Socialdemokrat tills motsatsen bevisas

I Tisdags angrep Malin Lernfelt det nätverk för urban stadsplanering i Göteborg som jag är med och driver. Som jag påpekat tidigare var hennes angrepp baserad på idén att vi i realiteten är en underorganisation till socialdemokraterna. Något som jag givetvis häftig dementerade här på min privata blogg.

Idag lördag fick jag och de två andra samordnarna för nätverket in en replik på gepes "Fria ord". Det vill säga på sidan 38 istället för på sidan 2 där Malin Lernfelt får husera fritt med sina påståenden. Hon får givetvis omedelbart replik och avslutar sitt svar såhär:

"Säger nu [de att Yimby] är helt och håller politiskt obundet får jag ta dem på orden. För tillfället i alla fall."

Så storsint av Malin Lernfelt, jag är alltså för tillfället befriad från misstankarna om socialdemokratiskt tänkande! Samtidigt går jag aldrig säker. När som helst kan det falla på min lott att återigen bevisa min oskuld för något som någon på Gepes ledarredaktion surrar fram med en kompis på en fikarast.

På annan plats i tidningen (sidan sju för att vara exakt) så berättas det en del om de konspirationsteorier som dykt upp i svininfluensas spår. Det kanske är bäst att för egen och för Yimbys del att direkt dementera eventuella rykten om att vi på något sett aktivt bidragit till svininfluensan.

Det är en möjligt att jag en 1/32 jude. Den hypotesen baseras på något skvaller mellan några gamla fikande tanter för några årtionden och sedan uppsnappat av samma virriga släktforskare som sedan dödförklarade mig. Tänkte att det kunde vara bra för andra hugade läsare, som vill anklaga mig för någonting, att veta.

Ej medlem i Partiet

På dagens ledare i lokalblaskan insinuerar Malin Lernfelt att nätverket (hon kallar det felaktigt för en förening) YimbyGBG, för vilket jag är en av tre samordnare, är en bulvan för det socialdemokratiska partiet. Påståendet får en stor slagkraft genom att framhävas i rubriken; "Är Yimby en S-förening?".

Egentligen är det hela en del av en genomgång av olika organisationer som på olika sätt anses ha en mer eller mindre stark koppling till det under stora delar av 1900-talet statsbärande Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och liknande exempel på politisk och ideologisk bulvanverksamhet.

Att nu även YimbyGBG skulle vara en del av Parti-konspirationen hänger samman med att en av tre samordnare är aktiv socialdemokrat. Det är så långt Malin Lernfelts journalistiska arbete går innan hon påstår detta på ledarplats i en av Sveriges större dagstidningar. Källorna är alltså en av tre samordnare (och en av över 700 medlemmars) partibok samt vad hon och en vän kommit på under en fikarast.

Arbetare i alla länder, förena er i suspekta undergrupper!

Jag får säga att jag är lite förvånad. Jag hade inte en aning om att även lilla jag är en liten kugge i den socialdemokratiska maktsfären!

Att till exempel e-posta mig eller den tredje samordnaren (våra e-postadresser finns på nätverkets sida) och fråga oss vilket parti vi anser oss tillhöra vore ju förstås dumt - det kan ju förstöra hennes ledare såhär i nyhetstorketider!

För oroliga läsare av min privata blogg kan jag dock försäkra er om att jag inte är och heller aldrig varit medlem av Socialdemokraterna. Jag har inte ens röstat på dem en enda gång. Jag skulle först även påstå att jag heller aldrig varit medlem i SSU. Fast då kom jag på att medlemskap i SSU eller något annat ungdomsförbund inte är något man kan vara säker på.

Om nu syftet med nätverket som jag är medlem i undrar man ju lite över vilka motiv som ligger bakom Malin Lernfelts misstänkliggörande. Är det så att hon är bulvan för gräsmatteförsäljare som ser sig hotad av mina angrepp på de menlösa gräsmattorna?!

