En gång hus i park, alltid hus i park

Sitter och kollar igenom ett förslag till detaljplan för nya bostadshus vid Wieselgrensgatan. Det här är alltså någon eller några kilometer från den mycket mer uppmärksammade planerna vid Backaplan på vars samråd jag var för ett antal veckor sedan. Närområdet består av byggnader i 1940- och 50-talstil och består i huvudsak av hus i park. Dessutom ligger ned nära den nybyggda så kallade trädgårdstaden Hildedal - en idyll i nyfunkis som av någon anledning ger mig lätt illamående de få gånger jag passerar förbi.

trädgårdstaden Hildedal

När närområdet skall bebyggas så är svaret givet på förhand. Eftersom husen runt omkring är kringspridda bland menlösa gräsmattor så måste även den nya bebyggelsen vara av samma skrot och korn. Slutna kvarter och blandstad (ett uttalat mål!) är inte att tänka på förstås. I sammanfattningen av förslaget till ny översiktsplan för Göteborg anges området som mellanstad där det skall kompletteras och blandas.

Detaljplanen ger oss åtta bostadshus i park med 3-4 våningar. För handel hänvisas till Bjurslätts torg och nya Lidl vid Swedenborgsplatsen. I kapitlet om service är den första meningen "I området skall det undersökas om det finns möjligheter att anlägga en hundrastplats.". Ja, här blandas funktioner hej vilt och kringliggande bebyggelse kompletteras - NOT! Rätta mig om jag har fel, men var det inte Gunnar Myrdal som sa att i framtidens bostadsområden skulle medborgaren endast gå ut med hunden - allt annat i medborgarens liv skulle ske någon annanstans (eller i hemmet förstås). Är det inte den inställningen som vi behöver vända oss emot?

Kan man inte nästan känna stadspulsen!?

Mellan alla diskussioner om vad skall hända mer centralt förvandlas till pajkastning, gnäll och storartade projekt som krymper när visionerna krockar med den ekonomiska verkligheten (se till exempel höghuset i Gårda, tornen vid Posthuset, fortsätter staden i realiteten växa i form av sprawl (sockerbitar på Hisingen och småhus i Gunnilse) och funktionsdelade bostadskvarter med hus i park som i bästa fall ligger nära ett förotscentrum likt Bjurslätts torg (porslinsfabriken).

I princip och med en grov förenkling är området som planeras för här en rundar trekant med väg vid basen och kullar och natur på sidorna. Är det då verkligen nödvändigt att placera runt en massa gräsmattor runt husen? Skulle det inte kunna gå att till exempel bygga slutna kvarter med en högre fasad mot vägen för att dämpa bullret mot innergårdarna och eventuellt bryta upp de slutna kvarteren mot bergsluttningen? Finns det ingen möjlighet att ge möjligheter för någon pizzeria, kiosk, butik eller kontor i bottenvåningarna mot Wieselgrensvägen? Nej, en gång funktionsdelade hus i park, alltid hus i park! Undrar om det inte står något om det i Bibeln, någonstans i slutet...

Arbetskraftsinvandring - möjligheter, struktur och demografi

En del ser invandring som ett hot och en kostnad. I dagens DN debatt menar Phillipe Legrain, i en rapport från globaliseringsrådet, att det inte bara är kostnader behäftande till invandring. Han menar att invandring - och då i första han arbetskraftsinvandring - är en möjlighet för Sverige som kan hjälpa till att rädda välfärdssamhället och ge ökad ekonomisk tillväxt som gynnar alla - invandrare såväl som infödda.

(Även om globaliseringsrådet är knutet till svenska regeringskansliet är författaren till rapporten och debattinlägget inte svensk. Phillipe Legrain är - sitt franskklingande namn till trots - en brittisk ekonom som förespråkar globalisering och ökad migration. Att låta någon (så att säga) utifrån har både sina för- och nackdelar. Det kan innebära att man troligen använder sig av någon som är befriad från en del förutfattade meningar men också att man är helt okunnig om saker som för den infödde är självklart (med en haltande analogi skulle det kunna vara som om en utomjording studerade jordens ekonomi under de senaste århundradet helt okunnig om första och andra världskriget). Det finns vissa kopplingar mellan detta och det område som Legrain studerat; svensk invandring och arbetsmarknad (jag bör kanske tillägga att jag endast läst hans artikel på DN debatt och inte hans rapport), men låt oss ta en sak i taget.)

