Kompetensen, arbetslösheten och Volvo PV

Läser i SvD:s näringslivsdel att Volvo säger att de kanske tvingas flytta till Kina för att de råder brist på rätt kompetens i Sverige. Personalchef Björn Sällströms påstående fylls på av Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svanqvist och Kristina Scharp på Svenskt Näringsliv. Trots en hög arbetslöshet (8,8 procent enligt SCB) skulle det alltså inte gå att få tag i kvalificerat folk. Som vanligt är det lösningen på krisen i befolkningsfrågan, jätteproppen Orvar, som hotar och är en del av det tilltagande problemet där det inte utbildas ingenjörer i nog för att ersätta pensionsavgångarna.

Jag kan inte ett smak om arbetsmarknaden för IT-tekniker och ingenjörer men noterar att även bransch jag kan en del om tas upp i artikeln:

Det är inte bara högkvalificerade jobb som är svåra att tillsätta. I publiken [i Almedalen] finns Roger Albrecht med ett städföretag i Visby med 24 anställda.
–Vi skulle kunna vara dubbelt så många. Men det har inte gått att hitta rätt kompetens till den här ändå ganska enkla branschen, säger han.

Städjobb och andra jobb med liknande (låga) kvalifikationskrav har jag haft ett antal. Som framhävdes i en SN-rapport för en tid sedan så förmedlar en arbetsförmedlare mindre än ett arbete i månaden. Att sosse-fästet AMS ombildades till Af tycktes inte likt viftande med ett trollspö lösa alla arbetsmarknadens förmedlingsproblem. Likaledes har jag aldrig fått ett sådant jobb via Af utan via kontakter eller påstötningar.

Nu är det emellertid inte mitt arbetstagarperspektiv som är i fokus här, utan arbetsgivarperspektivet - hur finna kompetens? Genom ostrukturerad deltagande observation har jag kunnat notera hur företag som jag (och vänner) arbetat på hanterar sin rekrytering och det är föga imponerande och utfallet verkar snarare vara ett resultat av tur snarare än skicklighet och god bedömningsförmåga. Tror faktiskt inte Af skulle göra ett sämre urval om företagen vänder sig till dem. Samtidigt finns det en många rekryteringsföretag som tycks kunna leva gott på dessa transaktionskostnader men som jag inte heller tycker verkar lyckas någon vidare. Har blivit uppringda av sådana vid några tillfällen och krasst kunnat konstatera att dessa sällan tycks veta något om något om arbetena de skall tillsätta.

Det går förstås att gnälla och beklaga sig men nog torde det i slutändan vara i företagens intresse och i deras ansvar att finna och vidareutbilda sin egen personal? Näringslivsföreträdare beklagar sig gärna över den institutionaliserade arbetskraften men är det kanske inte så att de själva är lika institutionaliserade? Det har inte varit ovanligt att företag tvingats leta reda på, utbilda och även fixa bostäder och exempelvis dagisplatser åt sin egen arbetskraft. Många av dessa uppgifter, och därmed kostnader, har numera tagits över av det offentliga. även om företag som Lernia finns och har funnits länge. Det är givetvis lätt att beklaga sig över höga skatter vid ett tillfälle och sedan beklaga sig över att det offentliga inte servar företagen tillräckligt med gratis utbildad arbetskraft.

Inte minst behövs ”mentalt stöd” från exempelvis regeringen, säger Björn Sällström och minns uttalanden om bilindustrin som ett särintresse.
–Vi skulle gärna se ett erkännande om att industrin är viktig. Andra länder värnar om sin bilindustri, säger han.

Företag kan inte förvänta sig att kompetent personal flyger in som sparvar i munnen på dem och det gör de inte ens utomlands (gräset är grönare på andra sidan). Volvo PV:s förtäckta hot om att flytta företaget utomlands är lätt att tolka som klassisk rent-seeking, där företaget vill att någon annan skall betala kostnaderna. Det finns inga gratis luncher, inte heller i Kina, även om de måhända äter sparvar.

[TV] Kraschen

har långsamt börjat upptäcka fördelen med SVT-play. Det var kanske framförallt fördelen av att de visade den amerikanska serien John Adams. Det är rätt trist att försöka följa en serie som går sent på söndagskvällen.

Under senaste dagarna har jag tittat på de tre avsnitten i dokumentären Kraschen, om bilarbetare på Volvo och Saab som blivit varslade. Väldigt enkelt men också ärligt. Det är befriande att få se en dokumentär som visar en rad vanliga men givetvis på sitt sätt unika individer som hanterar den mentala, ekonomiska och sociala utmaning det är att bli arbetslös.

Ofantligt skönt att slippa titta på tillgjorda, narcissistiska kändis-strebers med sina registerade låtsatskänslor eller deltagare i diverse dokusåpor av olika slag med sitt i förväg enligt dramaturgisk mal planerade och regisserade frammanande av känslor.

Har förvisso uttalat mig emot offentliga insatser för att rädda bilindustrin, mumlade något om Schumpeter och det mer är ett uttryck för panik en ett reellt sätt att lösa det underliggande problemet.

Därmed inte sagt att jag inte kan förstå hur det känns att bli uppsagd från ett jobb och den till synes obrytbara cykeln av apati avbrutet av påtvingade besök på den fars som är arbetsförmedlingen. Kunde med lätthet känna igen mig själv i den småbarnsfar, som efter sitt första besök på arbetsförmedlingen går och svär på parkeringsplatsen över den idiotiska så kallade handlingsplanen, ihopskriven av arbetsförmedlaren halvt om halvt över hans huvud.

För att vara helt ärlig väntade jag mig inte att bli berörd utan började mest bella för att få se lite bilder av Göteborgs turistfria platser.

Är paniken över nu?

Jag skrev en del i slutet av året om den - som jag uppfattade det - panikartade viljan att rädda biltillverkarna Saab och Volvo genom statligt övertagande. Först genom rektorn vid Handelshögskolan Rolf Wolffs uttalande, där han bland annat hävdade att det inte fanns något egentligt belägg för att staten är en dålig ägare, och därefter i en del regeringsförslag om 28 miljarder där jag inte kunde låta bli att mumla lite om Schumpeter.

Nu verkar den direkta paniken lagt sig en smula och detta manifesteras genom att en annan uppfattning ges plats på DN Debatt där två näringslivsforskare pekar på forskning som skulle visa att statligt ägande skulle vara skadligt för biltillverkarna.

Vad de åsyftar är att statliga företag, som inte har monopol eller agerad på en marknad med svag konkurrens, i regel lyckas sämre än andra. Kärnan till denna fakta torde stå att finna i de oklara mål och målkonflikter som offentliga ägare ofta uppvisar och ställs inför.

Om staten tar över kan vi la börja tillverka riktiga Volvobilar igen!?

Att statliga företag lyckas sämre sett från marknadens perspektiv än från detta perspektiv inte konstigt och behöver inte heller i sig vara ett argument mot statlig ägande i princip. Att en offentlig aktör ser till externaliteter som marknaden inte behöver bry sig om kan ibland vara ett argument just för offentligt drivande av olika verksamheter. I fallet med Volvo och Saab skulle dock effekten i första hand bli att med argument kring arbetslöshet och kris låsa fast stora delar av västsvenskt näringsliv i ett övermoget marknadssegment (Den svenska bilen biter, ur vägen GMiter!) och bromsa in en måhända smärtsam men nödvändigt strukturomvandling för att de politiska parti som skriker högst vill vinna några röster i Trollhättan.

Nä, jag jobbar varken för Volvo eller Saab - hur kunde ni veta det?

---
Lustigt nog använder det en Sifo-undersökning (med 49 procent nej till statligt övertagande och endast 36 procent för) som ett argument för att expertisen har rätt. varför skall vi lyssna till experten om pöblen ändå svarar rätt genom någon osynlig hand?

Ingen vill lyssna till Schumpeter

Vid osäkra förhållanden är det möjligt att även en god investering ratas av kreditgivare på grund av svårigheterna att spå i kaffesumpen. Men vem säger att staten har någon aning? Det är en populär uppfattning att den ekonomiska verkligheten rör sig i konjunkturcykler av olika längd och form. En del är måhända lika verkliga som kanaler på Mars. Att världsekonomin idag befinner sig i en recession kan vi dock vara enade om. Det är också tydligt att denna ekonomiska situation har haft tydliga efterverkningar på den ekonomiska politiken.

Jag kommer (långt ifrån osökt) att tänka på ekonomen Joseph Schumpeters teorier om kreativ förstörelse. Vid perioder av snabba och innovativa förändringar förstörs samtidigt stora värden av befintligt kapital. Frågan för dagen är på vilken sida den svenska bilindustrin befinner sig; kreativ eller förstörd. Är det frågan om det senare är dagens regeringsbeslut inte bara kostsamt utan måhända även direkt skadligt.

Efter en lång tids tjat verkar nu den svenska regeringen bestämt sig för att just de och ingen annan har förstått vilken god investering den svenska bilindustrin är. Eller, flera har påstått det - men inte kunnat eller velat underbygga sitt påstående med ett par miljarder. Alla andra länder gör det ju också, så varför skall vi våga göra annorlunda tänker regeringen och slänger ner en säck med pengar i önskebrunnen.

Nu skall därför totalt 28 miljarder ges bort på ett bräde till en industri som ingen vet om den kommer att finnas kvar i nuvarande form om fem till tio år. 25 miljarder totalt är lånegarantier eller undsättningslån till företag inom bilindustriklustret medan måttliga 3 miljarder är till ett forskningsinstitut för fordonsindustrin som ingen vet vart det skall ligga ännu. Lånegarantierna skall till överhängande del gå till företag som anses sunda. Personen som yttest står bakom detta vågade ekonomiska beslut med allmänna medel är Maud Olofsson.

I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy förutspådde Schumpeter kapitalismens nedgång när den intellektuella klassen lägger sig i entrepenörens verksamhet och kapitalismens sätt att fungera. Vem kunde tro att Maud Olofsson var intellektuell?

Det måste nästan vara ett utslag av ödets ironi att detta beslut kommer samma dag som Jan Jörnmark får utrymme på GP debatt med en text om betydelsen av förnyelse. Schumpeter är en viktig gestalt i till exempel Jörnmarks hyllade böcker om övergivna platser. Böcker som fullständigt dräller över av exempel hur envetna politiker och företagsledare fortsätter att pumpa in investeringar i döende verksamheter. Hur skulle det vara om pengarna istället användes till att hjälpa till att skapa förutsättningar för nya företag och verksamheter utan att stirra sig blind på det befintliga? Alla säger sig krama småföretagaren, men denne får näppeligen några lånegarantier i dessa tider när banker är rädda att låna ut även till etablerade och trogna kunder.

---
Några läsare som känner mig personligen är måhända förvånad över min vurm för rå kapitalism. Moralfilosofiskt är kapitalism förvisso näppeligen en förebild för min uppfattning av hur en människa är eller bör vara. Men få saker irriterar mig så när stora, privata företag genom kontaker och sin tyngd får fördelar och hjälp när det passar dem.

Hycklar bäst som hycklar sist?

När jag på min svarta järnhäst stretade hemåt genom ett snöigt Hisingen hörde jag vid Volvo Penta lite förvånande på Ekot att Handelshögskolans rektor Rolf Wolff anser att Saab och Volvo bör förstatligas för att säkra strategiska tillgångar inom landet:

– Principiellt finns det inget som säger att staten är en dålig ägare. Amerikanarna som har konfronteras oss med ideologin om privatisering, att staten är en dålig ägare, är oerhört pragmatiska nu när krisen är ett faktum, man går in och räddar företag, medan vi håller fast vid en ideologi att staten är en dålig ägare, som det i överhuvudtaget inte finns några empiriska forskningsbevis på. Det är bara en ideologi som vi har blivit fångna i och som vi inte vågar ifrågasätta.

Nu skall jag lägga till att jag inte har någon tidigare kunskap om Wolff som person eller vad han sagt tidigare. Men nog är det märkligt hur en finansiell krasch plötsligt får folk till höger och vänster att börja ifrågasätta det rådande fria systemet och börja tala om regleringar och statligt ägande. Nu går förvisso inte Wolff så långt att han börjar slänga sig med marxistiska termer utan använder sig av en påstådd brist på empiriska bevis för staten som dålig ägare.

Sanning eller hyckleri på Handelshögskolan?

Nu säger jag verkligen bu eller bä i den frågan. Att den uppfattningen varit vida spridd bland ekonomer torde dock inte vara märkligt. Om så är fallet är det är inte första gången självklara sanningar deriverats genom att en strikt deduktiv metod från en ett tveksamt grundaxiom inom nationalekonomin. Oavsett vilket slängs nu dessa sanningar ut. Att detta förkastande sedan sker först och störst i tankens ideologiska hemland (som Citigroup i dagarna) torde inte förvåna någon; hyckleri är la ändå något av den amerikanska centralmaktens modus operandi.

För mig är det dock inte intressant huruvida staten är en bra eller dålig ägare. Som medborgare vet jag inte riktigt om jag ser nyttan med att hålla kvar en allt mer pressad industriell branch inom landet för något annat än vinstsyften. Om staten skall agera för att rädda strategiska intressen så torde de inte heller agera ur ett strikt affärsmässigt perspektiv när de styr sina nya företag. Kommer eller kan staten med den grundinställningen vid ett förstatligande förväntas agera som vilken profitmaximerande aktör som helt? Eller kommer bilindustrin bli ett sorgebarn och belastning för de offentliga förvaltningarna? Givetvis en politisk fråga, men jag har svårt att riktigt förstå poängen med en nationell bilindustri.

När det kommer till sanningshalten i rektorns uttalande väntar jag med spänning och skadeglädje på responsen från sanningsavdelningen på Sveriges marknadsideologiska Pravda och självutnämnda forskningsråd, Svenska Dagbladets ledarredaktion. Det blir nog krav på ideologisk rättning och självkritik för den dissidenten.