P.C. Jersild skriver i sin DN-kolumn om biofobi och biologism. Som inledning till sitt resonemang J.M Coetzees nya bok Ett dålig år (även om Jersild använder den engelska titeln Diary of a Bad Year). Samma bok ligger för närvarande på mitt nattduksbord (läs: på golvet). Som Jersild påpekar så är det knappast hans bästa bok, även om jag gillar Coetzees prosa-stil så är jag inte direkt berörd av gubbsjuka vilket mycket av Coetzees liv tycks kretsa kring numera (jag rekommenderar dock den delvis gubbsjuka boken I väntan på Barbarerna), men inbegriper några halvt om halvt intresserade stilistiska grepp där två människors berättelser sammanvävs på varje sida med den bok som den ena av dem författar (gammal gubbe) och den andra renskriver (ung, snygg kvinna som gillar att shoppa).
I boken i boken (om ni förstår vad jag menar) resonerar författaren J.C. som författaren J.M. Coetzee skriver om kring flera olika dagsaktuella frågor. En av dessa är vad som P.C. Jersild, med hänvisning till en annan bok, kallar biofobi. Biofobi är att betrakta som oviljan att förklara fenomen med biologiska förklaringar. Att dra långt dragna slutsatser från ämnet biologi och applicera det på människans samhällen har ju emellanåt varit direkt negativa och felaktiga. I det ljuset är det kanske inte så konstigt att framförallt mer humanisitskt skolade och tänkande individer ryggradsmässigt säger nej till förklaringar som på ett eller annat sätt bygger på biologiska förklaringar. Biologism kan vara ett hot mot såväl jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. På så sätt blir det lättare att a priori nå slutsatsen att det inte finns någon kunskap inom naturvetenskapen som kan appliceras på vår förståelse av samhället. Vad biofobikern oftast glömmer bort är att det inte nödvändigtvis är så att en slutsats om sakförhållanden ligger till grund för moraliska överväganden; att tonåringar biologiskt sett är idioter innebär inte att vi inte kan försöka göra något åt det i linje med våra normativa ståndpunkter. Om vårt handlande för att nå normativa mål baseras på orealistiska antaganden och fördomar om de samband som orsakar problem är risken stor att problemen förblir olösta.
I boken i boken (om ni förstår vad jag menar) resonerar författaren J.C. som författaren J.M. Coetzee skriver om kring flera olika dagsaktuella frågor. En av dessa är vad som P.C. Jersild, med hänvisning till en annan bok, kallar biofobi. Biofobi är att betrakta som oviljan att förklara fenomen med biologiska förklaringar. Att dra långt dragna slutsatser från ämnet biologi och applicera det på människans samhällen har ju emellanåt varit direkt negativa och felaktiga. I det ljuset är det kanske inte så konstigt att framförallt mer humanisitskt skolade och tänkande individer ryggradsmässigt säger nej till förklaringar som på ett eller annat sätt bygger på biologiska förklaringar. Biologism kan vara ett hot mot såväl jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter. På så sätt blir det lättare att a priori nå slutsatsen att det inte finns någon kunskap inom naturvetenskapen som kan appliceras på vår förståelse av samhället. Vad biofobikern oftast glömmer bort är att det inte nödvändigtvis är så att en slutsats om sakförhållanden ligger till grund för moraliska överväganden; att tonåringar biologiskt sett är idioter innebär inte att vi inte kan försöka göra något åt det i linje med våra normativa ståndpunkter. Om vårt handlande för att nå normativa mål baseras på orealistiska antaganden och fördomar om de samband som orsakar problem är risken stor att problemen förblir olösta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar