Tips: Zonförsvar

Så här timmen innan jag skall bege mig av mot Stockholm för att se GAIS förlora mot DIF så passar jag på att ge ett tips här på SoB.

Zonal Marking är en bra och intressant sida för oss som gillar taktik och formationer. Mer generella artiklar blandas med taktiska analyser av aktuella stormatcher. Efter att tämligen oengagerat läst rubriker om att Zlatan Ibrahimovic misslyckanden i matchen mot Inter exempelvis är det uppfriskande att läsa en artikel som försöker sig på att analysera det hela från ett taktiskt perspektiv istället för att fokusera på en enskild spelare: "Guardiola again included Ibrahimovic to little effect. That’s not to say that the Swede was useless – he wasn’t, but Barcelona struggled to get the ball to him in a static central position, because of the presence of Lucio and Walter Samuel."

Apropå zonförsvar ler jag fortfarande en del åt en detalj i artikeln i Offside kring Hasse Backe som nu tränar New York Red Bulls. Under en av de första träningarna frågar Backe spelarna om hur vana det är med zonförsvar vilket bara tycks förvåna spelarna. Inte heller några yngre tränare, som sitter och kollar på jämte reportern, verkar medvetna eller ens förstå var zonförsvar för något. Man blir nästan chockad; spelar nordamerikaner fortfarande med man-man-förvar 2010?

Ett försvarsspel som nu är så antikvarisk att Otto Rehhagel kunde chocka sina motståndare under EM 2004, när han lät Grekland spela med gammal tysk taktik från Rehhagels ungdom. Det låter ju nästan som att Hasse Backe och MLS skulle bli en åldrad version av Bob Houghton och allsvenskan sådär 35 år senare.

Fotbollens framtid XVIII : Oköpt är bästa köpet

Under början januari handlade väldigt mycket av mitt fotbollsintresse om den förväntade storförsäljningen av den allsvenska skyttekungen Wanderson do Carmo. Det hela gick inte så smidigt som en del hade förväntat sig. Mångmiljonbeloppen devalverad snart ner i en rak linje mot en kaffe och en muffins för hans kontrakt.

Kiviks marknad är inte öppet i januari. Under sommaren kan vi dock vänta oss att Wanderson kommer att finnas till försäljning här

Efter en tid blev det hela en smula påfrestande och spekulationerna i media tröttsamma med alla eventualitet, kansken och erfaranden att jag helt sonika stängde av det flödet in i min vintertrötta hjärna.

Man undrade dock varför det var så förtvivlat svårt att sälja en allsvensk skyttekung. Finanskris i all ära men nog brukar svenska klubbar i allmänhet uppleva att de har problem att behålla talang, inte att sälja dem. Allsvenskan är att betrakta som en C-liga och det finns mängder av B-ligor med pengar nog att locka över habila spelare som vill ha lite mer i lön och bonusar innan tillvaron på den den ordinära arbetsmarknaden står för dörren. Wernbloom lär ju behöva alla pengar han kan få...

(ja, det var kanske lite väl elakt av mig. Det är rätt att hacka på människor som tjänar mycket pengar, men inte för att de tycks vara lite bakom flötet. Fredrik Lundgren, som inte tjänar samma summor som Wernbloom, kommer knappast ha några större problem på arbetsmarknaden efter karriärens slut)

Crucially: transfers are going out of fashion. Ever fewer football officials believe that buying players improves their teams. That is partly because Europe’s most successful clubs – Barcelona, Chelsea, Arsenal and Manchester United – are wary of transfers.

- Simon Kuper

Simon Kupers helgkrönika i Financial Times ger måhända en pusselbit till en lösning på osäljbarhetsgåtan. Det är inte bara en fråga om finanskris utan det har även blivit omodernt att köpa spelare. Efter Bosman-domen är det i första hand spelarna och agenterna som tjänat på en ökad cirkulation av kontrakt till höger och vänster när klubbar slängt ut pengar med förhoppningar att köpa en marginellt bättre spelare än en habil kille de redan har.

Nu skall det alltså satsas på kontinuitet och egna produkter istället. Den Lilla Satan torde vara en omhuldad och populärt exempel från den allsvenska scenen. När de tappar en spelare så lyfter de upp och skolar in en junior istället. Ja, med en del undantag då. Fast om ett par år kommer la Pärlan betecknas som en egen produkt, i alla fall om han blir en landslagsälskling.

Får la se hur länge denna trend håller i sig. Om vi i högre utsträckning kommer att få se lagbyggen både på allsvensk träsknivå och Europeisk toppnivå , där klubbar får behålla spelare någon säsong längre innan de är bra eller dåliga nog för att byta klubb, eller om vi snart kommer att se en återgång till den Silly Season både sommar och vinter som vi nu hunnit vänja oss vid och beteckna som normalt. När allsvenska klubbar talar om kontinuitet så brukar det sällan vara längre än ett par säsonger - se exempelvis på Djurgårdens upp som en sol och (nästan) ner som en pannkaka under just 00-talet.

---

Instead, it is the less successful clubs that are obsessed with transfers. Real Madrid, Manchester City, Spurs and Newcastle make hilarious blunders that educate everyone else.

- Simon Kuper igen

Måhända är det lite magstarkt att säga att Real Madrid är mindre framgångsrikt. Kom dock att tänka på Offsides tioårsjubileumsnummer där en genomgång av 00-talets Ballon D´Or-vinnare där Real Madrid beskrev som vinnarnas kyrkogård (vår närmaste motsvarighet i Sverige torde vara Real Malmö).

---
För en tid sedan läste och recenserade jag Why England Lose, en bok av Simon Kuper och Stefan Szymanski, som jag gav ett ljummet omdöme.

---

Ja, Offside fyller tio år i år. Jag har samtliga nummer. Trots de har jag aldrig prenumererat på magasinet (kanske för att jag aldrig lär mig stava rätt till "prenumerera"). Måhända har det tappats en del gnista och kärleksfull nördighet genom sin framgång men nog är det fortfarande, oftast, läsvärt.

Fotbollsmagasinet Stopper

I veckan fann jag mig mitt i stan emellan två inbokade händelser i min lilla kalender och gick en smula planlöst omkring för att fördriva tiden. Eftersom jag inte gillar shopping i allmänhet finns det inte så värst mycket att göra och jag hamnade efter några svängar på en välsorterad tidningsbutik vid Pantbanken på Drottninggatan (jag vet vad butiken heter, men jag får inget betalt för att göra reklam).

Där råkade mina ögon falla på ett helt nytt fotbollsmagasin i grönt med en inbjudande träläktare på framsidan (Kopparvallen, Åtvidaberg). Jag bestämde mig för att langa upp femtio spänn ur plånboken och se om det var något att ha.

När man bekantar sig med magasinets fram- och baksida får man reda på att detta är snäppet ifrån ett fansine (som 80-talets When Saturday Comes) . Detta är inte bara något som redaktionen nämner, det formligen trycks ner i halsen på mig. De avsäger sig att det skulle vara genomtänkt, skrivet av bra journalister och att magasinet i det stora hela är skabbigt; för fotbollsnördar av fotbollsnördar. För att understryka detta innehåller inledningen och baksidan några påhittade brev där kända individer (Lars-Åke L, Mats O.) sågar magasinet med fotknölarna. Det är lite som att de försöker dra ner byxorna på sig själva för att föregå all eventuell kritik.

Nu tycker jag verkligen inte det är nödvändigt, magasinet är nämligen bättre än vad ovanstående intryck fick mig att tro (även om det svajar till med en felstavning i första artikelns ingress). Det här är otvetydigt ett magasin för oss människor som intresserade av fotboll och kuriosa och inte vill veta mer om Zlatan Ibrahimovic eller annat kvällstidningstugg.

I detta sammanhang går det förstås inte att undgå vissa jämförelser med Offside som när den kom ut första gången som en svartvit Kalle Anka-pocket för vuxna (nåja) år 2000 för mig och många andra förändrade synen på vad fotbollsjournalistik kan vara (jag har alla nummer men har aldrig prenumererat för det är faktiskt fusk!). I Offsides första nummers manifest står det att vi skall "[b]etrakta [dem] som en gerillarörelse som kämpar för bra läsning om sport." Så kanske det var då, men idag är näppeligen Offside en gerillarörelse utan en given del av etablissemanget. Inte något fel med det, bättre etablissemang kan man nog inte hoppas på. Men Offside var aldrig så 'underground' år 2000 som Stopper är - i första numret av Offside ingick en intervju med Rivaldo (nykokt guldbollenvinnare) av Simon Kuper, en internationell storstjärna bland sportjournalister och Mats Olsson, Expressens gigant, som skriver en artikel om sin hemstads Malmös storlag som precis dykt ner i superettan (Zlatan Ibrahimovic nämns som talang i samma andetag som Tony Flygare - någon som har koll på turerna i Flygares fotbollskarriär sedan 2000 får gärna lämna en kommentar och berätta!).

Stopper satsar helt klart på uppenbart obskyra fotbollsintressen. Inslag som ibland funnits i Offside, men som troligen inte säljer lösnummer till gemene man. Jämför bara framsidor från Offsides första nummer (Kennedy Bakircioglu, Kenneth Andersson, Fredrik Ljungberg, Zidane) med, just det, Kopparvallen i Åtvidaberg. Här finns ett tydligt avståndstagande från den så kallade moderna fotbollen med reportage om en svensk som snöat in på Slough Town, Groundhopping, match mellan en energidryck och ett fotbollslag i Österrike, fotbollsporr i form av Arenaentreér i London (åhhh, Craven Cottage!) och ett besök till Stockholms södra förort.

