En sån där seg söndag och jag ägnar lite tid åt att titta vad som skrivs i tidningar runt om i landet under helgen. En debattartikel som roar mig är chefsrekryteraren Bengt Lejsved som fått utrymme på Brännpunk i SvD för att begråta sig över de internationellt sett låga lönerna för verkställande direktörer i större svenska företag.
Det finns la knappt något mer populistisk svenskt än att gnälla över höga ersättningar och så kallade fallskärmsavtal till höga chefer. Medan gemene man måhända tycker att det inte finns någon som är förtjänt av årslöner i mångmiljonsklassen så beklagar sig Lejsved över hur knapert det är för dem och hur hårt det blir för svenska storföretag att konkurrera om de bästa cheferna.
Jaha, vad är poängen med att slösa bort utrymme på Brännpunkt åt denna fråga? Det finns la ingen som direkt hindrar företagen från att betala sina verställande direktörer vad de vill. Deras löner är inte något som bestäms av dem allmänna opinionen som i vilket fall kommer att tycka att de får löjligt bra betalt, oavsett om det är 10 eller 20 miljoner per år. Notera att jag inte lägger någon värdering i detta. Måhända är svenska företag snåla eller så är internationella storföretag korkade som betalar ut omotiverat hög ersättning. Det är förstås diskutablet vilken betydelse en enskilt person kan ha för ett stort företag, rimligen kan den skada en VD gör vara nära nog lika stor som den nytta som han (nästan alltid en han) kan medföra.
En VD för ett bolag registerat på Stockholmsbörsen höjde i genomsnitt sin lön med 21 procent mellan 2006 och 2007. Att Lejsved tror att han kan motverka populistisk indignation genom att skriva en debattartikel känns bara fånigt. Om han i sin roll som chefsrekryterare tycker att det är svårt att rekrytera utländska chefer till svenska toppjobb så är det la en fråga han skall ta upp med sina uppdragsgivare, bolagsstyrelserna, inte kreti och pleti. Varken jag eller de flesta som kommentarar artikeln har la med det att göra. Fast det är klart, presstödda SvD vill la inbilla sig att deras tidning enbart läses av människor som sitter i bolagsstyrelser.
Det finns la knappt något mer populistisk svenskt än att gnälla över höga ersättningar och så kallade fallskärmsavtal till höga chefer. Medan gemene man måhända tycker att det inte finns någon som är förtjänt av årslöner i mångmiljonsklassen så beklagar sig Lejsved över hur knapert det är för dem och hur hårt det blir för svenska storföretag att konkurrera om de bästa cheferna.
Jaha, vad är poängen med att slösa bort utrymme på Brännpunkt åt denna fråga? Det finns la ingen som direkt hindrar företagen från att betala sina verställande direktörer vad de vill. Deras löner är inte något som bestäms av dem allmänna opinionen som i vilket fall kommer att tycka att de får löjligt bra betalt, oavsett om det är 10 eller 20 miljoner per år. Notera att jag inte lägger någon värdering i detta. Måhända är svenska företag snåla eller så är internationella storföretag korkade som betalar ut omotiverat hög ersättning. Det är förstås diskutablet vilken betydelse en enskilt person kan ha för ett stort företag, rimligen kan den skada en VD gör vara nära nog lika stor som den nytta som han (nästan alltid en han) kan medföra.
En VD för ett bolag registerat på Stockholmsbörsen höjde i genomsnitt sin lön med 21 procent mellan 2006 och 2007. Att Lejsved tror att han kan motverka populistisk indignation genom att skriva en debattartikel känns bara fånigt. Om han i sin roll som chefsrekryterare tycker att det är svårt att rekrytera utländska chefer till svenska toppjobb så är det la en fråga han skall ta upp med sina uppdragsgivare, bolagsstyrelserna, inte kreti och pleti. Varken jag eller de flesta som kommentarar artikeln har la med det att göra. Fast det är klart, presstödda SvD vill la inbilla sig att deras tidning enbart läses av människor som sitter i bolagsstyrelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar