Pianisten och annat

När var i London gick jag, som den trogne blogg-läsaren (ni besöker la inga andra bloggar än min va?), till flera gratis Museum. Ett av dessa var Imperial War Museum. När jag och min bättre hälft för ett antal år sedan var i New York gick vi på the Metropolitan Museum of Art som också menar sig vara gratis. Skillnaden dessa museum emellan är att medan det i London finns några platser att lämna donationer vid med ett relativt anspråkslöst donationsförslag på tre pund innebär ett besök på Metropolitan att även om det är gratis så måste man passera en kassa och lämna ifrån sig sitt "frivilliga" bidrag som, vad jag missminner mig, inte var så värst anspråkslöst. De lever helt enkelt på att jag skall skämmas så mycket för att gå in utan att lämna något att jag faktiskt gör det.

Problemet för mig är att sådan utpekande taktik fungerar på mig. Hade någon trängt sig före i kön till gaskamrarna i ett dödsläger hade jag indignerad stått vid sidan och muttrat något om ohyfsat beteende. Skitstövlarna som inte har en tanke på att betala något rycker la bara på axlarna och går in, men jag som faktiskt vill lämna ett bidrag - om än litet - får stå och ta illa vid mig i en kö. Så när jag gick där på Imperial War Museum tänkte jag att jag nog måste lämna något. Tursamt nog behövde jag köpa en pocket och köpte därför "The Pianist" av Wladislaw Szpilman. Eftersom den var dyr för en pocket - 8 pund eller 100 kr - kände jag att jag gjort mitt och kunde istället använda mina mynt till att köpa en kopp té i parken utanför.

Jag har förstås redan sett Polanskis belönade film med Adrian Brody i huvudrollen. För den som levt i en jordkällare de senaste fem åren och missat denne film och inte läst boken kan jag kortfattat säga att den handlar om hur en judisk pianist i Warsawa överlever kriget genom att med lite tur och skicklighet slinka undan utrensningarna i ghettot - utrensningar som förde hela hans familj till döden - och sedan lyckades gömma sig i staden som under krigets lopp förintades till ungefär 90 procent. Från att ha varit en av Europas storstäder förvandlades Polens huvudstad till en nästan öde ruinstad.

Filmen, som är tämligen lång, är verkligen en i det närmaste exakt återgivning av den rätt korta boken - med ett par undantag för att kunna fullfölja Polanskis visuella visioner där huvudpersonen ser mycket av vad som händer genom fönster. Det är en bra metod för att avspegla hur saklig den hemska utvecklingen i boken är skriven - trots att Szpilman vid några tillfällen överväger självmord. Det är något som den har en hel del gemensamt med andra skildringar från förintelsen såsom Primo Levis "Är detta en människa?" och för all del även Imre Kertész' "Mannen utan öde" (även om den senare aldrig gav något bestående intryck på mig i övrigt). Så pass hemska historier behöver inte förstärkas genom vältrande i känslor, saker och ting är illa nog som de är. I detta avseende liknar dessa skildringar några av mina andra litterära favoriter som beskriver vedervärdiga historiska skeenden; Varlam Sjalamovs "Skovelmästaren" och Aleksandr Solzjenitsyns "En dag i Ivan Denisovitjs liv".

[Bok] Krigets färger

Hög tid för en bokrecension!

Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring från första och andra kriget i Tjetjenien har fått en hel del uppmärksamhet i svensk dagspress (recension i Gepe) och har vid det här laget sålt fler exempel i Sverige än i Ryssland. Kritiska skildringar av det moderna Ryssland säljer som bekant inte vidare bra nu för tiden...

med många andra krigsskildringar, kanske framförallt Babtjenko skildrar sin tillvaro som signalist i den ryska armén. Föga oväntat har boken jämförtsErich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929. Det finns många likheter med E M Remarques skakande klassiker (den slängdes förstås på bål i Tyskland 1933), men också flera skillnader. Till det yttre finns mycket av samma saker med; sjukdomar, krämpor, slitet, bristen på mat och vatten, diarré och att skita i flera timmar. Remarques alter ego plågades länge på exercisgården men lärdes inget om hur man överlever ett skyttegravskrig. Babtjenko lärdes morsealfabetet (som han aldrig använde) liggandes, med njursparkar och nyttjandet av en armépall. Babtjenko fick inte ens tillfälle att lära sig använda en automatkarbin. Order och medelanden uppifrån präglas av lögner och propaganda som är skrattretande för soldaterna vid fronten.


Men på andra sätt skiljer sig skildringarna åt. Den tyska kejserliga armén var en hård och auktoritär institution, för att förbättra sitt liv eller till och med överleva var den menige soldaten tvungen att fuska eller stjäla en del. Men samtidigt var det mest underordnat ett övergripande militärt mål. När jag läser Babtjenkos berättelser är sanningen den omvända. Militära mål och nytta tycks underordnad fusk, stölder och framförallt brutal pennalism.

Pennalismen är närvarande överallt. Alla tycks misshandla alla, utbildarna slår rekryter och kadetter, veteraner slår nyanlända och till och med officerarna misshandlar varandra högt upp i hierarkierna. Diciplin har ersatts av makt att ge någon en käftsmäll. Det är inte att sträcka sig för långt att säga att hela systemet bygger på pennalism, från toppen till botten. Och de är inte örfilar som utdelas, misshandeln är ofta så grov att det är märkligt att de längst ner i hackordningen överhuvudtaget överlever. Alla är allas fiende, det är endast tillfällighet och slump som gör någon till ens kamrat. Till skillnad från Marques upplevelser av första världskrigets västfront finns det ingen kamratskap:

"På vår front finns det inget broderskap. Remarque ljög. Nu värmer vi varandra med värmen från våra kroppar, men vi är ändå helst ensamma."

Den värnpliktige soldaten som överlevt länge nog för att ens hoppas på en möjlighet att komma hem är helt alienerad från det civila livet. I och för sig inte helt olikt veteranerna i mellankrigstidens Tyskland.

Även om det går att hävda att krig i sig är resurslöseri, tycks det inte finnas några gränser för hur ekonomiska och mänskliga resurser slängdes bort i Tjetjenien. Vapen, ammunition, motoret, mat, fordon, ja all man kan tänka sig, säljs på den svarta marknaden och skrivs upp som materiel förlorat i strid. Trots - eller kanske på grund av - den brutala regimen människorna lever över söker de alltid efter sätt att stjäla från sin nästa. Vid ett tillfälle har Babtjenko och en kamrat gett bort tre raketer till ett par ungar med löfte om två till bara de ger dem harsch. Ungarna kommer aldrig tillbaka, men redan samma kväll används raketerna emot dem. En tid senare iscensätter de ett eldöverfall mot bataljonen med hjälp av några handgranater, bara för att kunna skapa sig en avledande manöver och bryta sig in i kvartermästarens vagn.

Jag är långt ifrån någon expert, men anser mig ändå vara relativt väl bevandrad i modern rysk historia och litteratur. Det är främmande för en människa i mellanmjölkslandet hur ett helt folk tycks förmögna till både sådan brutalitet och sådant lidande. På många sätt påminner Babtjenkos roman mer om livet i Kolyma och andra läger som det skildrats av Sjalamov eller Solzjenitsyn. Den ryska armén nu bygger på samma principer som Gulag och Sovjetunionen då; lögner, stöld, utnyttjande och våld.