Andra sidan, är ni klara?

(jajamensan fattas bara!)

Låg på soffan och kollade på U21-EM under gårdagen. Den andra matchen mellan Spainen och Tyskland spelades på Gamla Ullevi. Arenan var nästan slutsåld, en närmast overklig syn för en gaisare. När vi spelar torde publiken från ovan mest se ut som kaffesump som samlad sig i ena hörnet av arenakoppen.

Däremot brukar det inte vara så tyst. Inte så att det var knäpptyst men med tanke på att det var över 15000 åskådare där, var det rena likvakan. Ärligt talat var det mer drag på Örjans vall på matchen mellan England och Finland, där en pigg, finsk publik framförallt utmärkte sig genom att håna målvakten Hart för hans urusla utsparkar. Örjans vall vid Nissans strand är en mysig, charmig idrottsplats men är näppligen byggd för att skapa en intim och festlig publikstämning. Trots detta var det alltså mycket mer drag i den halländska metropolen, trots att publiksiffran var mindre än hälften är i den tänka grytan Gamla Ullevi.

Det är så det kan bli när massorna som lockas inte direkt tillhör kategorin rutinerad fotbollspublik och verkligen inte tillför något engagemang till matchen. Det intresse som egentligen lockade dem var la i första hand en ung komplementspelare i Barcelonas trupp, Bojan Krkic (vars förfader uppenbarligen var en sträng man som inte tycker man skall slösa på vokaler, språkets sötma), som verkligen inte imponerade mot Tyskland välorganiserade försvarslinje.

Nu skall jag inte sitta här och fördöma människor för att de inte står och skriker i nittio minuter. Hade jag fått en gratisbiljett till matchen hade jag antagligen inte heller gjort så värst mycket ljud ifrån mig. Vad jag istället, omständigt som vanligt, vill komma fram till är det publikfenomen som nästan oundvikligen sker vid alla de idrottevenemang där publikens engagemang inte motsvarar publiktillströmningen storlek.

Publikfenomenet är just ramsan Andra sidan är ni klara? (jajamensan, fattas bara!), som i dessa sammanhang dras igång av någon liten barnkör någonstans i det tysta, stillasittande publikhavet. Det är mycket ovanligt att det hörs något svar på ramsans första halva från den andra sidan och om det sker är det också där en liten barnkör. Jag kommer ihåg någon match i Umeå - jag har inget minne av vilken match det kan ha varit - där barnkören som inte fick respons tog till en smart lösning. Några av dem sprang helt enkelt runt till andra sidan så att det fanns någon som svarade.

Nu skall jag verkligen inte hacka ner på ungarnas engagemang att ta en aktiv del i publikinramningen - snarare tvärtom. Vad som intresserar mig är hur de lär sig den där ramsan egentligen? Ramsan må ha uppfattas som radikal och nytänkande under 1950-talet - tillsammans med sassa, brassa mandelmassa - vi vill höra nätet prassla - men under åratal av besök på fotbollsmatcher av varierande slag kan jag inte åminna mig en enda gång då denna ramsa dragits igång av vuxna eller ens halvvuxna människor (en del variationer finns förstås, som andra sidan ge oss ett R! till lag från Skåne eller GAIS-klackens andra sidan ge oss ett G, men det är ju inte orginalversionen).

Om det nu är inte är äldre som lär ut den, hur kan då smbarn med sin mycket begränsade tidshorisont lära sig ramsan? Finns felet hos dagisfröknar och småskolelärare, står ramsan med i Nu skall vi sjunga eller är det återigen Innebandyeländets fel?

---
Till publikens besvikelse var det mer sydeuropeiska takter över det tyska laget, som dessutom lyckades förena det hela med god försvarsorganisation; en förment tysk kvalité. Turligt nog kunde kommentatorn på TV4 förklara för mig varför det var så - det handlar om förhållandet mellan Blut und Boden. Då det tyska laget innefattade några spelare med i huvudsak turiskt påbrå kunde dessa genom sitt blod (ja, han sa blod - inte arv) tillföra tekniska kvalitéer till det tyska laget. Att dessa växt upp i Tyskland var av mindre betydelse, då blodet tydligen var viktigare.

Ärligt talat, är det från någon annan grupp människor inom media som man i dagsläget behöver höra hur människor, helt oemotsagda, kan få bre ut sig och resonera kring rasbiologi?

---
För är skillnaderna på fotbollskulturen i olika länder på avtagande. Fotboll är en global marknad där det i allt mindre utsträckning finns möjlighet för ett område att obehindrat utveckla en lokal prägel på elitnivå. Spelare flyttar runt och lag möter varandra över gränserna så ofta att numera filas många skillnader bort i kampen om seger. Temperatur och underlag gör fortfarande sitt till men snacket om olika nationella stilar börjar med tiden endast bli myter som kommentatorer, okunniga i såvl spelets elementa och omvärldskunskap, kan raljera med i brist på annat.

I övrigt har negrer stora läppar och rytmen i blodet, lätt till gråt och skratt - det läste jag i Nordisk familjebok.

---
I denna match blev det inga mål men med utgångspunkt från övriga så har arrangörerna tänkt till. Vid mål så dränks omedelbart att spontana känslouttryck med att Samba de Janeiro skrålar på högsta volym från högtalarna. Det är lika väl att sitta ner, knipa käft och lämna över känsloyttringar till proffs från Brasilien - de har ju det i blodet.

Att mäta rasism

Torsdagens GP Debatt fick igång mitt minne en smula. I Adopterade upplever vardagsrasism i Sverige presenterar artikelförfattarna att genom djupintervjuer med ett antal utlandsadopterade kommit fram till slutsatsen att rasismen ännu lever och frodas i landet:

"Då vår studie visar att även människor som växer upp och lever i helsvenska familjer och sammanhang diskrimineras med anledning av sitt utseende, bör vi sluta med att bara tala om etnisk diskriminering såsom är fallet idag, utan också slå fast att det i Sverige år 2008 pågår rasdiskriminering."

Citat från artikeln

Metoden har alltså varit intervjuer. Jag är alltid lite skeptisk när en forskare sätter sig ner med en representativ människa från lämpligt strata, tittar dem djupt i ögonen och frågar hur det står till. Enkelt uttryck föredrar jag kvantitativa undersökningar framför kvalitativa. Inte minst ett så stort ämne som rasism.

Rasism och annan diskrimingen är dock mycket svårt att mäta. På en rak fråga kommer de flesta människor medvetet eller omedvetet att ljuga, antingen för att de är politiskt inkorrekt (även om det är anonymt) eller för att de är omedvetna om sina egna fördomar. Även att vända sig till offren för diskriminering - som i den ovan refererade undersökningen - är problematiskt; trots allt är det fullt rimligt att i alla fall en del av dem vill skylla personliga misslyckanden på något annat än sina egna tillkortakommanden.

Ett sätt att försöka angripa förekomsten som diskriming från ett annat håll är ofta deriverade från Gary Beckers teorier om diskriminering och humankapital. I detta sammanhang har det ofta talats och skrivits om så kallat "Sverige-specifik kunskap" när integrationsfrågor har kommit på tal. Kort och burdust sammanfattat kan man säga att skillnader mellan invandrare och infödda svenskars framgång på till exempel arbetsmarknaden som inte går att förklara med hjälp av observerbara variabler (ålder, kön, utbildning etc) beror på denna mer svårdefinerade kunskap som kanske framförallt inbegriper sociala nätverk och förmåga att tolka koder och normer i det svenska samhället.

Problemet med denna hypotes är förstås att om man drar den för långt reduceras all rasism och diskriminering ner till en förklaring som beror på en brist hos minoriteten och inte alls på korkade fördomar. Men då borde ju inte detta drabba adoperade som växt upp i landet och tagit del av denna "Sverige-specifika kunskap" från sina blonda, ariska föräldrar - eller hur? Ja, men som jag redan poängerat är detta svårt att avgöra med direkta intervjuer.

Men nu till min deus ex machina, det finns nämligen minst en undersökning som går runt denna problematik. I nr 8/2008 av tidskriften Ekonomisk Debatt publicerade lektor Dan-Olof Rooth (jag har inte läst någon av hans senare forskning - så måhända har han kommit längre) en undersökning med titeln "Etnisk diskriminering och 'Sverige-specifikt' kunskap - vad kan vi lära från studier av adopterade och andra generationens invandrare?" (pdf). Däri jämförs framgången på arbetsmarknaden för adopterade i jämförelse med svenskar efter att deras socioekonomiska bakgrund tagits i beaktande.

"En första slutsats är att jag inte kunnat förkasta att diskriminering på grund av hudfärg faktiskt förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Om den icke observerade positiva familjeeffekten och den icke observerade negativa adoptionseffekten exakt tar ut varandra, vilket de verkar göra för adopterade med svenskt utseende, för vilka studien inte finner några skillnader gentemot infödda svenskar, innebär det att diskriminering på grund av hudfärg medför cirka sex procentenheters större sannolikhet att vara arbetslös jämfört med dem som inte diskrimineras.
[...]
Vi fann dessutom att ”Sverige-specifik” kunskap verkar vara väldigt viktigt för att finna en bra position på arbetsmarknaden. Denna slutsats kan dras från en jämförelse av sannolikheten för arbetslöshet för grupper med samma utländska bakgrund, men där en förälder är född i Sverige respektive där båda föräldrarna är födda utomlands."

Citat från Rooths slutsatser

Fördelen med Rooths angreppsätt är att det inte tar med något allmänt tyckande i beräkningen. Istället är det svart på vitt vad hudfärg och etnicitet har för betydelse för individens möjligheter på arbetsmarknaden. Finns förstås alltid anledning att tolka även sådan information med försiktighet, statistiska felkällor och allt det där, men det är i alla fall intressant att visa på att det går att komma runt det allmänna subjektiva tyckandet och faktiskt komma till problemets kärna med rätt angreppsätt.