För en tid sedan väckte ett annat debattinlägg av Gunnar Sandelin kring invandringens kostnader och en stor mediakonspiration mot en kritisk granskning av flyktingströmmen en hel del debatt. Angående kostnaden (mediakonspirationen intresserar mig föga) svarade en av Sveriges främsta experter Jan Ekberg snart och menade att siffrorna var kraftigt missvisande. Detta inlägg från Ekberg och även Sandelins siffror härrörde sig bland annat från ett tidigare utbyte av debattinlägg hos Svenska Dagbladet där Ekberg tillsammans med ytterligare en professor i nationalekonomi Eskil Wadensjö tillbakavisade en tidigare beräkning av lektorn i företagsekonomi Lars Jansson där denne hävdade att kostnaderna för invandringen var 267 miljarder.

Legrain har en mycket mer positiv syn på det hela. För honom är det - på lite sikt - inte fråga om kostnaderna är stora eller små för den svenska ekonomin utan det är frågan om en vinst för alla:

"Framför allt kan friare invandring hjälpa till att finansiera välfärdsstaten genom att öka den ekonomiska tillväxten. Större arbetskraftsrörlighet - såväl mellan Göteborg och Stockholm som från Warszawa och Manilla - skulle möjliggöra en snabbare tillväxt utan inflationistiska flaskhalsar, en ökning av levnadsstandarden samt bidra till att hålla räntorna låga. Precis som Sveriges öppenhet för handel och utländskt kapital har bidragit till Sveriges välstånd så skulle även ett öppnande för utländsk arbetskraft göra det. "

Det han resonerar kring är inte något nytt. De flesta som har någon förståelse överhuvudtaget för dylika frågor är bekanta med makarna Myrdals betydelsefulla bok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934. Sett ur det tidiga 1930-talets perspektiv stod landet inför en demografisk katastrof. Nu löstes detta genom ett kraftigt ökande barnafödande under 1940-talet men också arbetskraftsinvandring under efterkrigstiden. Av en händelse spelade Gunnar Myrdal - nu som handelsminister - en roll i "beredningen för utländsk arbetskraft" som tillkom 1946 och blev grunden för den svenska modellen för arbetskraftsinvandring som försökte väga de olika aktörernas behov och farhågor emot varandra; arbetsgivarna fick sin arbetskraft medan arbetarna inte skulle utsättas för lönedumpning och arbetslöshet.

Phillipe Legrain ser förstås att det finns en stor diskrepans mellan den infödda befolkningen och invandrare i avseende på situationen på arbetsmarknaden, vilket han i första hand anspeglar på fördomar och diskriminering. Måhända så (jag kommer och tänka på en undersökning jag läste i ekonomisk debatt för en massa år sedan där en ekonom hade jämfört adopterades situation på arbetsmarknaden efter att adoptivföräldrarnas socioekonomiska situation tagits i beaktande som pekade på förekomst av diskriminering av människor som såg ut att komma från Afrika eller Mellanöstern) men det torde även finnas flera andra faktorer till detta. Dels den stora strukturella skillnaden i populationerna (se bland annat kommentarer till detta tidigare inlägg) men också avsaknad av så kallat kulturellt kapital (det är detta jag åsyftar i slutet på den långa parentesen ovan) som är relevant i det nya hemlandet; kunskaper, erfarenheter och kontakter som är implicit viktiga i landet. Det senare skulle dock inte vara något som helt problem med arbetskraftsinvandring där deras anpassning till strukturen på arbetsmarknaden torde vara minst lika god som den inhemska befolkningen.

Vad som tycks vara en brist hos Legrain är att oavsett om vi ser integrationens problematisk som ett individuellt eller strukturellt problem (nationalekonomer har ofta en tends att överdriva i sin abstraktion av begreppet arbetskraft, ibland så långt att den ses som homogen och institutionella faktorer är ovidkommande- samtidigt pekar Legrain på att somalier lyckats väl i Minnesota mellan många lever på marginalen i Sveirge) så måste man undra vilken acceptans det finns kring arbetskraftsinvandring när stora grupper anses ha en mycket dålig koppling till arbetsmarknaden (utanförskap som det heter med den rådande regimens terminologi). Kommer förändringar på detta område kunna uppnås genom brett förankrade kompromisser med arbetsmarknadens parter?

Personligen är jag i grunden positiv till invandring i allmänhet (syns det genom ovanstående svammel?). Det finns vissa likheter mellan situationen efter andra världskriget men också många skillnader. Då vad det frågan om perioder av kraftiga strukturella omvandlingar i tillverkningsindustrin parat med små barnkullar på 1930-talet. Nu är det i stor utsträckning frågan om ett tjänstesamhälle (kultuellt kapital anses vara viktigare i en tjänsteekonomi än i ett industrisamhälle) med en arbetskraftsreserv bland de senaste decenniernas flyktinginvandrare.

Givande och tagande i staden

jag har vid några tillfällen nämnt området som börjat byggas på den gamla porslinsfabrikens tomt i närheten av mitt hem. För några dagar sedan stod det i gepe att bygget påbörjats (vet verkligen inte vad byggarna hållit på med i flera månader om inte byggande, dragit upp kostnaderna lite kanske).