Många artiklar innehåller dessutom något jag är mycket svag för - detaljrika beskrivningar om själva resan till matchen. Det är trots allt en del av själva upplevelsen och förväntningarna när i alla fall jag skall på fotboll - sedan om man skall dra några långt dragna slutsatser utifrån detta veta jag inte, men nog är det kul och intressant sätt att skapa en stämning.

Ser fram emot vad de har att erbjuda i sitt aprilnummer.

*****

När jag kommit hem och satt mig för att äta lite mellanmål och läsa ut Stopper så ramlar senaste numret av medlemstidningen Gaisar'n ner på dörrmattan. Att jämföra dessa produktioner är ingen vidare upplysande exkursion från ett grönsvart perspektiv - där står inte mycket som den lagom inbitne anhängaren inte redan känner till och nästan allt material är skriven av en och samma person (Daniel Svensson, vars språk jag dock har lite lättare att smälta än förra årets Olof Berners). Dessutom är månadens erbjudande redan inaktuellt med några veckor.

*****

Resebeskrivningar ger också intressanta reportage om stadsmiljöer. Någon (namnet har fallit bort i texten) åker tunnelbana för att titta till laget Panellinios i Stockholms förort Vårberg:

"Jag passerar Skärholmen där de boende ville måla om betongen med något lite mer färggrant än grått för att få det trevligare men de blev stoppade av Skönhetsrådet som tyckte att det var viktigare att bevara höghusens ursprungliga betongkaraktär. Skönhetsrådets ordförande heter Hans Erik Brummer och han bor på Djurgården."

Lite som Guldheden, fast ändå inte.

*****

Om Stoppers adress är något att gå på så sitter redaktionen i Vänersborg. I så fall är det det bästa som kommit från det området sedan Lukasz Chmaj.

Fotbollens framtid VII - Löjliga jippon

Fotboll handlar om pengar, det är inte precis någon nyhet. Under flera år har det varit vanligt att Europeiska storklubbar har dragit iväg på träningsläger i till exempel asien eller nordamerika för att tjäna pengar, få mer kunder (supporter känns som fel ord att använda i sammanhanget) och framför allt sälja tröjor. Det tycks vara långt bort från den idealiserade svenska amatörismens tidevarv då stjärnorna (ett ord som numera används om vilken dussinlirare som helst) jobbade på bruket och tränade efter jobbet och inte fick mer än några koppar kaffe och en bulle för sin insats.

Finns det någon gräns för hur långt utvecklingen kan gå åt andra hållet? Jag har tidigare diskuterat om vad den ökade obalansen mellan rika och fattiga klubbar kan tänkas innebära på lite sikt. Fotbollen blir allt mer globaliserad och i Offside 1/2008 presenteras engelska Premier League som världens ekonomiskt framstående superliga (i dagarna har det visat sig att även om Real Madrid är rikast finns tre av de fem rikaste klubbarna i England). Varken spelare, anhängare eller pengar är längre lokalt eller regionalt förankrade utan kommer från hela världen. Varför gå och titta på sitt lokala lag som aldrig kommer att kunna spela lika bra som de löjligt välbetalda unga männen i Madrid, London, Manchester eller Milano? Likt en centrifugalkraft dras allt mot sportens epicentrum.

Ett spel om pengar

Men - för att vrida lite på Hegel i gammal god polemisk anda - för för de mesta krafter finns det ofta en motkraft. Idioter som jag som föredrar ett mediokert GAIS före tv-tittande och människor i Manchester eller Wimbledon som inte riktigt är fokuserade på vilken frisyr Christiano Ronaldo har idag. Även om denna minoritetsgrupp i sig inte har någon realistisk möjlighet att styra eller påverka utvecklingen verkar det ibland som om den oundvikliga (allt är oundvikligt till något oväntat händer) utvecklingen ibland sätter krokben för sig sjäv. För hur mycket jippo klarar en sport av innan publiken tappar lusten och vänder sig bort i avsmak?

Jag misstänker att VD:n för engelska Premier League [skrev tidigare VD för FA vilket var felaktigt] att han var Richard Scudamore för tillfället håller på att testar denna gräns. Hans idé - som enligt honom har stöd hos alla tjugo klubbarna i engelska Premier League - är att till 2010/11 utöka säsongen med en 39:e omgång som skall spelas utomlands! Varför? För att ge sina medlemmar ytterligare 5 miljoner £ för denna extra match. De talas om pengar, det talas om att uppmuntra fans från England att åka till dessa matcher (som om lokalbefolkningen i arbetarklassen har råd att gå till vanliga hemmamatcher) men inget verkar framföras kring den sportsliga aspekten av ett sådant förslag.

Personligen tycker jag förslaget är löjligt, men vem är jag att ställa mig emot den oundvikliga utvecklingen?

*****

Vi utgår la för att allt som händer kommer att missgynna grönsvart; det är la GAIS! Mycket trött på den pågående offentliga kontraktsförhandlingen mellan Bobbie och Sköldmark i diverse blaskor.