Studenter och frimurare

På onsdagen lämnade jag provinsstaden och åkte in till storstaden, the Capital of Scandinavia, Stockholm för att lyssna på ett seminarium. Jag traskade upp för Sveagatan (kände någon märklig yrsel vid Monks Cafè) och märkte snart att jag var lite tidig, så jag gick in och tog mig en kaffe i närheten av ABF-huset, där seminariet skulle vara.

Under min promenad och under mitt kaffedrickande dånade med ojämna mellanrum flak fulla med tjoande studenter förbi. I min perceptions periferi har jag noterat att det rådde en populistisk politisk strid om detta. Någon tjänsteman (?) ville först stoppa studentflaken i centrala Stockholm med hänvisning till pågående vägarbeten som redan i nuläget gjorde trafiksituationen ansträngd i närheten av Sergels torg.

Det var emellertid inte det jag tänkte på. Min tanke rörde snarare själva vitsen med att åka studentflak i centrala Stockholm. Då jag från början är från en mindre ord så var förutsättningarna annorlunda. Även om måhända staden vuxit lite ifrån situationen där alla känner alla, var det ändå så att många av de som befann sig i centrala delarna av staden under den dagen då flak och bilar åkte raggarrundan runt centrum kände eller var släkt med i alla fall någon av de som satt i bilar eller stod på flak. I centrala Stockholm kan detta la rimligen vara fallet.

Det finns måhända något katarsiskt över att åka runt och skrika och tjoa på stadens gator - jag var själv inte intresserad av detta när jag tog studenten, så jag är näppeligen rätt person att bedöma detta på något intuitivt plan. Däremot tycks mycket av denna del av studenten som en övergångsrit som betraktas av det omgivande samhället förlora lite av sin poäng. När flaken gick runt i Uppsala satt jag och ett par andra bittra gamla uvar på arbetsplatsens tämligen solskyddade fikarum och mumlade något om arbetsförmedlingen och att en blind apa kan ta studenten nuförtiden.

Nåväl, till slut började seminariet, som bestod av en debatt mellan ett par forskare, en journalist och även en företrädare för Transportarbetareförbundet. Ämnet var fackets invandrarpolitik i ett historiskt perspektiv, som anordnats av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Det hela går la på som förväntat. En bit in i seminariet kommer det in en eftersläntrare som sätter sig på stolen bakom mig. Jag ser aldrig hans ansikte. En tid senare ställer denna man en fråga som börjar med att han poängterar att flera inom transports styrelse är med i frimurarna. Frågan tycks sedan aldrig riktigt ta slut. Den går via att Hitler också var frimurare och var i samma loge som Rothschild, att de på något sätt var involverade att engelska och inte tyska blev språket i New Amsterdam och så vidare, in i svängar som jag ärligt talat hade lite svårt att hänga med på. Trots att jag inte kunde hänga med i hans resonemang så får jag ändå intrycket av att det inte riktigt var mitt intellekt det var fel på. Allt tycks handla om pengar och cirkulationen. Jag sjunker ner i lite lätt fosterställning och hoppas att det hela snart tar slut.

Efter en tid lyckas någon framme avbryta mannen och fråga om det finns någon fråga i det hela. När han inte riktigt lyckas med detta så tolkar de ut en fråga ur det och kan krasst konstatera att nej, det är inget som de tänkt på. Mannen tycks nöja sig av detta. Däremot kan jag i ögonvrån notera att han strax efteråt sticker ner handen i sin till synes tungt lastade väska. För ett ögonblick så tänker jag att det kanske är en bomb i väskan och sedan sitter jag i sådär fem minuter och tänker att det kommer att göra väldigt ont i nacken när bomben går av och det var la ändå höjden av otur att gå på ett halvtomt seminarium i ABF-huset på Sveavägen och sprängas i luften av en tok som tror att frimurarna kontrollerar världen (vilket de kanske gör, vad vet jag?).

Men till slut går mannen, antagligen besviken att inte heller här ville någon ta hans funderingar på allvar. Vid det laget har jag slagit mina egna konspiratoriska tankar ur hågen och fullt ut igen koncentrera mig på seminariet.

Högre ribba för högre studier

En ledare i dagens DN applåderar att kraven för att få studera på universitet och högskola skall skärpas. Krav på godkända gymnasiebetyg i svenska, engelska och matematik återinförs om regeringens gymnasieproposition accepteras av riksdagen.

Låga kvar kan kanske uppfattas som bra, då alla får chansen. I realiteten är det ofta kontraproduktivt. Hörde härom veckan en universitetslektor på en samhällsvetenskaplig institution beklaga sig över att för att accepteras till deras program hade kraven på matematik sänks från godkänt på C-nivå till godkänt på B-nivå. Samtidigt ökades studierna i nationalekonomi inom programmet. Effekten torde bara kunna bli två, antingen sänker föreläsaren kraven och urholkar utbildningens värde och/eller så slås flera studenter ut från högskolan efter att ha spenderat tid och staten egna pengar på något som kanske aldrig fullföljs.

Jag är dock lite undrande till om detta förslag från regeringen kommer att ha någon reell effekt. Ansvariga för olika kurser och program kan fortfarande ställa krav utöver minimum (90 procent godkänt på gymnasiet).

Vi är långt ifrån min utopiska vision för högre studier; ett års obligatoriska och tuffa studier i vetenskapsteori och -metod för alla universitets- och högskoleutbildningar!

(När er självgode och bittre bloggare har smakat starksprit i kombination med någon infantil kan han kanske även ställa liknande krav på fullt medborgarskap, en slags akademisk motsvarighet till Robert Heinleins Stjärnsoldaten - men jag tycker faktiskt inte jag skall tas på allvar i de sammanhangen!)

Björklund och statistiken

Förmiddagens P1 innehöll en kritisk granskning av nuvarande partiledaren för folkpartiet och utbildningsminister Jan Björklunds användande av (och kunskaper i) internationell statistik. De flesta torde vid åtminstone något tillfälle hört eller läst Björklunds tämligen kategoriska fördömande av den svenska flumskolan som utan krav och ordning är på väg ner i bottenskiktet internationellt sett. För att stödja sina påståenden har han bland annat använt sig av statistisk från OECD. I radioprogrammet Kris i Skolan går de igenom de internationella komperativa undersökningar som gjorts av OECD och andra under de senaste decenniet. Det visar sig rätt snart att Björklunds påståenden i ljuset av dessa rapporter är om inte felaktiga så i alla fall missvisande.

jag skall påpeka att jag inte har något direkt till övers för flum eller något emot att ställa krav. Däremot kanske jag inte tror att det är så flummigt som vissa påstår. Men jag har samtidigt haft svårt att fullt ut förstå den kategoriska kritik och de onyanserade angrepp som den i mina ögon rent ut sagt anti-intellektuella Björklund riktar mot skolvärlden. Programmets riktning kittlar således min skadeglädje när en trängd Björklund konfronteras med den fakta som han själv nyttjat för sina argument. Japp, så är det i politiken emellanåt; först skaffar man sig en åsikt och därefter så börjar man leta och vrida på bevis som stödjer den.

---
I det nästföljande programmet intervjuas en ung kvinna som under något år levde som gömd flykting i Sverige med sin bror och sina föräldrar. Tydligen var hennes mor sjuk under tiden som gömda och den unga kvinnan säger något i stilen att "det är inte bara är att gå till ett sjukhus och be att få träffa en läkare". jag skrattar till av fel anledning, på vilket sätt skiljer sig situationen för svenska medborgare och gömda flyktingar i det avseendet?

Historiska klubben om betyg

P1:s historiska klubben fortsätter att diskutera dagsaktuella frågor i ett historiskt perspektiv. Ett angreppssätt jag verkligen uppskattar. Med risk att låta som en dammig historielärare, som ställts mot vägen av skoltrötta elever som ifrågasätter vitsen med historia på schemat, vill jag verkligen försvara historians roll som ett unikt sätt att förstå vår verklighet.

Den här bilden har nog aldrig förr använts till ett inlägg om skolan

Denna gång ger sig historiken Pär Widen och Christian Lundahl, forskare i pedagogik, på betygens historia. jag skall verkligen inte försöka sammanfatta samtalet, men det var framför allt en sak som jag fattade tycke för. Den ena talaren - jag utgår från att det var Lundahl - menade att det är möjligt att dela upp bedömning av elever i två fack; formativ eller summativ bedömning. Formativ bedömning innebär att läraren betraktar elevens styrkor och svagheter utifrån målet att stimulera fortsatt lärande. Summativ bedömning innebär att en elevs kunskaper mäts vid ett eller ett fåtal tillfällen och inte sällan med väldigt lite återkoppling. Det är oftast nödvändigt med det senare för att skapa underlag för betyg. Lundahl menar att forskning pekar på att om lärare tvingas ägna mycket tid åt det senare innebär detta att de ägnar mindre det förra. Detta har en negativ effekt för elevens möjlighet att utveckla kritiskt tänkande och annat så där som den påstådda flum-skolan säger sig eftersträva. Jag vill verkligen återigen peka på att det kanske är viktigast att diskutera vad man vill uppnå med elevernas skolgång, inte hur det skall mätas med en krokig eller vågig linjal.

It came from the Mail...

Så kom den igen, det säkraste av alla tidiga vårtecken, till och med säkrare än träningspremiär för GAIS eller regn i Göteborg; räkningen från CSN (centrala studiestödsnämnden).

Amos - Så när CSN:s senaste, oskydliga (och hungriga) offer

Jag var beredd, CSN tar nämligen och sänder mig en varning några veckor innan själva räkningarna kommer - kanske så att jag skall hinna hänga mig, eller i alla fall undvika att ligga ner vid brevinkastet utifall själva tyngden av brevet skulle knäcka på min nacke. Försökte förklara detta för min katt, men det är väldigt svårt att förklara något för honom och han blev så när dödad av hin håles brevbärare.

Min enda tröst, när jag beaktar hur jag skall betala räkningarna med två lågt betalda skitjobb - för vilka min gedigna utbildning i stort sett är meningslös- är att tänka på de idioter som förde över hela sitt studielån till det nya systemet! Som någon vis man någon gång sa: skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

*****

Inläggets titel är en parafras på It Came From the Desert - ett dataspel till Amiga från 1989 som bland annat hämtade inspiration från b-skräckisen Them! från 1954, med James Arness i en av huvudrollerna (Zeb Macahan...).

Om betyg och sånt

Jag har redan tidigare, när denna blogg var ung och fräsch, påpekat att när det kommer till skolan anser vi oss vara experter då vi alla varit där. Det samma torde gälla betyg, för alla har vi fått betyg.

Under en längre tid har betyg, gärna i en tidig ålder, varit en hjärtefråga för utbildningsminster Björklund. Nu har han lagt fram ett förslag där han förordar en sexgradig skala (A till F) + streck för de som inte ens når upp till underkänt på grund av skolk.

Vad som mest oroar mig över Björklund är mitt starka intryck av att han är rent ut sagt anti-intellektuell.

Jag har idag hört respektive läst två motiv bakom hans betyg; "Betyg är ett incitament för att plugga" som jag läst i Svenska Dagbladet och på radios ekot resonerade han kring fler steg i betygsskalan då han menar att lärare redan hittar på extra steg när de pratar om VG+ och liknande. I det senare fallet vill jag påpeka att jag hörde exakt samma sak från lärare när jag fick betyg enligt den gamla skalan från 1-5. Men i och för sig kan jag hålla med, då jag började på gymnasiet gick jag över till det nuvarande systemet som onekligen var begränsande. Det största irritationsmomentet har dock på lite längre sikt varit den inflation som skett i betygen. Ett VG när jag gick på gymnasiet är snarare ett MVG idag. Om någon arbetsgivare mot förmodan skulle sitta och räkna på mitt betygssnitt gentemot en annan yngre, men i realiteten jämbördig aspirant skulle jag förlora på sifferexercisen. Enligt de senaste rapporterna från skolverket föreligger också ofta ett problem där olika skolor ger helt olika betyg för samma kunskaper.

Men det största problemet är trots allt varför man inte i större utsträckning frågar sig vad som egentligen är syftet med detta spel med skalor. Varför skall barn och ungdomar se betyg som incitament för att försöka lära sig något? I Björklunds värld verkar sådana människor inte finnas, det är en gammal hederlig syn på utbildning där barnen kommer in på led, får en stämpel i pannan och sorteras in i lämpliga fack medan ungarna socialiseras och lär sig att bli bedömda enligt en godtycklig skala gömd bakom en imaginärt exakt betygskala. Allt med syftet att sortera arbetskraften. Är det verkligen vettigt att försöka lura i barn att deras betyg har någon avgörande betydelse för deras arbetsliv? de skulle satsat mer tid på att välja rätt föräldrar bo i rätt område och -vilket kanske är lite lättare att påverka- lära sig att kyssa (rätt) arslen. I ett modernt samhälle är kvantifieringsbara färdigheter på väg ut, det tillhör Fordismen och den andra industriella revolutionen.

Jag rekommenderar även Sven-Eric Liedmans dissektion av EU:s riktlinjer för sina medlemsstaters utbildning i Dagens Nyheter för en tid sedan. det är upplyftande med en bildad man som reder ut begreppen istället för att stå och skrika om flumskolan och kräva ordning och reda med betyg på fredag.

Skoldebatt i SvD - en replik

I SvD har det kommit en replik till det debattinlägg jag kommenterade under rubriken "Om skolan är vi alla experter". En socialdemokratisk skolarbetare - så presenterar han sig själv - som heter Alf Hjertström ställer, som kontrast till Inger Enkvist klagovisa kring den anti auktoritära skolan, den önskan som hans generation haft att låta sina egna barn komma undan 1940- och 1950-talets auktoritära fostringsideal.

Men istället för att komma med alternativa lösningar väljer Hjertström att beklaga nedskärningar, skylla på betongförorterna och poängtera föräldrarnas yttersta ansvar för sina barns uppfostran. Om man vill vara lite elak och vill gå i polemik med Hjertström så skulle alltså problemen bero på nedskärningar gjorda av socialdemokrater under 1990-talet, betongförorter vars bygge drevs igenom av socialdemokratiska politiker och i slutändan är det föräldrarna - inte samhället och skolan - som skapar medborgare; ett borgerligt snarare än socialdemokratiskt perspektiv.

Då jag inte är borgerlig politiker är det inte i mitt intresse att klaga på Hjertströms partifärg. Istället är jag mer intresserade av fungerande lösningar på det problem som frammålats. Det är faktiskt lite märkligt att Hjertström som representant för socialdemokratin inte kan presentera en mer offensiv reaktion på ett i grunden dåligt och ofokuserat debattinlägg från professor Enkvist.

Kanske är det så som vissa politiska kommentatorer påstår; socialdemokratins visioner är redan genomförda eller har koopterats av borgerligheten. Varthän tog du vägen, du sköna nya värld?

Om skolan är vi alla experter

När skolan kommer på tal anser sig alla veta vad som är fel. Det är kanske inte så konstigt då vi (nästan) alla själva har spenderat otaliga år i denna institution. I gårdagens Svenska Dagbladets debattsida brännpunkt raljerar en professor i spanska om den svenska flumskolan.

Inger Enkvist ser roten till det onda i 1960-talets antiauktoritära strömningar och normlöshet. Jag undrar om det inte är att slå in öppna dörrar? Speciellt så om man presenterar argumenten i en djupblå morgontidning som SvD.


Nu skall även jag passa på att vara expert på skolan, fast det nu är många år sedan jag lämnade den. Men samtidigt borde väl redan 1980- och 90-talets skola, som jag gick i, vara ett offer för detta flum? Min upplevelse var då rakt inte att det var dessa sidor av skolan som gjorde att jag inte trivdes eller lärde mig. Snarare var det bristen på sånt flum som utrymme för mig som individ att uttrycka mig som jag saknade mest. Man kan tycka att flumskolan skulle ha etablerat sig i slutet av 1980-talet, men det är inte riktigt min högst personliga uppfattning. Jag tror inte heller att elever hade någon respekt för lärare i Biskopsgården eller Bergsjön då, lika lite som jag tror att elever i Örgryte, Näset eller i Vasastan nödvändigvis saknar respekt för sina lärare idag.

Skolan existerar näpperligen i ett vakuum. I senare delen av sitt inlägg pekar Enkvist på följderna av bristen på auktoriteter leder till klotter och sen som en röd tråd direkt mot gängbildning och kriminalitet. Problem som då rimligtvis skulle varit mycket mindre före sent 1960-tal, eller?

Ligger inte sanningen någonstans mitt emellan Caligula, rotting och tvång å ena sidan och skolk, flum och frivillighet å den andra? Jag tror att jag lärt mig mer i flumskolan som Enkvist målar upp som ett hot än den tröga, grå institution jag var inlåst i. Samtidigt kan jag ofta ha en skeptisk hållning gentemot min sambos Waldorfskola. Flum, tänker jag.

Är det inte så att den moderna skolan kräver starkare lärare som inte längre kan gömma sig bakom en auktoritär institution? Har det helt gått Enkvist förbi att det finns mängder av exempel hur det i auktoritära skolmiljöer existerat och frodats just det hon anklagar flumskolan för att orsaka?

Jag har verkligen inte lösningen för hur skolan skall lösa sin pedagogiska uppgift. Jag är inte ens en expert på skolan. Men jag tror verkligen inte allmänt raljerande om flum och normlöshet är lösning på något.

Som nihilist tycker jag nog i slutändan att normlöshet är bra; bara ungjävlarna slutar bära fula kepsar inomhus, drar åt livremmen och lär sig tala vettigt!