Hög tid för en bokrecension!
Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring från första och andra kriget i Tjetjenien har fått en hel del uppmärksamhet i svensk dagspress (recension i Gepe) och har vid det här laget sålt fler exempel i Sverige än i Ryssland. Kritiska skildringar av det moderna Ryssland säljer som bekant inte vidare bra nu för tiden...
med många andra krigsskildringar, kanske framförallt Babtjenko skildrar sin tillvaro som signalist i den ryska armén. Föga oväntat har boken jämförtsErich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929. Det finns många likheter med E M Remarques skakande klassiker (den slängdes förstås på bål i Tyskland 1933), men också flera skillnader. Till det yttre finns mycket av samma saker med; sjukdomar, krämpor, slitet, bristen på mat och vatten, diarré och att skita i flera timmar. Remarques alter ego plågades länge på exercisgården men lärdes inget om hur man överlever ett skyttegravskrig. Babtjenko lärdes morsealfabetet (som han aldrig använde) liggandes, med njursparkar och nyttjandet av en armépall. Babtjenko fick inte ens tillfälle att lära sig använda en automatkarbin. Order och medelanden uppifrån präglas av lögner och propaganda som är skrattretande för soldaterna vid fronten.
Men på andra sätt skiljer sig skildringarna åt. Den tyska kejserliga armén var en hård och auktoritär institution, för att förbättra sitt liv eller till och med överleva var den menige soldaten tvungen att fuska eller stjäla en del. Men samtidigt var det mest underordnat ett övergripande militärt mål. När jag läser Babtjenkos berättelser är sanningen den omvända. Militära mål och nytta tycks underordnad fusk, stölder och framförallt brutal pennalism.
Pennalismen är närvarande överallt. Alla tycks misshandla alla, utbildarna slår rekryter och kadetter, veteraner slår nyanlända och till och med officerarna misshandlar varandra högt upp i hierarkierna. Diciplin har ersatts av makt att ge någon en käftsmäll. Det är inte att sträcka sig för långt att säga att hela systemet bygger på pennalism, från toppen till botten. Och de är inte örfilar som utdelas, misshandeln är ofta så grov att det är märkligt att de längst ner i hackordningen överhuvudtaget överlever. Alla är allas fiende, det är endast tillfällighet och slump som gör någon till ens kamrat. Till skillnad från Marques upplevelser av första världskrigets västfront finns det ingen kamratskap:
Även om det går att hävda att krig i sig är resurslöseri, tycks det inte finnas några gränser för hur ekonomiska och mänskliga resurser slängdes bort i Tjetjenien. Vapen, ammunition, motoret, mat, fordon, ja all man kan tänka sig, säljs på den svarta marknaden och skrivs upp som materiel förlorat i strid. Trots - eller kanske på grund av - den brutala regimen människorna lever över söker de alltid efter sätt att stjäla från sin nästa. Vid ett tillfälle har Babtjenko och en kamrat gett bort tre raketer till ett par ungar med löfte om två till bara de ger dem harsch. Ungarna kommer aldrig tillbaka, men redan samma kväll används raketerna emot dem. En tid senare iscensätter de ett eldöverfall mot bataljonen med hjälp av några handgranater, bara för att kunna skapa sig en avledande manöver och bryta sig in i kvartermästarens vagn.
Jag är långt ifrån någon expert, men anser mig ändå vara relativt väl bevandrad i modern rysk historia och litteratur. Det är främmande för en människa i mellanmjölkslandet hur ett helt folk tycks förmögna till både sådan brutalitet och sådant lidande. På många sätt påminner Babtjenkos roman mer om livet i Kolyma och andra läger som det skildrats av Sjalamov eller Solzjenitsyn. Den ryska armén nu bygger på samma principer som Gulag och Sovjetunionen då; lögner, stöld, utnyttjande och våld.
Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring från första och andra kriget i Tjetjenien har fått en hel del uppmärksamhet i svensk dagspress (recension i Gepe) och har vid det här laget sålt fler exempel i Sverige än i Ryssland. Kritiska skildringar av det moderna Ryssland säljer som bekant inte vidare bra nu för tiden...
med många andra krigsskildringar, kanske framförallt Babtjenko skildrar sin tillvaro som signalist i den ryska armén. Föga oväntat har boken jämförtsErich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929. Det finns många likheter med E M Remarques skakande klassiker (den slängdes förstås på bål i Tyskland 1933), men också flera skillnader. Till det yttre finns mycket av samma saker med; sjukdomar, krämpor, slitet, bristen på mat och vatten, diarré och att skita i flera timmar. Remarques alter ego plågades länge på exercisgården men lärdes inget om hur man överlever ett skyttegravskrig. Babtjenko lärdes morsealfabetet (som han aldrig använde) liggandes, med njursparkar och nyttjandet av en armépall. Babtjenko fick inte ens tillfälle att lära sig använda en automatkarbin. Order och medelanden uppifrån präglas av lögner och propaganda som är skrattretande för soldaterna vid fronten.
Men på andra sätt skiljer sig skildringarna åt. Den tyska kejserliga armén var en hård och auktoritär institution, för att förbättra sitt liv eller till och med överleva var den menige soldaten tvungen att fuska eller stjäla en del. Men samtidigt var det mest underordnat ett övergripande militärt mål. När jag läser Babtjenkos berättelser är sanningen den omvända. Militära mål och nytta tycks underordnad fusk, stölder och framförallt brutal pennalism.
Pennalismen är närvarande överallt. Alla tycks misshandla alla, utbildarna slår rekryter och kadetter, veteraner slår nyanlända och till och med officerarna misshandlar varandra högt upp i hierarkierna. Diciplin har ersatts av makt att ge någon en käftsmäll. Det är inte att sträcka sig för långt att säga att hela systemet bygger på pennalism, från toppen till botten. Och de är inte örfilar som utdelas, misshandeln är ofta så grov att det är märkligt att de längst ner i hackordningen överhuvudtaget överlever. Alla är allas fiende, det är endast tillfällighet och slump som gör någon till ens kamrat. Till skillnad från Marques upplevelser av första världskrigets västfront finns det ingen kamratskap:
"På vår front finns det inget broderskap. Remarque ljög. Nu värmer vi varandra med värmen från våra kroppar, men vi är ändå helst ensamma."Den värnpliktige soldaten som överlevt länge nog för att ens hoppas på en möjlighet att komma hem är helt alienerad från det civila livet. I och för sig inte helt olikt veteranerna i mellankrigstidens Tyskland.
Även om det går att hävda att krig i sig är resurslöseri, tycks det inte finnas några gränser för hur ekonomiska och mänskliga resurser slängdes bort i Tjetjenien. Vapen, ammunition, motoret, mat, fordon, ja all man kan tänka sig, säljs på den svarta marknaden och skrivs upp som materiel förlorat i strid. Trots - eller kanske på grund av - den brutala regimen människorna lever över söker de alltid efter sätt att stjäla från sin nästa. Vid ett tillfälle har Babtjenko och en kamrat gett bort tre raketer till ett par ungar med löfte om två till bara de ger dem harsch. Ungarna kommer aldrig tillbaka, men redan samma kväll används raketerna emot dem. En tid senare iscensätter de ett eldöverfall mot bataljonen med hjälp av några handgranater, bara för att kunna skapa sig en avledande manöver och bryta sig in i kvartermästarens vagn.
Jag är långt ifrån någon expert, men anser mig ändå vara relativt väl bevandrad i modern rysk historia och litteratur. Det är främmande för en människa i mellanmjölkslandet hur ett helt folk tycks förmögna till både sådan brutalitet och sådant lidande. På många sätt påminner Babtjenkos roman mer om livet i Kolyma och andra läger som det skildrats av Sjalamov eller Solzjenitsyn. Den ryska armén nu bygger på samma principer som Gulag och Sovjetunionen då; lögner, stöld, utnyttjande och våld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar