Kom hem sent igår och satte mig framför teven för att få mig lite underhållning innan det var dags att gå och lägga sig. Efter lite av det vanliga bläddrandet mellan reklaminslag råkar jag ramla på den amerikanska versionen av Ramsay's Kitchen Nightmares. För den oinvigde handlar programmet om att en hetsig skotte som heter Gordon Ramsay dyker upp på en vedervärdig restaurang och styr upp. Ramsay är en av alla stjärnkockar som kommit fram i medierna sedan matlagning blev en trend inom tv för sådär 10-15 år sedan (numera är det mode som är trendigt inom media) och driver ett gigantiskt företagsimperium med restauranger och en mängd tv-program under åren.
Nu blir vi farliga!
Jag var rätt förtjust i den engelska versionen som sändes på svt under namnet Elaka kocken, ett namn som jag tyckte var bra. På reklamteve används istället den amerikanska titeln Kitchen nightmares - kanske handlar det om avtal, kanske tror de att det är mycket coolare (eller vad ungdomar kallar det nu för tiden) när något är på engelska. Varför inte amerikanerna inte kan se på den engelska versionen är förstås uppenbart - det engelska språket och samhället är allt för avlägset och exotiskt för amerikaner att kunna förstå och det man inte förstår, det avskyr man.
Det fanns en tid även en svensk version med någon kändiskock som heter Melker nåt som har krog på Stureplan eller nåt. Det funkade inte alls. Gordon Ramsay har den nästan unika förmågan att vara fruktansvärt otrevlig och arg samtidigt som man på nåt sätt ändå får intrycket av att han är en trevlig och snäll människa. Melker däremot framstod däremot mer som dryg och självgod - och sånt avskyr man ju.
Till handlingen: Ramsay åker ut till en italiensk familjerestaurang på Long Island i New York i en mindre ort som passande nog heter Babylon. Karaktärerna är i det närmaste förutsägbara och stämmer in på de flesta fördomar som en svensk kan tänkas ha om amerikaner med italienskt urprung i och kring New York med en självupptagen, fåfäng jättebäbis till medelålders man som Ramsays huvudantagonist. Hygienen är förstås vedervärdig och ekonomin i botten mellan jättebäbisen kör i dyr bil, solar solarium, bleker tänderna och ger bort gratis middagar till folk mellan han sörplar bäbiskaffe.
Då det det är samma huvudrollsinnehavare och samma koncept så borde de funka utmärkt fram till sängdags. Men det gör det inte, i sitt försök att hålla kvar sina tittare mellan dussintals reklampauser använder sig programmet av standardförfarandet (numera- tack vare MTV) av snabba klipp samtidigt som nästan allt som kommer att hända, alla bråk och skrik, ges bort på förhand - oftast flera gånger. I annan tid och på en annan plats (läs: litteratur, teater) hade en så defragementerad och ickelinjär berättarstil uppfattats som progressivt och spännande men är nu bara tröttsamt.
Det värsta är när Ramsay skall lösa deras problem. Familjerestaurangen har ett värdelöst kök och då överraskas de en dag med att några experter varit där och bytt ut hela köket. De blir överraskade och springer runt och skriker. Sett det förut? Ja, verkligen! Kanske mitt minne bedrar mig, men när Ramsay åkte runt i storbrittanien kommer jag inte ihåg att han och tv-bolaget kom och bytte ut allt åt den misskötta restaurangen eller puben. Vad är vitsen med att tvinga ett företag att ta tag i sina problem om tevebolaget dyker upp son någon deus ex machina och ställer allt tillrätta? Inte direkt hjälp till självhjälp.
Undrar egentligen vad som är fel. Det verkar för mig som att de flesta teveprogram som handlar om så kallade riktiga människor i USA alltid går ut på att tevebolaget eller någon annan ägnar sig åt välgörenhet. Är det enda sätter som en människa kan lyckas i ett land som bygger på idén att alla kan lyckas om de bara anstränger sig och är företagsamma?
Hur det gick för restaurangen? Jag har ingen aning. Efter att de fick ett kök och började skrika så stängde jag av och gick och la mig med en bok istället - mycket bättre underhållning.
Nu blir vi farliga!Det fanns en tid även en svensk version med någon kändiskock som heter Melker nåt som har krog på Stureplan eller nåt. Det funkade inte alls. Gordon Ramsay har den nästan unika förmågan att vara fruktansvärt otrevlig och arg samtidigt som man på nåt sätt ändå får intrycket av att han är en trevlig och snäll människa. Melker däremot framstod däremot mer som dryg och självgod - och sånt avskyr man ju.
Till handlingen: Ramsay åker ut till en italiensk familjerestaurang på Long Island i New York i en mindre ort som passande nog heter Babylon. Karaktärerna är i det närmaste förutsägbara och stämmer in på de flesta fördomar som en svensk kan tänkas ha om amerikaner med italienskt urprung i och kring New York med en självupptagen, fåfäng jättebäbis till medelålders man som Ramsays huvudantagonist. Hygienen är förstås vedervärdig och ekonomin i botten mellan jättebäbisen kör i dyr bil, solar solarium, bleker tänderna och ger bort gratis middagar till folk mellan han sörplar bäbiskaffe.
Då det det är samma huvudrollsinnehavare och samma koncept så borde de funka utmärkt fram till sängdags. Men det gör det inte, i sitt försök att hålla kvar sina tittare mellan dussintals reklampauser använder sig programmet av standardförfarandet (numera- tack vare MTV) av snabba klipp samtidigt som nästan allt som kommer att hända, alla bråk och skrik, ges bort på förhand - oftast flera gånger. I annan tid och på en annan plats (läs: litteratur, teater) hade en så defragementerad och ickelinjär berättarstil uppfattats som progressivt och spännande men är nu bara tröttsamt.
Det värsta är när Ramsay skall lösa deras problem. Familjerestaurangen har ett värdelöst kök och då överraskas de en dag med att några experter varit där och bytt ut hela köket. De blir överraskade och springer runt och skriker. Sett det förut? Ja, verkligen! Kanske mitt minne bedrar mig, men när Ramsay åkte runt i storbrittanien kommer jag inte ihåg att han och tv-bolaget kom och bytte ut allt åt den misskötta restaurangen eller puben. Vad är vitsen med att tvinga ett företag att ta tag i sina problem om tevebolaget dyker upp son någon deus ex machina och ställer allt tillrätta? Inte direkt hjälp till självhjälp.
Undrar egentligen vad som är fel. Det verkar för mig som att de flesta teveprogram som handlar om så kallade riktiga människor i USA alltid går ut på att tevebolaget eller någon annan ägnar sig åt välgörenhet. Är det enda sätter som en människa kan lyckas i ett land som bygger på idén att alla kan lyckas om de bara anstränger sig och är företagsamma?
Hur det gick för restaurangen? Jag har ingen aning. Efter att de fick ett kök och började skrika så stängde jag av och gick och la mig med en bok istället - mycket bättre underhållning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar