lördag 29 november 2008

Att snygga till avenyn

En trist och (numera) regnig lördag i november är Kungsportsavenyn inte någon vidare fröjd för ögat. Den mediokra inramningen av Göteborgs mest kända stråk (i alla fall bland kranskommunsfolk) har dock avsiktlig förfulats. Som tapper och tjänstvillig medborgare och rättroende försökte jag skyla över den fulhet som befläckade stadsrummet. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med material. Notera även att läktarplats är synonymt med sittplats.
Jag agerade instinktivt men fulheten var för stor (och säljer tydligen en massa årskort också). Dessutom börjar jag nu oroa mig för halsduken. Det är den jag använder till vardags och förstås rejält impregnerad av svett från otaliga cykelresor. Inköpt vid derby mot Öis 2000 (förlust efter två snabba mål av Christian Hemberg) och har varit med på flera utlandsresor och bortamatcher. Men kan den verkligen stöta bort den lilla satans inverkan? Måhända hög tid för en seans, eller i alla fall en tid i tvättstugan.

Avenyn en novemberlördag

Bild från utställningen (från gp.se)
Måhända talar jag bara för mig själv men att komma upp och aktivera sig hyfsat tidigt på en lördag är rätt svårt om man inte är elitidrottare, hundägare eller bara allmänt manisk. Om man som jag dessutom är redigt förkyld så behövs det inte en fredag med vin och sång (annat än whiskey i strikt medicinskt syfte) för att första halvan av lördagen lätt skall förvandlas till en seg tillställning. För att undvika detta tvingade jag mig själv att planera en aktivitet hyfsat tidigt på dagen. Valet föll på SBK:s utställning på Stadsbiblioteket för planeringen av Heden och Avenyn. För att dessutom tvinga mig själv att hålla mitt löfte lade jag ut en informell inbjudan på yimbyGBG:s forum; om även andra kommer dit så måste jag ju dyka upp redan kl11 och inte dra ut på tiden (känsliga bloggläsare skall varnas att alla bilder utom den översta är tagna av en av Sveriges sämsta fotografer - undertecknad).
Avenyns ände - pampigt men trist?
Inbjudan var upplagt i sista laget och endast några halvtrötta svar hade kommit in. Trots det kändes det hela hyfsat genomtänkt och inte allt för jobbigt när jag väl avverkat Götaälvbron och susade fram jämte Nordstan som i detta skedde redan fick ta emot mängder av bilåkare från trista förorter och kranskommuner in i sitt parkeringshus. Måhända julshoppingen som börjar ta fart så sakteliga trots en sviktande ekonomi.

När jag gick i sjätte klass så skulle klassen till stadsteatern för att se Jeppe på berget. Den blev dock inställd för att det inte fanns någon Jeppe på berget (skådespelaren som spelade huvudrollen var la sjuk eller - ironiskt nog - nedsupen). När jag ankom till stadsteaterns grannhus fanns det dock i alla fall en Jeppe från Yimbyträff I där.
Avenyn en grå lördag i november
Vi traskade runt lite i lokalen och tittade på lite bilder. Bäst var nog ändå det stora flygfotografiet på golvet (se bild överst i inlägget) som gav bra översikt och underlag för diskussion. Mest pratade vi om Heden. En minst sagt laddad fråga bland Göteborgare och något som stötts och blötts i årtionden. Personligen är jag kulturkonservativ på denna punkt och vill ha kvar delar av Heden för breddidrott. Dessutom anser jag att det är en tillgång för staden med en öppen och flexibel plats mitt i staden. Därmed inte sagt att det inte går att förbättra och bebygga delar. Frågan är mest vilka delar och hur. Jag och Jeppen talade lite om tänkt spårväg (som om det någonsin kommer att byggas spårväg i Göteborg igen!) från Avenyn mot Bohusgatan. Vi fastnade lite för Exercishuset vid Parkgatan och vad man skall göra med denna tegelbyggnad från 1800-talets senare hälft. Detta bidrag sedan till en spontan stadspromenad. De sålde även någon fotobok för hundra spänn över Avenyn förr och nu. Rykte lite i shoppingtarmen, men samtidigt känns det konstigt att köpa saker på Avenyn...
Tom lokal eller bara avskalat skandinavisk?
Ja, för vår stadspromenad mot Heden rumlade vi förstås först ut på Avenyn där nu stadslivet tilltagit (det var dock mycker mer liv på Östra Hamngatan när jag cyklade hem till den gröna ön). Någon demonstration av Feministiskt Initiativ som vi kunnat se inne från utställningslokalen hade försvunnit ner mot centrum och inga gautmusikanter hördes av. En ensam Faktum-försäljare var den enda miljöfaran som hotade företagarföreningen Avenyns sanering av ett trött och inte så värst lockande shoppingalternativ som i framtiden skall riktas mot bilåkare från Örgryte och Hovås istället för skrän från Borås (varning; ljud och bild) och Trollhättan. En av dessa saneringar som det går rykten om är Bohusslöjd som legat i samma funkishus sedan det byggdes men nu skall ha drivits iväg av en fördubblad hyra. Nu ser lokalen öde ut där vi betraktar den från andra sidan avenyn - eller så har redan en Kejsarens nya Filippa K-affär redan öppnat... Nu låter jag förstås gnällig och det är jag. Samtidigt är Avenyn en svår nöt att knäcka. Gatan fungerar ju egentligen hyfsat, bara inte bra nog och den lever inte upp till sitt rykte (utanför Göteborg bör kanske tilläggas) eller sin tilltänkta pampighet.
Armar uppåt...
... sträck!
Till slut kom vi dock till Exercishuset. Ingen av oss hade ingen riktigt aning om vad den användes till numera. Det har la varit en del mindre små mässor där. På bortre änden stod dock dörren på glänt och det kunde skönjas att den för dagen användes som bollhus, inte av upproriska nationalförsamlingsledamöter, utan småungar som spelade pingis. Har inte tänkt så värst mycket på byggnaden förren idag. Måhända måste nyttjandet av denna lokal tas i beaktande för framtiden. Det finns flera öppningar till den. Om marken mellan Parkgatan till tänkt sträckning mellan Vasagatan och Bohusgatan skall bebyggas (meventuellt med undantag för bandy/skridskobana) skulle byggnaden kunna fungera som en slags Saluhall för de närboende, eller kanske som en livsmedelsaffär - föga glamoröst kan tyckas, men vi behöver alla äta och den är i alla fall snyggare än sedavanliga lador som de numera byggs. Detta med en mindre torg- och parkplats framför och med en mindre gånggata mot den förlängda Vasagatan med en spårvagnshållplats.
Tiden har stått stilla vid Hedens hållplats
Sett åt andra hållet finns redan en kollektivtrafiksnod för lite mera långväga resenärer som oavsett planerna kommer att bestå en tid framöver. Kanske hög tid att se över den platsens design...

Offentlig konst i tunnelbana

Satt och tömde en kamera på bilder som fortfarande låg kvar sedan min New York-resa. Tittade runt lite och fastnade (återigen) för denna bild från tunnelbanestationen på 14th Street/8th Avenue:
Bronsfigurer som bär på subway token (biljett)
Jag var på väg tillbaka till Brooklyn och detta var det sista fotot jag kunde ta innan minnet tog slut. Synd, för snart upptäckte jag dessa små figurer både här och där, levandes ett eget litet småtrollsliv på stationen. Nu när jag fått tid att titta på bilden igen får jag i alla fall möjlighet att ta reda på vad det är för små gubbar. De är alla del av ett konstprojekt med namnet Life Underground av konstnären Tom Otterness. Enligt Wikipedia rör det som om över hundra små figurer som står lite här och var på stationen. Egentligen skulle de inte vara fullt så många, men konstnären blev så uppslukad av projektet att han gjorde mer än fyra gånger så många än vad till en början var tänkt.
Även en fot höga uteliggare blir jagade av lagen
Jag har då verkligen aldrig försökt låtsas mig på att vara konstkritiker. Men som observatör så upplever jag det onekligen som ett lyckat exempel på offentlig konst. Figurerna ser lite ut som seriefigurer och torde därför uppskattas av barn. Samtidigt så är de inte alltid så sockersöta i sitt agerande. Några verkar hålla på med kriminell aktivitet; andra att tjäna snuskigt med pengar; en stor krokodil försöker dra ner en annan figur i kloakerna. Scener som kan få den vuxne betraktaren att le men också tänka till. Bättre än nio meter Pinocchio i Borås, och då är jag ändå lockad av denne gigants implicerade dadaism. All offentlig konst måste inte vara monumental och placerad på piedestaler. Jag fördrar oftast den offentliga konst som inte försöker, ja till och med kräver, uppmärksamhet.

Apfritt i GAIS

Magnus Pehrsson kom som ett yrväder en oktorberafton 2007 och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Närmast tidigare från ett jobb på Canal+. Med solsken i blick och ett munläder som en dammsugarförsäljare. Han får trots en medioker placering fortsatt förtroende från madam Flod - ett slags förtroende som är ovanligare än snöflingor i helvetet i den moderna fotbollen - och spräcker strax värvningsbudgeten. Bara för att strax därefter börja göra närmanden med pigorna, från såväl Stockholm som Danmark. Vi får hoppas att Magnus Pehrsson går igenom isen och drunknar.

tisdag 25 november 2008

Håll Danmark rent...

..., hjälp en svenskt till färjan.

Ja, idag drog det mediala billarmet igång igen. Magnus Pehrsson har tagit färjan till Danmark under helgen och varit på ett möte hos AaB i Ålborg. Klubben är regerande danska mästare, men årets säsong har inte gått något vidare och laget är på sjunde plats efter 15 omgångar. Således bland annat efter Bobbies nya klubb Randers. de har dock lyckats ta sig till gruppspelet i Europacupen där deras chanser att gå vidare dock är marginella; Manchester United och Villareal har åtta mot Celtic och AaB. En liten chans att nå UEFA-cupen dock, om de kan tvåla till Celtic i en match nu i kväll.
Efter att ha lagt ner en hel del tid och energi på att bygga upp ett nytt lag och tjôtat en del lagbygge skall alltså MP slänga allt överbord för att via Danmarksfärjan ta över ett lag mitt under en - av allt att döma - misslyckad säsong. Fotbolldirekt är inte heller sen att referera till en dansk sågning av MP som alternativ (sågning är ännu en av dessa ord som verkar ha fastnat i den svenska journalistkårens närminne, något jag rasar mot):

"- Jag har mycket svårt att se hur han ska kunna utveckla Ålborg på alla plan då han har så liten erfarenhet, skriver Ekstrabladets fotbollskrönikör Allan Pedersen. "
(diverse tal om hur mediokert GAIS är i jämförelse med storklubben [sic!] AaB utlämnas för att skona känsliga läsare)

Undrar om det inte skulle vara ett utfall av hybris från Magnus Pehrssons sida att gå till det danska laget. Pengar lär det vara gott om, med lite hjälp från den suspekta forskar- och artistskatten. Om han tror att han kommer ha någon chans att bygga upp ett lag på samma sätt som i GAIS är han rimligen helt fel ute. Ett resultat motsvarande GAIS elfteplats 2008, det vill säga några platser under målet, kommer rimligen innebära att AaB:s styrelse förnekar honom en andra chans.

Min prognos är att MP kommer att spendera senvåren som arbetssökande och rastlöst dra runt kring sommarstugan på Orust i väntan på att någon allsvensk klubb sparkar sin tränare.

---
Enligt en artikel i Ekstra Bladet tror de att MP kommer att kosta, men att klubben inte heller är rädd att hosta upp en hel del danska kronor (stärkta genom att den är bunden till Euron som stigit skarpt i jmf. med svenska kronan) för 33-åringen.

---
Om jag arbetat på Aftonbladet är det här platsen där jag dragit några dåliga vitsar om Aalborgs Julakvavit. Men jag vill se mig som lite mer sofistikerad än så. Kanske skall återkomma med några citat från Kierkegaards Begrebet Angest, men han var ju från Köpenhamn...

Små byggherrar effektivare än elefanterna

NCC, JM, Skanska och Peab med några mindre aktörer
Även idag får jag mitt främsta intryck från Ekot, precis som igår. På morgonen ingår i Ekots sändning referat till en forskare på KTH som menar att små byggherrar bygger billigare än de stora aktörerna på den svenska byggmarknaden. Måhända symptomatiskt och en smula ironiskt att denna nyhet senare under dagen försvann för ett varsel på tusentals anställda från Skånska Cementgjuteriet (en del kallar det Skanska nuförtiden), tillsammans med JM, PEAB och NCC en av de fyra elefanterna på den svenska marknaden.

Nåväl, tillbaka till poängen. Själva undersökningen som Docent Kurt Psilander genomfört är inget stort sådant:
"Kurt Psilander har detaljstuderat byggkostnaderna för två bostadsbyggen. Den ena utför av ett av landets största byggföretag, det anda av en liten byggherre, ett enmansföretag."
Med ett så minimalt urval som en fallstudie de facto är finns det en överhängande risk för slumpens inflytande på resultatet. Den visade dock att den lilla företaget var hela tjugo procent billigare. Det tycks alltså inte som att de stora bolagen inte lyckas vinna några ekonomiska fördelar i skalekonomin. Fast det blir la inte de som betalar, vem som gör det vet vi alla - det är vi boende.
"Att det lilla byggbolaget med kontoret på fickan kan slå de stora byggjättarna i effektivitet, vet de stora om tror Kurt Psilander.
– Jag tror det, kunskapen finns där. Det stora företag som deltog i studien var inte överraskad av att den lilla byggherren kunde vara mer effektiv, säger han.
Det är byggjättarna som dominerar i Sverige. De små byggherrarna har inte ens en procents markandsandel.
Men de kan alltså bygga flerbostadshus 20 procent billigare, och siffrorna talar för att de borde vara fler, säger Kurt Psilander.
– Ja, absolut. Politiker och experter tror inte att små byggherrar kan bygga sådana här typer av projekt, till exempel flerfamiljshus. Men det visar sig att de kan göra det, och därför har de en given plats på marknaden, säger Kurt Psilander. "

Att de fyras gäng inte agerar på en väl fungerande marknad torde inte vara någon överraskning. Inte heller att det finns möjligheter att minska kostnaderna genom effektivitetshöjande insatser ,i till exempel logistiken, är något nytt (se tidigare inlägg om ineffektivitet och marknadsimperfektioner) och Psilanders resultat spär på den bilden.

Vad de stora byggbolagen även försökt framhäva är även att det är ekonomiskt ohållbart att bygga hyresrätter, även i dessa dåliga tider. Även på denna punkt har Psilander en divergerande uppfattning:
"De stora byggbolagen brukar säga att det är omöjligt att bygga hyresrätter, för då hindrar bruksvärdeshyrorna att de får igen sina byggkostnader. Men när Kurt Psilander granskade 16 små byggherrar fick de lönsamhet här. – De byggde samtliga hyresrätter, och ingen av dem hade några som helst bekymmer att uppnå vinst under första åren inom ramen för bruksvärdeshyran, säger han."
---

Skanskas och byggsektorns problem tog som sagt över i nyhetsflödet. Under eftermiddagen påminner en del personers argumentation en del om gårdagens argument; staten måste gå in och rädda ännu en olönsam bransch, om än inte mer lika radikala grepp som ett uppköp utan genom subventioner och stödåtgärder; lite merkantilism har tydligen ingen dött av!

måndag 24 november 2008

Hycklar bäst som hycklar sist?

När jag på min svarta järnhäst stretade hemåt genom ett snöigt Hisingen hörde jag vid Volvo Penta lite förvånande på Ekot att Handelshögskolans rektor Rolf Wolff anser att Saab och Volvo bör förstatligas för att säkra strategiska tillgångar inom landet:
– Principiellt finns det inget som säger att staten är en dålig ägare. Amerikanarna som har konfronteras oss med ideologin om privatisering, att staten är en dålig ägare, är oerhört pragmatiska nu när krisen är ett faktum, man går in och räddar företag, medan vi håller fast vid en ideologi att staten är en dålig ägare, som det i överhuvudtaget inte finns några empiriska forskningsbevis på. Det är bara en ideologi som vi har blivit fångna i och som vi inte vågar ifrågasätta.
Nu skall jag lägga till att jag inte har någon tidigare kunskap om Wolff som person eller vad han sagt tidigare. Men nog är det märkligt hur en finansiell krasch plötsligt får folk till höger och vänster att börja ifrågasätta det rådande fria systemet och börja tala om regleringar och statligt ägande. Nu går förvisso inte Wolff så långt att han börjar slänga sig med marxistiska termer utan använder sig av en påstådd brist på empiriska bevis för staten som dålig ägare.
Sanning eller hyckleri på Handelshögskolan?
Nu säger jag verkligen bu eller bä i den frågan. Att den uppfattningen varit vida spridd bland ekonomer torde dock inte vara märkligt. Om så är fallet är det är inte första gången självklara sanningar deriverats genom att en strikt deduktiv metod från en ett tveksamt grundaxiom inom nationalekonomin. Oavsett vilket slängs nu dessa sanningar ut. Att detta förkastande sedan sker först och störst i tankens ideologiska hemland (som Citigroup i dagarna) torde inte förvåna någon; hyckleri är la ändå något av den amerikanska centralmaktens modus operandi.

För mig är det dock inte intressant huruvida staten är en bra eller dålig ägare. Som medborgare vet jag inte riktigt om jag ser nyttan med att hålla kvar en allt mer pressad industriell branch inom landet för något annat än vinstsyften. Om staten skall agera för att rädda strategiska intressen så torde de inte heller agera ur ett strikt affärsmässigt perspektiv när de styr sina nya företag. Kommer eller kan staten med den grundinställningen vid ett förstatligande förväntas agera som vilken profitmaximerande aktör som helt? Eller kommer bilindustrin bli ett sorgebarn och belastning för de offentliga förvaltningarna? Givetvis en politisk fråga, men jag har svårt att riktigt förstå poängen med en nationell bilindustri.

När det kommer till sanningshalten i rektorns uttalande väntar jag med spänning och skadeglädje på responsen från sanningsavdelningen på Sveriges marknadsideologiska Pravda och självutnämnda forskningsråd, Svenska Dagbladets ledarredaktion. Det blir nog krav på ideologisk rättning och självkritik för den dissidenten.

söndag 23 november 2008

Intresseklubben antecknar

Det största och enda som egentligen hänt i Göteborg med omnejd - hem för över en halv miljon människor - tycks vara att två rika och kända människor har gift sig. Det är i alla fall vad som slår emot mig när jag går in på gp.se.

Vad märkligt! Så rika människor gifter sig också - vem kunde tro det!? Att jag och troligen de flesta andra i regionen aldrig hört talas om dessa så kallade kändisar förut hindrar tydligen inte den lokala landsortstidningen att tro att detta är fruktansvärt intressant. Hon är från Hovås och pappsen är rik. Han var på plats 374 bland världens rikaste för två år sedan, hur många orkar läsa så långt ner på listan (ja, om han varit svensk så kanske...)?

---
I samma tidning, på ledarplats, bemöter Hänt Ext... förlåt, gepes chefredaktör Peter Hjörne en tidigare gästkrönika av Leif Pagrotsky. Ämnet är framtidens media och papperstidning. Leif Pagrotskys huvudtes är att framtidens tidningsläsare kommer att önska information både kortare och snabbare men också med mer djup och analys om tio år.

Peter Hjörnes svar går ut på (efter diverse obligatorisk Öis-hyllande) på att Paggans analys är tio år gammal:
"Leif Pagrotsky har alldeles rätt men han är tio år för sen. Redan idag har de stora tidnings-och mediehusen utvecklats så. I GP:s pappersupplaga finns både "snabbspår" och fördjupning. Därtill kommer GP på nätet och i mobilen. Läsarmedverkan och interaktivitet är sedan länge viktiga inslag i GP."
Men är det verkligen så i att gepe har satsat tillräckligt på läsarmedverkan och interaktivitet. I de stora, riktiga (de ligger ju i Stockholm) morgontidningarna (presstödda) Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tillåter varje artikel såväl möjlighet för läsaren och kommentera men också ett utbyggt och för det mesta väl fungerande system som fångar upp blogglänkar. På gepe finns det emellanåt möjlighet att kommentera, men endast kortfattat.

Kommer att tänka på en av Bo Rothsteins senaste ilskna utfall mot verkligheten där han kritiserar bloggar för att inte bidra med i stort sett något till den offentliga debatten annat än personpåhopp, samtidigt som läsare bara läser de bloggar som förstärker deras egna bild av världen. Förvisso kan det vara så, men med gp.se:s nuvarande upplägg är det bökigt och svårt att direkt finna vägen till något annat än snuttiferade kommentarer via "tyck till"-funktionen. På SvD och DN går det att finna bloggar med diversifierade uppfattningar. En del är kompletta idioter, men jag anser mig vuxen nog att själv kunna göra den självkritiken.

fredag 21 november 2008

Livet är en fest

Sådär, slutligen fredag. Har inhandlat några Starobrno 3,5 % och har en flaska Glen Grant i skafferiet. Den bättre hälften är mot sin vilja tvungen att med jobbet gå till Scandinavium och se på någon vedervärdig show med skräcködlan Pirelli - varför man nu döper sig efter ett däck kan jag inte riktigt förstå...

Gräsänkling således och med bara jag och katterna Ada och Amos i hemmet blir det la till att festa till regält!

Inte för att jag orkar gå ut men nog finns det något bra på teven. Fredagsmys är ett koncept som man ju hört en del om. Låt oss titta i tevetablån... För mina licenspengar får jag Dobidoo med den feta, goa gubben. Fantastiskt att de lyckats hitta en programledare för musikfrågesportsprogram med kändisar som irriterar mig mer än Lasse Holm, tack för det svt!

Programmet står upp mot Sing along i tv3 och Claes Malmberg är med i båda programmen! Nog är gubben gaisare, men när gjorde han något kreaktivt och intressant senast? Senare får man i alla fall Singing Bee, musiktävlingsprogram utan kändisar! Set att Solaris går mitt i natten. Har länge velat se Andrej Tarkovskijs film, men jag tror jag kan utgå från att det är den amerikanska versionen från 2002, inte den ryska från 1972. Skulle även vilja se hans Stalker efter bröderna Strugaskijs novellutveckling från den trevliga romanen Picknick vid vägkanten, men jag tror nog inte jag hittar det på tv3...

Tur att det då finns tv4 med Postkodmiljonärerna, ett tävlingsprogram så segt att till och med pensionärer med sju sorters kakor tycker det är långsamt. Sedan får vi Idol med en massa ointressanta människor som sjunger dålig musik och mitt i allt detta Fredag hela veckan, som de två minuter jag sett av programmet påminner mig skarpt om roliga timmen på mellanstadiet.

Det blir nog till att dricka Whisky, lyssna på P1 och hoppas att den bättre hälften kommer hem innan jag blir så mentalt avtrubbad innan jag ser någon av dessa program. Hoppas en av katterna pinkar utanför lådan, så att jag har något att underhålla mig med.

Och så undrar de varför folk super!

torsdag 20 november 2008

[Bok] Den glada arkitekturen

Min bättre hälft påpekar gärna hur långsamt jag läser (och hur lätt jag har för att somna när jag gör det) att jag ibland blir förvånad när jag vänder sida och upptäcker att boken är slut. Nu har det dock hänt igen:

The Architecture of Happiness av Alain de Botton är en till sin form enkel bok med ett rikt språk om vari vår omgivning som vi uppfattar som vackert, eller snarare vad som gör oss glada. Det är nämligen en grundtanke i boken att vår omgivande miljö medför något för vårt sinnelag.

The failure of architects to create congenial environments mirrors our inability to find happiness in other areas of our lives. Bad architecture is in the end as much a failure of psychology as of design. It is an example expressed through materials of the same tendency which in other domains will lead us to marry the wrong people, choose inappropriate jobs and book unsuccessful holidays: the tendency not to understand who we are and what will satisfy us.

In architecture, as in so much else, we cast around for explanations to our troubles and fix on platitudinous targets. We get angry when we should realize we are sad and tear down ancient streets when we ought instead to introduce proper sanitation and street lights. We learn the wrong lessons from our griefs while grasping in vain for the origins of contentment.

The places we call beautiful are, by contrast, the work of those rare architects with the humility to interrogate themselves adequately about their desires and the tenacity to translate their fleeting apprehensions of joy into logical plans -- a combination that enables them to create environments that satisfy needs we never consciously knew we even had.

Boken är utmärkt och tankvärd för de flesta av oss som inte är vidare bevandrade i arkitektur eller design men som ändå är mottagliga för nya sätt att betrakta vår omgivning. Även om mycket av boken handlar om vad som är vackert i en byggnad - något svårtfångat som inte kan sammanfattas med enkla och klara regler men ändock diskuteras - fínns det en avslutande slutkläm med ett syfte. Nämligen att de nya hus vi bygger inte skall vara mindre vackra än de fält vi öderlägger och att vi måste ställa krav på de som bygger hus på dessa ängar. Varför skall nya områden vara trötta pasticher bara för att det finns köpare?

---

Efter att ha betraktat en grynig bild på författaren inne i boken förstår jag även att jag känner igen honom från en miniserie som jag tror gick på TV8 för en tid sedan som heter The Perfect Home.

Det mediala billarmet

Jag bor granne med ett parkeringshus. Som i det flesta fall ger även denna grannen ljud ifrån sig; bilar kör ut och in ur parkeringshuset som används av såväl boende som arbetande människor. Det vanligaste och framförallt mest störande inslaget är dock diverse billarm som går igång. Varför är svårt att sida om; oftast är parkeringshuset tomt och öde när ljudet börjar eka. Kanske har någon gått för nära, måhända har ett löv landat på motorhuven eller kanske har bilen bara tråkigt.
Bilstölder är inte längre en angelägenhet mellan biltjuv och bilägare
I media finns det liknande mekanismer och även om det som sägs skiljer sig åt, på samma sätt som billarm kan låta olika, skapar snart den repetitiva omtuggningen av samma sak snart en monoton medie- och ljudbild.

Det finns förstås många exempel på sådana mediala billarm men det som stör mig mest för tillfället är ljudet som dras igång varje gång någon går förbi Djurgårdens IF:s mörkblåa Mercedes. Frågan som media ställer sig är alltid den samma; kan det ha varit landsortklubben GAIS' tränare Magnus Pehrsson som gått förbi!?
Har inte längre chans på DIF, dissades via telefon.
Larmet från den turbulenta och misskötta klubben har börjat eka inom media med en förutsägbar regelbundenhet på sistone (tror att en del billarm i parkeringshuset går efter någon klocka också). Senast Magnus Pehrsson var på tapeten i alla medier var innan DIF tillsatte sin nya manager Göran Aral. Därefter blev det tyst för en tid. Nu fick klubbens tränare Siggi Jonsson och Paul Lindholm sparken (via telefon; stil och klass!) och medielarmet drar igång igen. Oroliga grönsvarta anhängare börjar oroligt bita på naglarna eller knapra Losec.

Värst i klassen är som vanligt kvällspressen, den media där magkänsla och åsikter är allt, faktakoll och genomtänkta analyser inget. På till exempel fotbolldirekt.se ligger mängder av artiklar som berör MP och DIF uppe på topp. Aldrig att man får se något sådant om ett tränarbyte i Trelleborgs IF. Jag skulle tro att TIF är rätt nöjda med det. Så hade även jag här ute på landsbygden om media inte fått den fixa billarmsidén att tränaren för mitt lag skall bo och verka i Stockholm. Ordförande Christer Wallin går ut starkt och påpekar att MP inte går att köpa för pengar (notera även att Wallin i denna artikel hintar att ekonomin är under kontroll med ett sjunde år i rad med positivt resultat). Men inte tror man att media bryr sig om det. Det är bara ännu en artikel som deltar i kakafonin av omtuggade fraser.
Ett nej är ju inte alltid ett nej...
Samtidigt har ordet nej och dementier för länge sedan förlorat allt värde, bland annat tack vare vår förre statsminister. Tidningar påpekar glatt att GAIS tidigare visat sig vilja sälja om pengarna är det rätta. Att sedan alla försäljningar senare gett ifrån sig mediokra resultat (Ekong i just DIF, Rolle och batongen samt Halsti i Malmö FF, Wilton och sedan Stephenson i AIK) talas det tyst om. Inte heller ser jag något om att även Magnus Pehrsson misslyckade att nå klubbens sportsliga mål; 11:a istället för övre halvan. I media antas GAIS alltid ramla ur och därför ses inte det som något problem utan snarare som en bedrift.
Mellan varven har MP och Pude i alla fall tid över för Tetris
Vidare är det diskutabelt varför en ung tränare med en säsong i allsvenskan skulle vilja byta över till en misskött och turbulent klubb, även om det är hans egen favoritklubb. Inte kan ens gud uppmuntra någon att ansluta till DIF i detta läge? Efter en säsong har MP nu fått möjlighet att själv välja sin trupp för säsongen 2009 på en ny arena. För detta har han bland annat åkt till Island några gånger samt till Brasilien och nu skulle han slänga iväg detta arbete i en stabil klubb för kaos kombinerat med stora förväntningar på Stockholms motsvarighet till Ringön?

Så man kan alltså ta det lungt och le lite åt medias dravel, eller? nä, lite orolig är jag allt fortfarande. När jag letade information till detta inlägg har det nämligen visat sig att Olof Lundh delar min åsikter. Det i sig får mig att ifrågaställa alla mina slutsatser.

onsdag 19 november 2008

Framtidsplaner kring nya södra Gårda

I dagarna har Göteborgs Stad släppt planerna för två nya detaljplaneprojekt. Den ena är för Lillhagsparken, den andra för Södra Gårda. Jag lämnar den första därhän, i alla fall för nu och fokuserar mig på den senare.

Vad som för inte allt för länge sedan var en tätbefolkad arbetarstadsdel (13000 invånare på 1940-talet) med industrier såsom kafferosterier, bryggerier, textilfabriker och metallverkstäder längst med transportleden Mölndalsån. Så många att området under 1800-talet kallades för Göteborgs Ruhr-område. Med bilismen förlorade området sin konkurrensfördel och blev också ett direkt offer för den nya tidens utveckling genom E6:ans dragning. Numera kommer angreppen från ett annat håll; den stora draken Svenska Mässan. I och med den nya planen kommer endast ett kvarter kvarstå av den äldre Landshövdingehusbebyggelsen (med rivningskontrakt från 1965, där min bror råkar bo) och den gamla tiden kommer snart endast att leva kvar när sånger ekar mellan huskropparna vid Harry Hjörners plats innan avmarsch mot Preppens läktare.

Planens inledande rader handlar om att bevara kvartersstrukturen och blandandet av funktioner. Vi får la se hur det blir med den saken. Själva bakgrunden och syften med den nya planen är att beredda plats för mer uställningsutrymme i Focus-huset och sprida ut fler parkeringsplatser upp norrut längst E6:an.
"Bostadshusen i de södra kvarteren ersätts av p-hus och eventuellt butiker och kontor. Verksamheterna söder om Tomtegatan ersätts med p-hus och Gårdaskolans kvarter ersätts av bussuppställning och eventuellt kontor. Dessa förändringar bedöms sammanlagt medföra att de sociala aktiviteterna kommer att vara livaktiga trots att bostäder utgår. En bidragande orsak till en ökat social aktivitet kommer etableringen av mässhallar i Focushuset och dess förbindelse med övrig mässverksamhet väster om ån att vara. Ett allsidigt utbud av olika användningssätt i området bidra till en god stadskvalitet som även bedöms som positivt för trygghet och säkerhet."
Texten ovan är planens förhoppningar. Men för att kunna uppfylla önskemålen i den nya översiktsplanen ställs de inför flera utmaningar i skapandet av detaljplanen:

"...södra Gårda [är] idag en stadsdel – med ett varierat innehåll av bostäder och verksamheter, tätt blandade. Södra Gårda uppfyller alltså de krav och önskemål som vi i dag har på en centralt belägen stadsdel i Göteborg som de kommer till uttryck bl a i kommunens översiktsplaner. En etablering av utställningslokaler för Svenska Mässan i Focus-huset kommer inte att innebära att Södra Gårda blir ett område. De konsekvenser denna etablering för med sig i form av nybyggnad av P-hus öster om Fabriksgatan som ersättning för bostäderna och verksamhetslokalerna som nu finns innebär inte heller att södra Gårda blir ett område. En tendens mot detta undviks om denna nybebyggelse kan innehålla ett antal m2 kommersiella lokaler. Ett scenario: Focus-huset innehåller utställningslokaler för Svenska Mässan sammanbyggt med en vacker förbindelse över Mölndalsån. Attraktiva parkeringsmöjligheter i vackert gestaltade P-hus finns öster om Fabriksgatan. I ett sådant scenario kommer södra Gårda att få en helt annan roll som en betydande entrépunkt för hela det sk Evenemangsområdet. Att södra Gårda då är en attraktiv och vacker stadsdel som lever hela dyg-net är av vital betydelse inte enbart för Evenemangsområdet utan för hela sydöstra centrala Göteborg. Det finns självfallet en kritisk gräns för när södra Gårda upphör att vara en stadsdel och istället blir ett område. Var denna gräns går är svårt att ange. Vi vill i detta program väcka denna för södra Gårda och för sydöstra Göteborg väsentliga fråga."

Tyvärr är jag rädd för att den kritiska gränsen redan är nådd och kanske även passerad. för stadsdelen. Det tycks svårt att genom en vacker övergång över Mölndalsån för mässans besökare och nya kontorslokaler kan rädda södra Gårda som stadsdel. Kontorsarbetare var la de som skulle göra Lindholmen Science Park till en tummelplats dygnet runt, eller hur var det? Även om det står något om det på dess hemsida, tänker jag mer på kontorsmiljön i Office Space...

Jag säger inte att Svenska Mässan skall stoppas för att rädda några nedgångna gamla kvarter (de är förstås nedgångna av delvis just den anledningen). Stora aktörer får alltid sin vilja igenom, förr eller senare. den stora utmaningen är hur det skall uppstå nya blandstadsdelar för människor och småföretag som kompenserar för dem som försvinner. I skuggan av en söndagspromenad väntar jag fortfarande på en tillfredsställande lösning på den utmaningen.

måndag 17 november 2008

Den mänskliga grundbulten i två akter

Den trogne bloggläsaren torde ha noterat min nyfikenhet för Människan med stort M; människan med litet m intresserar mig oftast mindre. Eller för att uttrycka sig lite annorlunda och mer precist; vad är det egentligen vad som definerar en människa? Denna grundläggande fråga är sedan en förutsättning för att på ett vettigt sätt kunna besvara frågor om vårt samhälle och om vår etik.

Under helgen förekom detta tema dubbelt upp i Svenska Dagbladets Under Strecket. På lördag tog återigen temat om huruvida människan är ett flockdjur upp i litteraturvetaren Merete Mazzarellas genomgång av neurovetenskapligt inriktade psykologen John T Cacioppo och vetenskapsjournalisten William Patricks bok Loneliness: Human Nature and the Need for Social Connection. Naturvetenskapens intåg inom humanvetenskaperna har som bekant ett fläckigt förflutet med rasbiologi och socialdarwinism som avskräckande derivat. Teorier som inte lyckats bättre med sin uppgift än humanvetenskapens Homo Economicus eller Homo Sovieticus. Glada i hågen och med solsken i blick vill författarna - efter att ha fastslagit att människan är ett obligatoriskt sällskapligt djur - vara med och skapa en universiell etik samtidigt som de utan att blinka citerar en evolutionsbiolog som säger att "Människor behöver tillhöra en stam. De längtar efter att ha ett mål som är större än de själva.".

jag vet inte bara om det är jag som är fördomsfull, men det är inte förstå gången som jag lagt märke till den naivitet som ibland finns kring dylika frågor, som etik och samhället. Personligen är jag inte mer än måttligt bildad i humanvetenskapens historia men ser ändå tydligt sådana klavertramp av naturvetare och tekniker. Klyftan mellan diciplinerna tycks för en utomstående ibland stor, trots love-bombing i diverse tvärvetenskapliga projekt. Trägen ger dock inte upp försöken att bygga broar från naturvetenskapen till Människan och samhället. För bara lite mer än en månad sedan skrev jag om en annan artikel under strecket som handlade om neurologiska förklaringar till kultur.

---
Men är den mänskliga naturen konstant? Från ett strikt evolutionärt perspektiv har inte mycket hänt det senaste tiotusen åren. I våra samhällen har det hänt väldigt mycket. På fredagen skriver prof. Lars Ingelstam (från ett av dessa tvärvetenskapens projekt) om oväntade ord från Stephen Marglin. Grundtesen för artikeln är att det inte bara är människan som skapar sitt samhälle, utan även samhället som skapar sina människor:
"Marglins huvudtes är att ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer."
Detta är måhända inget nytt, även om tanken inte varit på modet de senaste decennierna. Samhällen har alltid försökt influera människan. Det är dock sällan så att utfallet blir det förväntade. Homo Sovieticus var mer Varlam Sjalamovs lägerarbetare i Kolyma än Trotskijs den nya sovjetiska människan; Homo Economicus är sällan den perfekte robinsonarden, i alla fall inte utan självterapi. Trots att vi (och med vi menar jag oss i västvärlden som har internetuppkoppling och nära till McDonalds) har det bättre än någonsin materiellt inbillar vi på något sätt att vi fortfarande lever i den dystra vetenskapens realitet.

---
Ett konkret exempel där synen på samhället ofta har slagit fel är drömmen om den goda staden. Förenklade hypoteser om människan och hennes behov har gett oss många tråkiga och direkt inhumana bostadsområden inramade av gräsmattor. Det är ett ödets ironi att vetenskapens intåg i samhällsplaneringen som oftast framställts som utopier ofta slutat i dystropier. Det ironiska inslaget är ytterst påtagligt för urbanister som mig som ser bättre resultat i tidiga stadsplaneringar efter geometriska principer eller ingen planering alls än folkhemmets genomtänkta förortsprojekt.

Att jag inte skrivit något i helgen om de två artiklarna ovan eller i övrigt hänger delvis samman med ett försök att utröna vad nästa steg har blivit. På söndagen följde jag med på en promenad genom Norra Älvstranden, från Sannegården till Västra Eriksberg. Måhända är det för tidigt att sätta det slutliga betyget på området. Låt oss bara konstatera att det i stort bygger på att medelålders medelklass måste promenera mycket.

onsdag 12 november 2008

Wiener melange, kreativitet och schack

Wiener Melange ja, det är sånt där äckligt slisk-kaffe som går att få i många av de kaffeautomater som ersatt kaffebryggaren på många arbetsplatser. (i Göteborgsversionen av P3:s Morgonpasset används Wiener Melange som en form av straff) Wien och kaffe var nämligen av central betydelse i Vetandets världs andra och sista del av Arvet efter Habsburg. Även om Österrike-Ungern kanske framför allt är känt för förfall, inre problem och auktoritärt styre så rådde även en liberal och framåtskridande anda på många caféer i centraleuropa under det multikulturella imperiets skymningstid. I programmet talade en man (gammal fysiker och intendent för Nobelmuséet, kommer inte ihåg hans namn) om hur många av kommande årtiondens stora namn som dagarna i ända satt på Wiens caféer och sörplade kaffe under utbytande av tankar och idéer. Inte konstigt att Svenska kungar totalt fem gånger förbjöd kaffe under 1700- och 1800-talet; det stoppade effektivt framkomsten av någon samhällsomstörtande kafékultur!

Med risk för att trötta ut mina trogna läsare, så kom detta mig att tänka på ett Kafébesök i USA för några månader sedan. Platsen var Mystic, Conneticut (Mystic kommer från orden Missi-Tuck; stor flod). En liten ort med sådär fyratusen invånare och en turistort av rang genom sin roll som historisk småort och plats för ett stort Sjöfartsmuseum och ett stort Akvarium. När jag och den bättre hälften kom dit med vår bensinslukande Chevy Malibu var turistsäsongen i stort sett över och i alla fall delar av lokalbefolkningen hade vågat smyga sig fram igen. Några av dem större vi på i ett trevligt fik på Main Street. Där sätt några invånare och spelade Schack samtidigt som de diskuterade allt möjligt. Medan även vi satt och spelade ett parti kom såväl Cern-reaktion, (en av dem var uppenbart insnöad på kvantfysik) guds existens, vetenskapsteori och det stundande presidentvalet. Det är förstås sådana mötesplatser man efterfrågar. Ja, i alla fall gör jag det. Idealiskt är ett kafé en plats där du kan stötta på någon någon okänd som berikar din dag och ger dig nya intryck. Hur uppmuntrar man uppkomsten av sådana platser i en tillvaro som är allt mer uppstyltat och där allt fler såväl fikar som bowlar ensamma, när de inte sitter hemma i sina hem och tänker på heminredning i hus vända bort från gatuplanet?

Bartleby's Coffee, West Main St.
Mystic är som sagt något av en turistort, men en allt för liten sådan för att tillgodose turistströmmarnas behov. Som synes är området runt Main Street allt för litet för stora besöksgrupper som vill ta del av charmen med den amerikanska småstaden. Så för dem har de byggts upp något mer tillgängligt; Olde Mistick Village. Med gott om parkeringsutrymme och direkt vid avfarten från motorvägen I-95 finns en artificiell by som man kan promenera runt i, och shoppa. Det är helt enkelt en upplevelse-galleria, lite som Freeport utanför Kungsbacka men bättre och mer rejält. Runt den artificiella byn fanns det givetvis ett vägnät utan trottoarer men med menläsa gräsmattor och nära tillgång till olika motell som EconoLodge, där vi bodde, och ett Domio's Pizza. Småståadsamerika gjort enkelt, rationellt och välplanerat. Undrar vart de oväntade mötena och intressanta erfarenheterna fanns.
Bensinslukande Chevy Malibu

---
Bowla ensam är givetvis en referens till Robert Putnams bok med samma namn kring det avtagande sociala kapitalet i USA. Bland annat baserat på hans tidigare erfarenheter när han studerade medborgarandan i Italien. oavsett om man avser starta ett bowlinglag eller kanske en revolt så behövs det lämpliga fik och ölhallar där man kan mötas upp och utbyta och forma idéer. Pop-teoretikern Richard Florida var inte först och inte på något sätt unik.
Downtown Mystic, bron mellan West Main St. och East Main St.
---
Main Street, USA har en central roll i den amerikanska självbilden. Trots eller kanske på grund av att andelen amerikaner som bor i Small Town America minskar konstant. I boken Friare kan ingen vara pekar förre utrikeskorrespondenten Göran Rosenberg på att småstaden ofta har varit basen för den amerikanska demokratin med town Meetings och andra sammankomster. Myten lever vidare (se bara på småstaden i massmedia, såsom Stars Hollow i Gilmore Girls där alla känner alla) men det sociala nätet är brutet i såväl USA som Sverige, eller?

---
Den gamla fysikern på radioprogrammet menade att även om de gamla fiken i Wien är hopplöst förlorade - kaffet ät dyrt och det är turister överallt - så har i alla fall erfarenheter återigen börjat ge fiket en central roll när nya campus planeras. Tror fan det, kunskap är la omöjligt utan kaffe, öl, whisky och rödvin (det senare främst för humanister). Hängde mycket på fiken när jag var ung, vacker student. Fast de bästa kunskaperna fick jag nog på en kvarterskrog utanför den planerade miljön där ett stort företag långsam tog över fik efter fik.
Kaj i småstaden

måndag 10 november 2008

Snabba ryck på platån och en förvånade upptäckt

Munter illustration
Via Gepe nås jag av nyheten att Älvstranden Utveckling AB lämnar över ansvaret för att bygga ett kvarter, Akterhuset, med hyreshus i området Platån, Västra Eriksberg från egen regi till kommunala Bostadsbolaget. Motivet anges vara att öka takten i byggandet av hyreslägenheter. Kan la inte säga så mycket mer att det är ett bra initiativ i en situation med en kombination av bostadsbrist och avstannat byggande. Svårt att sia om detta innebär någon skillnad i själva utförandet. Det är trots allt Södergruppen Arkitekter AB som har ett övergripande ansvar för områdets planering och gestaltning (deras hemsida önskar oss alla en glad sommar...). Bilden på gepes hemsida är direkt deprimerande, men det är la mer kasst användande av grafikprogram än något annat (nä, jag skulle i och för sig inte göra det bättre själv).

Jag har haft lust att titta igenom detaljplanen för området en tid nu, men av någon anledning har även denna försvunnit någonstans i det svarta hål som tycks vara Göteborgs Kommuns hemsida. Anledningen till att jag velat titta på den är att jag cyklar förbi området då och då. För närvarande finns det bara Egnahemsbolagets standardlösning 1A, vita sockerbitar i radhus i fjärran och en stor och trist parkeringsplats som i framtiden kommer att separera området (Västra) Eriksbergsgatan, Norra älvstrandens enda givna stråk (kan i och för sig ha något med närheten till järnvägen att göra i detta fall...).

Det som är lite intressant är den karta som det då går att se över det område som skall ligga emellan den blåsiga parkeringsplatsen och sockerbitarna; slutna kvarter! Ja, det ser verkligen ut som att det skall byggas slutna kvarter. En kunskap som annars tycks ha varit bortglömd i byggsvängen de senaste femtio-sextio åren. Det skall dessutom gå att köra med bil på några av gatorna runt de slutna kvarteren. Trafiksepareringen är alltså inte total. Exakt hur och varför kan jag inte utröna just för att jag inte kan hitta detaljplanen. Vad jag dock upptäckte när jag nu återigen gjorde ett försök är att en tidigare plan inte innehöll slutna kvarter! Notera följande kartor (klicka för att göra dem lite större):
Gammal karta
Den första kartan är från (gissningsvis) 2002 och är den som fortfarande ligger kvar på kommunens hemsida över planerade bostadsområden. Området som kallas Platån är det som är en bit väster om dockan och norr om kullen. Här är det uppbrutna kvarter och punkthus ut mot Eriksbergsvägen.
Nyare karta
Här är den nuvarande kartan. Fem slutna kvarter, den andra nerifrån är det ovan nämnade hyreskvartet, 80 lägenheter och fyra våningar högt. Den lilla torgrutan i mitten tycks vara menad som en samlingsplats för området med uteservering. Vi får la se hur det går med den saken, hade som sagt gärna viljat se detaljplanen. Hade spontant gärna varit utan Egnahemsbolagens radhus - något av en ryggradsreflex förvisso - men i jämförelse med miljonprogramsplaneringen för områderna Backen och Kajen så... Hittade även en gestaltningsbild av hur arkitekterna tror och hoppas att torget skall bli:
"Platån kommer att innehålla cirka 500 bostäder, varav cirka 80 blir radhus. I anslutning till torgbildningarna finns lokaler i kvartershörnen och där utvidgas trottoarerna för att ge möjlighet till uteserveringar och andra mötesplatser."
Jag är bara fortsatt chockad över att någon släppt igenom en plan med slutna kvarter. Det måste vara olagligt! Jag tror jag behöver luktsalt...

Utmärkt intervju med MP

I samband med säsongsavslutningen har Mr Vertigo på bloggen Jag kan sakna Magasinsgatan gjort en lång och mycket bra intervju med tränare Magnus Pehrsson. Frågorna som ställs är så pass bra att de med lätthet slår allt som går att finna i dagspressen. Det är mer som Offside när det magasinet är som bäst. Således rekommenderas texten varmt, som en kopp glögg inför vintermörkret.

Efter att ha läst den långa intervjun lagade jag lite enkel mat och satte mig framför teven för lite hjärnlöst zappande. Och hjärnlöst var precis vad jag fick. Hamnade framför slutet på TV4:s Fotbollskanalen Europa, där några vuxna män satt och flabbade och fnissade över att en av dem i föregående program sagt "sätta på..." istället "sätta in...". De är alltså frågan om väl betalda människor som presterar pubertal fjamshumor varvade med lite strödda klipp från fotbollseuropa. Det var Jocke Geigert av alltihop. Varför kan nästan bara engagerade men obetalda människor producera bra sportjournalistisk?

Noll social kompetens och staden Urville


Den senaste boken jag läste ur var Sf-skildringen The Speed of Dark av Elizabeth Moon. Jag har för länge sedan påpekat att jag finner Sf och i viss mån fantasy som bäst när författaren använder sig av en annorlunda miljö för att diskutera ett riktigt problem. I fallet med The Speed of Dark rör det sig kring frågan om vad som egentligen är normalt, socialt beteende hos en människa.

Huvudkaraktären tillhör den sista generationen av autister - i bokens värld har medicinens framsteg utrotat symptomet hos nyfödda och huvudkaraktären är tack vare insatser nog närmare vad som idag kallas Aspergers syndrom (jag är inte expert och inte heller forkarvärlden är la riktigt eniga om vari skillnaden ligger). Han har således problem med att agera socialt och har mycket svårt att förstå talesätt, läsa människors ansikten eller förutse andras beteende.

Han är samtidigt mycket bra på att se mönster i data och används för något arbete på ett stort företag i en arbetsgrupp med andra autistiska människor. Företaget får vissa skattelättnader för att de ger dem arbete men måste samtidigt tillgodose deras speciella behov. En ny streber till chef anser att de till synes modersta fördelar som autisterna har är allt för mycket - företaget måste spara för att få mer resurser till sitt rymdprojekt - och när en ny experimentell behandling dyker upp försöker denna att tvinga sina anställda att ställa upp som frivilliga försökspersoner. Boken handlar om denna konflikt och huruvida autismen är den del av huvudpersonen eller inte - skulle han vara sig själv utan autism eller någon annan? Speciellt intressant är de stycken där huvudpersonen noterar hur människor hela tiden bryter av mot de mönster och beteenden som han fått lära sig är acceptabla och 'normala'. Genom sin behandling har psykologer och andra försökt lära honom utantill hur man beter sig i olika situationer, vilket förstås då och då krockar en smula med verkligheten; människor beter sig så att säga inte i realiten 'normalt' även om de inte fått någon diagnos.
---

Måste säga att autism och Asperges syndrom intresserar mig. För visst kan vi alla då och då, om än i olika grad, bete och autistiskt. Även om vi har förmågan att lära oss att fungera i en social miljö är det inte alltid vi gör det. Ibland önskar jag att jag kunde få vara lite mer autistisk. Ibland kan det vara trevligt att stå och tala väder, men ibland skulle det vara skönt att slippa.

Hörde för några månader sedan ett radioreportage på P1 om ett företag som bara anställde personer med Aspergers syndrom. Där var det inte något snack om värdet på kafferasterna och om VD:n (som inte hade Asperger) var dum nog och frågade vad de tyckte om hans nya jacka eller frisyr så var han också beredd att få höra exakt vad de tyckte. Det är så förbannat mycket skitsnack här i världen, så det skulle vara nästan befriande. Samtidigt skulle jag förstås inte ha möjlighet att briljera med min fantastiska humor... Ja, ingen skattar utom jag, kanske inte skulle bli så stor skillnad.

---
Både huvudkaraktären i Speed of Dark och de som anställdes av företaget hade en hög förmåga till annat än det sociala, som att lära sig allt om ett mycket begränsat och nördigt intresseområde (återigen något jag kan ha sympatier för). Huvudkaraktären är närmast något av en savant som inte upptäckts för att många felaktigt nedvärderar hans förmåga. De flesta känner nog till savanter genom filmen Rain Man för en massa år sedan (Dustin Hoffmans karaktär är inspirerad av supersavanten Kim Peek).
Vy över Urville
En intressant och mycket kreativ savant är fransmannen Gilles Tréhin som i sitt huvud har skapat och utvecklar världsstaden Urville in i minsta detalj med geografi, infrastruktur, språk, historia, ekonomi och samhälle.

---
Författaren Elizabeth Moon, som för övrigt har ett autistiskt barn, kände jag tidigare till genom hennes bläddervänliga förströelsefantasy i trilogin om Paksenarrion. När jag för något år sedan plöjde igenom den tjocka boken noterade jag att det hela kändes lite som rollspelet Dungeons & Dragons med alla dess egenheter (d20-systemet påminner mer om de rollspel som numera finns till dator och spelkonsuler och inte så värst mycket som typiska svenska basic roleplaying-derivat a la Drakar och Demoner och senare tiders bordsrollspel). Det visade sig att hon spelade D&D och inte gillade hur Paladiner framställdes i reglerna och därför skrev en tjock fantasy-trilogi för att illustrera hur hon tycke de skulle vara. Nördigt, men hon tjänade i alla fall pengar på det och det är bra att inte bara vara kewl, autister skiter också i sånt.

söndag 9 november 2008

GAIS 0 - 2 AIK

Sista omgången för säsongen 2008 och förhoppningsvis sista gången i bunkern någonsin. Likt hemmaavslutningen mot samma lag säsongen 2006 formligen öste regnet ner. Fem spelare som var med då var också med nu. Skillnaden var att denna gång hade inget lag så värst mycket att spela för. GAIS kunde förvisso putsa till placeringen och så också SvFF:s egna representationslag Solna AIK, men denna gång var de inte i närheten av något guld. Officiellt pågår fortfarande bortabojkotten från Stockholmsklubbarna, men några råttor började göra ljud ifrån sig i slutet av matchen. Antagligen nynazister som firade 70-årsdagen av kristallnatten.

Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; B. Friberg da Cruz, A. Tobiasson, R. Ekunde, K. Gustafsson; T. Lycén (90' M. Celik), J. Mårtensson (82' J. Pettersson), R. Ayarna, D. Nicklasson (62' P. Campos); W. do Carmo; B. Andersson
Laget präglades av en del skadebekymmer på mittfältet fick Reuben Ayarna första chansen från start i den grönsvarta tröjan och Bobbie Friberg da Cruz fick i sin sista match för grönsvart ta sig an rollen som högerback. Ayarna som signerats på ett långt kontrakt (2012) har inte gjort något väsen av sig och även om det talats en del om en lysande insats i träningsmatchen på Max Arena i Borås såg jag fram emot möjligheten att få göra en egen bedömning. Ja, i den mån som det nu går att bedöma någon utifrån den -framförallt i första halvleken- vattenpolo. Att bollen kunde bestämma sig för att stanna var och närsomhelst försvårade spelet och gynnade definitivt inte GAIS intention att spela längstmed backen.

Jag tycker att Ayarna gjorde en rätt OK insats trots allt. Han stod ofta rätt i positionsspelet. Han överglänstes dock av Johan Mårtensson som var matchens enda egentliga behållning från de rättrognas perspektiv. Bra driv i steget och smart spel gjorde mig flera gånger glad. Tyvärr var det här ingen match som avgjordes på mittfältet. Efter 12 minuter springer GAIS runt som huvudlösa hönor efter en hörna, eller vad det var, och ingen kan komma ut och skära av någon vitklädd spelare med svarta och gula strumpor som klipper till från distans. Bollen lyckas hålla uppe farten bra trots att den går längst med backen och så är den söndagseftermiddagen förstörd. En tid senare kontrar motståndarlaget på vår högerkant och ingen av de spelare som löper hem tänker på vänsterkanten där en antagoniskt kommer fri vid borte stolpen.

Efter första halvlek påstår resultat-tavlan att GAIS haft tre avslut på mål. Jag har dock svårt att komma ihåg någon av dem. Vårt spel i anfall och framförallt i straffområdet var tafatt och utan rörelse eller energi. Ett lag många divisioner längre ner hade utan större problem kunnat markera bort någon ensam, stillastående grönsvart spelare. Björn Andersson hade måhända den rätta inställningen. Inställning är dock inte allt och i andra halvlek missade Störst, Bäst och Vackrast bland annat ett friläge. Han är inte precis spelaren som skall få tid på sig eller driva bollen. Upp och nicka, sparka slå i boxen är något som passar den förre Qviding-spelaren bättre än kontringar.

Tommy Lycén gjorde en del kvicka rusher på sin kant, men halvtaskiga inlägg på, som sagt, stillastående eller till och med helt frånvarande anfallsspelare, gav inte mycket utdelning. Daniel Nicklasson på andra kanten var en besvikelse och ersattes tidigt av en Pablo Campos (hette 'Campus' på tavlan) som troligen spelade sin sista match innan han skeppas tillbaka till Fresno likt tjuren Ferdinand på julafton.

Innan matchen hade jag hängt inne på Gamle Port och talat lite förstrött med en gammal storstjärna från Vardar Makedonija medan vi slängde trötta blickar ut mot regnet som piskade ner på Harry Hjörnes plats. Med denna avslutning på det enkelt att lämna säsongen bakom sig och börja ägna tid och energi åt något mer givande och mindre frustrerande än GAIS. Silly season skall la förhoppningsvis nästan vara över.

Fast om ett par veckor börjar suget i magen och saknaden. När är gruspremiären tro, början av februari?

torsdag 6 november 2008

Isländsk vrakrea och förnedringsteve

När jag lite trött och seg satte mig ner med morgontidningen för att bella in vad gepe skriver om de tre nya isländska spelarna blir man nästan positivt överraskad att se att GAIS får en halv sida! Detta kap har skapat en tumultartad glädjestämning inom den grönsvarta tankesmedjan. Speciellt den rödhårige anfallaren medförde lyriska hänvisningar till den engelsman, vars namn dansade en sommar på ståplatsläktaren för att sedan omvandlas till en onämnbar svordom. Tonen tog sig nästan religiösa uttryck och man undrar lite vilken frälsare i ordningen detta är?

Vid en kaffepaus bläddrar jag förstrött i SvD bara för att upptäcka att dessa slagit upp affären än större med nästan ett helt uppslag och med en mycket större bild på de tre unga spelarna. Texten målar förvisso en bredare bild än tidningen från landsorten (läs: Stockholmsperspektiv). Oavsett detta ger ändock tidningen en mycket positiv bild av GAIS affär, vilket även gepe gjorde (tycks dock ej heller finnas på internet). Enligt bland annat före detta Hammarby-spelaren Petur Marterinsson menar i SvD att GAIS har fått tre spelare till priset av en (i och och för sig lär en av dem komma som bosman) och att fler troligen kommer att följa. Många isländska lag som fått anbud under sommaren och då tackat nej tvingas nu sälja sina spelare till reapriser för att täcka kostnaderna, inte minst till de utländska spelare som får sin lön i Euro. Till och med Dagens Industri uppmärksammar affären.

Enligt vad gepe erfar kommer kostnaden för klubben motsvara inkomsterna klubben fick genom försäljningen av Halsti till Malmö FF timmarna innan säsongspremiären, alltså runt 8 miljoner kronor (endast ett ras på isländska kronan på 40 procent hittills i år har sänkt kostnaden från 12 miljoner). Då vi tänker på att Halsti kom som bosman så har klubben genom smart agerande på transfermarknaden omvandlat tre hekto godis till tre isländska fotbollspelare via en medioker finne (som det visade sig). Nu skall vi bara se och hoppas att de även levererar på plan. Ja alltså, under de där så kallade matcherna som pågår mellan försäljningarna. Fotboll handlar la inte bara om att gå med vinst, eller?

---
Det torde i det närmaste vara universiellt i människans kulturer att viktiga steg i livet markeras av olika övergångsriter. Det är sällan vi människor i den moderna, tekniskt avancerade västvärlden behöver gå ut i skogen och brottas med en björn för att tillskaffa oss rätten att kalla oss vuxna och få gå på systemet. Dessa riter består dock i vårt samhälle, från mer arkaiska cermonier likt dop och konfirmation till mer avslappande och moderna företeelser som nollning vid universitetet. Inom idrottsvärlden kallas samma företeelse för inkilning. Under delvis förnedrande former, men förhoppningsvis med en glimt i ögat, introduceras den nya lagmedlemmen i laget.

Man undrade lite om det var vad de tre isländarna med sina Tove Janssonska smeknamn fick genomlida i direktsändning när de intervjuades av Joakim Geigert på Kurt Olsson-engelska. Att hans far Hagge Geigert var såväl grönsvart som talangfull och en kvick satiriker må vara sant. Så vitt jag vet är dock Geigert inte en adlig släkt, så med vilken rätt klamrar sig Geigert dy kvar inom massmedia?

Tänkte osökt på några smarta och trevliga reportage som gick under namnet GKTV. Nog skulle programmet, med sin rimligen mycket begränsade publik, gynnas av att ha någon smart och lagom tyken karaktär från någon av supporterföreningarna för att leda det. Det torde la inte finnas några krav på journalistisk objektivitet i detta fall. Att programmet aldrig kommer att kunna leverera något nytt och revolutionerande varje vecka och samtidigt hålla uppe goda relationer med tystnadens klubb, det är som alltid en kostnadsfråga, men en sådan skulle i alla fall inte behöva få betalt för att göra research inför programmen, om nu Joakim Geigert gör det.

---
För att fortsätta med mediekritiken är det bara att konstatera att de två, korta och relativt positiva artiklarna som tillsammans tog upp en halv sida i gepe skrivits av Robin Nilsson. På nästa uppslag fick Ulf Stenberg hela utrymmet till att ägan en såda åt att hylla någon obskyr mittback och på den andra sidan använde han förevändingen att presentera ett veckans lag till att kasta lite skit på GAIS i allmänhet. Balansen är återställd och nä, journalistisk objektivitet har la sällan varit något krav på sportsidorna.

onsdag 5 november 2008

Mängdrabatt inte för alla


När jag häromdagen köpte mig knäckebröd i affären såg jag att priset för det dubbelt så stora paketet bara var några kronor mer än priset för det lilla paketet. Inget konstigt med det, de flesta tycker la att det är helt i sin ordning. När det istället är fråga om priset för grovt rån eller inbrott är det inte oproblematiskt att priset för två bara är marginellt högre än priset för ett. Jag talar alltså om den straffrabatt som återfallsförbrytare oftast får.

I SvD får moderata Kristina Alvendal, polisstyrelsens ordförande i Stockholms län (även stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd i samma ort), uttala sig om idén kring vad hon vill kalla plusstraff; motsatsen till dagens straffrabatt. Det känns la onekligen som en tanke som överlevt från de gamla moderaterna. Att låsa in skurkarna och kasta bort nycklarna löser måhända inga problem på lång sikt, frågan är la om det löser det på kort sikt. En grundtanke är att genom att vaneförbrytare sitter inne längre så försvinner deras möjlighet att begå brott. Alvendal menar att om de yrkeskriminella skulle försvinna från gatorna skulle brotten gå ner med femtio procent.

Kriminologen Jerzy Sarnecki tror inte riktigt på denna kalkyl och pekar på bland annat USA där längre straff gett stora fängelsepopulationer men marginellt mindre brott. Detta medför ökade kostnader som Sarnecki tycker skulle satsas på förebyggande arbete istället.

Även om jag inte skriver under på den grundsyn som moderat kriminalpolitik tycks grundas på måste jag onekligen hålla med om att straffrabatt är en märklig idé. Om man nu inte ger ett skvatt för samhällets lagar och normer, utan begår samma brott om och om igen, är det la ändå lite märkligt att det tionde inbrottet är gratis (just det, måste köpa ny kattsand; en gratis låda efter tio köpta). Till skillnad från för konsumenter borde inte återkommande besök till kriminalvården löna sig.

tisdag 4 november 2008

Historiska historieböcker i skuggan av ett val

"Det förra sekelskiftets historieläroböcker hade en klar kronologi och tydliga aktörer som drev utvecklingen framåt med makt som främsta motiv. I deras historiska berättelser var nationens öden den självklara tolkningsramen, staten den centrala arenan och kriget ett äventyr."
Citatet ovan är hämtat från det första stycket i lektor Per Eliassons artikel Under Strecket i SvD som handlar om skolans historieböcker förr och nu. Ett ämne till synes så banalt och enkelt att det torde varit grunden för dussintals examensarbeten för blivande historielärare på lärarhögskolor varje år. Och mycket riktigt tar textförfattaren upp några tidstypiska exempel, som Herbert Tingstens kritiska genomgång och Vilhelm Mobergs bok om det svenska folkets historia, båda från slutet av 1960-talet. Detta följs av några mer moderna exempel som följt med konstruktivismens intåg i elfenbenstornen.

Men låt oss lämna diskussionen om didaktik och historieämnets roll därhän och låt oss vända oss mot nutiden. Den som är intresserad kan använda länken. Ta istället och läs det första stycket igen, men istället för läroböcker, tänk amerikanskt presidentval. Jag måste säga att jag i mycket försöker undvika detta ämne, även idag. För på så många sätt påminner såväl de mer eller slipade kampanjstrategierna som experternas analyser mig allt för mycket om andan i det tidiga 1900-talets läroböcker.

Vem är den krigarkonung som skall stiga ut ur rök och damm och rädda oss!?

söndag 2 november 2008

Ljungskile SK 0 - 3 GAIS

Forna tiders skräckmotståndare med arenan uti i skogen dithän humrarna kommer om vintern för att dö har på senare tid blivit lite av tre gratispoäng för GAIS. Måhända tid att önska dem kvar i allsvenskan för den korta och exotiska bortaresans till svenska Appalachernas skull?

Stoppet på Turisthotellet i Ljunskile var i alla fall helt i min smak. Bra och intressant ölutbud till vettiga priser (Mörk Bernard för 55:-) och uteplats i november är måhända inte något som tilltalar ungdomen, men allt kan inte barnanpassas. Det slår i alla fall ännu ett besök på ett banalt Bishop Arms, O'Learys eller Harrys.

Att polisen kört ut fyra bussar och minst en bil ut till skogen för att bevaka ett hundratal grönsvarta som under ordnade former minglade med grönvita gubbar och gummor vara bara löjligt. Klart att det fanns en marginell risk att oktoberslovshumrar råkad i lite gräl med diverse minderårigt spirr vid kiosken, men i stort sett var risken för fotbollshuliganism mer troligt utanför Nef.

Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; D. Durmaz, R. Ekunde, A. Tobiasson, K. Gustafsson; D. Nicklasson (66' E. Hédinsson), J. Mårtensson (83' T. Lycén), F. Lundgren, W. do Carmo; B. Friberg da Cruz; B. Andersson (76' P. Campos)
Laguppställningen blev en smula oväntad med Daniel Nicklasson som högerytter istället för en skadad Levon Patjadzjan och med Bobbie Friberg da Cruz i en oväntat och ovan roll som släpande forward. Måhända oväntat, men det fungerade adekvat. Nicklasson höll ihop spelet bra och även om Bobbie var mer obekväm så bidrog han med en hel del löpande och spelvilja framåt. Wanderson do Carmo hamnade återigen ute på vänsterkanten. Motståndet var kanske inte det idealiska för dennes spelstil men hans brist på fart blev aldrig ett problem och han var involverad i två mål, vilket torde vara mer än godkänt.

Första delen av matchen var tämligen jämn och chansfattig. Ljunskile satsade inte oväntat på att göra det svårt för GAIS individuellt skickligare spelare och sätta sin förhoppning till omställningar, något de emellanåt var riktigt skickliga på. GAIS har under säsongen oftast haft problem med lag som backar hem en smula och jag var mycket orolig för att motståndarna skulle får första målet och därefter spela ut matchen med spelfördröjande och kompakt försvarsspel. Istället blev det GAIS som fick chansen att ta ledningen när Andreas Tobiasson drogs ner i straffområdet vid en frispark i 24:e minuten. Det hade i ett skede tidigare varit lite dragningar och gnäll och nu exploderade ilskan hos några hemmaspelare, som också fick gula kort. De flesta, i alla fall inom media, tycks ha förträngt Levons mediokra staff från i våras men årets andra straff satte Björn Andersson distinkt i krysset från 11 meter. Den store anfallaren var återigen ett kraftpaket som hela tiden oroade motståndarnas backlinje. det är märkligt att spelare med till synes bättre förutsättningar inte mäktar med att uppvisa samma inställning i nittio minuter när det så tydligt har effekt både på det egna spelet och lagets chanser.

I och med målet tvingades LSK lyfta upp spelet och skapa lägen för omställningar. Inte oväntat började spelet allt mer föras av de grönvita men GAIS spelare stod upp bra. Samtidigt skall motståndarna ha en eloge för att de aldrig gav upp och också skapade flera bra avslut under den andra halvleken. Utan en storspelande Dime Jankulovski i målet hade de mycket väl kunnat få en livlina. Kanske på någon av en ojämn och ofokuserad David Durmaz vars slarv flera gånger fick rättas till av Richard Ekunde och Dimes insatser. Är det måhända lägenhetsletande i Malmö som tar upp lite för mycket energi från ytterbacken som fick ersätta en skadad Lundén? Turligt nog får vi nu se ett annat lag som är oförmögna att omvandla bra chanser till mål, medan GAIS får utdelning på det mesta.

Om spelet inte var i Wandersons stil fungerade det utmärkt för Fredrik Lundgren, vars attityd kommer till sin rätt i en match likt denna. Den stora stjärnan på mittfältet var dock Johan Mårtensson. Inte bara var hans passningsspel utmärkt utan han stod även upp bra i kampen om mittens rike och var något av en dominant. Att han sedan var arkitekten bakom det andra målet genom en delikat passning in till Wanderson i 55:e minuten gjorde inte precis det hela sämre. Med ett kontakt till 2011 hoppas vi få se denne unge man göra många fler liknande insatser innan Sveriges nya Linderoth... nä va fan, låt oss ta i lite bättre och säga nya Pirlo.

Matchtiden ilar iväg och segern känns allt säkrare utan att jag aldrig är riktigt orolig. Klacken börjar hoppa - är det av glädje eller för att värma upp förfrusna fötter? - och trät gungar behagligt i när tvåtusen frusna själar betraktar tjugotvå halvt om halvt vuxna män jaga en boll i en glänta mitt i en mörk skog. LSK försöker skapa något och som så ofta i ett sådan situation ramlar bollen in i andra änden av plan (se till exempel föregående match mot HIF). Inhoppande Eyjólfur Hédinsson passar in bollen mot Wanderson som snurrfintar sig igenom försvaret bara för att få bollen stulen mitt framför näsan av ännu en inhoppare, Tommy Lycén, som skjuter in 0-3 på ungfär samma sätt som Wanderson gjorde 0-2. Wanderson verkar dock inte illa berörd av denna stöld och nu är det bara att vänta ut tiden.

Tog en liten annorlunda väg hem. Istället för att hoppa på bussen så följde jag med några bekanta lokala anhängare tillbaka till Turisthotellet för en öl. Hamnade lite senare på puben vid hållplatsen i Stenungsund där jag surrade lite med en man som belkagade sig över att hans bästa kompis alltid ville gå ut på (Stenungsunds-) badet medan han föredrog pubar. Hoppade på röda linjen och av vid Backaplan och köpte mig lite segerkebab (ja, på Isa's på Lantmätaregatan).