Tid för partitester

Det är valtider. Ja, i alla fall börjar det faktiskt närma sig valtider. Som ett brev på posten kommer med detta olika partitester och liknande, såsom den som DN.se hade idag. Genom att svara på 28 frågor enligt en skala från instämmer helt till tar helt avstånd ifrån skall testen placera in mig på ett lämpligt parti, så att jag inte står där och tvekar den tredje söndagen i september.

Av någon anledning tenderar jag att göra dessa tester, i alla fall om de inte är allt för långrandiga. Trots detta anser jag att de är fullständigt värdelösa, i alla fall som en indikator på vilket parti jag skall rösta på. Det i mina ögon avgörande felet på dessa tester ligger nämligen i deras oförmåga att inkorporera varför jag instämmer i eller tar avstånd från ett påstående.

Det är fullt möjligt att jag kommer till samma uppfattning en dylik fråga som någon annan samtidigt som bevekelsegrunderna och resonemanget bakom är väsensskilda. Det är en väldig skillnad på om jag är för en skattesänkning för att jag tror att det skall gynna mig som person eller om jag är för skattesänkningar för att jag är av uppfattningen att lägre skatter gynnar tillväxten eller för att jag anser att det faktiskt är en frihetsfråga.

Ett extremt, omvänt exempel på detta är det så kallade nazistargumentet, där en persons uppfattning i en sakfråga masskrediteras genom att peka på att personen i fråga delar denna med Hitler. Både han och jag är exempelvis för djurskydd, men jag vill bestämt påstå att vår världsuppfattning skulle skilja sig åt i många andra avseenden.

Det är resonemanget bakom ståndpunkten som är viktigt i ett politiskt val. Inte för att jag tror att politiker nödvändigtvis bryter sina vallöften utan för att det inte för mig går att förutse vilka frågor som kommer att komma upp på den politiska agendan under de följande fyra åren. Om de 28 frågor som DN ställer upp inte kommer att ha en framträdande roll under denna tid finns det inget som säger att bara för att ett givet politiskt parti hade en snarlik uppfattning i dessa frågor kommer att resonera som och komma till samma slutsatser som jag gör.

Döda flaggviftare

Den sovjetiske soldat som reste en flagga över Berlins riksdagshus 1945 har avlidit vid 93 års ålder. Enligt DN:s artikel så hette ryssen Abdulchakim Ismajlov. Är la potentiellt två fel där, beroende på hur man ser på saker och ting. För det första är det la måhända tveksamt om någon med det namnet är ryss (han dog i Dagestan) och för det andra är misstänker jag att transkriberingen återigen brister och att hans förnamn borde skrivas Abulhakim i en svensk dagstidning. Klipp och klistra-journalistiken har tagit över och endast kulturinstitutioner som Gårdakvarnen har hållit fanan högt (notera vitsen) under senare år.

Så långt ett storm i ett egenupphällt vattenglas. Mer fart blir det om man - mot bättre vetande, enligt min uppfattning - kollar igenom folks kommentarer till ovan refererade artikel. Ett hundratal människor har haft åsikter. Om vi skyfflar bort den värsta dyngan så är det två saker som diskuteras: a) det var en arrangerad propagandabild och b) att den nu avlidne mannen hade två armbandsur på originalet, vilket redigerats bort då det torde implicera att soldaten ägnat sig åt plundring.

Personligen så blir jag la inte så värst berörd över dessa detaljer. (som jag dessutom kände till sedan länge) För det första torde det la vara rätt ovanligt att flagghissningar - och fotograferingar av dem - inte har ett propagandistiskt syfte, oavsett hur ond eller god den flaggviftandes sida anses vara av historien. 20 miljoner döda sovjetmedborgare torde la vägt tyngre än bildens autenticitet 1945. Eventuell plundring av ett armbandsur står sig likaledes slätt gentemot mord, våldtäkter och massiv förstörelse av egendom. Om några småstölder var det enda Ismajlov gjorde sig skyldig till när han kämpade sig från Stalingrad till Berlin tycker jag nog man kan se lite mellan fingrarna med den detaljen sådär 60 år senare.

Vad jag tänker lite mer på är hans död och ålder. Inte så mycket på honom som individ, utan slutet på hans generation. När jag var en liten krigshistoriskt intresserad glasögonorm för sådär 20 år sedan fanns fortfarande många av dessa människor kvar. Såväl offer som förövare. Snart är den siste borta och vi får se om kommande generation kommer att ha kvar några känslor för detta eller om det kommer att mötas med axelryckningar.

Precis som i föregående inlägg tar jag tillfället i akt och ger en slutlig reflektion med hjälp av lite musik! Notera speciellt den sista versen:

And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
And I watch my old comrades, how proudly they march
Reliving old dreams of past glory
And the old men march slowly, all bent, stiff and sore
The forgotten heroes from a forgotten war
And the young people ask, "What are they marching for?"
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all

Till min salta böna till bättre hälft

Att vara expert på folkvett är la på något sätt konstigt men det är i vilket fall vad Magdalena Ribbing påstås vara. Hon dyker upp både här och där och säger hur man skall bete sig.

har noterat vid flera tillfällen att hennes definition av folkvett rimligen är en produkt av en sociokulturell norm som emellanåt krockar med min egen uppfattning om vad som är ett vettigt beteende.

Detta får som följd att jag emellanåt fnyser och skakar på huvudet åt hennes råd som i min uppfattning är präglad av beteendet hos en etablerad borgerlighet. jag är dock hycklande nog att så fort hon påstår något som går i linje med min egen uppfattning så nickar jag istället gillande.

Som en följd av detta så citerar jag här ett av hennes läsarsvar från idag med adress till min bättre hälft:

Fråga: Är det okej att salta maten innan man smakat när man är bjuden på mat eller på restaurang,
när man vet att man gillar mycket salt?

Svar: Det spelar ingen roll om man föredrar mycket sälta, man saltar aldrig på maten innan man har smakat på den. Den som saltar på mat som han eller hon inte har smakat på är opraktisk, eller rentav lite dum. Man kan inte veta ett dugg om hur salt maten är innan den har smakats på. Om den redan är i saltaste laget? Den kanske förstörs med förvägssaltandet? Vem uppskattar det?

Trots alla konstruerade förklaringar som brukar anföras angående saltande först eller sedan är det varken artigt eller klokt att salta innan man har smakat. Och det är varken fel eller oartigt att salta efter det att man har smakat. Man har olika behov av sälta och det innebär inte minsta ovänlighet eller ett uns kritik mot matlagaren att man saltar extra.

Skillnaden på invandrare och invandrare

I veckan presenterade Jan Ekberg från CAFO i Växjö sin ESO-rapport om en arbetskraftsinvandrings effekter för den offentliga sektorns ekonomi på DN Debatt. Jag har ännu inte läst själva rapporten, sitter fast med en gammal släpbar dator som står på en ihopfällbar stol i och med min flytt. Inte direkt läsvänlig miljö men jag ägnade i vilket fall en del tid åt att läsa olika kommentarer till det hela.

Det är alltid förvånande och en smula skrämmande hur svårt gemene man tycks ha att skilja på äpplen och päron i den här frågan. Beroende på om en person på personligt plan är för eller emot invandring så väljer de att se vad som helst i dylika rapporter och lägga till någon slags imaginär undertext till rapportens egentliga innehåll.

Vad Ekberg har kommit fram till är helt enkelt att (ceteris paribus, givetvis) att en ökad arbetskraftinvandring förväntas ha en relativt marginell effekt på de offentliga finanserna. Detta är givetvis bara en pusselbit i sammanhanget.

Vad människor överlag verkar ha väldigt svårt att förstå är skillnaden mellan arbetskraftinvandring och flyktinginvandring. Fram till ungefär 1975 var invandring i ett ekonomiska perspektiv positiv affär för såväl befintlig befolkning som migranterna. Det fanns jobb som migranterna tog, dessa fick en högre levnadstandard än vad de skulle ha fått i sina hemländer och genom sitt arbete och skattebetalande bidrog de till att höja välfärden för alla andra.

Efter olje- och varskriserna på 1970-talet har dock efterfrågan på arbetskraftinvandring kraftigt minskad och istället har inflödet av flyktingar ökat. Flyktingar har, till skillnad från arbetskraftinvandrare, som grupp sämre löner och högre arbetslöshet. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är dessa alltså en belastning för den offentliga ekonomin. Vad de som stirrar sig blind på ekonomiska kalkyler (och jag räknar inte in Jan Ekberg bland dessa) väljer att missa är att det finns andra värden i detta, som att människor inte sväljer ihjäl eller torteras i politiska fängelser.

Om man verkligen inte vill se längre än till sina egna kortsiktiga behov så är det la lika väl att introducera ättestupan för att göra sig av med alla dessa gamlingar med sina höga sjukvårdskostnader (själva anledningen till att Jan Ekberg fått undersöka arbetskraftsinvandring som lösning från första början). Samma människor som så gärna dömer ut olika grupper för att de är en ekonomisk belastning kanske ändrar ton eller inte ser bjälken i sitt eget öga när de själva ligger på långvården och är en ekonomisk belastning.

Att faktiskt räkna på detta på nationell nivå (jag kanske snarare skulle säga statlig nivå, på grund av ordet nations tvetydiga betydelse i sammanhanget, men då kanske det förväxlas med stat som offentlig sektor...) är dock väldigt svårt, speciellt om man skall göra en prognos. Alla som någon gång har öppnat en dammig gammal långtidsutredning och tittat på gamla prediktioner kan sällan låta bli att le åt hur fel de ofta har. CAFO:s beräkningar utgår givetvis från vissa grundantaganden om sysselsättningsgrad och annat som givetvis kan visa sig vara helt felaktigt.

Vidare är det förstås så att även om det inte skapas något större offentligt budgetutrymme av arbetskraftsinvandring så kan den ändå vara positiv för ekonomin i sin helhet. Trots vissa vanföreställningar som social turism är det nämligen rätt osannolikt att högkostnadslandet Sverige drar till sig någon större anstormning av låglöneproletärer. En arbetskraftsreserv av arbetslösa invandrare för svartjobb som diskare och städare finns redan i landets tillväxtområden (där det knappt finns bostäder ens). Människor som faktiskt kommer hit som arbetskraftsinvandrare och klarar av att försörja sig kommer näppeligen vara någon belastning vare för sig själv eller andra. Det är la snarare troligt att väljer ett annat land som väljer att subventionera forskare och fotbollspelare snarare än pigarbete.

Men att faktiskt räkna på detta är alltså problematiskt. Se exempelvis tidigare polemik på DN Debatt mellan just Ekberg och Gunder Sanedlin kring invandrarpolitikens kostnader. Problemet är hur kostnader och vinster skall räknas, vad som skall tas med i beräkningen och huruvida detta ens går att uppskatta. Även om man räknar bort värdet av att färre människor torteras till döds så finns det ekonomiskt svårskattade värden. Värdet av pizza, kebab och fafafel exempelvis.

Det är lite av detta som DN på sin ledarsida, som trycker på att gränser kostar pengar, och tillsammans med Svenska Dagbladets Per Gudmundsson beklagas det över hur den svenska invandringspolitiken misslyckas till exempel genom att det anses finnas för låglönejobb. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det senare, men nog kan gränser och en misslyckad invandringspolitik kosta pengar även om det givetvis är helt omöjligt att räkna på.

Nej, nu har jag fått ryggont av min kassa skrivställning och vill börja fokusera viktigare händelser - GAIS bortamatch mot Kalmar FF. Kan man förvänta sig att hela Uppsala kokar av spänning och förväntning? Troligen inte.

Romantiserat folkhem och klassisk högerpolitik

Emellanåt hånar jag journalister här på min blogg. Ibland finns det dock anledning att även framhäva något positivt. DN:s Kajsa Ekis Ekman tog sig häromdagen på sig grovhandskarna och läste igenom Sverigedemokraternas partiprogram. Det måste ha varit jobbigt, eller i alla fall tråkigt och förvirrande - tänker jag mig.

OK, det kanske inte är Günter Wallraff klär ut sig till gastarbaiter eller George Orwell prövar på fattigt liv i Paris och London på 1930-talet, men jag skulle ju vara positiv...

Analysens essens är att medan Sverigedemokraterna försöker framhäva sig själva som ett parti som skall återställa det fallna folkhemmet och drömmen om välfärdspolitik under sin slogan "Trygghet och tradition" så förespråkar de i realiteten gammal god högerpolitik. Av Sverigedemokraternas olika målgrupper är det endast en som i realiteten tjänar på deras politiska program - välbärgade i villaområden.

Egnahemsboende i Göteborg är stadens mest segregerade grupp - äntligen ett alternativ som tar deras parti! Med hjälp av väl valda skattesänkningar så kan de snart ha råd med svart husa och då är segregationen löst!

