Fotbollens framtid XIV - 51 procent eller ej

Det var la bara en tidsfråga. Till RF-stämman 2009 har Lars-Åke Lagrell lämnat in en motion att slopa 51-procentsregeln. Alltså den interna regel inom den svenska idrotten som säger att föreningen måste inneha 51 procent av rösterna i ett bolag som drivs i föreningens namn.

I Svenska Dagbladet framhävs det som en komplott mot Riksidrottsrörelsen driven av Lagrell och Christer Englund från Ishockeyförbundet.

Lars-Åke Lagrell och ordförandekollegan i ishockeyförbundet Christer Englund förespråkar en förändring av 51-procentreglen för att främst få in mer kapital till klubbarna och för att kunna konkurrera på lika villkor med utländska klubbar.

–Det finns skattemässiga skäl för att bolagisera. Men det ska vara varje förening fritt att välja. Vi är uppväxta i en tid med idella föreningar, men den tiden är förbi, säger Lagrell som med motionen visar att fotbollen- och ishockeyn inte vill vänta på den utredning om situationen för de idrottsaktiebolag som är verksamma i dag som RF:s styrelse tidigare fått i uppdrag att utreda.

Jag måste säga att jag är skeptisk. Att Lagrell säger att något är bra för svensk fotboll gör inte nödvändigvis att det är sant. Förvisso kan Växsjösonen själv vara ett exempel på vad som ofta kan vara fel med föreningsliv, skolad i Öster med goda förebilder torde mannen symbolisera pampvälde och tveksamma metoder. Bland

Vi bör ta ett steg tillbaka och fundera på vad som verkligen är bra för svensk fotboll. Lagrell och hans hejdukar talar om att konkurrera med övriga Europa. Vad menar vi egentligen med det? Sett till löner har Sverige under ett antal år varit i en dålig sits då framförallt Danmark har kunnat locka med sin artist- och forskarskatt. Detta står helt utanför frågan om bolagisering och är inget som Lagrell har något större inflytande över. Överhuvudtaget finns det många nackdelar med svensk fotboll som har föga med ägandeformen att göra.


England tycks som vanligt vara en förebild, men insikten tycks vara grumlig. I detta land har fotbollen varit professionell och klubbarna kommersiellt ägda mycket länge, i över hundra år. Däremot blev inte sportens stjärnor mångmiljonärer. Fotboll måste nämligen upplevas på plats. Numera kan de som är beredda att betala en modest månadskostnad se bland annat Premier och Champions League till deras ögon trillar ut. Det handlar om TV-mediet och inte bolagsformen. Svensk fotboll kommer aldrig kunna konkurrera med dessa europeiska storklubbar och Allsvenskan kommer föralltid att vara ett intresse för boende i denna avkrok av kontinenten. Svensk fotbolls enda konkurrensfördel är att den kan upplevas på plats utan långa resor (nåja).

SEF verkar delvis ha förstått detta och har lanserat ett program för att fokusera på publiken nästa år. Delvis får de bojkottande Stockholmssupportrarna rätt genom att ett bonussystem för de klubbar som har flest bortaanhängare på en fallande skala från 800 000, detta tack vare det nya femåriga avtalet med Svenska spel. Däri märks även den nämnda detaljen om kvardröjande ståplats som jag nämnt tidigare. Det är dock näppeligen den svenska fotbollsarenans slagprodukt ståplatsen som det är meningen skall stå i fokus. Istället handlar det mestadel om komfort och säkerhet. Uttrycks i säljtermer försöker SEF locka tillbaka kunder med en lyxigare produkt.

Det finns förstås en poäng till i denna fråga och det är den viktigaste av dem alla. Skall en fotbollsklubb verkligen betraktas som vilket bolag som helst? I princip har detta varit fallet i England länge, men ingen skall heller inbilla sig att Abramovitj investerar i Chelsea för att det är bästa sättet för honom att placera sina pengar ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Samtidigt är ekonomi viktigt, mycket viktigt. I Göteborgsregionen anses det inte finnas plats för mer än två lag på marknaden. Rätt eller fel, det är detta som ligger bakom män som Wallins agerande i FC Gothia-debaclet. Med detta i åtanke (Lex Wimbledon och såvidare) finns det inte en chans att jag lägger min röst på att sälja mer än 49 procent av min klubb till en utomstående aktör. Även om det förstås skulle ge friskt kapital, i alla fall på kort sikt, ger jag upp min enda legitima röst i klubbens affärer bortsett min roll som konsument av klubbens produkt - och att reduceras ner till konsument av produkten GAIS kommer jag aldrig att acceptera.

Däremot tror jag inte att alla tänker som jag. För vissa är resultaten viktigare än klubbens essens och kommer säkerligen rösta jag om någon lovar guld och gröna skogar samtidigt som Lagrell och andra står bakom och hotar med att det är nödvändigt, föreningslivets tid är förbi och alla de andra klubbarna gör det ju med! I detta sammanhang är fokuseringen på England farlig. England må vara en förebild, men det är också unikt genom att vara marknadsledande genom att de är marknadsledande - Allsvenskan kan aldrig konkurrera med Premier League på Premier Leagues villkor.

Kanske beror det på att ingen lär sig tyska ordentligt i skolan länge (mig inräknad) men det finns andra förebilder i Europa. I Tyskland fylls läktarna genom prisvärda ståplatser som torde vara en mer realistisk modell för svensk fotboll än Premier League. Samtidigt som en del mindre klubbar som Bayern München och FC Barcelona klarar av att vara en av världens främsta klubbar, trots att det styrs av sina medlemmar. Det kanske är på plats att Lagrell ringer upp till dem och förklarar att deras sätt att bedriva fotboll inte är framgångsrikt i det moderna Europa.

---

Notera även hur Ishockeypampen försöker framhäva bolagisering genom att utpeka medlemmarna som ett hot:

Christer Englund menar också att en förändring leder till att det ”inte händer något oförutsett” på årsmötena:

– En del av våra föreningar äger ju stora ishallar och eventarenor. Det behövs ju inte så många på ett föreningsmöte som gör att man kan ändra både styrelse och annat, säger Englund.

Det skulle vara ett sätt att skydda sig mot huligankupper?

– Ja. Ja.

Finns det ett sådant hot?

– Inte idag. Men vi är oroade över vad som händer runt om, men det kan ju handla om helt andra gäng också som vill göra en kupp mot den sittande styrelsen.

Vad skall man säga om detta sätt att resonera? Fula spel och maktövertaganden av styrelser och bolag förekommer ju aldrig inom den ekonomiska sfären.

Alla kramar småföretagarna

Lyssnade på P1:s Plånboken under förmiddagen som bland annat tog upp den av politiker såväl jagade som kramade gruppen småföretagare, lite beroende vem man frågar. De flesta partier anser sig nu vara småföretagarnas vänner, på samma sätt som nu även moderaterna vill krama ihjäl arbetaren.

Det är inte bara de faktiska kostnaderna (skatter och avgifter) som företagarna ser som ett problem utan all den tid och energi som måste ägnas åt att fylla i blanketter och uppfylla alla krav och regler som verksamheten för med sig. Tid och energi som istället kunde användas till lönsammare verksamheter som kommer alla till del genom högre skatteinbetalningar och fler arbeten. Samtidigt som enklare regler och kostnader skulle flera kunna och våga ta steget och bli egna företagare.

Även om socialdemokraterna och nu alliansen säger sig vilja förändra för småföretagarna ser dessa lite faktiska resultat.

Vad jag dock kommer att tänka på när jag lyssnar på programmet är den peruianska ekonomen Hernando de Sotos bok "The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else". I många av den fattiga världens fattigaste områden spirar småföretagsamheten. Har dessa länder något att lära Sverige? Nej, verkligen inte. De Sotos studier har visat att det byråkratiska systemet i dessa länder är så snårigt och omständigt att det inte ens är värt att försöka agera enligt lagar och regler.

"In Haiti, one way an ordinary person can settle legally on government land is first to lease it from the government for five years and then buy it. Working with associates in Haiti, our researchers found that to obtain such a lease took 65 bureaucratic steps requiring, on average, a little more than two years. All for the privilege of merely leasing the land for five years."

Medan svenska politiker delvis hoppas att dagens småföretag skall spira upp till morgondagens storföretag är detta något som effektivt hindras av byråkrati och korruption i många länder. Deras småföretag kanske gynnas på kort sikt genom att de fullständigt kan strunta i alla regler, skatter och avgifter - även om de troligen måste betala någon korrupt polis eller tjänsteman -men samtidigt är det omöjligt för dem att ta lån, investera, bilda aktiebolag medan de hela tiden måste oroa sig för att förlora sin - i statens ögon - olagliga egendom.

"In Egypt, the person who wants to acquire and legally register a lot on state-owned desert land must wind his way through at least 77 bureaucratic procedures at 31 public and private agencies. This can take anywhere from 5 to 14 years. To build a legal dwelling on former agricultural land would require 6 to 11 years of bureaucratic wrangling."

De flesta regler och bestämmelser som tynger svenska företagare är skapade med den bästa av avsikter och med goda anledningar. Trots det goda avsikterna kostar denna byråkrati resurser och stryper möjligheter. Aldrig någonsin går det att göra alla nöjda, det är nog det enda tillsammans med skatter och döden som vi kan vara säkra på här i livet...

... och att GAIS aldrig vinner allsvenskan.

Världen är deras ostron

Så hände det igen. Föga oväntat har det återigen visat sig att moderata politiker har använt sig av svart städhjälp. Paret Cederschiöld har i drygt tretton år hållit nere sina hushållsnära tjänstekostnader genom att inte betala skatter och avgifter beslutade av Sveriges riksdag.

Hur kan dessa människor, som rimligen har ett genuint intresse för samhällsfrågor, motivera detta beteende för sig själva? Om de nu överhuvudtaget har tänkt så långt, och det tycker jag man kan begära. Förvisso är moderata samlingspartiet motståndare till höga skatter och positiva till skatteavdrag för hushållsnära tjänster, men att se på detta som en form av i förtid uttagen subvention är väl magstark för vem som helst som står för ett parlamentariskt system. För varför skulle någon annan människa acceptera och följa några av de lagar och regler som paret Cederschiöld driver igenom, om vi inte tycker om dem? Själva har de tydligen inga problem att välja och vraka bland reglerna efter eget behag.

Nu kanske jag verkar vara en moralisk väktare och torrboll. Men missförstå mig rätt, jag har full acceptans för att folk ibland kringgår ett krångligt och bökigt system. Men det är inte acceptabelt att en politiker på toppnivå, som på heltid måste göra val för andra och därigenom hela tiden ställs inför moraliska ställningstagande, bara lite slentrianmässigt kan kringgå ett gemensamt grundat ekonomiskt system regelbundet i tretton år. Deras trovärdighet närmar sig snabbt noll.

Men på något sätt hade det kunnat vara befriande om än patetiskt om de försökt motivera sitt beteende som en rebellisk handling. Nu är det istället det gamla vanliga. Alla är vi jämlika, men vissa är lite jämlikare en andra. En grupp av människor som har det väl förspänt reflekterar inte ens över vilkoren för sitt välstånd. Världen är deras ostron.

Om paret i alla fall kunde uppvisat lite av den paternalistiska attityd som tidigare var en kulturell tradition bland högerpolitiker. Att arbeta som städare, speciellt i privata hem, är slitsamt. Genom att lyfta vit lön hade städhjälpen vid sjukdom eller skador haft tillgång till allmänna ersättningssystem. Eller tycker moderatparet att låginkomsttagare har det bättre utan sådana passiviserade skyddsnät som bara hindrar löneslaven från frihet och självförverkligande?

*****

Efter att skrivit ovanstående inlägg läser jag på DN:s hemsida ett svar på tal från ordföranden i arbetsmarknadsutskottet, Catarina Elmsäter-Svärd (m). Osökt kommer jag att tänka på det gamla talesättet (påstådd urpsrungsman är Abraham Lincoln) att det ibland är bättre att tiga och låta folk tro att man är en idiot än att öppna munnen och undanröja varje tvivel.