Arkitektur i morgondagens Götelaborg

På söndagen innehölls gepes kulturdel den första av två delar om det framtida Göteborg - en yta stor som Halmstad skall bebyggas i centrala delar av staden under de närmaste decennierna, i alla fall är det tanken.

arkitekturskribenten mark Isitt målar upp en bild av en stad där riktningen och målet är osäkert. Politiker som i mångt och mycket tycks sakna kunskaper, konkreta visioner eller omvärldsbevakning styr medan det inte funnits en stadsarkitekt i kommunen sedan denna post försvann för nu tio år sedan.

Den tes som Isitt driver är att politikerna har och fortfarande känner sig hotade av en stadsarkitekt. Medan stadsbyggnadskontorets tjänstemän håller så låg profil som möjligt för att inte väcka politikernas vrede, medan de i hemlighet talar om "tredje gradens brain drain", får de starkaste av starka politiker i Götelaborg möjlighet att tvinga igenom sina egna prestigeprojekt till vilket pris; besluten för den på annan plats nyligen debatterade fotbollsarenan flyttades direkt över till ett kommunalt bolag och lämnade därefter det offentliga rummet.

Jag kan på många punkter dela Mark Isitts kritik av det politiska klimatet för stadsplaneringsfrågor i Göteborg. Men på andra punkter är jag lite mer skeptisk. Han lyfter fram den basiska staden Bilbao som ett exempel på hur arkitektur kan användas om medel för att skapa framtidhopp och glädje:

"Mest känd är förstås Bilbao och Frank Gehrys salladshuvud i titanstål. Fram till för tio år sedan hade denna avkrok 350 000 invånare och 25-procenting arbetslöshet[...] sedan invigdes Guggenheimmuseet och idag är arbetslösheten 9 procent."

Inte för att jag vet så mycket om Bilbao, men en byggnad förändrar inte allt för en hel stad. Jag tror verkligen inte på så enkla förklaringar och lösningar på stora problem. Bilbaos omvandling från nedgången hamnstad till turistort står och faller rimligen inte bara med ett hus. I så fall vet jag inte om det är en vidare god stad att bo i.

En ikonbyggnad som jag tycker är helt ok - dansande huset i novi mesto, Prag

För mig rör sig god stadsplanering inte om byggandet av enskilda hus; så kallade ikonbyggnader. Istället behövs ett agerande som bygger på att bevara och förnya livsmiljöer. Det är trots allt mycket enklare att förstöra en fungerande närmiljö än att skapa den från grunden; helt nybyggda områden med var som närmast kan kallas en monokultur är sällan särskilt lyckade. Vidare handlar inte en stadsmiljö om ett enda hus. Om hus aldrig byggs för sin omgivning utan istället bara är enskilda ikoner blir stadsbilden likt en rad av brötiga, skrikiga ungdomar som kräver min uppmärksamhet.

Jag vill helt enkelt att det skall fokuseras mer på staden och mindre på husen; om tonåringar fortfarande är skrikiga och brötiga när de närmar sig medelåldern är det inte lika lätt att ha förståelse för det.