Genom bloggen biospolitikos såg jag att Peab nu lagt upp en liten propagandafilm om hur det nya området med bostadsrätter kommer att se ut.

Titta på filmen (stäng först av ljudet, det är någon irriterande musik som stör). Jag skall försöka ge mig på lite navelskådar-analys. Först så börjar filmen vid spårvagnshållplatsen, det är också där den slutar. Det är förstås prio 1; det är viktigt att det går att ta sig ifrån sin boende någon annanstans. Tror det var Gunnar Myrdal (rätt mig om jag har fel) som menade att i framtidens (läs gårdagens) bostadsområden så skall medborgaren endast rasta sin hund - allt annat liv pågår någon annanstans. Förståeligt nog har alkisarna tagits bort från hållplatsen.

Sedan går filmen direkt vidare till prio 2; utsikten. En utsikt som endast ett fåtal individer eventuellt kommer att få. blicken riktas långt bort i fjärran bort från Hisingen. Som boende i det närliggande området med både landshövdingehus och lite längre bort flera fina gamla trähus i Rambergets östra sluttning är det nästan en förolämpning. Utsikten över gamla fabrikslokaler vid bäcken och den lilla stadsdelen kommer antagligen vara mycket skönare än frihamnen och läppstiftet långt bort i fjärran.

Klickbar översiktskarta

De har inte vågar bygga slutna kvarter, men som tur är har det begränsade utrymmet tvingar Peab att bygga tämligen tätt, så att det kanske nästan går att få känslan av att man bor i ett riktigt kvarter. Grundplaneringen från ett miljonprogram känns dock ingen, även om de tvingats skära ner på mängden av menlösa gräsmattor. Notera även att för att skärma av området från billjudet från de större vägarna så har man inte använt sig av huskroppar utan stora fönsterväggar likt de som Wingårdh använt sig av i sitt kvarter Kostern. Blir la så där lagom dassiga efter en tid.

Vad som jag framförallt tycker är tråkigt för egen del är att detta område inte kommer att ge mig som boende i närområdet någonting. Det finns alltid tillfällen för mig att röra mig i mitt kvarter, bortom den uppenbara vägen mellan hållplats, mataffär och port. Om man bara ska gå utifrån ett konsumtionsperpektiv finns det lite här och där finns det till exempel pizzerior, restauranger, zoo-affär, tygaffär, biljard, kaféer, blomsterbutik, pubar bland husen. Det är ingen funktionsindelning där allt finns samlats på en plats som i förorten., även om det är koncentrerat nära torget Och i förorten betyder allt nästan alltid väldigt lite; mataffär, kiosk, kanske tråkigt konditori. När jag flyttade tiotalet hållplatser mer centralt på den gröna ön var det inte bara en fråga om att komma närmare den där avlägsna platsen som Peabs propagandafilm blickar ut mot utan även att komma in i en dynamisk levande miljö.

Porslinsfabrikens områden kommer att ligga mycket nära och behändigt för mig. Det finns exempelvis ingen barriär, som till exempel en motorled, som hindrar mig från att nå området. Men jag kommer antagligen aldrig ha någon anledning att gå ditt. I det avseendet är det mycket som ett miljonprogram - råkar man inte känna någon som bor i ett annat hus lämnar man ytterst sällan det upptrampade stråken. Området kunde för min del lika väl legat i Kålltorp.

Porslinsfabriken är färdigt från början; ett monotont område med bostadsrätter i identiska hus där snart identiska människor - i alla fall i skaparnas idévärld; medelklassbarnfamilj skall inte behöva utsättas för något annat än medelklassbarnfamilj - kommer att flytta in. Planerat och klart att stå så fram till jordens undergång. Ingen plats finns för avvikelser, förändringar eller dynamik.

Dyster, men finns det ingen fördel? Jo, för min del kanske det finns det. Efter att de identiska människorna flyttat in och börjat sin dagliga färd med bil eller spårvagn mot platsen någon annanstans kanske några börjar lägga märke till det där omoderna området i närheten där Götaverkens arbetare brukade bo. Där finns det saker att se och göra, där finns det olika byggnader med olika människor, alkisar vid torget och konstiga affärer - inte långt borta i fjärran utan bara runt hörnet!

*****

Lite i efterhand har jag talat med en representant från FCH som menade att många av de som varit och kollat in Porslinsfabriken upptäckt närheten till Kvillestaden och alla dess möjligheter.. Ett intryck som de sett som ett stort plus. Tänka sig, även folk som vill bo i Porslinsfabriken vill gärna ha gångavstånd till stadsmiljöer. Att från de dra slutsatsen att man skall bygga stad är la dock ren science fiction.