Överetablering av köpcentrum

Enligt en artikel i dagens DN bär sig galleriorna i landet dåligt, sämre än för handeln i stort. Samtidigt är flera nya köpcentrum på gång i landet.

Nya köpcentrum och gallerior tycks ofta gå rätt bra. Baksidan är dock oftast att ett nytt köpcentrum innebär döden för ett äldre, mindre och mer slitet köpcentrum någon annanstans.

Köpcentrumet Eken

Jag har tidigare tagit upp Köpcentrumet Eken nära IKEA i Kållered som tydligen skall gå mycket dåligt, med tomma lokaler (jag har ju inte varit där...).

Till detta kan nu enligt andrahandsuppgifter från en källa i branschen läggas till det förhållandevis lilla och avsides belägna Backa 3 som tydligen skall byggas om för någon vårdinrättning. Att ett förfallet, externt köpcentrum kan återanvändas(om nu byggnaden inte plötsligt anses vara kulturhistoriskt unik och döms till förfall) torde dock inte tillhöra det vanliga.

Backa 3

Men vid nästa högkonjunktur kommer nog handlarna slå klackarna i taket så att än fler köplador kan uppföras i Bäckebol och Sisjön och kommunen får bygga ut vägnätet för än högre kapacitet.

---
Landet i väster är återigen före Sverige?
Urbaniserng av ett gigantiskt förorts-centrum
Dying Malls
The vanishing shopping mall

Biofobi och "ett dåligt år" [bok]

P.C. Jersild skriver i sin DN-kolumn om biofobi och biologism. Som inledning till sitt resonemang J.M Coetzees nya bok Ett dålig år (även om Jersild använder den engelska titeln Diary of a Bad Year). Samma bok ligger för närvarande på mitt nattduksbord (läs: på golvet). Som Jersild påpekar så är det knappast hans bästa bok, även om jag gillar Coetzees prosa-stil så är jag inte direkt berörd av gubbsjuka vilket mycket av Coetzees liv tycks kretsa kring numera (jag rekommenderar dock den delvis gubbsjuka boken I väntan på Barbarerna), men inbegriper några halvt om halvt intresserade stilistiska grepp där två människors berättelser sammanvävs på varje sida med den bok som den ena av dem författar (gammal gubbe) och den andra renskriver (ung, snygg kvinna som gillar att shoppa).

I boken i boken (om ni förstår vad jag menar) resonerar författaren J.C. som författaren J.M. Coetzee skriver om kring flera olika dagsaktuella frågor. En av dessa är vad som P.C. Jersild, med hänvisning till en annan bok, kallar biofobi. Biofobi är att betrakta som oviljan att förklara fenomen med biologiska förklaringar. Att dra långt dragna slutsatser från ämnet biologi och applicera det på människans samhällen har ju emellanåt varit direkt negativa och felaktiga. I det ljuset är det kanske inte så konstigt att framförallt mer humanisitskt skolade och tänkande individer ryggradsmässigt säger nej till förklaringar som på ett eller annat sätt bygger på biologiska förklaringar. Biologism kan vara ett hot mot såväl jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. På så sätt blir det lättare att a priori nå slutsatsen att det inte finns någon kunskap inom naturvetenskapen som kan appliceras på vår förståelse av samhället. Vad biofobikern oftast glömmer bort är att det inte nödvändigtvis är så att en slutsats om sakförhållanden ligger till grund för moraliska överväganden; att tonåringar biologiskt sett är idioter innebär inte att vi inte kan försöka göra något åt det i linje med våra normativa ståndpunkter. Om vårt handlande för att nå normativa mål baseras på orealistiska antaganden och fördomar om de samband som orsakar problem är risken stor att problemen förblir olösta.

Högre ribba för högre studier

En ledare i dagens DN applåderar att kraven för att få studera på universitet och högskola skall skärpas. Krav på godkända gymnasiebetyg i svenska, engelska och matematik återinförs om regeringens gymnasieproposition accepteras av riksdagen.

Låga kvar kan kanske uppfattas som bra, då alla får chansen. I realiteten är det ofta kontraproduktivt. Hörde härom veckan en universitetslektor på en samhällsvetenskaplig institution beklaga sig över att för att accepteras till deras program hade kraven på matematik sänks från godkänt på C-nivå till godkänt på B-nivå. Samtidigt ökades studierna i nationalekonomi inom programmet. Effekten torde bara kunna bli två, antingen sänker föreläsaren kraven och urholkar utbildningens värde och/eller så slås flera studenter ut från högskolan efter att ha spenderat tid och staten egna pengar på något som kanske aldrig fullföljs.

Jag är dock lite undrande till om detta förslag från regeringen kommer att ha någon reell effekt. Ansvariga för olika kurser och program kan fortfarande ställa krav utöver minimum (90 procent godkänt på gymnasiet).

Vi är långt ifrån min utopiska vision för högre studier; ett års obligatoriska och tuffa studier i vetenskapsteori och -metod för alla universitets- och högskoleutbildningar!

(När er självgode och bittre bloggare har smakat starksprit i kombination med någon infantil kan han kanske även ställa liknande krav på fullt medborgarskap, en slags akademisk motsvarighet till Robert Heinleins Stjärnsoldaten - men jag tycker faktiskt inte jag skall tas på allvar i de sammanhangen!)

Flykten från samhället

Återigen utan morgontidning (dessa förbannade kristna högtider!) och jag ger mig av på en anabasis genom svenska morgontidningars webbupplagor. Fastnar lite för gårdagens ledare i DN. Ämnet är förhållandet mellan människa och demokrati:

"Vi tvingas inte längre på samma sätt som tidigare kompromissa med våra själviska intressen. Genom att vi har lämpat över så många beslut – och så mycket ansvar – på myndigheter och marknadskrafter slipper vi organisera oss, konfronteras med den inte fullt så tillrättalagda verkligheten och möta dem som inte är som vi. Den ensamma, bråkiga eller försupna grannen hänvisas till socialtjänsten – eller lämnas kvar när vi själva väljer att göra bostadskarriär."

Samtidigt spenderar vi allt mer tid på krogar och caféer (det senare har trots allt varit något av det moderna samhällets födelseplats) och allt mindre tid på fackföreningsmöten. Vi pratar med politik men tar mindre eget ansvar.

Ja, så ungefär resoneras det i alla fall i ledaren, med tillhörande obligatoriska hänvisningar till Robert Putnam. Att vi möts mer med vänner och bekanta ute istället för att till exempel tala med våra grannar (som "urbana bönder") har både för- och nackdelar.

Vad jag personligen ser som ett större hot är ett försök att reducera medborgaren till konsument/brukare/åskådare istället för en aktiv aktör i samhället. Även om jag kan tycka att den deliberativa demokratin som vision är vackert naiv så är alternativet mycket, mycket värre.

Aggressiva Billström

Läser på DN Debatt en moderat arbetsgrupps planer för en ny, hårdare invandrarpolitik*. Jag skummar mest igenom de krav och lösningar som Billström och hans kumpaner pekar på. Jag är tillräckligt beläst i frågan för att se och förstå att deras förslag mest är huggskott. Problemet står inte att finna i lösningarna utan den begränsade och fragmenterade bilden som finns av själva problemet. Exempel: är arbetslöshet bland invandrare ett integrationsproblem eller ett arbetsmarknadsproblem eller lite av det ena och lite av det andra? Sättet att se på problemet leder till olika möjliga lösningar. Eftersom jag inte riktigt köper den moderata tolkningen av problemet så är det svårt att köpa argumenten., det handlar inte bara på deras syn på Invandraren utan i första hand om deras syn på Människan. Om man inte köper den moderata människosynen faller även deras lösningar som bygger på en given bild av vilka faktorer som får en människa att agera på ett visst sätt. Inte för att jag tvunget kan presentera en bättre, mer koherent bild av hur problemet (om det nu finns ett problem) är beskaffat, men i alla fall.

Jag är dessutom skeptisk till Billströms outsagda men till synes medvetna sammankoppling av kriminalitet och invandrares socio-kultur på något sätt överhuvudtaget är vidare konstruktivt i något avseende. Är detta något de tror på eller handlar det om att locka till sig vissa väljarsegment snarare än att faktiskt lösa problemet (vad nu problemet är)?

Exempelvis SvD fokuserar i sin deriverade sammanfattnings ingress på att Billström kräver att personer som tillskansat sig svenskt medborgarskap genom hot, mutor eller falska personuppgifter skall kunna förlora medborgarskapet. Som om det skulle vara något märkligt. Jag vet inte hur det fungerar i praktiken**, men det borde la inte i princip skilja sig från andra rättigheter tillskansade illegalt - som falskleg bland tonåringar och handikappsparkeringstillstånd för atletiska banktjänstemän i 30-årsåldern. Är det en viktig fråga och relevant fråga eller handlar det bara om att verka tuff och hård? Vem vågar möta Billström i en mörk gränd?


* Ja, det står invandrarpolitik, inte invandringspolitik. Skall det tolkas som att problemfokus flyttats från effekter av migration till migranten själv? Jag skulle tro det.

** Information på DN pekar dock på att det faktiskt inte är möjligt och hänvisar till lagförslag 2006.

Är paniken över nu?

Jag skrev en del i slutet av året om den - som jag uppfattade det - panikartade viljan att rädda biltillverkarna Saab och Volvo genom statligt övertagande. Först genom rektorn vid Handelshögskolan Rolf Wolffs uttalande, där han bland annat hävdade att det inte fanns något egentligt belägg för att staten är en dålig ägare, och därefter i en del regeringsförslag om 28 miljarder där jag inte kunde låta bli att mumla lite om Schumpeter.

Nu verkar den direkta paniken lagt sig en smula och detta manifesteras genom att en annan uppfattning ges plats på DN Debatt där två näringslivsforskare pekar på forskning som skulle visa att statligt ägande skulle vara skadligt för biltillverkarna.

Vad de åsyftar är att statliga företag, som inte har monopol eller agerad på en marknad med svag konkurrens, i regel lyckas sämre än andra. Kärnan till denna fakta torde stå att finna i de oklara mål och målkonflikter som offentliga ägare ofta uppvisar och ställs inför.

Om staten tar över kan vi la börja tillverka riktiga Volvobilar igen!?

Att statliga företag lyckas sämre sett från marknadens perspektiv än från detta perspektiv inte konstigt och behöver inte heller i sig vara ett argument mot statlig ägande i princip. Att en offentlig aktör ser till externaliteter som marknaden inte behöver bry sig om kan ibland vara ett argument just för offentligt drivande av olika verksamheter. I fallet med Volvo och Saab skulle dock effekten i första hand bli att med argument kring arbetslöshet och kris låsa fast stora delar av västsvenskt näringsliv i ett övermoget marknadssegment (Den svenska bilen biter, ur vägen GMiter!) och bromsa in en måhända smärtsam men nödvändigt strukturomvandling för att de politiska parti som skriker högst vill vinna några röster i Trollhättan.

Nä, jag jobbar varken för Volvo eller Saab - hur kunde ni veta det?

---
Lustigt nog använder det en Sifo-undersökning (med 49 procent nej till statligt övertagande och endast 36 procent för) som ett argument för att expertisen har rätt. varför skall vi lyssna till experten om pöblen ändå svarar rätt genom någon osynlig hand?

En politruks viskningslek

Ja, ni vet, en sån där lek där alla sitter i en cirkel och någon viskar en mening i personen till vänsters öra som sedan försöker viska samma sak i nästa öra till vänster och så vidare till det ursprungliga budskapet förvanskats fullständigt efter ett varv.

Det var vad jag tänkte på när jag läste Stora* Maria Abrahamssons ledarkrönika i dagens SvD. Fokus är en förvanskning av budskapet i en av myndighetens rapporter. Och inte vilken rapport som helt, utan rapport 2008:20 Strategier mot fotbollsrelaterade ordningsstörningar, som jag skrivit så sent för några dagar sedan här (där resonemanget dessutom på något sätt samstämmer med förvanskningen). Abrahamsson refererar till en debattartikel på DN Debatt 15/9 2008 där Brås generaldirektör Jan Andersson och verksjuristen Lars Korsell uttalar sig om och kring rapporten:

"Artikelförfattarna föreslog helt sonika att polisen bör använda samma arbetsmetoder mot ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher som vid bekämpandet av exempelvis organiserad narkotikabrottslighet. "

Låter la inte vidare konstigt är också helt i regeringens linje för en hårdare linje mot huliganer, eller hur? Problemet är att det inte finns någon koppling mellan vad de säger på DN debatt och vad som står i Brå:s egen rapport:

"Författaren till rapporten, Lin Nordqvist, skriver tvärtom att ”man inte rakt av kan översätta firmagrupperingarna med den organiserade brottsligheten”. Nordqvist noterar förvisso att det finns likheter, men i studien på hundratalet sidor berör hon kopplingen till organiserad brottslighet på ynka tre rader

Nordqvist berättar att hon påpekade för sin dåvarande chef Korsell att han inte kunde skriva som han gjorde i debattartikeln eftersom det inte stämde med rapportens innehåll. Korsell var dock mycket mån om att det i rapporten gjordes en koppling till den organiserade brottsligheten eftersom det var hans ämne, förklarar Nordqvist."

Den avslutande kängan mot Korsell är verkligen en smula tragikomiskt. Om det dessutom är sant och inte bara ett utfall av intern konflikt är det dessutom tragiskt och farligt. Vad är det för vits att göra rapporter när slutsatserna ändå är förutbestämda? Det är la inte helt osannolikt att minister Beatrice Ask och flera andra inte läst rapporten i sin helhet utan nöjer sig med en Readers Digest-version - i detta fallet inlägget på DN Debatt och använder det som grund för sitt beslutsfattande.

Tara Fitzgeralds karaktär Gloria i Brassed Off skrev också ett beslutsunderlag som beslutfattare struntade fullständigt i

---
Abrahamsson verkar i första hand intresserad av att slänga skit på Brå vars verksamhet inte finns nedtecknad bland nattväktarstatens uppgifter. Jag har även hört andra som har en uppfattning om att Brå driver någon slags en ideologisk-akademisk kampanj och mörkar uppgifter om ökat våld i samhället. Om man beaktar hur svårt och problematiskt kriminalstatistik undrar jag dock inte om de senare ägnar sig åt liknande viskningslekar. Skall dock påpekas att jag inte tagit på det som en livsuppgift att bedöma Brå:s funktionsduglighet.

---
Huliganism och fotbollsrelaterad våld sägs driva iväg barnfamiljer och annat vettigt folk från arenorna. Att i linje med rådande lagstiftning och policy bli betraktad som kriminell kan förstås inte ha något annat än en upplyftande effekt och hjälper till att göra besöket till ett evenemang!

* Har aldrig träffat henne personligen men då hon så ofta säger "lilla du" eller liknande till sina meningsmoståndare så måste hon ju vara stor och ståtlig - eller hur?

Julefrid vid Heliga gravens kyrka

Är bortrest femton år tillbaka i tiden. I alla fall känns det så när jag försöker ta mig ut på morsans telefonmodem. Julhelgens ateistiska behållning lästes därför i en papperstidning. Närmare bestämt i DN:s essä om situationen vid den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Där håller munkar från flera olika kyrkor sedan århundranden igång ett lågintensivt krig kring städning, postlås och en gammal trästege som stått på samma plats sedan ett status quo-avtal 1852. Lite Life of Brian fast på riktigt. Det är upp till läsaren att bedöma om det tragiska eller komiska väger över i denna kulturessä.

Tyvärr har den ännu inte lagts ut på det världsomspännande nätet som kallas för internet. Med morsans uppkoppling ("jag brukar gå och koka kaffe mellan sidorna laddar") tog det mig dock tio minuter att upptäcka det. Hoppas kunna återkomma.

Ersättning för vad?

För väldigt länge sedan gnällde jag lite förstrött om ett debattinlägg i Svenska Dagbladet där en chefsrekryterare, Bengt Lejsved, beklagade sig över de låga ersättningarna för svenska verkställande direktörer. Jag irriterade mig inte så mycket som att han föreslog högre löner - även om en rekryterares tårar i detta fall är lika troligt som en fotbollsagents; han talar i egen sak - utan för att jag inte riktigt kunde se poängen med inlägget. Dessutom kom det några dagar senare in en replik där ekonomijournalisten Olle Rossander hävdade att det inte direkt fanns någon akademisk forskning som visat något samband mellan hög ersättning för chefer och långsiktig ekonomisk lönsamhet eller kursutveckling för företagen.

Jag sa att jag skrev om detta för länge sedan. Ja, det var i mitten av augusti. Inte så långt tid i det stora hela, men en eon sedan i den offentliga debatten kring företag och verkställande direktörers kompetens. Postens VD, med 45 brevbärarlöner, blev hårt ansatt och valde trumpet att arbeta gratis. I lördags propagerade etikprofessor Carl-Henric Grenholm för att företag borde utse chefer med andra värderingar. Som om det vore en total överraskning att den som är mest lämpad inte är den som i första hand fokuserar på sin egen plånbok.

Är det här din chef får han säkert bättre betalt än du

Moralpanik mot välbetalda chefer är tämligen symptomatisk i tider med stora varsel. En debattartikel i dagens DN av Jens Galatius och Sten Undin från Handelshögskolan i Göteborg (vars chef opportunt vill förstatliga Volvo) sätter fingret på den springande punkten: "Får en vd betalt efter marknadens impulsiva ryckningar eller kompensation för ett väl utfört arbete?". Enligt deras undersökning av ett femtiotal stora företag visar att så inte är fallet. Ersättningen till VD avspeglar börsutvecklingent, inte utvecklingen i relation till konkurrenterna. Eller annorlunda uttryckt, går börsen bra, så får VD:n bättre betalt även om alla andra företag i branschen lyckas mycket, mycket bättre. Med tanke på att börsmarknaden till en ej försumbar del styrs av nerverna hos tiotusentals spekulanter utan större intresse eller förståelse för realekonomi tycks det verkligen vara ett trubbigt och tämligen lotteribetonat sätt att betala ut ersättning till sin VD. Med det systemet skulle ju även en apa få hög ersättning med lite tur.

Nu skulle jag verkligen vilja se en undersökning som testar sambandet mellan företagens vinst/förlust snarare än kursutvecklingen.

Infrastruktur - miljö, regioner och samhällsekonomi

I dagarna släppte Nutek en ny årsbok och i samband med detta publicerades en artikel om de samhällsekonomiska kostnaderna av havererade trafikprojekt på DN debatt. Deras resonemang är att misslyckade och försenade investeringar i Sveriges infrastruktur kostar mångmiljardbelopp ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. En viktig grundbult i nuteks tänkande rör sig kring idéen om regionerna som ekonomins motor. Svenska regioner är anses vara allt för små för att kunna konkurrera effektivt i den globala ekonomin. Bättre infrastruktur är nödvändigt för att Sverige skall kunna möta framtida utmaningar genom att underlätta för rörlighet och skapa större regioner. I det stora hela är detta inte något okänt problem för politiker och myndigheter; kollektivtrafiken inom regionen hanteras av västtrafik istället för var kommun för sig och Västra Götalandsregionen som ersatt landstinget håller med tiden på att svälja sina svaga kusiner i ytterområdena.

