Jag har redan tidigare, när denna blogg var ung och fräsch, påpekat att när det kommer till skolan anser vi oss vara experter då vi alla varit där. Det samma torde gälla betyg, för alla har vi fått betyg.
Under en längre tid har betyg, gärna i en tidig ålder, varit en hjärtefråga för utbildningsminster Björklund. Nu har han lagt fram ett förslag där han förordar en sexgradig skala (A till F) + streck för de som inte ens når upp till underkänt på grund av skolk.
Vad som mest oroar mig över Björklund är mitt starka intryck av att han är rent ut sagt anti-intellektuell.
Jag har idag hört respektive läst två motiv bakom hans betyg; "Betyg är ett incitament för att plugga" som jag läst i Svenska Dagbladet och på radios ekot resonerade han kring fler steg i betygsskalan då han menar att lärare redan hittar på extra steg när de pratar om VG+ och liknande. I det senare fallet vill jag påpeka att jag hörde exakt samma sak från lärare när jag fick betyg enligt den gamla skalan från 1-5. Men i och för sig kan jag hålla med, då jag började på
gymnasiet gick jag över till det nuvarande systemet som onekligen var begränsande. Det största irritationsmomentet har dock på lite längre sikt varit den inflation som skett i betygen. Ett VG när jag gick på gymnasiet är snarare ett MVG idag. Om någon arbetsgivare mot förmodan skulle sitta och räkna på mitt betygssnitt gentemot en annan yngre, men i realiteten jämbördig aspirant skulle jag förlora på sifferexercisen. Enligt de senaste rapporterna från skolverket föreligger också ofta ett problem där olika skolor ger helt olika betyg för samma kunskaper.
Men det största problemet är trots allt varför man inte i större utsträckning frågar sig vad som egentligen är syftet med detta spel med skalor. Varför skall barn och ungdomar se betyg som incitament för att försöka lära sig något? I Björklunds värld verkar sådana människor inte finnas, det är en gammal hederlig syn på utbildning där barnen kommer in på led, får en stämpel i pannan och sorteras in i lämpliga fack medan ungarna socialiseras och lär sig att bli bedömda enligt en godtycklig skala gömd bakom en imaginärt exakt betygskala. Allt med syftet att sortera arbetskraften. Är det verkligen vettigt att försöka lura i barn att deras betyg har någon avgörande betydelse för deras arbetsliv? de skulle satsat mer tid på att välja rätt föräldrar bo i rätt område och -vilket kanske är lite lättare att påverka- lära sig att kyssa (rätt) arslen. I ett modernt samhälle är kvantifieringsbara färdigheter på väg ut, det tillhör Fordismen och den andra industriella revolutionen.
Jag rekommenderar även Sven-Eric Liedmans dissektion av EU:s riktlinjer för sina medlemsstaters utbildning i Dagens Nyheter för en tid sedan. det är upplyftande med en bildad man som reder ut begreppen istället för att stå och skrika om flumskolan och kräva ordning och reda med betyg på fredag.
Under en längre tid har betyg, gärna i en tidig ålder, varit en hjärtefråga för utbildningsminster Björklund. Nu har han lagt fram ett förslag där han förordar en sexgradig skala (A till F) + streck för de som inte ens når upp till underkänt på grund av skolk.
Vad som mest oroar mig över Björklund är mitt starka intryck av att han är rent ut sagt anti-intellektuell.
Jag har idag hört respektive läst två motiv bakom hans betyg; "Betyg är ett incitament för att plugga" som jag läst i Svenska Dagbladet och på radios ekot resonerade han kring fler steg i betygsskalan då han menar att lärare redan hittar på extra steg när de pratar om VG+ och liknande. I det senare fallet vill jag påpeka att jag hörde exakt samma sak från lärare när jag fick betyg enligt den gamla skalan från 1-5. Men i och för sig kan jag hålla med, då jag började på
gymnasiet gick jag över till det nuvarande systemet som onekligen var begränsande. Det största irritationsmomentet har dock på lite längre sikt varit den inflation som skett i betygen. Ett VG när jag gick på gymnasiet är snarare ett MVG idag. Om någon arbetsgivare mot förmodan skulle sitta och räkna på mitt betygssnitt gentemot en annan yngre, men i realiteten jämbördig aspirant skulle jag förlora på sifferexercisen. Enligt de senaste rapporterna från skolverket föreligger också ofta ett problem där olika skolor ger helt olika betyg för samma kunskaper.Men det största problemet är trots allt varför man inte i större utsträckning frågar sig vad som egentligen är syftet med detta spel med skalor. Varför skall barn och ungdomar se betyg som incitament för att försöka lära sig något? I Björklunds värld verkar sådana människor inte finnas, det är en gammal hederlig syn på utbildning där barnen kommer in på led, får en stämpel i pannan och sorteras in i lämpliga fack medan ungarna socialiseras och lär sig att bli bedömda enligt en godtycklig skala gömd bakom en imaginärt exakt betygskala. Allt med syftet att sortera arbetskraften. Är det verkligen vettigt att försöka lura i barn att deras betyg har någon avgörande betydelse för deras arbetsliv? de skulle satsat mer tid på att välja rätt föräldrar bo i rätt område och -vilket kanske är lite lättare att påverka- lära sig att kyssa (rätt) arslen. I ett modernt samhälle är kvantifieringsbara färdigheter på väg ut, det tillhör Fordismen och den andra industriella revolutionen.
Jag rekommenderar även Sven-Eric Liedmans dissektion av EU:s riktlinjer för sina medlemsstaters utbildning i Dagens Nyheter för en tid sedan. det är upplyftande med en bildad man som reder ut begreppen istället för att stå och skrika om flumskolan och kräva ordning och reda med betyg på fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar