3,50 i takhöjd - ja, tack!

Det verkar vara lite segt på gepe-redaktionen. Det är kanske så man egentligen skall tolka den korta artikeln om en dyr lägenhet i Vasastan; journalisten sitter och slösurfar på Boplats Göteborg för att hitta något att skriva om.

På Boplats Göteborg ligger nu en central sexa för 21 000 kronor i månaden ute. Hyran är fortfarande preliminär men man får både fungerande kakelugn och diskmaskin. Och atmosfär får man anta. Rum i fil, vackra tak och parkettgolv utlovas i annonsen.

Kanske inte journalistikens finaste ögonblick att sitta och skriva artiklar om bostadsannonser, men i alla fall (att skriva ett blogginlägg om det är i sin tur kanske inte den så kallade bloggosfärens finaste ögonblick heller). Det låter måhända mycket med 21 000 för sex rum på 244 kvadrat. Fast det är i och för sig sex rum, kanske något för ett kollektiv? Det blir ju bara lite drygt 4000 per skalle i snitt om man är fem och då för man ändå ett gemensamhetsrum över. Det är inte så fruktansvärt med beaktande av läget och annat:

Roland Jenefeldt jämför med nyproducerade lägenheter och konstaterar:
- De är nästan lika dyra per kvadratmeter men här får man kakelugnar, 3,50 i takhöjd och en unik hundraårig miljö.

Det här är faktiskt billigare än...

Min far hyrde under några år en lägenhet med utsikt mot Vasaplatsen. Takhöjden var sådan att man nästan fick näsblod; luften blev änna så tunn när det var så mycket rymd att fylla. Nuförtiden säljs nybyggda lägenheter med ord som öppen planlösning, ljust och luftigt men i princip aldrig med annat än 2,40 i takhöjd (dock så i Amhult!). Det är ingen slump att alla innertak är vita, det ger en känsla av rymd. Visuella effekter i all ära, men inget slår egentligen verkligheten.

...det här!

Satte med mig och slösurfade (sic!) på boplats och efter lite uträkningar visar det sig att det faktiskt blir billigare per kvadratmeter (för att inte tala om per kubikmeter!) än en hyreslägenhet i Trädgårdstaden Amhult. Nu skall jag inte hacka ner på trädgårdstaden som koncept och idé. Upptäckten tarvar dock en jämförelse av de kvalitéer som man som hyresgäst får i dessa båda exempel:

- Amhult är 12 km från Brunnsparken, Vasastaden 1km
- Amhult har gräsmattor och buskiga klippor, Vasastaden har (i detta fall) utsikt mot Vasaparken
- Amhult har ICA Maxi, Vasastaden har innerstadens utbud av handel, matställen och kultur
- Amhult har impediment och rondeller, Vasastaden har spårvagnstrafik och gångavstånd
-Amhult har (faktiskt) 2,60 i takhöjd, Vasastaden 3,50
-Amhult har (antagligen) fuskparkett, Vasastaden har äkta parkett

Länge leve bruksvärdessystemet, jag flyttar imorgon! Under tiden undrar jag om någon kan låna mig en hundralapp till nästa vecka?

Professor emeritus angriper sociala bostadsenklaver

På söndagens GP Debatt genomför professor emeritus Sören Olsson med sin penna en dekapitering av byggandet i Göteborg. Han menar att den modernistiska planeringen nu gått vidare till att bygga enklaver till rika och kritiserar bostadsenklaven som idé. Som han - och även jag - ser det har byggandet av bostadsenklaver fortsatt, trots en fördröjd ny översiktsplans (ÖPXX) lovord om den goda blandstaden.

"En omväxlande, varierad stad med ett attraktivt folkliv och blandad befolkning, så skulle en stad byggas.

Men så har det inte blivit. Enklavplaneringen har fortsatt med stora områden av likartade hus och upplåtelseformer, skilda områden för verksamheter och boende och svaga samband mellan enklaven och omgivningen. Så ser det ut på Norra Älvstranden och i de så kallade trädgårdsstäderna, som Amhult i Torslanda ."

Citat från GP Debatt

Jag kan inte annat än hålla med. Trots en het och livlig debatt på de platser som folk har en relation till kan bostadsbolagen i mångt och mycket fortsätta bygga upp enklaver. Just för att de är enklaver som byggs på en gång utan pardon mot eventuell tidigare bebyggelse är varken någon nimby-granne eller yimby-anhängare som har förmåga att klaga på att det byggs bostäder i bostadsbristens Göteborg.

"Ett skäl till utvecklingen kan ju vara att människor vill bo i ett område med andra i samma situation, att man söker sig till likar. Till viss del är det säkert så. Men många uppskattar också mer varierade miljöer med rörelse och omväxling och ett intressantare liv vid gator och andra offentliga miljöer. Just det som brukar uppfattas som ett stadsliv och som gör miljöerna attraktiva också för besökare.

Det kan te sig billigt och rationellt att ett fåtal stora aktörer bygger likartade byggnadsmassor och att infrastruktur byggs ut i ett svep. Så har man en vana att agera sedan tidigare. Men det är handlingsmönster och tankestrukturer som skulle behöva brytas upp. Småbyggare, långsamt byggande, bevarande av existerande bebyggelse, blandning av verksamheter och boende, blandning av hustyper, lägenheter och upplåtelseformer borde få ett större utrymme."

Citat från GP Debatt

Ifrågasättande av stadens grönområden

Lite till min förvåning har Svenska Dagbladet - som allt som oftast bespottas för sin sin på stadsplaneringsfrågor på yimby.se- publicerat en artikel hur de gröna lundar som omger alla moderna kvarter och förorter nu ifrågasätts i förtätandet av Stockholm.

Jag har tidigare lyft upp dessa grönområdets betydelse, bland annat här. Medan synen på trädgårdsstaden gav oss den menlösa gräsmattan så gav oss tanken grannskapet barriärer mellan olika områden. Idén är måhända inte så konstig. I och med den kraftiga urbaniseringen så ville en del återskapa (?) en idealiserad bild av ett mindre samhälle i storstaden. Ett antal tusen inom samma område skulle slussas till ett lokalt centrum för sina dagliga behov av konsumtion, fritid och kultur. Nu blev sällan resultatet så som många hoppades, istället för att skapa gemenskap i de nybyggda områdena krossades genmenskap i de gamla. Måhända är det så att inte alla samhällsproblem eller -förhållanden kan styras med hjälp av stadsplanering. Utökade möjligheter att transportera sig inom staden annat kan ha bidragit till att en sådan gemenskap blir allt svårare att skapa.

Som en del av att skapa grannskap så slöt sig de nya områden inåt mot ett gemensamt centrum. Förorterna placerades ut som öar i landskapet med lite kontakt dem emellan. Medan det nästan krävs en viss förkunskap eller en vaken blick för att märka när Haga går över i Linnéstaden är det sällan några problem att märka när man lämnar eller kommer in i en ny förort. Om inte husen ser annorlunda ut så är det nästan alltid ett brett band av park som avskiljer dem från varandra. Detta sätt att bygga skapade närhet till grönområden men ökade också avstånden i de svenska städerna och därmed minskade möjligheterna att förflytta sig till fots eller med cykel.

Innerstadens grönområden, likt Slottskogen, används mycket mer än förortens natur

Nu ställs dessa gröna lundar inför två hot. Dels så uppfattas indelningen i grannskap som segregerande istället för något som skapar gemenskap, även om bara några tiotal meter skiljer ett radhusområde från ett område med punkthus verkar det lika effektivt som Berlinmuren (det verkar dock inte hindra en del från att tro att bara det placeras ut lite småhus i skogen nära ett miljonprogram så kommer kontakter att uppstå) och dels finns det ett behov att förtäta staden vilket troligen måste göras på de gröna stråkens bekostnad (även om det förstås går att ifrågasätta hur förtätat det faktiskt blir). Dessutom verkar det som att relativt få använder grönområdena i stadens yttre områden, hundägare och motionärer kan man tänka sig. Trots det låga nyttjandet av många av de grönområden som finns i ytterområden verkar det aldrig finnas brist på människor som önskar sig mer grönska överallt, även i det som är meningen att bli en del av framtidens centrala Göteborg.

Jag gillar Keillers park, men jag är inte där så värst ofta

I princip är jag positivt till denna utveckling. Sprawl är näppeligen något som Göteborg behöver något mer av. Samtidigt finns det förstås i Göteborgs fall än så länge en hel del industri- och hamnområden i centralt läge som fortfarande ger möjligheter till en tätare central stad utan att börja fälla trän och buskar. Nu är det knappast så att segregation inte kan lösas med så enkla knep som att slänga upp några flerfamiljshus med bostadsrätter mellan villaområden och ghetton. Måhända måste vi också inse de begränsningar som stadsplanerandets förmåga att på ritbordet komma fram till den ideala staden samtidigt som vi behöver lära oss av våra misstag.

Caldenby om Frölunda, eller i alla fall nästan

Efter förra veckans äventyr i Frölunda återvände jag till detta miljonprogram för att lyssna till Claes Caldenbys föreläsning om tankar bakom Frölunda. På med tropikhjälmen bara för nu bär det av mot sydliga breddgrader på andra sidan göta älv!

Caldenby är professor i arkitekturens teori och historia på Chalmers. Han har bland annat, med en rad andra personer, skrivit boken Guide till Göteborgs arkitektur som man kan få tag i på de flesta bokhandlar och museum* vari det ges en utförlig beskrivning om många byggnader och områden i Göteborg med omnejd till ett vettigt pris.

Norra Guldheden

Egentligen handlade föredraget inte så värst mycket om Frölunda. Snarare var föredraget i mångt och mycket fokuserad på Göteborgs stadsplanechef under perioden 1943-1953 Tage William-Olsson (även mannen bakom Slussen i Stocholm) som Caldenby forskat en hel del kring och som på många sätt var involverad i ett tidigt skede i Biskopsgården, Kortedala och Frölunda (i första hand Järnbrott) och hade ett stort inflytande över framförallt Guldhedens folkhemsfunkis.

Vad som framförallt var intressant var två vägledande idéer som ledde fram till dagens miljonprogramsområden: Trädgårdstaden och grannskapsenheten som den naturliga utgångspunkten för stadsbyggande och planering. Det finns i tankarna kring dessa båda begrepp många samband med det föredrag från förra besöket i Frölunda där Sven-Eric Liedman diskuterade den goda staden. För det första ville man få del av fördelarna av både stad som landsbygd och bygga upp så grannskap i staden runt ett gemensamt centrum. Idealet blev "hus i park" - som det brukar uttryckas på yimby - som försökte anpassa sig efter landskapet (W-O var mycket förtjust i att bygga långa, svängade hus längst med höjdkurvorna i landskapet) och med ett strategiskt placerat område för affärer, service och kultur omgivet av stadsdelens högsta hus (Guldhedstorget, Dr Fries torg, Axel Dahlströms torg...). Dessutom skulle trafiken ledas runt grannskapet som så att säga blir en självständig ö i motsats till en mer traditionell stadsbild där grannskapen går in i varandra och trafik och funktioner inte är separerade.

Ebenezer Howards tre magneter som visade fördelar med stad, landsbygd och trädgårdstaden

Det sägs att vägen till helvetet är kantat av goda avsikter. Nja, jag kanske överdriver, men ni förstår vad jag menar. De flesta försök att kombinera trädgård med stad har i många avseenden misslyckats och blivit hybrider som inte riktigt gett någon av fördelarna men en del av nackdelarna. Samtidigt har grannskapsenheten sällan slagit rot, ett områdes invånare har fortsatt att använda sig av hela staden för att få varor, service och kultur och de lokal centrumen har ofta blivit tråkiga spillror av den bakomliggande tanken.

Subjektiviteten i ovanstående inlägg är helt min, Caldenby höll sig tämligen objektiv. Vågade dock beröra frågan som väckts av Mark Isitts båda artiklar. Caldenbys tolkning är att Mark Isitt frågar efter en stark man och att W-O var sin tids starke man. Om det är något som skulle funka idag sa han att han vill låta vara osagt.

*Rykten förtäljer om platser norr om Kungälv, söder Va'bäj och öster om Partille i de vilda p-bönnernas land där det finns andra bokaaffärer och muséer - även om det är något jag starkt betvivlar- som kanske inte har boken .