Historiska klubben om betyg

P1:s historiska klubben fortsätter att diskutera dagsaktuella frågor i ett historiskt perspektiv. Ett angreppssätt jag verkligen uppskattar. Med risk att låta som en dammig historielärare, som ställts mot vägen av skoltrötta elever som ifrågasätter vitsen med historia på schemat, vill jag verkligen försvara historians roll som ett unikt sätt att förstå vår verklighet.

Den här bilden har nog aldrig förr använts till ett inlägg om skolan

Denna gång ger sig historiken Pär Widen och Christian Lundahl, forskare i pedagogik, på betygens historia. jag skall verkligen inte försöka sammanfatta samtalet, men det var framför allt en sak som jag fattade tycke för. Den ena talaren - jag utgår från att det var Lundahl - menade att det är möjligt att dela upp bedömning av elever i två fack; formativ eller summativ bedömning. Formativ bedömning innebär att läraren betraktar elevens styrkor och svagheter utifrån målet att stimulera fortsatt lärande. Summativ bedömning innebär att en elevs kunskaper mäts vid ett eller ett fåtal tillfällen och inte sällan med väldigt lite återkoppling. Det är oftast nödvändigt med det senare för att skapa underlag för betyg. Lundahl menar att forskning pekar på att om lärare tvingas ägna mycket tid åt det senare innebär detta att de ägnar mindre det förra. Detta har en negativ effekt för elevens möjlighet att utveckla kritiskt tänkande och annat så där som den påstådda flum-skolan säger sig eftersträva. Jag vill verkligen återigen peka på att det kanske är viktigast att diskutera vad man vill uppnå med elevernas skolgång, inte hur det skall mätas med en krokig eller vågig linjal.