If I go there will be trouble
An' if I stay it will be double
So come on and let me know
Should I Stay or Should I Go?
An' if I stay it will be double
So come on and let me know
Should I Stay or Should I Go?
Omgiven av flyttkartonger sitter jag i mitt snart före detta hem i Downtown Hisingen och går upprepade gånger in på samma nätforum. Debatten kring Pär Ericssons pengaflykt till andra sidan Delsjöområdet är fortfarande ett hett ämne, även om debatten lyfts lite från den enskilda spelaren till GAIS prekära brist på kontinuitet och förlust av så kallade poängspelare (Wanderson, Pärlan-som-blev-njusten, möjligen Lindström).
Tog en vända runt på andra sidor och läste fotbollsskribenten The Observers Paul Wilsons söndagskrönika om Steven Gerrard. Jag gillar verkligen Gerrard som spelare. En box-to-box mittfältare som verkligen är en riktig dynamo för sitt lag. Att han lojalt stannat på Anfield skadar inte hans anseende. Samtidigt tycker man lite synd om spelare som är så nära toppen men aldrig tycks kunna vinna ligatiteln för sitt lag:
"He longs to win a title, but would a title with another club do, or does it have to be with Liverpool? The latter might never happen, the former might not feel the same (and still might never happen). What is a loyal, one-club player to do when titles are two-horse races? Would it be letting the side down to seek a move from Merseyside, or are Liverpool letting Gerrard down by failing to mount a proper challenge? [...] Liverpool are tantalisingly close to success – even in their present state – yet for all Gerrard knows that situation could pertain for the next five years or even longer."
Nu är analogin verkligen inte träffande på något sätt. Pär Ericsson är verkligen inte någon Gerrard och inte heller kapten eller grönsvart sedan åratal tillbaka. Problemet har istället kapten Lundgren som i intervju på sportsday mellan raderna önskar sin förre lagkamrat en kass säsong 2010 och efterfrågar mer vinnarmentalitet i GAIS.
Lundgren är sannerligen inte heller en spelare av Gerrards kaliber men han har onekligen hans mentalitet. Skillnaden mellan Pär Ericsson gentemot Lundgren och Gerrard är att den förre föredrar att sticka så fort klubben inte går i fas med hans ambitioner. De senares ambition används för att att göra laget bättre.
Som enögd supporter är det givet att spelare som Lundgren och Gerrard är att föredra. Men jag undrar om jag inte tycker att deras mentalitet är bättre även utanför fotbollsplanen och omklädningsrummet. Vad föredrar man för slags människa i ens familj, ens bekantskapskrets eller på ens arbetsplats; personen som sticker så fort en lucka till det gröna gräset på andra sidan öppnar upp sig och det är lite motigt eller någon som stannar kvar och jobbar med de förutsättningar som finns?
Själv kommer jag att lämna in en flyttanmälan under 2010 års första månad och sticka iväg till Uppsala istället. Jag är la helt enkelt för mesig för Göteborg, eller så orkar jag inte med att genomlida ännu en säsong på plats.
Tog en vända runt på andra sidor och läste fotbollsskribenten The Observers Paul Wilsons söndagskrönika om Steven Gerrard. Jag gillar verkligen Gerrard som spelare. En box-to-box mittfältare som verkligen är en riktig dynamo för sitt lag. Att han lojalt stannat på Anfield skadar inte hans anseende. Samtidigt tycker man lite synd om spelare som är så nära toppen men aldrig tycks kunna vinna ligatiteln för sitt lag:
"He longs to win a title, but would a title with another club do, or does it have to be with Liverpool? The latter might never happen, the former might not feel the same (and still might never happen). What is a loyal, one-club player to do when titles are two-horse races? Would it be letting the side down to seek a move from Merseyside, or are Liverpool letting Gerrard down by failing to mount a proper challenge? [...] Liverpool are tantalisingly close to success – even in their present state – yet for all Gerrard knows that situation could pertain for the next five years or even longer."
Nu är analogin verkligen inte träffande på något sätt. Pär Ericsson är verkligen inte någon Gerrard och inte heller kapten eller grönsvart sedan åratal tillbaka. Problemet har istället kapten Lundgren som i intervju på sportsday mellan raderna önskar sin förre lagkamrat en kass säsong 2010 och efterfrågar mer vinnarmentalitet i GAIS.
Lundgren är sannerligen inte heller en spelare av Gerrards kaliber men han har onekligen hans mentalitet. Skillnaden mellan Pär Ericsson gentemot Lundgren och Gerrard är att den förre föredrar att sticka så fort klubben inte går i fas med hans ambitioner. De senares ambition används för att att göra laget bättre.
Som enögd supporter är det givet att spelare som Lundgren och Gerrard är att föredra. Men jag undrar om jag inte tycker att deras mentalitet är bättre även utanför fotbollsplanen och omklädningsrummet. Vad föredrar man för slags människa i ens familj, ens bekantskapskrets eller på ens arbetsplats; personen som sticker så fort en lucka till det gröna gräset på andra sidan öppnar upp sig och det är lite motigt eller någon som stannar kvar och jobbar med de förutsättningar som finns?
Själv kommer jag att lämna in en flyttanmälan under 2010 års första månad och sticka iväg till Uppsala istället. Jag är la helt enkelt för mesig för Göteborg, eller så orkar jag inte med att genomlida ännu en säsong på plats.
1 kommentar:
http://www.thespoiler.co.uk/index.php/2008/04/04/steven-gerrard-is-an-everton-fan
Hmmpf...
Skicka en kommentar