Expedition Stålhandskegatan

Publicerades på gbg.yimby.se i onsdags.

Rivningar, ombyggnader och nybyggen i de centrala delarna av Göteborg leder allt som oftast till en hel del uppmärksamhet och debatt. Centrum är något som de flesta av oss kan relatera till; som göteborgare (och besökare) har vi erfarenheter av och relationer till dessa platser. De flesta göteborgare bor dock inte på platser som någon utomstående egentligen har någon djupare relation till. Inom denna kategorin faller många av stadens förorter. Även om en del får sin beskärda del av uppmärksamhet i media är det sällan av det positiva slaget. Turligt nog (får man nog säga) finns det även flera förorter som nära nog aldrig uppmärksammas eller besöks av någon utomstående.


Kyrkbyn med två detaljplaner

Ett sådant område är Kyrkbyn i Lundby (Johannes Åsberg har ingen aning om vad det ligger). Det är en grannskapsenhet från 1950-talet med vinkelformade trevåningshus och punkthus i park. I den södra delen av detta område, i angränsning till början och slutet av Stålhandskegatan - en rak gata som går från Lundbytunnelns östra öppning rakt västerut i ungefär 700 meter innan den svänger av och byter namn till Östra Bräckegatan - finns det två planerade byggprojekt.


Det första av dessa är ett planerat område med fem hus i park på Trekantsgatan. Det andra projektet ligger 400 meter väster därom och består av två punkthus. Jag kommer nedan resonera kring de tankar och den motivation som nyttjas för dessa planer, i första hand i relation till den andra planen närmare Kyrkbytorget (det finns mer att säga än vad som får plats i detta inlägg - se planhandlingar för att få veta mer!). Jag har nämligen inte kunnat hitta några detaljplaner och samrådshandingar kring Trekantsgatan och min rädsla för minotaurer medför att jag inte vågar leta mig längre in på kommunens hemsida.


Här skall "staden" ligga!


Mitt emot kan vi skönja den inbjudande gångvägen till Erikbergs köpcentrum


Blandstad och stadskvarter på södra sidan om Stålhandskegatan


Notera den närmast sjukligt utstuderade separering av hus, gc-väg och bilväg vid en måttligt trafikerad gata


I mötet mellan Stålhandskegatan och Åbogårdsgatan som bilister (och cyklister som mig) tar för att komma runt grannskapsenheten Kyrkbyn i väst-östlig respektive nord-sydlig riktning borde kanske kunna vara en lämplig plats för någon form av blandat inslag med andra funktioner än bara bostäder. Det kommer mig osökt att tänka på tre punkthus en kilometer nordnordväst vid Örebrogatan, där jag hade snarlika invändningar. Och råkar det inte vara samma bolag, Botrygg, som är inblandad i även detta fall! Om det är något att gå på vet jag inte om jag är vidare optimistisk.


Botryggs idéskiss för område 1

(skall påpekas att jag för en tid sedan såg att projektet överklagats och ännu har inget hänt vid Trekantsgatan)


Vy över område 2

Det andra projektet med två punkthus i sju våningar är närmare Kyrkbytorget och grannskapsenhetens park. Här angränsar dessutom den planerade bebyggelsen till Östra Bräcks småhusområde på andra sidan vägen. Den planerade bebyggelsen skils visuellt från delar av Kyrkbyn av en höjd kallad Byabacken med lämningar av en bronsåldersgrav. Jag kunde med min otränade blick inte se något som liknande en gravplats men som tur är så avser i alla fall gestaltningen garantera att siktlinjen till andra fornlämningar i området som jag antagligen inte heller kan se är fri: "De arkeologiskt viktiga siktlinjerna mellan begravningsplatsen och andra strategiska höjder i omgivningen fungerar som fysiska begränsningar för de nya byggnaderna och dess arkitektur".


Gammal värmecentral

Bygget kommer att ske på bekostnad av en gammal värmecentral med tillhörande garage. Värmecentralen är i ett rätt slitet tillstånd och man kanske skulle förvänta sig att boende i område skulle bli glada över att bli av med den och få nya grannar... Men så verkar inte vara fallet. Givetvis oroar sig flera av de boende för att fler grannar (och endast 0,8 parkeringar per lägenhet) kan förstärka det "parkeringskaos" som påstås föreligga i den slumrande grannskapsenheten. Dessutom anses byggnaderna vara alltför höga (skulle vara nio våningar från början).


Blickfång från byabacken

Grannarna i småhus är oroliga över insyn och skuggor. SBK ser det som att de nya husen kan ge "ögon på gatan" och därmed öka tryggheten. De menar att två punkthus en bit upp på en grässlänt skall ge Stålhandskegatan mer prägel av stadsgata och agera som en grön port in i Kyrkbyn från söder. Egnahemsägarna verkar dock snarare vara av uppfattningen av att deras nya grannar i alla fall viss utsträckning kan komma att bestå av perversa individer som kommer att sitta och studera dem med hjälp av kikare från sitt punkthus. Vad som kanske är lite mer förvånande är oviljan från boende i Kyrkbyn. Punkthusen kommer att sticka upp lite över Byabacken och några anser tydligen att detta kan skugga parken och dessutom störa parkintrycket.



Med tanke på parkens storlek vet jag inte vilken byggnad som skulle krävas för att lägga den i skugga och är det inte redan något som sticker upp och stör parkintrycket? Låt oss zooma in med kameran lite...



... jo där är den! Masthuggskyrkan som förstört Göteborgares naturliga siktlinjer sedan 1914 (invigande biskop Edvard Rodhes väg ligger i Västra Bräcke)!


Infart i Kyrkbyn från söder

Kyrkbyn, vars plan signerades av Tage William-Olsson 1950, har i sitt upplägg många likheter med Norra Guldheden. Bebyggelsen består av en blandning av lamellhus och punkthus. Det anses vara vikigt att de nya husen relateras till detta. Men samtidigt har alltså även närområdet såväl småhusbebyggelse (om man köper resonemanget så ger detta faktiskt kritiska småhusägare rätt) och mer traditionella stadskvarter. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att de två planerade områdena i realiteten i mycket högre utsträckning geografiskt angränsar till dessa två typologier än nuvarande Kyrkbyn. Ändå är det alltså just typologin punkthus i park som får ses som modellen för båda dessa områden.


Punkthus i park

Det tycks vara är helt oproblematiskt för SBK att förslå dessa typologier. Det är nämligen bestämt och klarlagt i den officiella beskrivningen av Lundby att det redan är blandstad. Grönt ljus att fortsätta precis som vanligt med bostadsenklaver i halvcentrala lägen alltså, målet är ju redan uppnått!


Kyrkbytorget

Kyrbytorget är planerat så att de skall påminna om torget i en svensk småstad - samfällighetens mitt för en lämplig population av individer. Tyvärr har den också något av den svenska småstadens stagnation över sig. Även om just detta torg måhända inte är något skräckexempel så är det inte precis placerat så att det skall vara lätt att hitta; resenärer leds runt om på sidorna av grannskapsenhetens mitt. Kanske kan fler invånare en bit bort bidra till stävja stagnationen - längre än så verkar inte SBK:s ambitioner sträcka sig. I grannskapsenheten andra funktioner än bostäder endast till för att tillgodose lokala behov. Att i området inkorporera och tillåta verksamheter med ett annat syfte finns inte på kartan.


Befintligt nybygge nära område 2 - blandstad?

Lundby är att betrakta som mellanstaden i Göteborgs nya översiktsplan. I den kan vi läsa att dessa områden skall kompletteras med bostäder, arbetsplatser, service, rekreation och kultur. Dessa funktioner skall i möjligaste mån blandas. Blandningen här är givetvis lika med noll. Måhända kan man förklara detta med att planerna påbörjades innan den nya översiktsplanen antogs, men nog är det inte så enkelt.

Frågan som skulle behöva ställas är varför en sådan funktionsblandning inte övervägs? På vilka grunder är det i dessa lägen omöjligt att öppna för möjligheten att blanda funktioner och skapa förutsättningar för detta?


Skiss över område 2 från molnen

Det är svårt att sia om vilken faktor som är den mest avgörande för att planeringen till synes oundvikligen hamnar i fritt placerade bostadshus om och om igen. Detaljplanehandlingar är oftast redigerade på ett sådant sätt att andra lösningar inte ges någon närmare genomgång och många beslut i planprocessen blir osynliga för den utomstående.


Dokument som ligger till underlag för beslut innehåller sällan eller aldrig några konkreta alternativa lösningar och därtill hörande analys. Även följder av nollalternativet (blankt nej) saknas i allmänhet. Dessutom saknas det alltid den fjärde dimensionen i detaljplaner - tiden. Hur ändrade behov och förhållanden skall kunna tillgodogöras problematiseras inte. Planer är så kompletta och allomfattande att de implicit antas presentera lösningar som kommer att stå sig i alla tider.


Måhända är det byggherrarnas krav, punkthus verkar vara en standardlösning numera, ger mycket solljus och är tydligen relativt billiga att bygga - dessutom säljs/hyrs alla lägenheter i ett så här centralt läge ändå ut. Kanske är det PBL och andra normer och lagar om solvinklar och bullerstörning som varit ledande. Kanske trafiklösningen har haft ett stort inflytande.


Måhända är det en blandning av alltihop; resultatet av oreflekterade icke-beslut präglade av en blandning av formella och informella institutioner och traditioner kopplade till ett funktionalistiskt paradigm inom stadsplanering som i realiteten gör det omöjligt att ute på Hisingen bygga något annat, trots att det kritiske observatören tycker att det skär sig med de ord och visioner som framhävs i den rådande Översiktsplanen.


Vi skall alla denna vägen vandra - (d?)Ödmansgatan mot Lundby Nya Kyrka. Endast förhållanden i detaljplaner råder för evigt.

I en sådan situation är orwellskt nyspråk den enklaste - kanske den enda - lösningen för SBK.

46 dagar till Fettisdagen

Var förbi Lundgrens konditori på Hisingsgatan häromdagen för att köpa bröd. Noterade redan på håll att försäljningen av semlor redan var i full gång. Jag vet sedan tidigare att deras semlor är goda men nu var det matbröd jag var ute efter. En barkis är la inte vidare nyttigt det heller i och för sig.

Jag vill bara upprepa att det är endast 46 dagar kvar till fettisdagen...

Återbesök på Örebrogatan

Örebrogatan dagen innan nyårsafton

För ett halvår sedan började jag en oregelbunden serie om nybyggen i Göteborg, nu i totalt sex delar. Det första av dessa inlägg var om Örebrogatan på Hisingen där bygget redan var i full gång. Tre punkthus uppfördes strax nordöst om korsningen Långströmsgatan/Hjalmar Brantingsleden.

Nu är husen sedan en tid klara och folk torde ha flyttat in för några månader sedan i 96 nya, fräscha hyreslägenheter. Lite som ett infall cyklade jag förbi häromdagen och gjorde en okulär besiktning. Jag kan inte säga att det jag såg föll mig i smaken och jag återvände därför igen dagen efter, denna gång med kameran i högsta hugg.

Kommunens felaktiga karta

Det visade sig nämligen att den vision jag fått av platsen genom Göteborgs kommuns hemsida inte fullt ut stämde ihop med verkligheten. Delvis beror detta på att detaljplanen ej står att finna och den enkla beskrivning och direkt felaktiga kartan över området -som fortfarande igger kvar på goteborg.se - helt klart var inaktuell redan från början. Denna bild hade tidigare gett mig en del vanföreställningar, främst att bollplan skulle bevaras inom området. Det skulle snart visa sig uppenbart att så inte är fallet och i jakten på kompletterande information hittade jag en mer sanningsenlig skiss på byggherrens hemsida. Se nedan:

Byggherrens korrekta karta

Nu har jag nog svamlat på länge nog för att hälften av er läsare ska ha tröttnat och slutat läsa.* Först har vi en bild från motet och vi ser de tre peppar- och saltströarna på lite håll. Framför dem ett rejält bullerplank i trä med en del glaspartier. Det går även att skymta (klicka på bilden för större bild) taket på en cykelparkering för pendlare, som fanns där innan bygget. Där bakom finns det en mindre öppning in i området och bort mot Lundby egnahem.

Örebrogatan från distans

Väl inne på området kan man inte låta bli att övervälmas av alla de små militärgröna träbodar som täcker stora delar av området. Jag tycker mig ana dessa på byggherrens karta men uppifrån sett ser de inte ut att ta upp så mycket plats. Från markplan är de dock tämligen iögonfallande och tar upp en massa plats, i alla fall visuellt. De flesta av dem tycks innehålla lägenhetsförråd, någon tvättstuga och någon för sopor. De två senare funktionerna kan jag la ha en viss förståelse för men i övrigt känns lösningen mycket, mycket märklig. Vet inte om det handlar om ekonomi, bygglov eller vad men nog skulle det finns bättre sätt att ge hyresrätter förråd på än att täcka halva gården med små friggebodar?

Militär mobförråd? Notera den snygga cykeln!

Vi rör oss vidare till nästa bild och myten om Hus i park. I den övergripande informationen jag lyckades få tag på i juni så var det meningen att den befintliga parken i mesta möjliga mån skulle bevaras. Min invändning var redan då att det inte var frågan om någon park från första början utan en gräsmatta med några träd på (ack, dessa eufemismer!). Nedan kommer först en bild från Eniro som visar hur det såg ut innan.

Före nybygget, notera cykelparkering till vänster och växtlighet till höger

Och därefter följer en bild på den bevarade parken. Två halvvuxna träd. Punkt. Det var inte mycket att kalla park till att börja med och det blev inte mer sedan. För rättvisans skull bör dock påpekas att vintersäsongen har hindrar förvaltaren att färdigställa allt och på lite sikt kanske det kan se lite trevligare ut - i den mån som en gräsmatta i helvetet gör någon större skillnad.

Detta är tydligen en park

Förutom de friggebodarna är det som jag framförallt lägger märke till insynen i lägenheterna. Bilden nedan är ett milt exempel och på fönster ut mot parken. Det kändes faktiskt lite obekvämt bara att gå runt och kolla i området då jag snart kunde se exakt allt i lägenheter runt omkring mig. Det var pinsamt att plocka upp kameran och jag kände mig lite som en ful gubbe (utan eventuell upphetsning). Lägenheterna på bilden har som tur är sina rutor ut mot gräsmattan medan väldigt många är lätta att se in i.

Om nu jag tyckte det var jobbigt så kan jag bara föreställa mig hur pinsamt det är att bo där. Grå, kal cementvägg i bottenplan hade faktiskt varit att föredra framför denna ogenomtänkta lösning. Vad skall man ha sol för några timmar om dagen om man inte kan gå runt naken i sin lägenhet utan att anklagas för förargelseväckande beteende?!

Maximal insyn i Stasis nya lägenheter

Den främsta villfarelsen jag fick av kommunens felaktiga karta var att bollplanen skulle bestå. Ett radikalt och lite oväntat grepp tänkte jag. Nu blev motsvarande yta istället täckt av kanske framförallt röda små stugor. Men misströsta icke ni barn och unga som vill ut och röra på er innan middagen, förvaltaren har ställt i ordning en lekplats för er! Bortsett från gräsmattorna är detta en komplett bild av de rekreationsmöjligheter som finns inom området.

Gårdsidyll - mammorna kan sitta och röka och fika mellan ungarna trängs i sandlådan, befriade från den ineslutna gårdens helveten!

Nej, ärligt talat. När jag lite röd om kinderna av skam stoppar undan kameran och cyklar därifrån framstår plötsligt femtiotalsområdet på andra sidan Långströmsgatan, med sina öppna storgårdar, som ett mycket attraktivt alternativ. Detta område har näppeligen några kvalitéer från vare sig trädgårdsstad, grannskapsenhet eller kvartersstad. Jag propagerade för att ett sådant synligt och lättillgängligt läge (se hänvisning till space-syntax undersökning nedan) måhända kunde vara ett bra läge för en affär som riktar sig mot kunder utanför närområdet** eller kanske kontor ut mot motet och bostäder mot Örebrogatan. Kanske hade det varit för mycket begärt att faktiskt blanda funktioner - hyreslägenheter i ett halvcentral läge är trots allt i sig positivt - men nog kunde någon kommit på ett bättre öde för platsen än detta!

---
Bortsett alla brister så är ju i alla fall kommunikationerna bra så att de är lätt att ta sig där ifrån. Hur är det då med den lokala servicen? Jo, i tröstlös jakt efter detaljplanen så ramlade jag på en trevlig*** magisteruppsats från Blekinge Tekniska Högskola (vad är KTH mot BTH!?) - Tillgänglighet och offentliga rum - Torgbildning på Jättestensgatan - av Anna-Karin Jeppson, som själv bor i närheten. Även om jag inte håller med henne i allt**** så innehåller den flera intressanta foton och en utvärdering av det lilla 1950-talscentrum som ligger en bit bort med bland annat space-syntax analys av området (svårtillgängligt i staden, lättillgängligt från närområdet). Detta är relevant inte minst då det nya området vid Örebrogatan kan tänkas bättra på underlaget för dessa näringar och ger en bra överblick över platsen samt några förslag till förtätning kring Jättestensgatan värda att beakta. Inte minst då dessa bostäder skulle ha i princip alla Örebrogatans fördelar, få av dess nackdelar och dessutom bättre anknytning till brukbart grönområde.

* Min bättre hälft säger att jag skriver för långt och omständigt. Snuttifiera!
** Som vid Hjalmar Branting/Toredalsgatan österut eller som vid Björlandavägen mitt emot Tolereds kyrka norröver.
*** Kommer i skrivande stund på att faktumet att jag beskriver avhandlingen som trevlig måhända beror på att skribenten är kvinna. Hade det varit en man så kanske jag använt något en smula mindre diminutivt för att beskriva den.
**** Hon är lite mer förtjust i öppet och luftigt än jag är och baktalar dessutom Kvilletorget som otryggt. Jag uppmuntrar henne att komma ner hit och säga det ansikte mot ansikte så skall jag visa henne vad vi gör i Brämaregården mot såna som sprider osanningar om vårt torg, bitch! Nä, ärligt talat håller jag inte riktigt med henne om det, men upplevd säkerhet är subjektivt.

Nybyggen i Göteborg 1: Örebrogatan 2-6

(se tidigare programförklaring, kallas Långströmsgatan hos stadsbyggnadkontoret, Örebrogatan hos byggherren)

Eketrägatan när Bräckelinjen försvann 1968

Eketrägatan är ett bekant namn för de flesta invånare som bor på Hising Island. Nej, det är inte en spännande gata med flera olika intressanta affärer och kaféer, charmigt gatuliv och vackra hus (ingen knarkhandel eller några MC-klubbar heller vad jag vet). Eketrägatan är en knutpunkt för den lokala kollektivtrafiken. Tre spårvagnslinjer passerar här till och från Biskopsgården (fram till 1968 fanns också Bräckelinjen som svängde söderut, men kollektivtrafik sågs la som omodernt på den tiden) och det går att ta buss för att ta sig till Norra älvstranden eller till och med över Älvsborgsbron (ja, det är faktiskt sant, det går att åka kollektivt över bron!).

Nybygget ur fågelperspektiv

Området runt knutpunkten med sin obligatoriska Pressbyråbutik består dels av limpor och andra flerfamiljshus från 1950-talet kringslängda på gräsmtattor och ett par egnahemsområden från 19,0-talet samt hörnet av det industriområde som inkluderar Volvo Lundby. Knutpunkten är del av en trafiklösning där Hjalmar Brantingleden möter Långströmsgatan som i bilismens anda tar upp en massa plats och genererar mängder av små, oanvändbara gräsmattor.