Problemet är att det alltid tycks vara något som drar upp kostnaderna och försenar satsningarna. Som före detta boende i Varberg [va'bäj] och Umeå [uume'] har jag lite från sidan följt ett evigt kacklande i lokalblaskorna där politiskt käbbel och återkommande överklagande stått i vägen, försenat och drivit upp kostnaderna för botniabanan och västkustbanan. Även om jag ofta vill försvara särintressen och enskilda individers rätt att överklaga och bestrida myndighetsbeslut är det ibland tämligen tröttsamt hur vissa högljudda nimbyister sätter stopp för de allmännas bästa. Det är därför det är så mycket svårare att förtäta Askim i jämförelse med Bergsjön. Det där snabbtåget mellan Stockholm och Göteborg lär vi få vänta på i många årtionden

Hallandåsen

Dessutom menar författarna till debattartikeln från nutek, Halvarson och Englén, att järnvägar missgynnas i de samhällsekonomiska kalkylerna som genomförs; väg tycks bättre än järnväg fast det kanske inte är fallet på lite sikt. Ett skräckexempel på ett misslyckat järnvägsprojekt torde la vara tunneln genom Hallandsåsen, en katastrof som togs upp i veckans Miljölarm på P1. Kopplingen mellan miljölarm och nutek ligger i projekteringen. En man som arbetat med miljökonsekvensanalysen i samband med Öresundsbron (och förvisso delvis talade i egen sak) framhävde gärna att skillnaden mellan bron och tunneln låg i att det gjordes ett ordentligt förarbete innan arbetet startades. Det kostade en del att ordentligt planera för Öresundsbron visavi miljökonskvenser men när väl arbetet började visste de exakt vad de skulle göra. Tunneln genom åsen hade inte fått samma mediauppmärksamhet och kritik i förväg och där körde de bara på med miljökatastrof, en åtta gånger så stor kostnad som beräknad och ett försening som vi inte sett slutet på för ett nationellt prestigeprojekt som får kosta vad det vill, bara det blir klart medan bilar och tåg har åkt över Öresund i flera år nu. Ibland är det bra att klaga.

Dagens teori: Sapir-Whorf-hypotesen

Läste DN:s ledare där Ragnar Roos under titeln Tillväxt till varje pris skriver om den kinesiska regimens mål och syfte. Det år onekligen tragiskt att en regim som påstår sig stå för folket istället förenar det sämsta med de flesta system; samvetslös kapitalism med hårdförd diktatur.

"Kinesisk kapitalism kallas socialism med kinesiska förtecken, med regimens märkliga Orwellska språkbruk. Det är på många sätt en rå, brutal kapitalism med svaga eller inga offentliga skyddsnät och avgrundslika ekonomiska skillnader. Nationalism är det sammanhållande kittet."

Jag hajar alltid till när jag ser Orwells namn nämnas. Även om jag personligen håller Kallocain av Karin Boye som en bättre dystropi ur ett strikt litterärt perspektiv har få skönlitterära verk haft ett så stort genomslag som George Orwells roman om 1984 från 1948.

Kärnan i boken handlar mycket om hur partier kommit så långt att de försöker kontrollera och styra över folks tankar, bland annat genom att kontrollera språket. Även om de flesta inte går så långt som partier i 1984 är detta något som gemene man använder då och då. För vem föredrar inte att presentera sig som hygientekniker mellan två jobb istället för arbetslös städare? Och visst har ordet socialism innebörd glidit en hel del från sitt ursprung bland utopister under 1800-talets mitt till dagens partipampar i Kina eller gårdagens i Sovjetunionen? (ideologiska kritiker skulle dock säga att innebörden är en och densamma).

I dagligt tal kallas detta eufemismer; en förskönande eller beslöjande omskrivning. I verkligheten brukar det sällan funka så väl. Vi ser snart bortom den förskönande omskrivningen. I många fall innebär det rent av en devalvering av ordens betydelse. För inte så länge sedan kallades immigrantet för utlänningar även i offentliga statliga utredningar innan ordet byttes ut mot det mer inkluderande invandrare (jämför ut och in). Ny dyker de ibland upp röster som menar att ordet invandrare har en dålig klang och borde bytas ut mot ett annat, kanske nysvenskar? Anhängare av den Nysvenska rörelsen kan säkert hålla sig för skratt.

Radioskval?

Vad själva idén med Orwells nyspråk i princip bygger på, även om jag inte vet om författaren kände till denna lingvistiska hypotes, är en hypotes som menar att en människans ordförråd effektivt kontrollerar hur denna människa tänker. Det är detta som är Sapir-Whorf-hypotesen:

"We dissect nature along lines laid down by our native language. The categories and types that we isolate from the world of phenomena we do not find there because they stare every observer in the face; on the contrary, the world is presented in a kaleidoscope flux of impressions which has to be organized by our minds — and this means largely by the linguistic systems of our minds. We cut nature up, organize it into concepts, and ascribe significances as we do, largely because we are parties to an agreement to organize it in this way — an agreement that holds throughout our speech community and is codified in the patterns of our language […] all observers are not led by the same physical evidence to the same picture of the universe, unless their linguistic backgrounds are similar, or can in some way be calibrated."

Det är en intressant tanke att vårat språk skulle styra vår bild av verkligheten, men för det mesta tror jag nog det är verkligheten som styr vårat språk.

Fotbollens framtid Vb

Komplement till Fotbollens framtid V - huliganer och evenemangspublik samt Mer om den nya arenan och evenemangspubliken.

Då det är fredagkväll, jag är en gammal gubbe och teveutbudet är vedervärdigt sitter jag framför datorn och dricker folköl (det näst billigaste 2,8 %-märket nere på Willys) - det är ju ingen idé med en weekendresa till Saint-Tropez så här års.

Vad jag egentligen letade efter var en artikel som jag läste i DN:s papperstidning som handlade om skattesatsernas i olika länders betydelse för fotbollen i Europa, jag tror i alla fall att det var i DN. Men jag kan inte hitta den. Istället ramlade jag på en D-uppsats i företagsekonomi från Lunds universitet som berör några av de frågor diskuterat tidigare. Titeln är "Hur ska svenska fotbollsklubbar bli framgångsrika i Europa?". Då det är en akademisk uppsats kan man direkt hoppa över ungefär hälften där studenterna måste bevisa att de är mästare i vetenskapteori och gå till pudelns kärna. De tre killarna som gjort uppsatsen har intervjuat flera personer från både klubbar, sef och SvFF, journalister samt sponsorer kring fotbollen som produkt. Det är samla gamla vanliga människor som får svamla på och Tommy Theorin får återigen chans att visa förakt för den engagerade ståplatspubliken.

De framhäver två faktorer som fotbollskonsumenten eftefrågar; upplevelse (arena och spelet) och komfort (bekväma sittplatser under tak, god mat och dryck, säkerhet och övriga facilitetet som toaletter). Sedan går de vidare och presenterar vad de kallar för Key Success Factors för att lyckas som en ny, modern arena som gärna också får ägas av klubben och kompetent personal som har kontakter med näringslivet.

Egentligen framkommer la inte mycket mer än vad som jag svamlat fram i fyllan, men det menar jag inte som något nedvärderande mot skribenternas produkt (om någon av er skulle råka läsa detta)- jag är nämligen en mycket klarsynt person.

*****

En intressant detalj som jag la märke till kom fram i ett citat av Niklas Olovzon, creative director och varumärkesexpert på strategikonsultföretaget Sport & Brands som kritiserat den konventionella visdomen att bra spel leder till publik på läktarna som i sin tur leder till högre inkomster:

"Det funkar inte så, det är tvärtom egentligen. Det är helt andra målgrupper idag och ett helt annat medieklimat. Allt som händer utanför planen skapar egentligen sportsliga och ekonomiska framgångar och inte tvärtom. Man måste tänka i företagsekonomiska termer och då måste man också ta kostnader för att få intäkter."

Detta går i alla fall delvis stick i stäv med Christer Wallins uppfattning att bättre spel, inte bara en nya arena, är vägen till framgång och intäkter, som jag även tidigare referat till. Men ingen kan la påstå att Christer Wallin saknar kompetens med näringslivsanknytning. Den som lever får se.

Den andra arbetaren

Arbetslivet är hårt

DN debatt idag är ett gemensamt brandtal av Fredrik Reinfeldt, Sven Otto Littorin och Nyamko Sabuni kring en nysatsning för nyanlända invandrare. En stor del av artikeln handlar om att alliansregeringen slår sig för bröstet. Nu är det nya tider, inte som för när sossarna bara la ner energi på att dölja utanförskap i statistiken, säger de och pekar på den gynnsamma statistiken från SCB (som tydligen är felfri, i alla fall numera). Även de vågar erkänna att utvecklingen gynnas av den goda konjunkturen på arbetsmarknaden. Tro det, på 1960-talet kunde människor komma direkt från båten och få ett jobb på en fabrik inom en vecka - utan reformer och arbetmarknadspolitik riktad mot invandrare (de hette utlänningar på den tiden). Finns jobben även idag så kommer folk att fylla platserna. Jag är skeptisk till att regeringen har haft något att göra med den utvecklingen. De är nog de själva också även om de säkert vill tro att de bidragit..

De talar dessutom om att satsa på validering (enkelt uttryck att översätta utländska betyg och examina till svenska). Även om jag inte har någon närmare inblick i utvecklingen så vet jag i alla fall om att det har talats om validering av utländska examina i över tio år - varför skulle det gå bättre nu? Bolognaprocessen finns i och för sig nu, men det berör inte någon större andel av den grupp utrikes födda som har svårt att få arbete utifrån sin kompetens och utbildning.

Istället skall 1,2 miljarder under några år satsas på så kallades instegsjobb - ett pågående projekt som hittills endast förmedlat jobb till 435 personer. I 24 istället för 18 månader kommer staten nu att betala hälften av lönen för en nyanländ invandrare. 18 månader anses numera vara en allt för kort tid att lära sig svenska och komma in på arbetsmarknaden. Än så länge ett misslyckande alltså, men regeringen häller med bensin på brasan och hoppas att det tar fyr. Kan man ana en flopp likt förra regeringens hårt kritiserade friår?

Som av en slump tog p1 (tror det var plånboken, av någon anledning som jag inte förstår) upp invandraren på arbetsmarknaden genom att tala med en representant för blatteförmedlingen.
De finns helt enkelt människor som anser att invandrare har något att bidra med genom sina erfarenheter och kulturella kapital. Just det kulturella kapitalet, i kombination med ett dåligt språk, anses ofta vara en viktig orsak till invandrarens utanförskap på arbetsmarknaden. På blatteförmedlingen vill de vända på det och påvisa att det är en fördel för ett företag att inte ha ett allt för homogent kulturellt kapital; homogent är inte kreativt. Att se på invandrare som människor med unik kompetens istället för en strata som det skall slängas pengar på - helt otroligt.

Hade jag varit personalansvarig hade jag definitivt hållit en getöga på utländska arbetssökande och andra människor med brokig bakgrund. Troligen finns det riktiga guldkorn att finna bland de som ratas av mer eller mindre oviktiga anledningar. Om jag ändå får anställa dem för halv kostnad i två år är det la lika väl att anställa två direkt - med lite tur är i alla fall den ena en riktig stjärna som dessutom inte har någon chans att sticka till en annan arbetsgivare eftersom han eller hon är brun utan sol.

Just arbetsmarknadens uppenbara ineffektivitet (det är inte precis en teoretisk marknad där alla aktörer har fullständig information) är vad som gör den så intressant. Kanske är det för att jag är en högskoleutbildad etnisk hallänning som ratats av arbetsmarknaden (jag är ofta överkvalificerad, men man är aldrig överkvalificerad för städjobb) som leder till min slutsats att den är ineffektiv - vem vill finna fel och brister hos sig själv?

Arkitektur i morgondagens Götelaborg II

Hade tänkt lugna ner mig lite med ämnet staden för ett tag, men jag dras in igen. Mark Isitts artiklar i gepe har väkt en hel del uppmärksamhet. I dagens tidning kommenterar Catharina Thörn, forskare vid institutionen för kultur, estetik och medier vid Göteborgs universitet (som kanske skulle fixa ihop ett kortare namn på sin insitution), där hon i mycket håller med om Isitts kritik men vill problematisera bilden av utvecklingen i Bilbao och sätta det hela i sitt socioekonomiska sammanhang, men kanske framförallt vill påpeka att det inte är vidare visionärt med ikonbyggnader längre.

"[A]tt imorgon svansa efter alla andra städer i jakten på den mest iögonfallande byggnaden är varken visionärt eller framsynt."

Mark Isitt replikerar i samma nummer och menar att han delvis blivit missförstådd av Thörn; att efter Guggenheimmuseet i Bilbao vill var och varannan borgmästare, och vår egen Göran 'Homer Simpson' Johansson få klippa band för en ny, bombastisk byggnad.

