Hallstahammar tur och retur del IV

Fortsättning från del I, II och III.

Så där stod man med en pigg 77-åring i Hallstahammars bruks källare och hade precis fått reda på att det var just brukets och inte Bultens arkiv jag kommit till. Två sekunder av tankar kring att jag gått upp tidigt och åkt buss till porten till mörkaste Västmanland (mörkrets hjärta torde vara Surahammar, vars bruksarkiv är otillgängligt tills vidare, men Västmanlands arkiv jobbar på det) helt i onödan.

Sedan säger gubben att det fixar han och så går vi upp ur källaren och tar bilen ner till Bultens före detta kontor Kanalhuset en bit nedanför brukets kontorshus (bild till höger).

Gubben traskar in genom porten och jag släntrar efter i släptåg. Han tjoar på en kvinna och frågar efter en person, som snart hittas bakom en hylla. Även Kanalhuset är numera något slags företagshotell och mannen med nyckeln är någon slags revisionskonsult. Miljön är emellertid långt ifrån vad man associerar med revisionskonsulter. Lokalerna ser knappt ut att ha renoverats sedan 1960-talet då huset byggdes och revisorns rum skärmas av med ett galler bakom vilket en stor, hårig hund ligger och sover.

Vi får nyckeln och går ner i arkivet och rotar runt lite. Där tycks finnas det mesta jag kan önska mig. Styrelseprotokoll, företagsnämndsprotokoll, personalhandling, inklusive anställningspapper för alla utomnordiska arbetare från i alla fall 1960 och framåt, von Kantzows och flera andras egna handlingar och vad som ser ut som all korrespondens som företag haft under ett par årtionden. Det är så mycket att jag knappt klarar av att få någon översikt på en timme.

Nöjd stapplar jag upp efter denna förundersökning. I fortsättningen får jag höra av mig till revisionskonsulten, som har nyckeln. Vi hinner dock inte tala med honom, då han står vid porten när vi kommer upp med ett koppel i handen. Vi hinner knappt säga hej fören hunden i andra änden av kopplet drar iväg honom bortom synhåll. Jag får ett visitkort av kvinnan på kontoret istället.

Brukshotellet i Hallstahammar

Gubben skjutsar mig tillbaka och vi hinner även titta lite snabbt på Idrottshallen på andra sidan av vägen, byggt på Bultens bekostnad och jämte den det daghem med plats för sådär 30-40 barn som von Kantzow lät bygga för sina anställda 1948, tror jag. Bakom detta, vid Skanssjön, ligger brukshotellet. Byggt på 1940-talet av Bulten och bruket med de tillhörande husen Snobbebo (dubletter) och Mobbebo (enkelrum), med ungkarlsrum för tjänstemän. Hotellet var så hårt knutet till ortens ledande verksamheter att utgifter drogs direkt från lönen. Det krävdes faktiskt tillstånd att ens få betala kontant.

Hotellet, idrottshallen, bostäderna, daghemmen, lärlingsskola, teater och kapell - allt byggdes av företaget. Det är inte svårt att kalla detta för paternalism från företagets sida. Man skall dock inte glömma att det var brist på arbetskraft från mitten av 1940-talet fram till 1970-talet var det konkurrens om arbetskraften, det var därför företaget rekryterade finnar och italienare. Utan den extra service som företaget gav orten skulle det varit än svårare att behålla arbetskraften. Med tiden började emellertid samhället, staten och den offentliga sektorn att ta över (och kontrollera) i allt högre grad. Som jag varit inne på tidigare är det inte bara arbetstagarna som kan anklagas för att ha blivit institutionaliserade, så också företagen som nu sällan behöver bekymra sig i samma utsträckning över att ge sina anställda tämligen basal service.

Sjön - och därmed såväl Kanalhuset som hotellet - är en del av Strömholms kanal, en viktig vattenled för bergsbruken i dessa delar av Bergslagen. Tack vare kanalen är det möjligt att åka båt från Mälaren till Smedjebacken via Fagersta, Ramnäs (som köptes upp av Bulten och tillverkade kättingar till skeppen som tillverkades vida Götaverken och Eriksberg, samt världens sista Lancashiresmedja nedlagt 1964) och Surahammar.

Givetvis hade gubben haft något slags ansvar för hotellet ett sorgebarn, som lånats ut till företag som Sodexho. Detta tills en företagare i turistnäringen (från Boden av alla ställen) köpte tomtmark på andra sidan sjön i spekulationssyfte för framtida egnahem och gubben, som vanligt, fick ett infall och ringde upp och erbjöd mannen att köpa hotellet också när han väl var igång. Nu lovade en skylt utanför huvudingången "århundrades kräftskiva" (eller var det till och med årtusendets?) till helgen.

När gubben stannar sin gamla bruna Volvo (hopsatt med delar från Bulten får vi utgå ifrån) vid busshållplatsen tackar jag så mycket för hjälpen och rundturen. Det är ett tag till bussen går och jag traskar runt lite i Ange... Hallstahammars centrum. Solen har kommit fram och så också befolkningen som skänker ett behagligt sorl och lite folkliv. Några unga killar i keps och mjukisbyxor går fram och snackar med en skrubbefar som "ska in till stan" och mittemot diskuterar en grupp afrikanska (jag vågar inte placera dem närmare) män på det där sättet som bara afrikanska män kan diskutera; det är för mig svårt att avgöra om de talar om priset på kyckling eller ett pågående inbördeskrig i deras hemland.

Två tomma kontorshus som nu är företagshotell, ett uppköpt brukshotell, nybyggda hus med verksamhetslokaler vid centrum. Måhända är det närheten till Västerås (som nu börjat distansera sig från Bergslagen - vilket en äldre kollega lite missnöjt noterat - och nu säger sig tillhöra Mälardalsregionen) som hjälper till men detta var kanske inte riktigt vad jag väntat mig på en plats där de stora arbetsgivarna nästan försvunnit (men tydligen ännu inte utslagna och har några hundra anställda eller så). Det ser nästan ut som den gamla industriorten går mot en ny vår. Och behöver ni rörmokare i eller nära Hallstahammar, så vet ni vart ni skall vända er!

Hallstahammar tur och retur del II

Fortsättning från Hallstahammar tur och retur del I - en ekonomisk-historisk bildningsresa, nu med bilder (bilderna är snodda från internet, då min kamera krånglade)!

Så jag ringer upp den "arga gubben i Hallstahammar" och förklarar varför jag, den förmodade telefonförsäljaren, har ringt till honom. Det visar sig mycket riktigt att han varit bortrest och det är förvånansvärt enkelt att fixa ihop en tid - tisdag nästa vecka utanför en rörmokare, sjuttio meter öster om spåret klockan tio. Han undrar om det kommer att ta långt tid och jag tvekar någon sekund innan jag vräker ut mig att det kan jag inte veta, men det tar säkert inte någon lång tid, jag vill bara titta på det.

När jag kollar upp tiderna för att ta mig med buss till Hallstahammar, via Västerås, märker jag att jag inte har något optimal resval, antingen kommer jag för tidigt eller på håret. Med tanke på att det finns en viss risk för att missa bytet i Västerås väljer jag att åka redan kvart över sju på morgonen. Jag vågar ju inte ringa "den sura gubben i Hallstahammar" och ändra på tiden!

Asea och busshållplatsen i Västerås

Så jag sätter mig till bussen och åker till Västerås på tisdagens morgon. Resan går hyfsat snabbt och smärtfritt. Även bytet är smärtfritt. När jag hoppar på bussen och häver fram en femtiolapp säger dock busschauffören att "de inte tar emot kontanter". "Aha", säger jag och hinner givetvis på bråkdelen av en sekund tänka på att jag måste springa bort till någon kiosk och köpa biljett, vilket bussen inte kan vänta på och jag får vänste på nästa buss en timme senare. Ytterligare en sekund senare fyller han på med "men vi tar kort!" och vrider runt en kortläsare med möjlighet att slå in pinkod och allt, inte vad jag väntade mig på en skranglig landsortbuss. "Nä, ser man på. Västerås ligger i framkant säger jag" vilket mannen replikerar med att "ja, något måste vi ju vara i framkanten på" svarar han, vilket efter ömsesidigt leende avslutar denna korta vardagskonversation i vad som i det närmaste bokstavligt talat var i skuggan av Aseas torn.