Skulle förstås kunna fråga henne men det skulle förstöra en fin slutkläm på detta inlägget, så det tänker jag inte göra.

Jörnmark är subjektiv, jag är objektiv säger Lernfelt

Debatt kan vara svårt, kunskapsteori är svårare!

I tisdagens gepe går krönikören Malin Lernfelt i polemik mot framförallt Jan Jörnmark och menar att stadsbyggnad kräver helhet. Jan Jörnmark har nyligen sammanställt en ny bok med titeln Övergivna planer och har i detta fått betalt av Fastighetsägarna. I samband med detta publicerade han med andra en debattartikel på Göteborgspostens debattsida, samtidigt som han på min inbjudan publicerade en alternativ text på YimbyGBG:s hemsida.

I stormen öga befinner sig den svenska Plan- och Bygglagen (PBL), Jörnmark et al. menar att den i nuvarande utformning är allt för omständig, opålitlig och förhindrar omvandling och exploatering i svenska städer. Malin Lernfelt tycker däremot att det är viktigt att det är svårt att förändra och omforma områden och hänvisar till 1960- och 1970-talets totalsaneringar. Enligt mig är några av de områden som växte upp i den sanerade askan några av Göteborgs sämst genomtänkta, men dessa skall nu skyddas så att de inte kan fås att fungera som socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbara områden.

Nu stödjer jag givetvis Lernfelts rätt att ha en annan uppfattning om hur stadsplanering skall bedrivas i Göteborg och annorstädes. Gott så, alla kan inte enas om vad som är i det allmännas intresse och det är just det som är det viktiga i den kritik som jag vill rikta mot Lernfelts resonemang.

Hon angriper nämligen Jörnmark för att "[d]et är bara att beklaga att Jan Jörnmark skriver en bok utan att ordentligt satt sig in i de olika planärendena.". Underförstått är tolkningen här att om Jörnmark varit insatt hade han nått hennes, förment objektiva, uppfattning.

Detta kan givetvis uppfattas som ett direkt självmål av Lernfelt, för varför skulle hennes insyn och kunskap - som medbarbetare på Gepes ledarredaktion - om stadbyggnadsfrågor övertrumfa en docent i ekonomisk historia (även jag har en examen i ek.hist - vilket givetvis ger det hela en offantlig objektiv tyngd) som intresserat sig för stadsutveckling i åratal?

Det är givetvis i första hand ett fattigt debattknep från Lernfelts sida. Men samtidigt vill jag ge henne ett slamkrypar-rätt. Det är nämligen inte så att Jörnmark per definition vet bättre än Lernfelt om planärendena bara för att han antagligen ägnat mer tid åt dem. Det är nämligen så att i stadsplanering - och de flesta andra samhällsfrågor - befinner vi i oss i en kunskapsteoretisk gråzon mellan subjektiva omdömen och glasklar fakta.

För att bygga den Goda Staden tarvas det först och främst att vi vet vilka värden vi utgår ifrån. Det är givetvis viktigt att poängtera att Jörnmark fått betalt av Fastighetsägarna för att skriva sin bok (och att ICA i ett tidigt skede varit involverade i planeringen av Sannegårdshamnens centrum), men Lernfelt får ju också betalt för att skriva på Gepes ledarsida där denna tidning explicit säger sig uttrycka åsikter.

Det är min uppfattning att det inte längre godtagbart att tro att vi genom insamlande av tillräckligt mycket fakta kan nå total visshet om vad som är god planering. Det objektivt rätta kan inte uppnås av teknokrater som vet bäst och i alla avseenden kan lägga livet tillrätta. Det var en sådan tanke som i många avseenden påverkade den tidiga efterkrigstidens sätt att tänka och planera. Vår syn på samhället präglas nämligen inte bara av insamlande av objektiva fakta utan i än högre usträckning av våra värderingar av dessa fakta. Lernfelt kritiserar denna periods sätt att planera men använder sig av liknande sätt att resonera för att framföra sina åsikter.

