Tankesmedja håller linjen

Efter att en finansiell kris och hotande recession skakat om i världen och inte minst i Göteborg har flera företag skrikit om statligt stöd i en eller annan form. Inte minst bilindustrin har stått för detta. I detta sammanhang är det befriande att läsa Dick Kling, nationalekonom på Timbro, som skriver på fredagens GP Debatt. Han propagerar för att staten inte skall rädda näringslivet.

Jag delar måhända inte Klings ontologi över den ekonomiska världen, men jag kan i alla fall applådera att han håller linjen. Att samma företagsledare som gått runt och gnällt på skatter, lagar och regler samt det svenska klimatet plötsligt står längst fram i kön till socialen är ju inte något annat än hyckleri. Kling har rätt i att om man tror på marknadsekonomins förmåga att på bästa sätt omfördela och förädla världens resurser (Amen!), så kan man inte förvänta sig att staten skall lösa problemen. Det är nästan så att man för ett tag skulle kunna tro att idéer och inte krasst särintresse styrde världen...

Fast Kling har la en fast tjänst och kan tänka långsiktigt, snart är det bättre konjunkturer för de fria marknadskrafterna. Den som står i skuld är ju som bekant inte fri...

Ingen vill lyssna till Schumpeter

Vid osäkra förhållanden är det möjligt att även en god investering ratas av kreditgivare på grund av svårigheterna att spå i kaffesumpen. Men vem säger att staten har någon aning? Det är en populär uppfattning att den ekonomiska verkligheten rör sig i konjunkturcykler av olika längd och form. En del är måhända lika verkliga som kanaler på Mars. Att världsekonomin idag befinner sig i en recession kan vi dock vara enade om. Det är också tydligt att denna ekonomiska situation har haft tydliga efterverkningar på den ekonomiska politiken.

Jag kommer (långt ifrån osökt) att tänka på ekonomen Joseph Schumpeters teorier om kreativ förstörelse. Vid perioder av snabba och innovativa förändringar förstörs samtidigt stora värden av befintligt kapital. Frågan för dagen är på vilken sida den svenska bilindustrin befinner sig; kreativ eller förstörd. Är det frågan om det senare är dagens regeringsbeslut inte bara kostsamt utan måhända även direkt skadligt.

Efter en lång tids tjat verkar nu den svenska regeringen bestämt sig för att just de och ingen annan har förstått vilken god investering den svenska bilindustrin är. Eller, flera har påstått det - men inte kunnat eller velat underbygga sitt påstående med ett par miljarder. Alla andra länder gör det ju också, så varför skall vi våga göra annorlunda tänker regeringen och slänger ner en säck med pengar i önskebrunnen.

Nu skall därför totalt 28 miljarder ges bort på ett bräde till en industri som ingen vet om den kommer att finnas kvar i nuvarande form om fem till tio år. 25 miljarder totalt är lånegarantier eller undsättningslån till företag inom bilindustriklustret medan måttliga 3 miljarder är till ett forskningsinstitut för fordonsindustrin som ingen vet vart det skall ligga ännu. Lånegarantierna skall till överhängande del gå till företag som anses sunda. Personen som yttest står bakom detta vågade ekonomiska beslut med allmänna medel är Maud Olofsson.

I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy förutspådde Schumpeter kapitalismens nedgång när den intellektuella klassen lägger sig i entrepenörens verksamhet och kapitalismens sätt att fungera. Vem kunde tro att Maud Olofsson var intellektuell?

Det måste nästan vara ett utslag av ödets ironi att detta beslut kommer samma dag som Jan Jörnmark får utrymme på GP debatt med en text om betydelsen av förnyelse. Schumpeter är en viktig gestalt i till exempel Jörnmarks hyllade böcker om övergivna platser. Böcker som fullständigt dräller över av exempel hur envetna politiker och företagsledare fortsätter att pumpa in investeringar i döende verksamheter. Hur skulle det vara om pengarna istället användes till att hjälpa till att skapa förutsättningar för nya företag och verksamheter utan att stirra sig blind på det befintliga? Alla säger sig krama småföretagaren, men denne får näppeligen några lånegarantier i dessa tider när banker är rädda att låna ut även till etablerade och trogna kunder.

---
Några läsare som känner mig personligen är måhända förvånad över min vurm för rå kapitalism. Moralfilosofiskt är kapitalism förvisso näppeligen en förebild för min uppfattning av hur en människa är eller bör vara. Men få saker irriterar mig så när stora, privata företag genom kontaker och sin tyngd får fördelar och hjälp när det passar dem.

Ersättning för vad?

För väldigt länge sedan gnällde jag lite förstrött om ett debattinlägg i Svenska Dagbladet där en chefsrekryterare, Bengt Lejsved, beklagade sig över de låga ersättningarna för svenska verkställande direktörer. Jag irriterade mig inte så mycket som att han föreslog högre löner - även om en rekryterares tårar i detta fall är lika troligt som en fotbollsagents; han talar i egen sak - utan för att jag inte riktigt kunde se poängen med inlägget. Dessutom kom det några dagar senare in en replik där ekonomijournalisten Olle Rossander hävdade att det inte direkt fanns någon akademisk forskning som visat något samband mellan hög ersättning för chefer och långsiktig ekonomisk lönsamhet eller kursutveckling för företagen.

Jag sa att jag skrev om detta för länge sedan. Ja, det var i mitten av augusti. Inte så långt tid i det stora hela, men en eon sedan i den offentliga debatten kring företag och verkställande direktörers kompetens. Postens VD, med 45 brevbärarlöner, blev hårt ansatt och valde trumpet att arbeta gratis. I lördags propagerade etikprofessor Carl-Henric Grenholm för att företag borde utse chefer med andra värderingar. Som om det vore en total överraskning att den som är mest lämpad inte är den som i första hand fokuserar på sin egen plånbok.

Är det här din chef får han säkert bättre betalt än du

Moralpanik mot välbetalda chefer är tämligen symptomatisk i tider med stora varsel. En debattartikel i dagens DN av Jens Galatius och Sten Undin från Handelshögskolan i Göteborg (vars chef opportunt vill förstatliga Volvo) sätter fingret på den springande punkten: "Får en vd betalt efter marknadens impulsiva ryckningar eller kompensation för ett väl utfört arbete?". Enligt deras undersökning av ett femtiotal stora företag visar att så inte är fallet. Ersättningen till VD avspeglar börsutvecklingent, inte utvecklingen i relation till konkurrenterna. Eller annorlunda uttryckt, går börsen bra, så får VD:n bättre betalt även om alla andra företag i branschen lyckas mycket, mycket bättre. Med tanke på att börsmarknaden till en ej försumbar del styrs av nerverna hos tiotusentals spekulanter utan större intresse eller förståelse för realekonomi tycks det verkligen vara ett trubbigt och tämligen lotteribetonat sätt att betala ut ersättning till sin VD. Med det systemet skulle ju även en apa få hög ersättning med lite tur.

Nu skulle jag verkligen vilja se en undersökning som testar sambandet mellan företagens vinst/förlust snarare än kursutvecklingen.