När jag sedan stiger av vid Hallstahammars busstation tror jag för ett ögonblick att somnat till ordentlig på bussen och jag blivit körd hela vägen till Angereds, inte Hallstas, centrum. Endast bristen på spårvagnar säger min blick något annat än att detta är ett förortcentrum från 1960-talet. Ja, lite som Tuve centrum helt enkelt!

Hallstahammars gågata, teatern skymtas på avstånd

Innan resan hade jag sökt efter fik på internet och hittat två i hela Hallstahammar, varav ett vi gågatan i förortscentrumet i rött tegel. Givetvis visar det sig att fiket håller på och renoveras (och har bytt namn) och inte slår upp portarna för nypremiär fören på fredagen. Jag tittar mig runt och ser till min förnöjsamhet att en av matvaruaffärerna i centrum gör reklam för Grana Padano med texten "en smak av Italien", då italienska arbetskraftsinvandrare är vad som tagit mig till platsen. Som ett äkta förortscentrum (och som Tuve centrum) finns två dominerande matvarukedjor i centrumet, samtidigt som Lidl - denna nykomling på den av kommunen planerade oliogopolmarknadsplatsen - har sitt serietillverkade fulbygge vid rondellen i utkanten av centrum. Centralt placerad, vid torgbildningen, finns givetvis en stor mutter och bortom den en rätt söt teater, gissningsvis 1940- eller tidigt 1950-tal med tidstypisk neonskylt och allt!

Gamla stationsbyggnaden känns lite snyggare än den moderna väntkuren på perrongen.

Då jag faktiskt har gott om tid så traskar jag runt en del i det utmärkta vädret och hinner dessutom hitta platsen där mötet med den "sura gubben från Hallstahammar" skall äga rum, innan jag traskar tillbaka mot centrum. På vägen hinner jag dessutom få en skymt av den gamla tågstationen, som av någon märklig anledning känns tämligen avskärmat från centrum med en grönområde ett litet radhusområde i senmodernistisk stil (sent 1980-tal gissar jag). När Hallstas centrum planerades var troligen bilen, och inte tåget framtiden. När Hallstahammar fick en station i och med att linjen Kolbäck - Ramnnäs blev klart för trafik 1899, vilket bidrog till ortens tillväxt och etablering, var det säkerligen annorlunda.

Tillslut beställer in en kaffe och en dammsugare på en smörgåsbutik (annars finns det gott om pizzerior) som jag hittar på andra sidan centrumet i ett påfallande nytt och urbant byggt hus. Det i grunden anspråkslösa etablissemanget med sina platsstolar är frapperande fräscht och ljust. Väggdekorationerna består av manga-strippar där texten i pratbubblorna är på franska. Globaliseringen har tagit några kliv sedan det blev möjligt att åka till Ramnäs.

I nästa nummer: mötet med "den sure gubben från Hallstahammar"!

Kontakten

Flydde tidigt från min egen lägenhet, efter en minst sagt svettigt joggingrunda då temperaturen inte ens var uthärdlig vid klockan sex på morgonen, till mitt luftkonditionerade kontor. I fredags upptäckte jag lite av en slump en tillgång som har en del nytta för mig men som framförallt är rätt kul.

Förr i tiden var det tämligen vanligt att större företag hade personaltidningar, som kom ut med några nummer per år. Exempelvis Borås Wävferiers Bomull, Bultfabrikens Bult-Pressen, Bolinder-Munktells BM-nytt och många, många fler. Vem kan exempelvis glömma Växjö polisdististrikts informationsskrift Bylingen? Totalt 1800 träffar får man om man söker på personaltidningar som genre på libris.kb.se. I många fall är det samma företag som döper om sin personaltidning eller liknande.

Dessa finns givetvis kvar än idag och funktionen är densamma men i många fall har det la ersatts med e-post. Till skillnad mot de personaltidningar som jag utsatts för kunde emellertid lite äldre personaltidningar ge en del utrymme för kritik och allt var således inte företagsledningens propaganda. Framförallt innehåller de emellertid reportage om invigningar, middagar, guldklocksutdelning till äldre anställ... medarbetare och diverse sportevenemang.

Tyvärr är ju många av dessa placerade långt ner i bibliotekens arkiv. Ett undantag, som jag som sagt upptäckte i fredags, är LM Ericssons Kontakten. I samband med att Centrum för Näringslivshistoria gjorde en historiesida för företaget så la de även upp alla nummer från 1940-2006 i digital form. Håller på och arbetar mig igenom dem och har i skrivande stund kommit in på början av 1950-talet efter att ha börjat 1945.

Jag har ett syfte med detta som faktiskt är relaterat till mitt arbete men jag kan varmt rekommendera digitalt bläddrande och överraskas av tidiga reportage om faxen och telefoner som går att ha i taxin tillsammans med glada bilder på kvinnor som vunnit någon korpserie i handboll och paternalistiska förmananden från direktören och arbetsledning kring hopp-Jerkors överrörlighet och otyget att sjukanmäla sig utan fullgod anledning. Speciellt läsare som bor i närheten av fabriken i Midsommarkransen kan ju finna i ett intresse i att betrakta sin lokalhistoria.

Goterna - ännu en notis om politiserad historia

Efter att ha skrivit ett inlägg för någon vecka sedan, som handlade om hur Turkiets politiserande av sin egna nutidshistoria tycks ha kommit och bitit den EU-medlemskapstörstande staten i svansen i och med att Sveriges riksdag röstat igenom att det var folkmord mot minoriteter i dagens Turkiet i skuggan av första världskriget, kom jag att tänka på något jag läst bara någon dag tidigare.

I linje med den rojalistiska yran inför det stundande bröllopet, mellan en kvinna som kan spåra sina genetiska rötter till en fransk fältmarskalk och en man som kan påvisa sina rötter till... Ockelbo, har historiken Dick Harrison, professor i Lund, fått en kungablogg hos Svenska Dagbladet, som tydligen inte vill lägga ner all tid på RUT-avdragens diskbänksrealism utan även vill ha lite blåblodig flärd.

I denna svarar Harrison på diverse apokryfiska frågor om kungar för länge sedan. Professorn är trots allt medeltidshistoriker och rör sig sällan in i ens tidigmodern tid. Inlägg som i sin tur renderar en måttlig skörd med kommentarer. Ett undantag var dock hans inlägg om huruvida de gotiska kungarna var svenska.

Detta inlägg, som alltså dryftar händelser som kanske skedde för sådär 1500 år sedan, har lett till en hel del kommentarer. Emellanåt är det lite svårt att motivera varför historia är viktigt för en måttligt ointresserad allmänhet - om än inte mitt eget forskningsämne kring efterkrigstid och en på många sätt aktuell fråga - men för en högljudd grupp människor är detta uppenbarligen en extremt viktig historisk fråga.

Ett återkommande argument mot Dick Harrison, som menar att det inte finns några direkta belägg för att goterna kom från Gotland eller Götaland, är att denne är politiskt korrekt. Det vill säga, professorn producerar den historia som är rumsren och godkänd, inte den som är sann.

Måste säga att det på många sätt är märkligt att en del människor anser goternas härkomst så viktig att det är värt att svära över på internet. Det är närmast bortom ett I-landsproblem. Vad som emellertid är än mer intressant är hur en sådan hållning framhävs.

För det första tycks de försöka utsätta porfessor Harrisons historieskrivning för någon slags poststrukturalistisk dekonstruktion. En metod som sällan brukar förknippas med människor som tycks tro på entiteter som nation och en stabil historiesyn.

För det andra implicerar deras kritik att Harrison ägnar sig åt att tillskriva historien värde utifrån nutidens syn, vilket är exakt det fel som den äldre historiesyn de förfäktar har gjort sig skyldig till.

Det hela blir lika hycklande som den turkiska ambassadörens syn på historien; det är helt fritt fram att omformulera historien så länge det görs i en riktning som passar våra föreställningar.

De där folkmorden

Som säkert de flesta lagt märke till har det blåst upp en diplomatisk kris i de svensk-turkiska relationerna efter att Sveriges riksdag röstat igenom att det ägde rum ett folkmord mot armenier, assyrier/syrianer och andra icke-turkiska folkgrupper i skuggan av första världskriget. Som en följd av detta kallade Turkiet hem sin ambassadör, som kommenterade händelsen så här:

- Jag hade förväntat mig att riksdagen skulle ha intagit den normala hållningen att det inte är riksdagsledamöternas jobb att avgöra om det har varit ett folkmord eller inte. Det är en fråga för historiker, för forskare att forska i och sedan komma till en slutsats, svarar hon.