Ja, Lernfelt, att planera är komplicerat och oförutsägbart men här är det dubbelfel. Om det är oförutsägbart och komplicerat är det troligen inte genomförbart att utföra stadsbyggnad som kräver helhet på så sätt att planeringen blir ännu en oförutsägbar och komplicerad faktor som inte ens tycks nå bättre resultat.

Avslutningsvis skall det sägas att jag står närmare Jan Jörnmarks ståndpunkt än Malin Lernfelt i själva kärnfrågan - så var det satt.

Evenemang och landmärken för stadens skull?

För vem planerar vi vår stad? Det är en utgångspunkt för en kulturartikel, lockande byggen, i söndagens SvD. Medan politiker och andra gärna talar sig varma om nya evenemangsbyggnader som en metod för att locka till sig turister finns det en annan sida av myntet. Artikeln handlar förstås först och främst om Stockholm men berör givetvis på ett eller annat sätt alla städer med ambitioner (det är för egen del lätt att le lite road åt hur VD:n för kommunala Stockholm Visitor Board Peter Lindqvist säger att han vill ha ett landmark, utan -e för Stockholm - Capital of Scandinavia - trodde det var Köpenhamn...)

Barcelona har framhävts som ett lyckat exempel, en sliten industristad har efter OS 1992 istället fått ett helt annat rykte som en spännande stad för turism och upplevelser. Även Bilbao med sitt Guggenheim-museum är ett annat spanskt exempel. Göteborgs evenemangsstråk (i en annan fortfarande sliten industri- och hamnstad) och försöken att etablera sig som den svenska evenmangsstaden framför andra är samma andas barn; Göran Johansson fortsätter att trycka på detta i en intervju i dagens gepe.

Guggenheim-museum, Bilbao

Den andra sidan av myntet är vad detta kan tänkas innebära för stadens bofasta invånare och då kanske framförallt för de som bor i dess förorter. Säga vad man vill om Svenska mässans behov om att expandera på bekostnad av Gårdas gamla stympade landshövdingekvarter men på kort sikt gynnar de affärsresenärer på bekostnad av bostadslösa med låga inkomster. Barcelona framhävs som sagt som det lysande exemplet på så kallad City branding, men en lokal professor i antropologi är inte fullt lika glad:

"För Manuel Delgado är Barcelona en stad som glatt säljer ut sin mark till internationella så kallade stjärnarkitekter. En stad som ständigt sätter besöksnäringens intressen framför de boendes –exemplifierat bland annat i striden kring en plats i Gamla stan, där barcelonaborna önskade sig en park med lekplats, medan de styrande beslutade att anlägga en parkeringsplats för Picassomuseets besökare. Enligt Manuel Delgado är just kulturen och kulturturismen ett viktigt och försåtligt inslag i Barcelonamodellen. Kultursatsningar ger glans och prestige åt en stad, samtidigt som de får legitimera rivningar och upprensningar i folkliga kvarter. Manuel Delgados eget hatobjekt är Macba, det stora vita museet för samtidskonst som byggdes i Gamla stan på 1990-talet –ett av många exempel på hur kulturen utnyttjas för brutala stadsomvandlingar när en stad ska hamna på kartan, menar han. För Manuel Delgado är synen på städer som säljande produkter avskyvärd. För kulturgeografen Anders Lund Hansen, verksam i Lund, väcker utvecklingen en rad frågor om vad det är för sorts städer vi egentligen vill ha. –Problemet är att många av de traditioner vi haft kring stadsplanering och demokrati hamnar i bakgrunden, säger Anders Lund Hansen som i sin avhandling studerat hur Köpenhamns urbana strategier blivit allt mer businessorienterade. Lite tillspetsat kan man säga att om kapitalet tidigare fick anpassa sig efter staden, så får staden nu anpassa sig efter kapitalet. I sin forskning använder Anders Lund Hansen begreppet ”space wars”, ursprungligen myntat av sociologen Zygmunt Bauman. Begreppet syftar dels på kriget mellan städer, dels på den kamp som uppstår inom städer mellan invånarnas och investerarnas önskemål."

Stockholm Waterfront

Det är givetvis inte så att det tvunget måste finnas ett motsatsförhållande mellan intressena. Vad som uppskattas av den välbärgade affärsresenären på tillfälligt besök kan givetvis också komma den lokala infödingen till godo, på ett eller annat sätt:

"Det är klart att de gör, på något sätt, säger Anders Lund Hansen och konstaterar att strategin motiveras med argumentet att pengar ska strömma in till kommunkassan, för att sedan sippra ner till alla och envar. Många satsningar som syftar till att städer ska bli mer attraktiva i omvärldens ögon kan ju dessutom leda till bättre livsmiljöer för de egna invånarna. Trevliga offentliga platser, mindre biltrafik och välfungerande kollektivtrafik är ofta viktiga komponenter när städer slipar på sin image. När Stockholm har som ambition att bli ”en evenemangs- och upplevelsestad i världsklass” så kan man ju också se det som att invånarna får ett rikare utbud att välja mellan. Men Anders Lund Hansen menar att städers satsningar på så kallade megaprojekt –som kan vara allt från kulturfestivaler till stora sportevenemang –till stor del handlar om varumärkesbyggande. Han ser hur städer, genom byggen av arenor och hotell- och kongressfaciliteter, högprioriterar kampen om olika evenemang som kan ge intäkter och en stund i strålkastarljuset. Samtidigt tycker han att satsningarna väcker frågor om vem staden är till för. Han tar bygget av Stockholm waterfront som exempel – redan namnet antyder att denna anläggning, i ett av stadens absolut bästa lägen, inte i första hand vänder sig till stadens invånare. –Det är ju inte något som den vanlige stockholmaren kommer att använda dagligdags, säger han och tillägger att anläggningen i första hand är tänkt för penningstarka besökare."

Världskulturmuséet, Göteborg

Hur vi bygger ut och omformar framtidens Göteborg berörs av samma frågor som Stockholm. Exempel: I januari 2008 gick den alltid lika stridsvilliga Mark Isitt ut i Gepes kulturdel och beklagade sig över att arkitektur har så låg status i Göteborg, just Guggenheim i Bilbao framhävs som ett exempel på hur viktigt och bra det kan vara med ikonbyggnader. Kritiken lät dock inte vänta på sig Gepes Malin Lernfält anklagade Isitt för att förakta göteborgarna medan Chatarina Thörn menar att ikonbyggnader (landmark på stockholmska) är passé.

Jag kan se saker som talar för såväl som emot betydelsen och värdet av ikonbyggnader. I värsta fall kan vi dock få byggnader för turister som samtidigt är fullständigt ointressanta från ett arkitektoniskt perspektiv.

Några tidigare utlägg i ämnet: I och II.

Arkitektur i morgondagens Götelaborg II

Hade tänkt lugna ner mig lite med ämnet staden för ett tag, men jag dras in igen. Mark Isitts artiklar i gepe har väkt en hel del uppmärksamhet. I dagens tidning kommenterar Catharina Thörn, forskare vid institutionen för kultur, estetik och medier vid Göteborgs universitet (som kanske skulle fixa ihop ett kortare namn på sin insitution), där hon i mycket håller med om Isitts kritik men vill problematisera bilden av utvecklingen i Bilbao och sätta det hela i sitt socioekonomiska sammanhang, men kanske framförallt vill påpeka att det inte är vidare visionärt med ikonbyggnader längre.

"[A]tt imorgon svansa efter alla andra städer i jakten på den mest iögonfallande byggnaden är varken visionärt eller framsynt."

Mark Isitt replikerar i samma nummer och menar att han delvis blivit missförstådd av Thörn; att efter Guggenheimmuseet i Bilbao vill var och varannan borgmästare, och vår egen Göran 'Homer Simpson' Johansson få klippa band för en ny, bombastisk byggnad.

"Detta har ibland lett till ytlig one liner-arkitektur, krumbuktande konstigheter som har lite gemensamt med de städer husen skall sälja. Sådant vill inte jag veta av."

kultur eller gulag! - kulturpalatser i Warsawa

Kritiken mot Isitt är hårdare på ledarplats där Malin Lernfelt anklagar Isitt för elitism och förakt för göteborgarna som skall bo och verka i staden. På sätt och viss kanske jag kan hålla med, men på andra inte. Jag har länge uppfattat det som en approximativ sanning att det krävs intelligens för att känna igen intelligens och att detta axiom kanske kan överföras till många andra områden. I det aktuella fallet skulle det innebära att endast någon med god förståelse för arkitektur känner igen bra arkitektur. Det skulle betyda att jag antingen förstår mig bättre på arkitektur än huvudfåran av dagens svenska arkitekter eller så vet jag inte vad jag dillar om och borde sluta försöka uttrycka mina åsikter.

Det kan nog vara lite av båda, men om det senare skulle vara rätt så håller vi på att bygga hus som bara en liten grupp individer kan uppskatta. Eller, ja, det är la precis det vi håller på med. Förvisso är jag inte lämplig som stadsarkitekt - allt skulle se ut som landshövdingehus med träfasader och bottenvåningar i tegel - men nog kan jag ha en åsikt. Tidigare har jag velat framföra att dagens arkitektur tycks vara analogt med modern konst; är det värt att tvinga alla att läsa James Joyce när nästan alla föredrar Dan Brown?

Men den andra sidan av myntet är att lämna över beslutsfattandet åt endast "folket". Utan någon form av stark motvikt inom Göteborgs kommun (eller någon annanstans för den delen) innebär det att avgörande beslut lämnas över till politiker. För oavsett hur demokratiska vi försöker låtsas vara har folket inte mycket att säga till om. Det var genom ryggdunk mellan politiker och affärsmän som flera svenska städer skövlades under efterkrigstiden för att ge plats åt EPA, Domus och andra kubformade varuhus som nu förvandlats till tråkiga gallerior med H&M, Lindex och några andra kedjor. En stadsarkitekt i Göteborg kan i det bästa av världar tvinga fram lite debatt och reflektion innan sånt händer igen. Till exempel kanske ödet för Hotell Opera i östra nordstan kunde blivit lyckligare - men det är förstås spekulationer och vi måhända bör vänta på hur nybygget faktiskt kommer att se ut i verkligheten, även om jag utgår från att det kommer att se för jävligt ut.

Ett exempel på krocken mellan gemene man och experterna som Lernfelt drar upp är världskulturmuseet på mölndalsvägen, som belönats men oftast betraktas som en fyrkantig betongbunker med lite glasrutor. Lämpligt nog skriver idag DN Kultur om ett nyinvigt bygge på gotland där Peder Alton hyllar riksutställningarnas nya hus som "fräckt, brutalt och elegant" och hyllar bygget som han tror kan bli en nytändning för en myndighet få människor hört talas om. Jag är inte fullt så imponerad, precis in linje med allt annat som byggs för myndigheter, men det ser i alla fall inte ut som någon bunker. Sedan får vi la se om inte myndigheten, och andra offentliga verksamheter som håller på att flytta till nya hus, kommer att gå under på grund av skyhöga hyror. Bra att skattepengarna kommer till användning.

*****

När jag ändå talar om myndigheter: Varit i centrala Washington D.C.? Omgivet av nedgångna, dödade stadsområden med fattiga, svara människor finns det mängder av myndighetsbyggnader. Alla arkitekter har haft samma briljanta idé; massivt, stora trappor, marmor, romerska pelare. Påminner lite om ett kapitel i Peter Englunds bok Brev från nollpunkten där Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland bygger nästan identiska byggnader vid en världsutställning i Paris.