Tre ofärdiga punkthus

På den största av dessa gräsmattor (och ett fotbollsplan) är byggherren Botrygg (fanns inget mer paternalistiskt namn ledigt?) på god väg att färdigställa tre punkthus. Ja, gräsmatta är vad jag kallar kallar det. På Botryggs sida för projektet beskrivs det som en park. jag uppmanar er att söka på Örebrogatan på eniro och titta på parken och berätta för mig om ni tycker att det ser ut som en park. Dessutom förtäljer de stolt att "[b]ostadsområdet kommer att bebyggas med målsättning att bevara mest möjligt av parkmarken." Ja, här har vi alltså återigen det klassiska huset i parken som inte är en park.

Kran och bro i fjärran, förgrunden inte fullt så pittoresk

En låååång parantes: Parken har under en tid varit ett hett ämne på yimby.se och idag har Svenska Dagbladet en stor artikel om den nya parktrenden:

–I varje nyexploaterat område måste man ha tillräckligt mycket park, för det är där människor vill vara, säger hon och tillägger att Hammarby sjöstad är ett exempel på ett nytt område där park­ytan inte räcker till för alla behov. Men parker ska inte bara vara tillräckligt stora. De ska också fylla nya uppgifter i staden. Allt oftare ingår parker i ett större strategiskt tänkande; om parken tidigare sågs som ett komplement till staden, en respit från smuts och trängsel, så kan parken i dag aktivt vara med och strukturera och förändra staden.

Om det är Botryggs definition av park som i praktiken kommer att gälla för framtidens byggen är det inte frågan om någon förändring utan en fortsättning från planeringstänkandet runt efterkrigstidens förorter där parker - en eufemism för de bitar som blir över och gräsmattor - verkar mer som barriärer än som något annat (se tidigare inlägg av mig angående en annan SvD-artikel i april).

Parken lär la vara trädet till höger

Nu är det la i och för sig inte någon risk att Örebrogatans park är eller kommer att bli en barriär för någon, det är nämligen bara en liten gräsmatta! Det är tre punkthus på fem våningar med 1-4 rumslägenheter, totalt 96 hyreslägenheter. Bra med fler hyreslägenheter (även om de som har råd att betala hyran säkert har råd att köpa lägenhet och leva i en mer gynnad boendeform), men i övrigt inget spännande eller intressant med de här husen. Punkthus på gräsmattor delvis naggade i kanten av parkeringsplatser; bilism ni vet. Tydligen skall bollplanen behållas, vilket får mig att tänka på ett sarkastiskt inlägg på yimby.se om Le Corbusier:

"Corbu ritar världens kanske tråkigaste stad, inser överraskande nog att den är tråkig, grubblar i åtta långa år och kommer fram till att idrottsanläggningar är lösningen. Geniets vägar är onekligen outgrundliga."

Husen på Örebrogatan kommer inte att ge mig personligen något mer än fler personer på morgonvagnen. Men jag skall måhända inte vara så självcentrerad och försöka föreställa mig hus bygget kunde sett annorlunda ut. Ett stort problem som jag ser det med områden mestadels planerade efter kriget är att de är så svåra att förändra. När arkitekturens största tänkare upplyftes till teknokratiska gudar började de, likt många andra inom flera andra verksamhetsfält, att bygga små utopier; färdiga platser. Hus, vägar, skolor, affärer och mycket annat är redan i förväg inplanerade på ett oflexibelt sätt. Här och där har det lämnas lite gräsmattor som kan bebyggas, men det blir fortfarande på den gamla planens villkor. Samtidigt tycker jag att någon kunde haft mod nog att bygga ett sammanhängande kvarter med högre exploateringsyta av den existerande marken. det är trots allt nära en knutpunkt, skulle det inte kunna finnas plats för annat än bostäder?