bortavaro och gjorde en bra insats. Han drog givetvis på sig en skada i samband med en bra skottretur. Förändringar i GAIS backlinje till bortamatchen mot AIK. Låter la också en smula bekant. Nu blir emellertid den där värvningen av Jimmy Tamandi, som jag kritiserat, plötsligt ett möjligtgenidrag (serendipidy är ett fint engelskt ord).
Ja, när man talar om glesbygd så är det nog det jag tänkte på när tevekamerorna gjorde ett panorama över läktarna strax innan matchstart. Efter att ha läst gnäll på .nu innan matchen om hur trist och jobbigt det är att gå på GAIS kan vi se att det verkligen avspeglar sig på publiken. GAIS tappar såväl klack som sittplatspublik och kom denna gång inte ens över tretusen åskådare.
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (78´21. J. Johansson), 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 23. E. Hédinsson (60´11. T. Lycén);
14. J. Lindberg;
27. M. Celik
När jag såg uppställningen var jag en smula kluven. Nog för att jag tyckte det verkade lovande att använda sig av Jonas Lindberg i en offensiv roll på mittfältet, men var lite tveksam till Mervan Celik som ensam anfallare, då jag undrade om han klarade av den rollen. I matchen mot Malmö senast slutade det oftast med att han sökte ytor långt ute på kanterna och GAIS hade på grund av detta aldrig någon avslutare i straffområdet. Som tur är visade det sig till slut att båda dessa detaljer skulle fungera väl, även om det tog en tid.
En halvtimme närmare bestämd. Det var först då som GAIS började hota ett bortalag som inte kontrollerade spelet men hotade nästan varje gång de kom till anfall. Det var ungefär då som den utmärkte, respektlöse, Lindberg verkligen började komma rätt in i matchen genom att han fick den där eftertraktade ytan mellan försvar och mittfält och kunde komma rättvänt mot mål (det är i detta som skillnaden ligger mellan en offensiv mittfältare och en släpande forward, som arbetar mer med ryggen mot mål).
GAIS kunde även hota direkt i djupet genom genomskärare från längre ner i banan, oftast genom Reuben Ayarna. Detta försvårades emellertid oftast av motståndarlaget bäste spelare, den åldrade mittbacken Rosengren, som läste dessa djupledsbollar och tog ett steg upp för att fånga in dem. Turligt nog var inte övriga spelare i Mjällbys backlinje av samma kaliber, när bollarna kom bortom bagarsonens räckvidd kunde GAIS hota på djupet med hjälp av Celiks snabbhet. Även om han inte är vidare bra på huvudet så är han samtidigt stark nog i kroppen för att hålla bort motståndarna och kan således samtidigt hjälpligt bidra till att hålla uppe bollen för att GAIS skall kunna fylla på med andra spelare, så länge någon annan är villig att löpa utan boll.
Innan vi går vidare till glädjebeskeden framåt, så skall jag kort nämna mina omdömen om de defensiva mittfältarna. Ayarnas djupledsbollar är ett utmärkt anfallsvapen och ger GAIS spel en extra dimension, speciellt då de ofta går längst med backen, vilket passar våra offensiva spelare bättre än höjdbollar. Emellertid tycker jag att han väljer det svåra alternativet lite väl ofta och är lite slarvig i försvarsspelet, där han allt för ofta orsakar frisparkar. I det defensiva spelet var Johan Mårtensson mycket bättre och onekligen ett föredöme.
Det första målet tillkom genom att Lindberg gick ut som högerytter och slog ett inlägg mot bortre stolpen där Eyjólfur Hédinsson nickade ner bollen. Gamle mjukisbyx-Asper famlade en smula i räddningen av den hårda nicken och det var den enklaste saken i världen att nicka in bollen för Celik (även om jag kommer ihåg ett tillfälle då Kenneth Andersson lyckades missa ett sådant läge i det svenska landslaget). Se där, fördelen med två spelare i boxen vid inlägg!
Det andra målet går emot allt jag skrivit ovan om våra defensiva mittfältare och skedde bara några minuter efter det första. Uppspelet var en hög långboll som levererades av Mårtensson. Det betyder dock inte att jag har fel (har jag någonsin fel?!), utan visar måhända på fördelarna att göra det oväntade. Spelet var öppet och lagdelarna långt utsprida i båda lagen vid detta tillfälle (Mjällbys spelare var la ivriga att gå framåt för att försöka kvittera och tog tid på sig bakåt) och det var därför klokt att inte spela via mittfältare i detta läge. Genom en rockad stormade Eyjo och Celik fram som ett anfallspar och återigen, avsiktligt denna gång, kunde islänningen nicka ner till talangen från Biskopsgården som sparkade in 2-0.
Eyjo har med rätta fått en del skit för sina senaste insatser och lördagens var måhända inte lysande men det går inte att ta ifrån honom att hans löpvilja in i boxen gav GAIS den numerär framåt när Lindberg var ute och letade ytor och skapade oreda. Det är detta mantra som jag skrivit om flera gånger, minst två spelare i straffområdet vid anfall för att skapa ytor och dra isär försvaret. Även Jesper Florén skall ha en eloge för en fin insats som ytter och han kom också till ett par bra avslut genom att tråla runt i straffområdet när GAIS satte press.
Efter det andra ledningsmålet rasade Mjällbys struktur samman. De grönsvarta spelarna radade upp chanser och det var enbart tur och några desperata försvarsinsatser som räddade kvar gästerna i matchen inför andra halvlek. Det var inte svårt att hålla med bisittaren Henrik Lemans mantra om att matchen inte är över så länge Mjällby kan få in ett mål och jag förstod precis vad som avsågs - GAIS brukar ofta kunna komma ut som ett sämre lag i andra.
Det tog fyra minuter för Mjällby AIF att ta kontroll över matchen och förstärka sitt självförtroende på bekostnad av hemmalagets. Förvånar det någon att målet tillkom genom kaos och förvirring i samband med att bortalaget fick en frispark strax bortom ena kanten på straffområdet?
I och med målet gick jag in i ett mörkt mål i femton minuter. Skrek och bankade så att katten, som annars inte brukar bry sig det minsta när jag tillrättavisar honom, stirrade skräckslaget på mig när jag skrek ut mina tirader över GAIS oförmåga att upprätthålla en tvåmålsledning. Det är svårt för mig att återge någon form av objektiv och sansad analys av dessa femton minuter. Nog dominerade mink- och sillskändarna men i mitt sinne höll jag metodiskt på att gå igenom åminnelsen av alla ledningar som GAIS tappar under åren. Satt och grubblade över Daniel Morais Reis och passivt agerande när GIF Sundsvall kvitterade i 94:e minuten sommaren 2008 när jag och GAIS började komma tillbaka från denna vinter av självförakt.
Efter 60:e minuten började vårt lag återigen ta kommandot över matchen och bortalagets press avtog. Tyvärr klarade spelarna inte av att få in bollfan i målhelvetet och jag satt som på nålar. I 86:e minuten gjorde en försvarare i motståndarlaget oss den goda tjänsten att bryskt och oförsiktigt sträcka ut benet i straffområdet. Genom att Mårtensson illustrerade denna regelvidrighet för domaren genom att ramla fick GAIS en möjlighet att avgöra matchen. Björn Andersson kunde, nu när inte Wanderson nödvändigtvis skall slå lösa straffar i midjehöjd, säkert slå slå in 3-1.
Klart och betalt? Givetvis inte! Genom en frispark en bit bortom hörnet på straffområdet kunde gästerna nicka in 3-2 några minuter senare och jag började maniskt tänka På Kalmar FF både en och två gånger innan domaren blåste av matchen. Låter det hela en smula bekant?
Jonas Lundén kom återigen in i laget i Ekundes bortavaro och gjorde en bra insats. Han drog givetvis på sig en skada i samband med en bra skottretur. Förändringar i GAIS backlinje till bortamatchen mot AIK. Låter la också en smula bekant. Nu blir emellertid den där värvningen av Jimmy Tamandi, som jag kritiserat, plötsligt ett möjligtgenidrag (serendipidy är ett fint engelskt ord).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar