Fotbollens framtid XVIII : Oköpt är bästa köpet

Under början januari handlade väldigt mycket av mitt fotbollsintresse om den förväntade storförsäljningen av den allsvenska skyttekungen Wanderson do Carmo. Det hela gick inte så smidigt som en del hade förväntat sig. Mångmiljonbeloppen devalverad snart ner i en rak linje mot en kaffe och en muffins för hans kontrakt.

Kiviks marknad är inte öppet i januari. Under sommaren kan vi dock vänta oss att Wanderson kommer att finnas till försäljning här

Efter en tid blev det hela en smula påfrestande och spekulationerna i media tröttsamma med alla eventualitet, kansken och erfaranden att jag helt sonika stängde av det flödet in i min vintertrötta hjärna.

Man undrade dock varför det var så förtvivlat svårt att sälja en allsvensk skyttekung. Finanskris i all ära men nog brukar svenska klubbar i allmänhet uppleva att de har problem att behålla talang, inte att sälja dem. Allsvenskan är att betrakta som en C-liga och det finns mängder av B-ligor med pengar nog att locka över habila spelare som vill ha lite mer i lön och bonusar innan tillvaron på den den ordinära arbetsmarknaden står för dörren. Wernbloom lär ju behöva alla pengar han kan få...

(ja, det var kanske lite väl elakt av mig. Det är rätt att hacka på människor som tjänar mycket pengar, men inte för att de tycks vara lite bakom flötet. Fredrik Lundgren, som inte tjänar samma summor som Wernbloom, kommer knappast ha några större problem på arbetsmarknaden efter karriärens slut)

Crucially: transfers are going out of fashion. Ever fewer football officials believe that buying players improves their teams. That is partly because Europe’s most successful clubs – Barcelona, Chelsea, Arsenal and Manchester United – are wary of transfers.

- Simon Kuper

Simon Kupers helgkrönika i Financial Times ger måhända en pusselbit till en lösning på osäljbarhetsgåtan. Det är inte bara en fråga om finanskris utan det har även blivit omodernt att köpa spelare. Efter Bosman-domen är det i första hand spelarna och agenterna som tjänat på en ökad cirkulation av kontrakt till höger och vänster när klubbar slängt ut pengar med förhoppningar att köpa en marginellt bättre spelare än en habil kille de redan har.

Nu skall det alltså satsas på kontinuitet och egna produkter istället. Den Lilla Satan torde vara en omhuldad och populärt exempel från den allsvenska scenen. När de tappar en spelare så lyfter de upp och skolar in en junior istället. Ja, med en del undantag då. Fast om ett par år kommer la Pärlan betecknas som en egen produkt, i alla fall om han blir en landslagsälskling.

Får la se hur länge denna trend håller i sig. Om vi i högre utsträckning kommer att få se lagbyggen både på allsvensk träsknivå och Europeisk toppnivå , där klubbar får behålla spelare någon säsong längre innan de är bra eller dåliga nog för att byta klubb, eller om vi snart kommer att se en återgång till den Silly Season både sommar och vinter som vi nu hunnit vänja oss vid och beteckna som normalt. När allsvenska klubbar talar om kontinuitet så brukar det sällan vara längre än ett par säsonger - se exempelvis på Djurgårdens upp som en sol och (nästan) ner som en pannkaka under just 00-talet.

---

Instead, it is the less successful clubs that are obsessed with transfers. Real Madrid, Manchester City, Spurs and Newcastle make hilarious blunders that educate everyone else.

- Simon Kuper igen

Måhända är det lite magstarkt att säga att Real Madrid är mindre framgångsrikt. Kom dock att tänka på Offsides tioårsjubileumsnummer där en genomgång av 00-talets Ballon D´Or-vinnare där Real Madrid beskrev som vinnarnas kyrkogård (vår närmaste motsvarighet i Sverige torde vara Real Malmö).

---
För en tid sedan läste och recenserade jag Why England Lose, en bok av Simon Kuper och Stefan Szymanski, som jag gav ett ljummet omdöme.

---

Ja, Offside fyller tio år i år. Jag har samtliga nummer. Trots de har jag aldrig prenumererat på magasinet (kanske för att jag aldrig lär mig stava rätt till "prenumerera"). Måhända har det tappats en del gnista och kärleksfull nördighet genom sin framgång men nog är det fortfarande, oftast, läsvärt.

Stanna eller gå?

If I go there will be trouble
An' if I stay it will be double
So come on and let me know
Should I Stay or Should I Go?

Omgiven av flyttkartonger sitter jag i mitt snart före detta hem i Downtown Hisingen och går upprepade gånger in på samma nätforum. Debatten kring Pär Ericssons pengaflykt till andra sidan Delsjöområdet är fortfarande ett hett ämne, även om debatten lyfts lite från den enskilda spelaren till GAIS prekära brist på kontinuitet och förlust av så kallade poängspelare (Wanderson, Pärlan-som-blev-njusten, möjligen Lindström).

Tog en vända runt på andra sidor och läste fotbollsskribenten The Observers Paul Wilsons söndagskrönika om Steven Gerrard. Jag gillar verkligen Gerrard som spelare. En box-to-box mittfältare som verkligen är en riktig dynamo för sitt lag. Att han lojalt stannat på Anfield skadar inte hans anseende. Samtidigt tycker man lite synd om spelare som är så nära toppen men aldrig tycks kunna vinna ligatiteln för sitt lag:

"He longs to win a title, but would a title with another club do, or does it have to be with Liverpool? The latter might never happen, the former might not feel the same (and still might never happen). What is a loyal, one-club player to do when titles are two-horse races? Would it be letting the side down to seek a move from Merseyside, or are Liverpool letting Gerrard down by failing to mount a proper challenge? [...] Liverpool are tantalisingly close to success – even in their present state – yet for all Gerrard knows that situation could pertain for the next five years or even longer."

Nu är analogin verkligen inte träffande på något sätt. Pär Ericsson är verkligen inte någon Gerrard och inte heller kapten eller grönsvart sedan åratal tillbaka. Problemet har istället kapten Lundgren som i intervju på sportsday mellan raderna önskar sin förre lagkamrat en kass säsong 2010 och efterfrågar mer vinnarmentalitet i GAIS.

Lundgren är sannerligen inte heller en spelare av Gerrards kaliber men han har onekligen hans mentalitet. Skillnaden mellan Pär Ericsson gentemot Lundgren och Gerrard är att den förre föredrar att sticka så fort klubben inte går i fas med hans ambitioner. De senares ambition används för att att göra laget bättre.

Som enögd supporter är det givet att spelare som Lundgren och Gerrard är att föredra. Men jag undrar om jag inte tycker att deras mentalitet är bättre även utanför fotbollsplanen och omklädningsrummet. Vad föredrar man för slags människa i ens familj, ens bekantskapskrets eller på ens arbetsplats; personen som sticker så fort en lucka till det gröna gräset på andra sidan öppnar upp sig och det är lite motigt eller någon som stannar kvar och jobbar med de förutsättningar som finns?

Själv kommer jag att lämna in en flyttanmälan under 2010 års första månad och sticka iväg till Uppsala istället. Jag är la helt enkelt för mesig för Göteborg, eller så orkar jag inte med att genomlida ännu en säsong på plats.

Pärlan i backspegeln

Som medlem i GAIS får man ofta vara beredd på att äta bajs till julbordet - om det banala kraftuttrycket tillåts. Att Pär Ericsson såldes för 6-7 miljoner plus en okänd men enligt uppgifter betydande vidareförsäljningsklausul till värsta rivalen var inte precis den julklapp som jag önskade mig när jag sparkade igång datorn på juldagen.

Det är givetvis väldigt enkelt för många att vända på en femöring (ett liten rund metallbit, för er yngre läsare som bara betalar med kort) och gå från att stötta Pärlan till att förkasta och förlöjliga Njurstenen, för att använda hans gamla och nya epitet. Inte nödvändigtvis fel med det. Supporterskap handlar sällan om att betrakta fotbollsvärlden med klinisk, känslolös objektivitet. Vad Pär Ericsson gör är måhända bra för hans karriär och lönekuvert men att det uppfattas som respektlös och han därför kommer att bemötas på dessa grunder är knappast förvånande.

Samtidigt torde det inte förvåna att Ericsson inte är vidare brydd över att trampa på andras fötter i hans karriär. Jag och många andra kommer ihåg hur vi elakt häcklade Stefan Westergren, ordförande för Carlstad United, som inte var glad när den unge anfallaren bytte framtidsplaner från Öis till GAIS. Styrelsen i GAIS håller i detta fall på traditionen av att vara Tystnadens klubb och har inte gått ut och baktalat parter till höger och vänster, även om det måhända finns grund att göra så. I det avseendet har denna övergång varit bättre än Wanderson-affären som aldrig tycks bli av.

Att GAIS tillslut blev nödgade att sälja står bortom rimlig tvivel. Vi har inte råd med en missnöjd spelare. Även om Ericssons beteende måhända kan kallas omoget och föga professionellt så hjälper det knappast GAIS position att sparka in öppna dörrar.

På samma sätt som den trevlige värmländske Pär från pittorska Deje blivit en Njursten och bondtölp har hans kvalitéer gärna skrivits ner i så är i efterhand. Genom att titta tillbaka på några av mina recensioner från olika matcher så kan jag konstatera att jag ofta gett honom höga betyg för hans slit. Sammanfattningsvis har han i många avseenden en bra attityd och kan ta emot och hålla boll hyfsat. Han tenderar dock att stå offside eller på annat sätt vara ospelbar rätt ofta och har definitivt inte varit någon vidare måltjuv. Dock ung och ännu utvecklingsbar. Mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa att hans chanser att utvecklas ytterligare och bli ett habilt proffs i någon b-liga som Eredivise är femtio procent. Kanske inte så pjåkigt men samtidigt vet jag inte riktigt om IFK:s värvning är så värst optimalt ur ett ekonomiskt perspektiv.

Det intressanta (och självförhärligande för min del, vilket givetvis är denna bloggs raison d'etre) är att det visar sig att jag redan tidigare tycks ha förutspått händelseförloppet.

Anledningen till att jag återupptäckte mitt eget geni var att när jag kollade in trafiken hit så kom det en massa trafik från ett stängt forum med namnet kamratgarden.forum24.se till ett specifikt inlägg från den första augusti 2008.

Nu gick Pär Ericsson förvisso förbi mellanledet i Holland men hans ankomst till just kamratgården var predestinerat. Att gråta ut i media och bära silverkedja (se bild - killen är ju klippt och skuren som ny sångare i Schytts!) är onekligen ett säkert tecken på att spelaren önskar hamna i en av Sveriges kanske mest färglösa klubbar.

Kremlologi - Pär Ericsson

Om man vanemässigt stirrar rakt in i solen för länge så är det risk att man efter ett tag inte blir riktigt klar i knoppen. Att följa ett fotbollslag kan efter en tid få liknande följder - även om GAIS stjärnor kanske inte har fullt lika stark lyskraft och Samir var la lite av ett svart hål. På grund av min skadeglada sida har jag vid några tillfällen fortsatt att följa utvecklingen i Karlstad genom att gå in och kolla på Värmlands lokalsidor. Måhända har den partiella solförmörkelsen denna dag fört mig över gränsen till Lillhagenland - men nu har jag sett ljuset. Pär Ericsson kommer att vinna skytteligan med 15 mål!

Nu kanske några läsare betvivlar mitt förstånd, men jag kan påvisa otvetydiga bevis för detta. I dagarna har nämligen Pär Ericsson gråtit ut, exklusivt för Värmlands Folkblad. Han förklarar att han tycker att Carlstad Uniteds organisation inte fungerar, att han aldrig kommer att vilja spela för klubben igen och att han tycker synd om sina före detta lagkamrater. På bilden till artikeln har den unge värmlänningen på sig en silverkedja. Nu börjar ett mönster träda fram, lika skarpt och tydligt som ansiktet i Cydonia. För silverkedja och gråt i kombination, vad tänker man på då? Givetvis detta:

Fula tjejer
Silverkedja
Slåss i hoppborg
Vi är inte IFK
Vi är grönsvart vi är mycket bättre
Vi är grönsvart vi är bäst i stan

Kopplingen till den lilla satan och Stefan Selakovic är således uppenbar. Nu tror ni kanske att Pär Ericsson kommer att göra succé i flane FC. Men om man tolkat inälvorna av den makrill som min bättre hälft dörjade upp härom dagen så pekar dessa på några andra fakta. Sella som arbetar svart i Göteborg började sin karriär i en klubb med lite mindre resurser, Halmstads BK, och det var också för dem han gjorde 15 mål säsongen 2001.

Min träffsäkra profetia är därför som följer: Inom två säsonger kommer Pär Ericsson att vinna skytteligan för GAIS med 15 mål. Därefter kommer han säljas till en klubb i Eredivisie där han sedan kommer att spendera några hyfsade år som proffs i Sparta Rotterdam. hans nya klubb kommer att bli lite kult bland gaisare genom sin position äldre än än lokalkonkurrenten Feyenoord och med sin senaste ligaseger så långt tillbaka i tiden som 1959. Om tio år återvänder han till Göteborg för ett lukrativt kontrakt för lättmjölkarna för några år som medioker bänknötare. Varför inte till GAIS undrar ni? För vid det laget har grönsvart ramlat ner till Division 1 Södra och nyligen förlorar en bortamatch på Tingvalla IP i Karlstad.

Vadå? Ville ni ha ett lyckligt slut så får ni titta på bollibompa eller nåt. Jag håller på med seriösa profetior!

Göra en struts av en fjäder

(titeln är ett citat från signaturen Makrillen på GAIS elektroniska tankesmedja)

Efter den överraskande övergången av Pär "Pärlan" Ericsson till GAIS istället för ÖIS, som Carlstad United trodde har deras ordförande Stefan "Strutsen" Westergren gjort allt som står i hans makt för att föra klubben från askan in i elden. Han har angripit GAIS styrelse för att passa bättre i en gärdsgårdsserie, själv visat en tvär och föga hedervärd attityd samt uppvisat en total okunskap hur övergångar sker inom fotbollen Självmål, är måhända ett ord som lämpar sig väl i sammanhanget.

Men skam den som ger sig! Nu ser ordföranden nya möjlighet att slänga ved på brasan. På den unga anfallarens 20-årsdag samlar han till ett extra styrelsemöte och stänger av Ericsson för resten av säsongen. Detta är dock inte något beslut som är väl förankrat hos tränarna som väljer att sluta med omedelbar verkan i protest mot styrelsens beslut. Några spelare från A-truppen har gått ut med ett eget pressmeddelande där de hotar med att sluta även de (båda sidor pressmeddelanden).

Stefan Westergren vid presskonferens med lokal media

Strutsen själv raljerar friskt men har uppenbarligen begränsad erfarenhet av sitt uppdrag. Som journalist (sic!) och sedan informatör(sic igen!) kom han in som ordförande för bara ett par veckor sedan sedan tidigare ordförande avgått "Att hålla ihop styrelsen och föreningen och se till så att informationen fungerar mellan olika delar" svarar han vid tillträdet på frågan om vilket som är hans viktigaste uppgift. Likt en trängd kejsare eller maffiaboss i en Hollywoodfilm börjar han se hot och faror överallt. Det hela är en kamp för Carlstad Uniteds överlevnad, säger han och tydligen måste han förstöra klubben för att rädda det (för att göra en parafras på ett känt citat från Vietnamkriget).

Carlstad United ligger för närvarande tvåa i Division 1 Södra. Om klubben hade några förhoppningar att gå upp till Superettan denna säsong så kan de nog glömma de, tack vare sin nya ordförande strutsen. Bland klubbens uttalade mål står det att "fotboll går före pengar", då är det förstås rimligt att stänga av spelare som saknar långa kontrakt.

Som betraktare på lite distans kan man la konstatera att det finns ingen annan glädje likt skadeglädjen. Nu blir det middag, grillad struts kanske?