Det kan jag la måhända i princip hålla med om. Det är emellertid ett ohållbart argument när man samtidigt i Sverige företräder en stat där det är förbjudet att påstå att det ägde rum ett folkmord!

Från mitt perspektiv är det uppenbart att Turkiets ståndpunkt är absurd. Även om jag inte tycker att detta är något som Sveriges riksdag skall ägna sig åt, så är det den Turkiska staten som politiserat historien från första början. Frågan är dock inte så enkel alla gånger. Jag, och de flesta andra vågar jag påstå, har lite lättare att acceptera att människor åklagas för att förneka förintelsen. Inte för att jag nödvändigtvis uppfattar det som korrekt men jag tycket kanske inte det är någon skandal.

Samtidigt får vi inte heller glömma att även svenska staten och partier har en politisk hållning till historien. Se exempelvis den infekterade debatten om Forum för levande historia, som jag flera gånger kommenterat på denna blogg.

Döda flaggviftare

Den sovjetiske soldat som reste en flagga över Berlins riksdagshus 1945 har avlidit vid 93 års ålder. Enligt DN:s artikel så hette ryssen Abdulchakim Ismajlov. Är la potentiellt två fel där, beroende på hur man ser på saker och ting. För det första är det la måhända tveksamt om någon med det namnet är ryss (han dog i Dagestan) och för det andra är misstänker jag att transkriberingen återigen brister och att hans förnamn borde skrivas Abulhakim i en svensk dagstidning. Klipp och klistra-journalistiken har tagit över och endast kulturinstitutioner som Gårdakvarnen har hållit fanan högt (notera vitsen) under senare år.

Så långt ett storm i ett egenupphällt vattenglas. Mer fart blir det om man - mot bättre vetande, enligt min uppfattning - kollar igenom folks kommentarer till ovan refererade artikel. Ett hundratal människor har haft åsikter. Om vi skyfflar bort den värsta dyngan så är det två saker som diskuteras: a) det var en arrangerad propagandabild och b) att den nu avlidne mannen hade två armbandsur på originalet, vilket redigerats bort då det torde implicera att soldaten ägnat sig åt plundring.

Personligen så blir jag la inte så värst berörd över dessa detaljer. (som jag dessutom kände till sedan länge) För det första torde det la vara rätt ovanligt att flagghissningar - och fotograferingar av dem - inte har ett propagandistiskt syfte, oavsett hur ond eller god den flaggviftandes sida anses vara av historien. 20 miljoner döda sovjetmedborgare torde la vägt tyngre än bildens autenticitet 1945. Eventuell plundring av ett armbandsur står sig likaledes slätt gentemot mord, våldtäkter och massiv förstörelse av egendom. Om några småstölder var det enda Ismajlov gjorde sig skyldig till när han kämpade sig från Stalingrad till Berlin tycker jag nog man kan se lite mellan fingrarna med den detaljen sådär 60 år senare.

Vad jag tänker lite mer på är hans död och ålder. Inte så mycket på honom som individ, utan slutet på hans generation. När jag var en liten krigshistoriskt intresserad glasögonorm för sådär 20 år sedan fanns fortfarande många av dessa människor kvar. Såväl offer som förövare. Snart är den siste borta och vi får se om kommande generation kommer att ha kvar några känslor för detta eller om det kommer att mötas med axelryckningar.

Precis som i föregående inlägg tar jag tillfället i akt och ger en slutlig reflektion med hjälp av lite musik! Notera speciellt den sista versen:

And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
And I watch my old comrades, how proudly they march
Reliving old dreams of past glory
And the old men march slowly, all bent, stiff and sore
The forgotten heroes from a forgotten war
And the young people ask, "What are they marching for?"
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all

Biografins återkomst

Har som sagt lidit en del av SvD-abstinens under senare tid. Tog mig dock tid att besöka den fluga som är det världsomspännande nätet som kallas internet och läste nätupplagan.

Under strecket innehåller en intressant artikel kring biografins återkomst i historisk forskning. Att utforska det förflutna med hjälp av fokus på regentlängder och världsanden förkroppsligat har inte varit på modet under efterkrigstiden. Även om skolundervisningen släpat efter, under min karriär i småskolan var kungar fortfarande mycket viktiga element i historia-undervisningen och då gick jag inte ens i skola tillsammans med Hedenhös-barnen.

Råkar man till exempel ha en magisterexamen i Ekonomisk historia bär det förstås lite emot att betrakta historien från individens perspektiv. Klart det känns mycket tryggare och bättre att sammanställa tidserier över spannmålspriser än att studera var Gustav II Adolf åt till frukost innan slaget vid Lützen (hans aggregerade semmel-intag sägs ju ibland ha varit av betydelse).

Samtidigt har jag en förståelse för biografins återkomst för denna har även medfört nya infallsvinklar till en sliten genre. Genom att belysa en period eller händelse med hjälp av biografiskt material så ökar vår förståelse för vad som hände och hur det tolkades av sin samtid.

Detta är speciellt fallet då biografikern väljer att fokusera på andra än huvudpersoner och hjältekonungar (socialhistorisk forskning brukar allt för ofta hamna på sockennivå och fallstudie-nivå av praktiska själ och närmar sig därmed biografin och anekdoter i vilket fall).

Utmärkta exempel på hur populärhistoriska verk använt en person för att skildra en tid är Barbara Tuchmans "En fjärran spegel" som presenterar det västeuropeiska 1400-talet genom att följa Enguerrand VII, herre av Coucy eller hur Peter Englund använder sig av Erik Dahlbergh för att skildra svensk stormaktstid i "Ofredsår" och "Den oövervinnerlige". I "Stridens skönhet och sorg" utvecklar Englund metoden ytterligare genom att presentera första världskriget med hjälp av dagboksanteckningar från en rad personer från olika länder och platser.

Auto über alles!

Efter att ha kommit ur från D.C:s tunnelbanor för att hämta luft har jag till slut haft lite tid över för att gå igenom mediaflödet* och ramlade via Yimby STHLM på en intressant artikel om bilberoende i SvD:s kulturdel från mitten av veckan.

Artikeln ger en intressant sammanfattning av hur bilen kom att stå för moderniteten och blev en vital del av att det goda samhällsbyggandet under efterkrigstiden. Det viktigaste är dock inte den historiska tillbakablicken, utan att väldigt lite faktiskt händer för att ändra på den riktning som samhällets fysiska planering tagit (kanske skulle skriva något om spårbundenhet, men då det handlar om bilar, ej tåg och spårvagn eller tunnelbana...) - notera till exempel Vägverkets planer på att bredda söder- och västerleden, delvis på grund av ökad trafik till externa köpcentrum.

"Det är ett område som är politiskt korrekt att prata om. Jag har läst ganska många utredningar och ganska många propositioner och ganska många policytexter om detta. Men jag kan bara konstatera att biltrafiken har inte minskat. Tvärtom ökar ju biltrafiken i stort sett i takt med BNP, säger Anders Hagson och konstaterar att det finns mycket i samhällsutvecklingen, med bland annat regionförstoring, växande externhandel och omvandling av fritidshus till permanentboende som bidrar till ett ökat bilberoende."

Detta är något som jag kommenterade för bara en tid sedan. En planering som i praktiken fortsätter att bygga enligt efterkrigstidens planeringsprinciper fortsätter oförhindrat. Husen står lite högare, lite tätare men i det stora hela är omgivningen den samma när kommunen och byggherrarna sanerar staden. Det tycks finnas en kraftigt dissonans mellan städernas övergripande policy för stadsbyggande och den produkt som kommer ut från den svarta lådan i form av detaljplaner och infrastruktur.

Olskroksmotet

"Att på allvar ifrågasätta människors bilvanor är dessutom minerad mark. Många hoppas att ny teknik, med exempelvis vätgasbilar, ska göra det möjligt för oss att obekymrat köra vidare.

[...]Det är en viss skillnad mellan retorik och praktik. Kommunerna pratar om att bygga tätare, men i realiteten beviljar de externa köpcentrum som bidrar till att sprida ut staden ännu mer. Och i Stockholm planerar man in en p-plats per ny lägenhet, vilket skapar incitament för fortsatt bilinnehav och fortsatt ökat bilberoende."

Att bilismen fortsätter att ha vara av avgörande betydelse har bland annat uppmärksammats med innerstadens parkeringspolicy som anses förhindra för de bilberoende att leva sitt glada 1950-talsliv. Frågan hamnade någon dag senare på ledarsidan där Maria Haldesten beklagade sig över hur svårt det är att hitta en parkeringsplats i stan för den där bilen hon bara måste ha (notera även Johannes indignerade motinlägg).

Menlösa gräsmattor lånade av Yimby STHLM

Bilisternas frihet i all ära, men det påverkar faktiskt livet för oss som inte ser skönheten och funktionen i bilder som den ovan. Externaliteterna av bilisternas frihet är ett fängelse för många, även för den ofrivillige bilisten som åker bil mellan livets noder för att det andra alternativen inte är möjligt i beaktande av den begränsade tillgången på tid.

Detta skall inte tolkas som om jag vill bannlysa bilen i staden. Det är med rådande struktur helt orealistiskt och måhända inte heller önskvärt. Jag förespråkar att bilens behov nerprioriteras för andra alternativ och värden i den urbana miljön. Mer konkret innebär det lägre fart samt fler övergångsställen och mindre trafikseparerade leder för bilen. Det är den kostnad som bilismen måste betala för att på ett mer tillfredsställande binda samman öar av bebyggelse som i nuläget isoleras av asfaltsspagetti.

* Utöver Graafs hälsotillstånd då, Peter...

Gårda i backspeglen

Förra söndagen var jag på stadspromenad i Gårda med YimbyGBG. Fyra kvarter mellan Mölndalsån och E6:an planeras att rivas för att ge plats för parkeringshus för en expanderade Svenska Mässan. Två av dessa kvarter är gamla landshövdingehus vars kvarter stympades av motorvägen för årtionden sedan. Dagens krav om en lugn sida för varje bostad är långt borta.

En del vill givetvis rädda dessa hus. Landhövdingehus och andra äldre byggformer ger en nostalgisk känsla av en svunnen stadsbild. Vad som på många sätt är ett problem och ett feltänk är denna sammanblandning av form och funktion. Sedan lång tid tillbaka har Gårda trängts från alla håll. Delvis beroende på vad man kan kalla en historisk slump när den första mässhallen byggdes till jubileet 1923. Delvis beroende på ett funktionalistisk tankesätt som menar att funktioner inte skall blandas. Som ett resultat av detta uppstod evenmangsstråket och gamla Gårda var nu inträngt mellan två barriärer i stadsväven.

För att en stadsdel skall fungera på ett tillfredsställande sätt finns det vissa förutsättningar som är viktiga. Dessa har ofta förbisetts av mer modernistiska planerare som velat reducera samhällets komplexitet till något enkelt och planerat. Mer skarpa observatörer som Jane Jacobs har visat att det finns annat som styr en stadsdels funktionsduglighet. Att några återvändsgränder med begränsad befolkning separerade från den kvarvarande staden Göteborg har begränsade möjligheter är inte så såvrt att se om man ser bortom husens form och vissa inslag som är eftersträvnadsvärda för en levande stad, som exempelvis trottoarer.

Planförslaget från SBK är i mina ögon en tragisk skildring. Tragisk för att det finns en hopplös vilja. Trots att Gårda i praktiken fick sin dödsdom för årtionden, så försöker faktiskt SBK på många sätt rädda den lilla stad som finns kvar i ett monolitiskt funktionsseparerat evenemangsområde jämte en separerad transportled. På sina håll har den nya översiktsplanen ÖPXX börjat sjunka in och nå lite längre än bara vackra ord. Samtidigt har en djupare förståelse för vad som skapar den levande organismen staden ännu inte riktigt nått fram. Jag och andra har tidigare kritiserat stora delar av Norra älvstranden för att inte vara tillräckligt mycket stad. Medan formen är en pastisch på funkis är funktionen en pastisch på stad.

Det är av den anledningen viktig att inte hänga upp sig på nostalgiska föreställningar om ett gammalt Gårda. Det handlar om att välja sina strider och se var vi kan försöka skapa och utveckla ny stad istället för att hänga oss fast vid gamla lämningar av en dödad stadsdel.

Jag hoppas att en bättre och mer genomtänkt plan kan hjälpa till att rädda de två norra kvartern med en del verksamheter i gamla lokaler och samtidigt försöka göra något åt den odefinerade yta av ömsom bilar ömsom park som skapar en trist miljö framför Focus-huset; måhända en framtida port in till staden med Västlänken och ett utbyggdt mässområde. Oavsett vilket så förtjänar de två stympande landshövdingekvarteret ett bättr öde än årtionden av förfall i limbo, även om det blir frågan om ett bamhärtighetsmord.

Ingen vill lyssna till Schumpeter

Vid osäkra förhållanden är det möjligt att även en god investering ratas av kreditgivare på grund av svårigheterna att spå i kaffesumpen. Men vem säger att staten har någon aning? Det är en populär uppfattning att den ekonomiska verkligheten rör sig i konjunkturcykler av olika längd och form. En del är måhända lika verkliga som kanaler på Mars. Att världsekonomin idag befinner sig i en recession kan vi dock vara enade om. Det är också tydligt att denna ekonomiska situation har haft tydliga efterverkningar på den ekonomiska politiken.

Jag kommer (långt ifrån osökt) att tänka på ekonomen Joseph Schumpeters teorier om kreativ förstörelse. Vid perioder av snabba och innovativa förändringar förstörs samtidigt stora värden av befintligt kapital. Frågan för dagen är på vilken sida den svenska bilindustrin befinner sig; kreativ eller förstörd. Är det frågan om det senare är dagens regeringsbeslut inte bara kostsamt utan måhända även direkt skadligt.

Efter en lång tids tjat verkar nu den svenska regeringen bestämt sig för att just de och ingen annan har förstått vilken god investering den svenska bilindustrin är. Eller, flera har påstått det - men inte kunnat eller velat underbygga sitt påstående med ett par miljarder. Alla andra länder gör det ju också, så varför skall vi våga göra annorlunda tänker regeringen och slänger ner en säck med pengar i önskebrunnen.

Nu skall därför totalt 28 miljarder ges bort på ett bräde till en industri som ingen vet om den kommer att finnas kvar i nuvarande form om fem till tio år. 25 miljarder totalt är lånegarantier eller undsättningslån till företag inom bilindustriklustret medan måttliga 3 miljarder är till ett forskningsinstitut för fordonsindustrin som ingen vet vart det skall ligga ännu. Lånegarantierna skall till överhängande del gå till företag som anses sunda. Personen som yttest står bakom detta vågade ekonomiska beslut med allmänna medel är Maud Olofsson.

I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy förutspådde Schumpeter kapitalismens nedgång när den intellektuella klassen lägger sig i entrepenörens verksamhet och kapitalismens sätt att fungera. Vem kunde tro att Maud Olofsson var intellektuell?

Det måste nästan vara ett utslag av ödets ironi att detta beslut kommer samma dag som Jan Jörnmark får utrymme på GP debatt med en text om betydelsen av förnyelse. Schumpeter är en viktig gestalt i till exempel Jörnmarks hyllade böcker om övergivna platser. Böcker som fullständigt dräller över av exempel hur envetna politiker och företagsledare fortsätter att pumpa in investeringar i döende verksamheter. Hur skulle det vara om pengarna istället användes till att hjälpa till att skapa förutsättningar för nya företag och verksamheter utan att stirra sig blind på det befintliga? Alla säger sig krama småföretagaren, men denne får näppeligen några lånegarantier i dessa tider när banker är rädda att låna ut även till etablerade och trogna kunder.

---
Några läsare som känner mig personligen är måhända förvånad över min vurm för rå kapitalism. Moralfilosofiskt är kapitalism förvisso näppeligen en förebild för min uppfattning av hur en människa är eller bör vara. Men få saker irriterar mig så när stora, privata företag genom kontaker och sin tyngd får fördelar och hjälp när det passar dem.

Apropå hus i park

Klicka på bilden för att se något överhuvudtaget

Efter att ha tagit fotografierna kring Högsbogatan och ändå hade med mig kameran tog jag några andra bilder. Som till exempel denna från Älvsborgsbron där Biskopsgårdens hus i park sticker upp över träden kring den sprickdal vari spår- och bilväg går fram. Framför denna modernistiska skapelse Färjenäs, platsen för Karl IX:s Göteborg (1603-1611).

Ja, jag är ingen vidare fotograf. Jag riktar, blundar och trycker.

Avenyn en novemberlördag

Bild från utställningen (från gp.se)

Måhända talar jag bara för mig själv men att komma upp och aktivera sig hyfsat tidigt på en lördag är rätt svårt om man inte är elitidrottare, hundägare eller bara allmänt manisk. Om man som jag dessutom är redigt förkyld så behövs det inte en fredag med vin och sång (annat än whiskey i strikt medicinskt syfte) för att första halvan av lördagen lätt skall förvandlas till en seg tillställning. För att undvika detta tvingade jag mig själv att planera en aktivitet hyfsat tidigt på dagen. Valet föll på SBK:s utställning på Stadsbiblioteket för planeringen av Heden och Avenyn. För att dessutom tvinga mig själv att hålla mitt löfte lade jag ut en informell inbjudan på yimbyGBG:s forum; om även andra kommer dit så måste jag ju dyka upp redan kl11 och inte dra ut på tiden (känsliga bloggläsare skall varnas att alla bilder utom den översta är tagna av en av Sveriges sämsta fotografer - undertecknad).

Avenyns ände - pampigt men trist?

Inbjudan var upplagt i sista laget och endast några halvtrötta svar hade kommit in. Trots det kändes det hela hyfsat genomtänkt och inte allt för jobbigt när jag väl avverkat Götaälvbron och susade fram jämte Nordstan som i detta skedde redan fick ta emot mängder av bilåkare från trista förorter och kranskommuner in i sitt parkeringshus. Måhända julshoppingen som börjar ta fart så sakteliga trots en sviktande ekonomi.

När jag gick i sjätte klass så skulle klassen till stadsteatern för att se Jeppe på berget. Den blev dock inställd för att det inte fanns någon Jeppe på berget (skådespelaren som spelade huvudrollen var la sjuk eller - ironiskt nog - nedsupen). När jag ankom till stadsteaterns grannhus fanns det dock i alla fall en Jeppe från Yimbyträff I där.

Avenyn en grå lördag i november

Vi traskade runt lite i lokalen och tittade på lite bilder. Bäst var nog ändå det stora flygfotografiet på golvet (se bild överst i inlägget) som gav bra översikt och underlag för diskussion. Mest pratade vi om Heden. En minst sagt laddad fråga bland Göteborgare och något som stötts och blötts i årtionden. Personligen är jag kulturkonservativ på denna punkt och vill ha kvar delar av Heden för breddidrott. Dessutom anser jag att det är en tillgång för staden med en öppen och flexibel plats mitt i staden. Därmed inte sagt att det inte går att förbättra och bebygga delar. Frågan är mest vilka delar och hur. Jag och Jeppen talade lite om tänkt spårväg (som om det någonsin kommer att byggas spårväg i Göteborg igen!) från Avenyn mot Bohusgatan. Vi fastnade lite för Exercishuset vid Parkgatan och vad man skall göra med denna tegelbyggnad från 1800-talets senare hälft. Detta bidrag sedan till en spontan stadspromenad. De sålde även någon fotobok för hundra spänn över Avenyn förr och nu. Rykte lite i shoppingtarmen, men samtidigt känns det konstigt att köpa saker på Avenyn...

Tom lokal eller bara avskalat skandinavisk?

Ja, för vår stadspromenad mot Heden rumlade vi förstås först ut på Avenyn där nu stadslivet tilltagit (det var dock mycker mer liv på Östra Hamngatan när jag cyklade hem till den gröna ön). Någon demonstration av Feministiskt Initiativ som vi kunnat se inne från utställningslokalen hade försvunnit ner mot centrum och inga gautmusikanter hördes av. En ensam Faktum-försäljare var den enda miljöfaran som hotade företagarföreningen Avenyns sanering av ett trött och inte så värst lockande shoppingalternativ som i framtiden skall riktas mot bilåkare från Örgryte och Hovås istället för skrän från Borås (varning; ljud och bild) och Trollhättan. En av dessa saneringar som det går rykten om är Bohusslöjd som legat i samma funkishus sedan det byggdes men nu skall ha drivits iväg av en fördubblad hyra. Nu ser lokalen öde ut där vi betraktar den från andra sidan avenyn - eller så har redan en Kejsarens nya Filippa K-affär redan öppnat... Nu låter jag förstås gnällig och det är jag. Samtidigt är Avenyn en svår nöt att knäcka. Gatan fungerar ju egentligen hyfsat, bara inte bra nog och den lever inte upp till sitt rykte (utanför Göteborg bör kanske tilläggas) eller sin tilltänkta pampighet.

Armar uppåt...

... sträck!

Till slut kom vi dock till Exercishuset. Ingen av oss hade ingen riktigt aning om vad den användes till numera. Det har la varit en del mindre små mässor där. På bortre änden stod dock dörren på glänt och det kunde skönjas att den för dagen användes som bollhus, inte av upproriska nationalförsamlingsledamöter, utan småungar som spelade pingis. Har inte tänkt så värst mycket på byggnaden förren idag. Måhända måste nyttjandet av denna lokal tas i beaktande för framtiden. Det finns flera öppningar till den. Om marken mellan Parkgatan till tänkt sträckning mellan Vasagatan och Bohusgatan skall bebyggas (meventuellt med undantag för bandy/skridskobana) skulle byggnaden kunna fungera som en slags Saluhall för de närboende, eller kanske som en livsmedelsaffär - föga glamoröst kan tyckas, men vi behöver alla äta och den är i alla fall snyggare än sedavanliga lador som de numera byggs. Detta med en mindre torg- och parkplats framför och med en mindre gånggata mot den förlängda Vasagatan med en spårvagnshållplats.

Tiden har stått stilla vid Hedens hållplats

Sett åt andra hållet finns redan en kollektivtrafiksnod för lite mera långväga resenärer som oavsett planerna kommer att bestå en tid framöver. Kanske hög tid att se över den platsens design...

Framtidsplaner kring nya södra Gårda

I dagarna har Göteborgs Stad släppt planerna för två nya detaljplaneprojekt. Den ena är för Lillhagsparken, den andra för Södra Gårda. Jag lämnar den första därhän, i alla fall för nu och fokuserar mig på den senare.

Vad som för inte allt för länge sedan var en tätbefolkad arbetarstadsdel (13000 invånare på 1940-talet) med industrier såsom kafferosterier, bryggerier, textilfabriker och metallverkstäder längst med transportleden Mölndalsån. Så många att området under 1800-talet kallades för Göteborgs Ruhr-område. Med bilismen förlorade området sin konkurrensfördel och blev också ett direkt offer för den nya tidens utveckling genom E6:ans dragning. Numera kommer angreppen från ett annat håll; den stora draken Svenska Mässan. I och med den nya planen kommer endast ett kvarter kvarstå av den äldre Landshövdingehusbebyggelsen (med rivningskontrakt från 1965, där min bror råkar bo) och den gamla tiden kommer snart endast att leva kvar när sånger ekar mellan huskropparna vid Harry Hjörners plats innan avmarsch mot Preppens läktare.

Planens inledande rader handlar om att bevara kvartersstrukturen och blandandet av funktioner. Vi får la se hur det blir med den saken. Själva bakgrunden och syften med den nya planen är att beredda plats för mer uställningsutrymme i Focus-huset och sprida ut fler parkeringsplatser upp norrut längst E6:an.

"Bostadshusen i de södra kvarteren ersätts av p-hus och eventuellt butiker och kontor. Verksamheterna söder om Tomtegatan ersätts med p-hus och Gårdaskolans kvarter ersätts av bussuppställning och eventuellt kontor. Dessa förändringar bedöms sammanlagt medföra att de sociala aktiviteterna kommer att vara livaktiga trots att bostäder utgår. En bidragande orsak till en ökat social aktivitet kommer etableringen av mässhallar i Focushuset och dess förbindelse med övrig mässverksamhet väster om ån att vara. Ett allsidigt utbud av olika användningssätt i området bidra till en god stadskvalitet som även bedöms som positivt för trygghet och säkerhet."

Texten ovan är planens förhoppningar. Men för att kunna uppfylla önskemålen i den nya översiktsplanen ställs de inför flera utmaningar i skapandet av detaljplanen:

"...södra Gårda [är] idag en stadsdel – med ett varierat innehåll av bostäder och verksamheter, tätt blandade. Södra Gårda uppfyller alltså de krav och önskemål som vi i dag har på en centralt belägen stadsdel i Göteborg som de kommer till uttryck bl a i kommunens översiktsplaner. En etablering av utställningslokaler för Svenska Mässan i Focus-huset kommer inte att innebära att Södra Gårda blir ett område. De konsekvenser denna etablering för med sig i form av nybyggnad av P-hus öster om Fabriksgatan som ersättning för bostäderna och verksamhetslokalerna som nu finns innebär inte heller att södra Gårda blir ett område. En tendens mot detta undviks om denna nybebyggelse kan innehålla ett antal m2 kommersiella lokaler. Ett scenario: Focus-huset innehåller utställningslokaler för Svenska Mässan sammanbyggt med en vacker förbindelse över Mölndalsån. Attraktiva parkeringsmöjligheter i vackert gestaltade P-hus finns öster om Fabriksgatan. I ett sådant scenario kommer södra Gårda att få en helt annan roll som en betydande entrépunkt för hela det sk Evenemangsområdet. Att södra Gårda då är en attraktiv och vacker stadsdel som lever hela dyg-net är av vital betydelse inte enbart för Evenemangsområdet utan för hela sydöstra centrala Göteborg. Det finns självfallet en kritisk gräns för när södra Gårda upphör att vara en stadsdel och istället blir ett område. Var denna gräns går är svårt att ange. Vi vill i detta program väcka denna för södra Gårda och för sydöstra Göteborg väsentliga fråga."

Tyvärr är jag rädd för att den kritiska gränsen redan är nådd och kanske även passerad. för stadsdelen. Det tycks svårt att genom en vacker övergång över Mölndalsån för mässans besökare och nya kontorslokaler kan rädda södra Gårda som stadsdel. Kontorsarbetare var la de som skulle göra Lindholmen Science Park till en tummelplats dygnet runt, eller hur var det? Även om det står något om det på dess hemsida, tänker jag mer på kontorsmiljön i Office Space...

Jag säger inte att Svenska Mässan skall stoppas för att rädda några nedgångna gamla kvarter (de är förstås nedgångna av delvis just den anledningen). Stora aktörer får alltid sin vilja igenom, förr eller senare. den stora utmaningen är hur det skall uppstå nya blandstadsdelar för människor och småföretag som kompenserar för dem som försvinner. I skuggan av en söndagspromenad väntar jag fortfarande på en tillfredsställande lösning på den utmaningen.

Historiska historieböcker i skuggan av ett val

"Det förra sekelskiftets historieläroböcker hade en klar kronologi och tydliga aktörer som drev utvecklingen framåt med makt som främsta motiv. I deras historiska berättelser var nationens öden den självklara tolkningsramen, staten den centrala arenan och kriget ett äventyr."

Citatet ovan är hämtat från det första stycket i lektor Per Eliassons artikel Under Strecket i SvD som handlar om skolans historieböcker förr och nu. Ett ämne till synes så banalt och enkelt att det torde varit grunden för dussintals examensarbeten för blivande historielärare på lärarhögskolor varje år. Och mycket riktigt tar textförfattaren upp några tidstypiska exempel, som Herbert Tingstens kritiska genomgång och Vilhelm Mobergs bok om det svenska folkets historia, båda från slutet av 1960-talet. Detta följs av några mer moderna exempel som följt med konstruktivismens intåg i elfenbenstornen.

Men låt oss lämna diskussionen om didaktik och historieämnets roll därhän och låt oss vända oss mot nutiden. Den som är intresserad kan använda länken. Ta istället och läs det första stycket igen, men istället för läroböcker, tänk amerikanskt presidentval. Jag måste säga att jag i mycket försöker undvika detta ämne, även idag. För på så många sätt påminner såväl de mer eller slipade kampanjstrategierna som experternas analyser mig allt för mycket om andan i det tidiga 1900-talets läroböcker.

Vem är den krigarkonung som skall stiga ut ur rök och damm och rädda oss!?

Läser bok, återupptäcker spel och förlorar min dator

På grund av min New York-resa köpte och läser jag en bok om stadens historia från Nya Amsterdam och fram till 1960-talet, "The Epic of New York City" av Edward Robb Ellis. En rätt trevlig och intressant skildring som i en hyfsat avslappnad prosa förtäljer om såväl högt som lågt, detaljer såväl som de stora dragen.

På grund av bokens inledande kapitel kring områdets kolonisering kom jag att tänka på det gamla Microsoft-spelet Colonization från 1994. Då jag tidigare spelat det på PC, för vilket det fungerare rätt bra trots byte av operativsystem, tänkte jag att jag skulle leta reda på det. I och med detta upptäcker jag att de släppts en ny uppdaterad version. Precis som Colonization från 1994 var en utveckling och anpassning av Civilization är den nya versionen en anpassning av Civilization IV. Samtidigt var det på många sätt sig likt och efter att jag fått tag i spelet så var det inte svårt att komma in i det. Samtidigt har man en del hjälp av att vant sig vid spelets koncept och kontroller sedan det första Civilization.

Tänkte att min bättre hälft, som aldrig tycks gilla samma spel som jag gör, att detta lite pilliga strategispel kanske kunde vara något som hon skulle gilla. Tyvärr visade det sig vara så, för nu får jag inte längre ha min dator ifred. Hon läser aldrig böcker som jag rekommenderar eller bara fnyser åt dem, så hur skulle jag kunna tro att hon faktiskt skulle ge det en ärlig chans!

Det blev därför mitt öde att ägna söndagen åt att se på Brommapojkarna mot Örgyte och annan skitteve när man lite trött och seg mest ville sitta framför datorn och spela Colonization eller till och med blogga. Boken väger för mycket för att hålla uppe när man är lite söndagstrött.

Shoppa tills du dör!

Det är ytterst sällan jag ser på tevenyheter nuförtiden men idag råkade jag hamna framför Aktuellt (länk). Ungefär tio minuter in i programmet görs en fördjupning om att,trots en vikande konjunktur och finanspanik, så går byggandet av nya gallerior för full fart runt om i landet. inte minst i Stockhol. det är i första hand bilburna köpcentrum utanför städerna. Enligt flera som intervjuas i programmet är troligen en utslagning av några av dessa att vänta, kanske framför allt på bostadsnära, små centrum. De mindre förortscentrumen således.

Någon kund dillar om att det är bra med än fler gallerior, det blir ju närmare så resonerar hon. "Intressant" sätt att resonera...

Du sköna nya värld!

Bortsett för mitt personliga förakt för bilburna shoppingmeckan ute i spenaten så är det förstås tveksamt om detta kommer bära sig. Att det inte går bra för alla gallerior och köpcentrum torde vi alla ha sett någon gång. Gepe har vid några tillfällen rapporterat om gamla slitna köpcentrumet Eken som har flera tomma lokaler och hela Kållered Köpstad torde la ligga lite risigt till - trots närheten till IKEA. Det går också att gå in och kolla på bilder från Slagsta Stands tomma köpcentrum på Jörnmarks sida, krossad i konkurrensen med något närliggande köpcentrum med det minst sagt fåniga namnet Heron City. Även om marknaden växer - och i nuläget är la det tveksamt - så tycks nyetableringen vara än större.

Måhända går det att tala om Schumpeters kreativa förstörelse, att förändringar i beteende, efterfrågan och förhållanden överhuvutaget medför att existerande strukturer (och byggnader) förfaller medan nya växer fram. Det är dock, som jag ser det, prekärt att det inte tycks finnas något hinder för dessa Shoppingens Gated Communites att få byggtillstånd och framdragna motorvägar medan svenska stadsmiljöer drabbats av ett rigor mortis där varje initiativ skall dras i långbänk och regleras. Det är la knappast en högoddsare att innerstadshandeln inte direkt gynnas av att än mer bilburna köpcentrum poppar upp som giftsvampar på den asfalterade landsbygden.

---
Samtidigt som bygget i bostadsbristens Sverige begränsas till köplador har Spanien nu gått in i väggen med en sprängd fastighetsbubbla. I dagens program från Radiokorrespondenterna på SR (webbradio, tre minuter in) förtäljer om stora områden med ungefär 600 000 bostäder nya bostäder som står tomma, ofta hela områden.

Att ankomma Gotham City

När jag nu spenderat drygt två veckor, med ett avbrott för resa mot Boston, kan jag förstås inte lämna detta utanför min blogg. Jag har förstås redan skrivit lite om det hela i korta och sammanfattade inlägg - i första hand avsett för vänner och släktingar - men när jag nu är tillbaka i Götelaborg finns det tid för mig att skriva lite mer om vissa detaljer som intresserat mig. Desstom har jag ett visst bildmaterial att ösa ur. Jag kanske skall säga på förhand att om bilden är bra så kan läsarna utgå från att den tagits av min bättre hälft. I vissa fall kommer jag även använda mig av bilder stulna från internet, det är inte alltid man har tid att ta foton, eller så har jag kanske glömt kameran (så är fallet för inlägget nedan om Penn Station).

Med två längre vistelser i staden som aldrig sover kan jag nog vi det här läget låtsas att jag har en hyfsad koll på den. För än mer vana resenärer och de som eventuellt bott i staden kanske mina intryck är de av en nykomling från Hicksville, men intrycket att ankomma New York City de fösta gångerna är nog snarlika för de flesta. Mina två ankomster har varit i det närmaste identiska:

Båda gångerna har jag landat vid Newarks flygplats i New Jersey och tagit mig in till staden via tåg; NJ Transit till Penn Station. Pennsylvania Station i New York City är en extrem plats att besöka med jetlagg och en gigantisk väska. De flesta städer som jag ankommit med tåg har oftast inneburit en tids vyer av nedgånga industri- och/eller bostadsområden - detta stämmer för såväl Washington DC som Varberg City. Vid ankomst till New York och Penn station är det delvis lite annorlunda. Det nedgånga och slitna finns där, men kallas New Jersey och är inte alls någon del av New York. I det flesta fall finns det inte ens med på kartan i varken guideböcker för turister eller på infödingarnas egna kartor. Sedan kommer en lång tunnel under Hudsonfloden bara för att anlända under jord mitt i staden.

Spåren in till Penn Station

Det fullpackade tåget anländer två våningar under jord och människor sprutar ut och hastar upp för trapporna. Som byfåne med stor väska dras man genast med i storstadens tempo, med eller mot sin vilja, och sugs upp, stretandes med sin stora och otympliga amerikakoffert. En trappa upp lugnar det ner sig lite - relativt sett - och man kanske hinner ta några djupa andetag innan strömmen spyr upp en på 34th Street utanför. Rakt ut bland ännu fler jäktandemänniskor, gula taxibilar som kommer från alla håll och skraporna i midtown som tonar upp sig. Kring sig hörs en kakafoni av biltutor, polisvisslor och ropen från gatuförsäljare. Välkommen till en världstad!

Du kommer inte vara ensam. Penn Station, som tar emot långväga tågresenärer med Amtrak såväl som tågpendlare till och från New Jersey (NJ Transit) och Long Island (LIRR) samt tunnelbaneresenärer på flera linjer har 600 000 besöka per dag. Just det, ett Gross-Göteborg om dagen, tusen personer per nittionde sekund! Det är mer än det dubbla gentemot USA:s näst med besökta station, Union Station i Washington DC.

Gamla Penn Station på 1910-talet

Som det ser ut nu är stationen en del av ett komplex med Madison Square Garden och Pennsylvania Plaza. Så har det inte alltid varit, stationen från 1910 revs och byggdes om under 1960-talet. Det var enligt många en skandal att riva om modernisera den gamla stationen och den nuvarande stationen kan ses och upplevas att vara lite som en katakomb i jämförelse med Grand Central Stations pampiga inre. Andra såg det dock som en nödvändig modernisering i samband med det minskade långväga tågresandet under efterkrigstidens bil- och flygplansålder. Dessutom var marken, och luften, eftertraktad för bokstavligt talat högre exploatering. I efterhand har detta inte varit ett populärt beslut, men efterklokheten är som vanligt större än framsikten.

Grand Central Stations hjärta

---

Jaha, ett inlägg om New York. Varför dillar jag då om Läderlappens hemstad i titeln undrar kanske någon. Jo, innan Gotham blev läderlappens - eller batman, som ungdomarna kallar honom - hemstad (till en början bodde även läderlappen i NYC) var det ett smeknamn på New York. Det var satirikern och författaren Washington Irving som i en serie satiriska skrifter år 1807 gav staden detta namn. Namnets ursprung står att finna i den lilla byn Gotham i Nottinghamshire, England och en än äldre humoristisk berättelse från 1400-talet. Jag har stött på lite olika tolkningar av denna berättelse, men i grunden handlar det om att Kung Johan I (Prins John från Robin Hood alltså) hade som avsikt att bygga något (väg, jaktslott etc) i byn. Byborna förstod att i slutändan skulle det vara de som skulle tvingas utföra arbetet och underhållet. För att slippa detta låtsades de vara imbecilla tokskallar. Under denna tid ansågs galenskap vara smittsamt och kungens män gav sig av fortast möjligt. Hemorten för denna svejkism blev överförd till New York a la Grönköping av Washington Irving, som också bland annat skrev under pseudonymen Knickerbocker. Många tog verken under detta namn på allvar och namnet blev med tiden ett smeknamn på Manhattanbor. Han är också mannen bakom Legenden om Sleepy Hollow.

Gotham City

---

Gotham har 1600 invånare, New York har nästan 20 miljoner boende. Det tar i runda svängar två minuter för Gothams invånare att sväljas upp av Penn Stations folkström.

---
Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn ligger ett stenkast från där jag bodde under min nyligen avslutade semester och är ett av områdets huvudgator med många affärer.

Knickerbocker Avenue, Brooklyn

Ordens bedrägliga tvetydighet

Bläddrade lite ointresserad igenom morgonblaskans första del tills jag kom till debattsidan och satte det blaskiga automatkaffet i halsen; Göteborg ska bli en trädgårdstad. Så nu har det redan vänt, tänkte jag, de försiktigt urbanistiska tankarna i stadens nya översiktsplan skall redan slås tillbaka. Långt innan dess ord verkligen fått någon effekt bortsett från några hyfsade kvarter på norra älvstranden.

Efter att automatkaffet åkt upp ett varv från fel strupe och ner igen, genom rätt strupe denna gång, förstår jag att inläggets författare inte alls lägger samma betydelse i ordet trädgårdstad som jag gör. Istället är det något om Göteborgs trädgårdar som gjorde en satsning i somras.

Det här är verkligen något till synes harmlöst. Författaren har inte riktigt samma begreppsvärld som jag och skapar förvirring och kanske ilska fast det egentligen är ett missförstånd. I skriven form har det föga betydelse då jag bara behöver några rader för att förstå mitt misstag. Hade vi stått ansikte mot ansikte kanske det däremot blivit en otrevlig dialog. Allt på grund av ett missförstånd

Det är inte precis frågan om ett uttänkt exempel nyspråk, där positiva ord koopteras för ett annat syfte. Kommer att tänka på en scen på ett seminarium på universitetet för ett antal år sedan. Ämnet var invandring och det hade blivit lite på modet att diskutera alternativa ord för invandrare, som ansågs negativt befläckat. Ett av dessa ord som föreslogs var nysvenk, vilket fick den äldre och beläste seminarieledaren att irriterad att skruva på sig på samma sätt som jag säkerligen gjorde när jag läste rubriken i gepe.

Det där med människans förmånga att kommunicera. Kommer att tänka på filmen Yrrol som i så mångt och mycket handlar om människans tillvaro i stor utsträckning handlar om individer som inte lyckas nå ut till varandra; du lyssnar ju inte! Men du hör ju inte! Men du lyssnar ju inte!

---
Nyspråkets retorik är dock verkligen ett levande begrepp i Göteborgs stadsbyggnadsdebatt. Där kan ett bilburet köpcentrum bli blandstad i Sannegården och ett miljonprogram redux bli Kvibegstaden.

---
Ett akademiskt uttryck för nyspråk är Sapir-whorfs-hypotes, som jag skrivit om tidigare.

---
Nysvenska rörelsen var och är (?) en krypofacistisk rörelse från förra århundradets mindre muntra sidor.

---
Trädgårdstaden som idé uppkom under slutet av 1800-talet med Ebenezer Howard som portalgestalt och förespråkade ett tämligen reaktionär och lite naiv stadplanering vars derivat ligger bakom många av den nutida storstadens problem med tråkiga förorter och långa avstånd.

---
Ordet invandrare ersatte ordet utlänning någon gång på 1970-talet för att det förra ordet ansågs negativt befläckad och att in- ansågs mer positivt än ut-.

Lärare och förintelsen

Hörde på radion om hur okunniga svenska lärare skulle vara om förintelsen. Med tanke på gårdagens gnäll om de utbildade men obildade kändes detta nästan som ett tidens tecken. Att detta är ett verk av Forum för Levande historia - som fått en hel del utrymme på denna blogg då de haft fräckheten att inte ge Svenska Dagbladet tolkningsföreträde i frågor kring förtrycket i Sovjet - blev det speciellt intressant. Här skall gnällas och neggas, tänkte jag.

Efter att nu har skummat igenom Anders Langes rapport om enkäten till lärarna måste jag säga att min bild delvis ändras. Det är sant att rapporten visar att kunskapen om detaljer kring förintelsen är lite si och så, men det är också en gediget genomförd undersökning om så mycket mer. Ja, det är i alla fall mitt intryck efter att ha hoppat runt och läst lite här och där. Kanske framför allt är det inte just och endast lärarnas kunskapsnivå som är i fokus:

"För Forum för levande historia är det glädjande att lärare generellt anser att undervisning om förintelsen är viktig. Mer än varannan lärare anser att denna undervisning är lika viktig som andra moment, 47,2 procent tycker att den är viktigare. Eleverna är motiverade till undervisning om Förintelsen, nästan 90 procent av respondenterna bedömer elevernas motivation som medelstark eller hög. Lärarna märker inte heller av någon större ”trötthet” inför frågorna hos eleverna. Det är också glädjande att fyra av fem lärare anser att undervisning om Förintelsen fungerar bättre än andra ämnen som ingång för att diskutera moraliska och etiska frågeställningar med elever. Detta stämmer väl överens med Forum för levande historias erfarenhet av arbetet med dessa frågor."

Istället är det den här delen som media tycks koncentera sig på:

"Av de 5 081 lärare som svarade på enkätundersökningen var det endast två som svarade rätt på samtliga kunskapsfrågor. På frågan om andelen judiska barn som dödades under andra världskriget svarade endast 1 av 20 lärare rätt: att mer än 80 procent av alla judiska barn i Europa dödades. I en annan fråga fick lärarna svara på vilka läger som ”byggdes huvudsakligen för att mörda judar”. 95 procent identifierar korrekt Treblinka som ett utrotningsläger. Men oroväckande många lärare i historia svarar fel på några av de andra lägren. Exempelvis är det bara 61 procent som svarar rätt på det sovjetiska lägersystemet Gulag och bara en av tio känner till att Dachau inte var ett utrotningsläger för judar. Dessa resultat visar tydligt på behovet av fortsatta insatser för att utbilda och informera om Förintelsen, folkmord och andra brott mot mänskligheten."

Jag kan förvisso hålla med att nivåerna på kunskaper är lite si och sådär och att lärare skall ha bättre kunskaper generellt än människor i allmänhet men även jag tyckte att frågorna var tämligen svåra och jag har ändå läst en hel del om förintelsen. Är det verkligen så viktigt att lärare kan hålla reda på exakt vilka läger som var koncentrationsläger och vilka som var förintelseläger? Att flera tycks blanda ihop Gulag är lite mer oroväckande.

Vad jag tyckte var mest beklämmande var dock detta:

"40 procent av lärarna som svarade på enkäten hävdar att de inte fått någon undervisning om Förintelsen under sin grundutbildning medan bara knappt 5 procent påstår sig haft mer än 10 timmars undervisning. Rapporten visar att det finns ett tydligt samband mellan mängden extra utbildning om Förintelsen, som lärarna skaffat sig efter studierna på lärarhögskolan, och deras kunskaper om ämnet. Utbildningen på lärarhögskolan tycks däremot inte ha nämnvärd inverkan på kunskaperna. Detta resultat är oroväckande: samtidigt som en stor andel bland lärarna rapporterar att de inte fått någon, alternativt mycket begränsad, utbildning om Förintelsen under sin studietid, förefaller den utbildning de fått ha en nästan omärkbar kunskapshöjande effekt."

Det talas om utbildningsinsatser och brister på lärarhögskolan (nähä, vilken chock!). Samtidigt är det en sedan några år en utsliten klyscha att vi lever i ett kunskapssamhälle. Är det då inte inte allas och inte minst lärarnas - som ändå har den roll de har som kunskapsförmedlare - att konstant hålla sig uppdaterad och på eget bevåg skaffa sig kunskaper? Då vi beaktar att just levande historia i sin kampanj för ett antal år sedan delade ut en bok till alla skolelever som på ett bra sätt sammanfattade förintelsen torde la inte lärarna ha problem att hitta material till självstudier.

---

Tyckte det var kul att Lange använde sig av såväl Principal Components Analysis och en för mig okänd metod som kallas MCA, Multiple Classification Analysis, en multivariat analys som tillåter användande av såväl ordinala som nomiala data bland de oberoende variablerna. Jag är intresserad av statistiska metoder, men stöter man inte på dem i sitt arbete så är det inte precis lätt att följa med och lära sig mer genom dagstidningarna.

Jag utgår förstås från att detta tillägg är det som framförallt engagerar mina läsare!

Alla dessa folkgrupper

Jag har inte skrivit något om den pågående konflikten i Kaukasus. På samma sett som den eviga konflikten i mellanöstern har jag efter år av läsande, tänkande och argumenterade kommit fram till slutsatsen att alla ståndpunkter är ohållbara i konflikter som dessa. Att sitta på min ända och sitta här och skriva om hur saker och ting förhåller sig på en plats jag aldrig varit på skulle kännas minst sagt förmätet.

Tyckte dock att Torgny Hinnemos genomgång i Svenska Dagbladet var en befriande enkel genomgång av huvudlinjerna i de konfliker som löper samman i Kaukasus. Rysslands imperieamibitioner, oljan (en tidig oljeledning drogs från Kaspiska till Svarta havet av familjen Nobel) Georgiens behov av att hävda sin maktsfär mot minoritetet, den dåliga relationen mellan Nato och Ryssland och så alla dessa folkgrupper som aldrig tycks lämna sina dalgångar.

"Förutom knappt fyra miljoner georgier, som utgör omkring 80 procent av befolkningen, finns här också megrelier, svaner och lazer som talar språk som står georgiskan nära. Imerelierna, gurierna och adzjarerna har georgiska som modersmål men ändå egna identiteter, adzjarerna därför att de av tradition varit muslimer till skillnad från de kristna georgierna. Dessutom lever här några hundra tusen armenier, azerier, osseter och tiotusentals abchazier och greker och några andra mindre folkspillror. Därtill kommer inflyttade ryssar och ukrainare."

Alla dessa folkgrupper som finns i de stora makternas gränsområden i den gigantiska euroasiska landmassans mitt är för mig något spännande och intressant. På ett av de följande uppslagen i tidningen finns en färgkarta som försöker få med alla olika folkgrupper i Kaukasus. Trots att jag ofta är lite nyfiken för området och läst en del är det omöjligt att komma ihåg hälften av dem. Bad är det egentligen som utmärker en gurier? Jag har la i och för sig varit skeptisk gentemot nationell identitet sedan jag läster Eric Hobsbawms "Nationer och nationalism sedan 1789" men bara en sak som att det finns två små enklaver med greker! Jag trodde att de sista grekerna försvann från området i samband med Grek-turkiska kriget 1920-22 men inne i det unga Sovjet, där georgiern Iosif Dzjugasjvili var folkkommissarie för nationalitetsfrågor, har de alltså överlevt. En barnslig del av mig vill ta tag i dessa greker, och många andra av dessa för mig främmande och exotiska folkgrupper, för ställa dem i ett museum.

Det är en lyx att kunna sitta i ett land som inte varit inblandad i en väpnad konflikt sedan Napoleonkrigen och ha sådana barnsliga idéer.

---
Länk: Karta över folkgrupper i Kaukasus