"Detta har ibland lett till ytlig one liner-arkitektur, krumbuktande konstigheter som har lite gemensamt med de städer husen skall sälja. Sådant vill inte jag veta av."

kultur eller gulag! - kulturpalatser i Warsawa

Kritiken mot Isitt är hårdare på ledarplats där Malin Lernfelt anklagar Isitt för elitism och förakt för göteborgarna som skall bo och verka i staden. På sätt och viss kanske jag kan hålla med, men på andra inte. Jag har länge uppfattat det som en approximativ sanning att det krävs intelligens för att känna igen intelligens och att detta axiom kanske kan överföras till många andra områden. I det aktuella fallet skulle det innebära att endast någon med god förståelse för arkitektur känner igen bra arkitektur. Det skulle betyda att jag antingen förstår mig bättre på arkitektur än huvudfåran av dagens svenska arkitekter eller så vet jag inte vad jag dillar om och borde sluta försöka uttrycka mina åsikter.

Det kan nog vara lite av båda, men om det senare skulle vara rätt så håller vi på att bygga hus som bara en liten grupp individer kan uppskatta. Eller, ja, det är la precis det vi håller på med. Förvisso är jag inte lämplig som stadsarkitekt - allt skulle se ut som landshövdingehus med träfasader och bottenvåningar i tegel - men nog kan jag ha en åsikt. Tidigare har jag velat framföra att dagens arkitektur tycks vara analogt med modern konst; är det värt att tvinga alla att läsa James Joyce när nästan alla föredrar Dan Brown?

Men den andra sidan av myntet är att lämna över beslutsfattandet åt endast "folket". Utan någon form av stark motvikt inom Göteborgs kommun (eller någon annanstans för den delen) innebär det att avgörande beslut lämnas över till politiker. För oavsett hur demokratiska vi försöker låtsas vara har folket inte mycket att säga till om. Det var genom ryggdunk mellan politiker och affärsmän som flera svenska städer skövlades under efterkrigstiden för att ge plats åt EPA, Domus och andra kubformade varuhus som nu förvandlats till tråkiga gallerior med H&M, Lindex och några andra kedjor. En stadsarkitekt i Göteborg kan i det bästa av världar tvinga fram lite debatt och reflektion innan sånt händer igen. Till exempel kanske ödet för Hotell Opera i östra nordstan kunde blivit lyckligare - men det är förstås spekulationer och vi måhända bör vänta på hur nybygget faktiskt kommer att se ut i verkligheten, även om jag utgår från att det kommer att se för jävligt ut.

Ett exempel på krocken mellan gemene man och experterna som Lernfelt drar upp är världskulturmuseet på mölndalsvägen, som belönats men oftast betraktas som en fyrkantig betongbunker med lite glasrutor. Lämpligt nog skriver idag DN Kultur om ett nyinvigt bygge på gotland där Peder Alton hyllar riksutställningarnas nya hus som "fräckt, brutalt och elegant" och hyllar bygget som han tror kan bli en nytändning för en myndighet få människor hört talas om. Jag är inte fullt så imponerad, precis in linje med allt annat som byggs för myndigheter, men det ser i alla fall inte ut som någon bunker. Sedan får vi la se om inte myndigheten, och andra offentliga verksamheter som håller på att flytta till nya hus, kommer att gå under på grund av skyhöga hyror. Bra att skattepengarna kommer till användning.

*****

När jag ändå talar om myndigheter: Varit i centrala Washington D.C.? Omgivet av nedgångna, dödade stadsområden med fattiga, svara människor finns det mängder av myndighetsbyggnader. Alla arkitekter har haft samma briljanta idé; massivt, stora trappor, marmor, romerska pelare. Påminner lite om ett kapitel i Peter Englunds bok Brev från nollpunkten där Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland bygger nästan identiska byggnader vid en världsutställning i Paris.

SNS vill ha fler Stachanoviter i ekorrhjulet

Här ska det jobbas övertid!

Medan hela världen (nåja) fokuserar sig på några bombattraper, som turligen inte störde min resa till jobbet i alla fall, läste jag i Sveriges störta morgontidnings tunga debattsida DN Debatt hur tankesmedjan SNS tänker kring regeringens jobbskatteavdrag och jobbpolitik i övrigt.

Jag skall inte gå in på några detaljer - de beskrivs antagligen mycket bättre och mer stringent i artikeln - men skall ändå lämna ett par reflektioner kring en del kritik som SNS vill framföra:

"Många medel- och höginkomsttagare får sänkta skatter och högre disponibla inkomster, men deras marginalskatt är oförändrad. Skattesänkningen har därför enbart en inkomsteffekt i dessa grupper, det vill säga det relativa utbytet av att arbeta mer påverkas inte. För medelinkomsttagare finner vi därför enbart en mindre ökning av arbetstiden och för de med högre inkomster till och med en minskning."

Eller med andra ord; det saknas ett ytterligare incitament för medel- och höginskomsttagaren att öka sin arbetstid. Enligt SNS arbetar högutbildade mindre i Sverige än i andra europeiska välfärdsländer. Så människor i Sverige som har de rätt bra tar och skaffar sig med fritid istället för att arbeta övertid? Hemska tanke! Undrar om ekonomin är till för människorna eller om människorna är till för ekonomin? För fritid kan la inte ha något värde och dessutom måste medelklassens människor ägna tusenstals timmar åt att fixa allt åt sina barn.

Morot i all ära, men va snopen SNS skulle bli om ökade löneinkomster för medelinkomsttagare ledde till en fallande utbudskurva där alla tar ut sin inkomstökning per timme i mer ledig tid. Nåja, skulle något sådant hända kan vi vara säkra på att en nationalekonom på Gosplan kan trixa rejält så att skattelättnader bara faller ut efter att man jobbat sina fyrtio-femtio timmar. Sedan har vi ju reklamen som berättar för oss vad vi måste ha.

Det hela gäller förstås inte mig som högt utbildad och därför överkvalificerad för de flesta jobb utom städning och liknande, men jag har ibland förmågan att sätta mig in i någon annans situation. Men bry er inte om mig - jag är bara bitter och självgod! Det kanske inte är vidare kul att bo i Sverige när de stora vita männen som bestämmer kommit på att det enda vi är bra på är att konsumera och leva över våra tillgångar.

*****

Stachanov var en hjälte i Sovjetunionens propaganda som påstods ha brutit fjorton gånger mer kol än sin kvot på 1930-talet.