Mängdrabatt inte för alla

När jag häromdagen köpte mig knäckebröd i affären såg jag att priset för det dubbelt så stora paketet bara var några kronor mer än priset för det lilla paketet. Inget konstigt med det, de flesta tycker la att det är helt i sin ordning. När det istället är fråga om priset för grovt rån eller inbrott är det inte oproblematiskt att priset för två bara är marginellt högre än priset för ett. Jag talar alltså om den straffrabatt som återfallsförbrytare oftast får.

I SvD får moderata Kristina Alvendal, polisstyrelsens ordförande i Stockholms län (även stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd i samma ort), uttala sig om idén kring vad hon vill kalla plusstraff; motsatsen till dagens straffrabatt. Det känns la onekligen som en tanke som överlevt från de gamla moderaterna. Att låsa in skurkarna och kasta bort nycklarna löser måhända inga problem på lång sikt, frågan är la om det löser det på kort sikt. En grundtanke är att genom att vaneförbrytare sitter inne längre så försvinner deras möjlighet att begå brott. Alvendal menar att om de yrkeskriminella skulle försvinna från gatorna skulle brotten gå ner med femtio procent.

Kriminologen Jerzy Sarnecki tror inte riktigt på denna kalkyl och pekar på bland annat USA där längre straff gett stora fängelsepopulationer men marginellt mindre brott. Detta medför ökade kostnader som Sarnecki tycker skulle satsas på förebyggande arbete istället.

Även om jag inte skriver under på den grundsyn som moderat kriminalpolitik tycks grundas på måste jag onekligen hålla med om att straffrabatt är en märklig idé. Om man nu inte ger ett skvatt för samhällets lagar och normer, utan begår samma brott om och om igen, är det la ändå lite märkligt att det tionde inbrottet är gratis (just det, måste köpa ny kattsand; en gratis låda efter tio köpta). Till skillnad från för konsumenter borde inte återkommande besök till kriminalvården löna sig.