Hawthorne WorksTisdagens kulturdel i gepe innehåller en längre kritik av ett nytt program i svt som går ut på att en av Sveriges sämsta niondeklasser får några av landets bästa lärare med målet att få dem att i slutet av läsåret bli ett av landets bästa. Det är la i grunden ingen ny idé inom den här sortens program även om det oftast tycks handla om bantning. Vad jag tyckte var intressant var att artikelförfattaren Ingrid Bosseldal delvis vill tillskriva den förväntade förbättringen av elevernas skolresultat inte bara till att de till slut får de lärare och den undervisning alla borde få (hon är likt jag minst sagt skeptisk till den reaktionäre pedagogen Björklund) utan kanske framförallt till Hawthorne-effekten.
Hawthorne-effekten är namngiven efter Hawthorneverket utanför Chicago där en rad studier genomfördes mellan 1924-1932 och definieras som en tillfälligt förhöjd prestation genom att ens arbete observeras och tilldelas uppmärksamhet. Från början var det meningen att studierna skulle mäta hur ljuset som arbetet utfördes i påverkade produktiviteten, men med tiden visade det sig att det oftast var den noggranna uppmärksamhet som försökspersonerna utsattes för som hade stört effekt och inte så mycket ljusstyrkan. Upptäckten var lite av ett misstag med skulle få stor betydelse för framtida forskning om arbetspsykologi och organisationsteori.
Vem kunde tro något sådant? Om man ger sina elever eller underlydande uppmärksamhet och låtsas att man bryr sig om deras välbefinnande så presterar de bättre och kanske till och med trivs bättre med sitt arbete? Vem kunde tro något sådant!? Det är kanske ingen dum idé att vi alla får lite mer än de där femton minuterna i blickfånget när någon hurtfrisk programledare försöker hindra någon från att äta hamburgare till frukost.
Hawthorne-effekten är namngiven efter Hawthorneverket utanför Chicago där en rad studier genomfördes mellan 1924-1932 och definieras som en tillfälligt förhöjd prestation genom att ens arbete observeras och tilldelas uppmärksamhet. Från början var det meningen att studierna skulle mäta hur ljuset som arbetet utfördes i påverkade produktiviteten, men med tiden visade det sig att det oftast var den noggranna uppmärksamhet som försökspersonerna utsattes för som hade stört effekt och inte så mycket ljusstyrkan. Upptäckten var lite av ett misstag med skulle få stor betydelse för framtida forskning om arbetspsykologi och organisationsteori.
Vem kunde tro något sådant? Om man ger sina elever eller underlydande uppmärksamhet och låtsas att man bryr sig om deras välbefinnande så presterar de bättre och kanske till och med trivs bättre med sitt arbete? Vem kunde tro något sådant!? Det är kanske ingen dum idé att vi alla får lite mer än de där femton minuterna i blickfånget när någon hurtfrisk programledare försöker hindra någon från att äta hamburgare till frukost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar