Visar inlägg med etikett Fotboll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fotboll. Visa alla inlägg
tisdag 9 november 2010
måndag 1 november 2010
tisdag 26 oktober 2010
torsdag 21 oktober 2010
måndag 4 oktober 2010
Helsingborgs IF 0 - 1 GAIS
Jag testar att byta från blogspot - som jag börjar bli lite trött på - till wordpress och inlägger finns därför att läsa på mina nya, lite halvfärdiga nya blogg här.
torsdag 30 september 2010
GAIS 2 - 1 BK Häcken
Efter först sex omgångar utan vinst är det med ett lättat hjärta jag sätter mig ner för att skriva en matchrapport. Samtidigt är det svårt att veta vad som skall sättas på bränt, som inte enbart känns som sockersöta plattityder; även om jag ser att det finns en hel del problem att ta tag i så är det svårt att kritisera så här mindre än ett dygn efteråt, då allt är täckt i ett rosa skimmer.
GAIS började matchen rätt bra och hade klart överhanden den första kvarten. Spelarna förde en aggressiv press som fick gästerna att begå flera enkla misstag. Vad jag kanske framförallt la märke till var de ytor mellan motståndarnas försvar och mittfält som Romarinho ofta lyckades få. Oavsett den kritik som som jag riktat mot den brasilianska mittfältaren är det näppeligen en nackdel att just någon med hans teknik får utrymme nog att ta emot bollen.
När matchen vände började det emellertid bli tydligt för mig varför Romarinho fick sådana ytor. Ett viktig del av Häckens matchplan var nämligen att gå hårt på Johan Mårtensson. Den defensiva mittfältaren fick flera kraftiga smällar under matchen. När GAIS inledande kämpartakter och entusiasm svalnade en smula blev det allt svårare att få upp spelet från försvar i och med att motståndarna spelare med många spelare centralt. Hallgrímur Jónasson gjorde en god insats som spelförstörande mittfältare. Någon spelkreatör är han emellertid icke, även om hans bollbehandling tycktes mig vara bättre än senast.
Den stora kämpen matchen igenom kunde vi istället finna i mittförsvaret. Björn Andersson gjorde en heroisk insats i båda straffområdena. I försvaret så var hans viktigaste insats att försöka ta hand om motståndarnas duktiga huvudspelare Ranegie. Motståndaranfallaren sökte sig ofta ur mot smurfen Jimmy Tamandi (inte för att 179cm är kort - jag är i det häradet själv - men i jämförelse med Anderssons 191cm så...). Att följa efter Ranegie när situationen krävde utan att för den sakens skull lämna ett stort tomrum i försvarets hjärta var något som Björn för det mesta klarade av utmärkt. För att ytterligare accentuera Braveheart-vibbarna så fick han under andra halvlek en Terry Butcher-bandana efter en dust med Makondele. Framåt var Andersson ett konstant hot genom att han hejdlöst och skoningslöst nyttjade sin tyngd för att på alla upptänkliga sätt vräka sig mot bollen vid fasta situationer. Fasta situationer har för övrigt återigen börjat bli något man kan tro på när Romarinho går in som exekutor. Kenneth Gustafsson slog endast någon enstaka frispark och den var en klar besvikelse.
Men som sagt, GAIS ägde den första kvarten av första halvlek. Därefter var det mest BK Häcken som höll i taktpinnen. 0-0 i paus fick kännas som ett rättvist resultat och ur en grönsvart synvinkel var det närmast lite lyckosamt.
Ledningsmålet kom så efter endast fem minuter in i andra halvlek på ett nästan bisarrt sätt. Träbenet Jónasson slog upp ett utmärkt inlägg mot straffområdet där det blev hårt kamp i luftrummet. Den dubbla förloraren i denna kamp var den matchen igenom trakasserade Mårtensson, som först förlorade nickduellen mot Häckens mittback och sedan blev slagen till backen där han blev liggande en god stund. Denna personliga tragik gick emellertid i dur för oss betraktande supportar som såg bollen gå i mål. Först på reprisen blev det tydligt att rövbacken skallade bollen i eget mål innan han bankade ner Mårtensson.
Ledning för GAIS men på plan såg det inte helt stabilt ut. I paus bytte Häcken in Paulinho som med sin teknik kunde kombinera med den alltid lika starka Ranegie. Framåt åt andra hållet hade GAIS endast Joel Johansson. Johansson är snabb på att springa, men fick i övrigt inte ut mycket. Även om han, och även Jesper Florén, ibland kom förbi motståndare följdes detta upp av slarvigt, närmast nonchalant agerande därefter. GAIS kunde inte punktera matchen och då hände det som jag bara satt och väntade på. Tamandi sträckte ut sin arm och orsakade en straff som sedan sattes precist och med kraft i övre vänstra krysset - helt omöjligt för Dime Jankulovski att rädda.
Jag såg matchen framför datorn med hörnsnäckor i öronen, så att min bättre hälft skulle kunna kolla på teve (delvis har det även en ekonomisk förklaring. Det är lite billigare än att beställa hem ppv och även om bilden inte är perfekt så är ppv-sändningarnas bild inte heller något att hänga i julgranen). Det hade sina sidor. Vid några tillfällen ställde jag mig upp så snabbt så att sladden inte räckte till och hörlurarna ryktes ur öronen i kombination med mildare whiplash. Vid andra tillfällen så tillrättavisades jag av min bättre hälft som tyckte jag var allt för ljudlig; " de hör inte vad du säger!". Hade jag stått under operation av någon i vit rock hade jag nog befunnit mig på Lillhagen vid det här laget.
Alla känslor av hopplöshet från matchen mot HBK välde nu över mig och under en tid hängde jag över soffkanten jämte mig likt en utmattad boxare över repet. Den temporära frälsningen dröjde turligt nog inte allt för länge. Efter ännu en nickduellsbatalj i Häckens straffområde ramlade bollen fram till derbyhjälten i kvadrat och Häckendödare av rang (Lukasz Chmaj är onekligen passerad), Eyjòlfur Hédinsson som kunde skjuta in 2-1 med endast tio minuter av ordinarie tid kvar. Eyo har inte varit på topp under stora delar av säsongen men den kämparvilja och de löpningar han gjorde matchen igenom är onekligen viktiga för att GAIS skall kunna vinna matcher nu mot slutet.
Givetvis var detta inte nog, utan Häcken fortsatte att skapa chanser. De sista femton minuterna (lång tilläggstid) var en plåga där endast en patenterad reflexräddning av den före detta rosa pantern höll getingarna borta från poängskörd på bortaplan. Ur mina subjektiva ögon kändes poängen som en bragd men tittar vi till statistiken så var det nog någorlunda rättvist: 14-11 i avslut, 7-6 på mål, jämt bollinnehav på 51-49. 17-6 i frisparkar samt 0 - 6 i gula kort (varav två till samma spelare, som visades av plan mot slutet av matchen) pekar på hur hårt Häcken gick i närkamperna och väljer man att se fotboll som en kampsport så var denna match ett gott exempel på detta.
Nu väntar två matcher som GAIS inte torde ha några förväntningar på. Helsingborg och Örebro är tvåa respektive trea i allsvenskan. GAIS har inget att förlora och mycket att vinna och vi får hoppas att spelarna, nu mer lite råg i ryggen och den färska erfarenheten att kamp lönar sig, tar detta på rätt sätt och gör det bästa av situationen. En poäng mot någon av dessa lag torde vara att beteckna som fullt godkänt.
1. D. Jankulovski;
26. J. Tamandi, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 4. H. Jónasson;
10. J. Florén (61´T. Lycén), 29. Romarinho (89´A. Khalili), 23. E. Hédinsson;
21. J. Johansson
GAIS började matchen rätt bra och hade klart överhanden den första kvarten. Spelarna förde en aggressiv press som fick gästerna att begå flera enkla misstag. Vad jag kanske framförallt la märke till var de ytor mellan motståndarnas försvar och mittfält som Romarinho ofta lyckades få. Oavsett den kritik som som jag riktat mot den brasilianska mittfältaren är det näppeligen en nackdel att just någon med hans teknik får utrymme nog att ta emot bollen.
När matchen vände började det emellertid bli tydligt för mig varför Romarinho fick sådana ytor. Ett viktig del av Häckens matchplan var nämligen att gå hårt på Johan Mårtensson. Den defensiva mittfältaren fick flera kraftiga smällar under matchen. När GAIS inledande kämpartakter och entusiasm svalnade en smula blev det allt svårare att få upp spelet från försvar i och med att motståndarna spelare med många spelare centralt. Hallgrímur Jónasson gjorde en god insats som spelförstörande mittfältare. Någon spelkreatör är han emellertid icke, även om hans bollbehandling tycktes mig vara bättre än senast.
Den stora kämpen matchen igenom kunde vi istället finna i mittförsvaret. Björn Andersson gjorde en heroisk insats i båda straffområdena. I försvaret så var hans viktigaste insats att försöka ta hand om motståndarnas duktiga huvudspelare Ranegie. Motståndaranfallaren sökte sig ofta ur mot smurfen Jimmy Tamandi (inte för att 179cm är kort - jag är i det häradet själv - men i jämförelse med Anderssons 191cm så...). Att följa efter Ranegie när situationen krävde utan att för den sakens skull lämna ett stort tomrum i försvarets hjärta var något som Björn för det mesta klarade av utmärkt. För att ytterligare accentuera Braveheart-vibbarna så fick han under andra halvlek en Terry Butcher-bandana efter en dust med Makondele. Framåt var Andersson ett konstant hot genom att han hejdlöst och skoningslöst nyttjade sin tyngd för att på alla upptänkliga sätt vräka sig mot bollen vid fasta situationer. Fasta situationer har för övrigt återigen börjat bli något man kan tro på när Romarinho går in som exekutor. Kenneth Gustafsson slog endast någon enstaka frispark och den var en klar besvikelse.
Men som sagt, GAIS ägde den första kvarten av första halvlek. Därefter var det mest BK Häcken som höll i taktpinnen. 0-0 i paus fick kännas som ett rättvist resultat och ur en grönsvart synvinkel var det närmast lite lyckosamt.
Ledningsmålet kom så efter endast fem minuter in i andra halvlek på ett nästan bisarrt sätt. Träbenet Jónasson slog upp ett utmärkt inlägg mot straffområdet där det blev hårt kamp i luftrummet. Den dubbla förloraren i denna kamp var den matchen igenom trakasserade Mårtensson, som först förlorade nickduellen mot Häckens mittback och sedan blev slagen till backen där han blev liggande en god stund. Denna personliga tragik gick emellertid i dur för oss betraktande supportar som såg bollen gå i mål. Först på reprisen blev det tydligt att rövbacken skallade bollen i eget mål innan han bankade ner Mårtensson.
Ledning för GAIS men på plan såg det inte helt stabilt ut. I paus bytte Häcken in Paulinho som med sin teknik kunde kombinera med den alltid lika starka Ranegie. Framåt åt andra hållet hade GAIS endast Joel Johansson. Johansson är snabb på att springa, men fick i övrigt inte ut mycket. Även om han, och även Jesper Florén, ibland kom förbi motståndare följdes detta upp av slarvigt, närmast nonchalant agerande därefter. GAIS kunde inte punktera matchen och då hände det som jag bara satt och väntade på. Tamandi sträckte ut sin arm och orsakade en straff som sedan sattes precist och med kraft i övre vänstra krysset - helt omöjligt för Dime Jankulovski att rädda.
Jag såg matchen framför datorn med hörnsnäckor i öronen, så att min bättre hälft skulle kunna kolla på teve (delvis har det även en ekonomisk förklaring. Det är lite billigare än att beställa hem ppv och även om bilden inte är perfekt så är ppv-sändningarnas bild inte heller något att hänga i julgranen). Det hade sina sidor. Vid några tillfällen ställde jag mig upp så snabbt så att sladden inte räckte till och hörlurarna ryktes ur öronen i kombination med mildare whiplash. Vid andra tillfällen så tillrättavisades jag av min bättre hälft som tyckte jag var allt för ljudlig; " de hör inte vad du säger!". Hade jag stått under operation av någon i vit rock hade jag nog befunnit mig på Lillhagen vid det här laget.
Alla känslor av hopplöshet från matchen mot HBK välde nu över mig och under en tid hängde jag över soffkanten jämte mig likt en utmattad boxare över repet. Den temporära frälsningen dröjde turligt nog inte allt för länge. Efter ännu en nickduellsbatalj i Häckens straffområde ramlade bollen fram till derbyhjälten i kvadrat och Häckendödare av rang (Lukasz Chmaj är onekligen passerad), Eyjòlfur Hédinsson som kunde skjuta in 2-1 med endast tio minuter av ordinarie tid kvar. Eyo har inte varit på topp under stora delar av säsongen men den kämparvilja och de löpningar han gjorde matchen igenom är onekligen viktiga för att GAIS skall kunna vinna matcher nu mot slutet.
Givetvis var detta inte nog, utan Häcken fortsatte att skapa chanser. De sista femton minuterna (lång tilläggstid) var en plåga där endast en patenterad reflexräddning av den före detta rosa pantern höll getingarna borta från poängskörd på bortaplan. Ur mina subjektiva ögon kändes poängen som en bragd men tittar vi till statistiken så var det nog någorlunda rättvist: 14-11 i avslut, 7-6 på mål, jämt bollinnehav på 51-49. 17-6 i frisparkar samt 0 - 6 i gula kort (varav två till samma spelare, som visades av plan mot slutet av matchen) pekar på hur hårt Häcken gick i närkamperna och väljer man att se fotboll som en kampsport så var denna match ett gott exempel på detta.
Nu väntar två matcher som GAIS inte torde ha några förväntningar på. Helsingborg och Örebro är tvåa respektive trea i allsvenskan. GAIS har inget att förlora och mycket att vinna och vi får hoppas att spelarna, nu mer lite råg i ryggen och den färska erfarenheten att kamp lönar sig, tar detta på rätt sätt och gör det bästa av situationen. En poäng mot någon av dessa lag torde vara att beteckna som fullt godkänt.
torsdag 23 september 2010
GAIS 1 - 1 Halmstads BK
Nu sitter man där igen och försöker tvinga ur sig en matchrapport som kan innehålla föga annat en besvikelse och frustration; ett föga tacksamt eller lustgivande arbete, som trots allt tar en del tid. Nåväl, upp i sadeln igen! Efter lite mellansnack med signaturen Kalle i kommentarerna till den senaste matchen angående priset för oss exilare, så nöjde jag mig att beställa matchen på nätet. En tjuga billigare och dessutom finns det ingen anledning att se matchen framför soffan; det går ändå inte att luta sig tillbaka och njuta av en GAIS-matchn.
Inför matchen antecknar jag följande: Det finns egentligen gräns för hur viktig denna match är. Att kalla det en sexpoängsmatch är nästan att ta i i underkant. HBK har inför matchen varit helt värdelösa på bortaplan. På elva matcher har de endast en vinst - mot AIK, vilket inte GAIS mäktade med - och en oavgjort match - lite oväntat mot MFF. Kan inte GAIS vinna denna match finns det inga matcher GAIS kan vinna och laget har således inget att göra i allsvenskan överhuvudtaget.
Axén dillade inför matchen om ett rakare spel medan bortalagets tränare Jacobsson talade om GAIS på fasta situationer. någon myt som tycks drivas fram av de flesta tränare, som tydligen inte sett någon match med GAIS sedan Wanderson var i form - GAIS är helt urusla på fasta situationer, både offensivt och defensivt.
Startuppställningen innehöll för första gången Jimmy Tamandi. En värvning som jag ställde mig skeptisk till men ändå intressant. Tamandi gjorde ett positivt och stabilt intryck, speciellt i första halvlek. I övrigt innehöll laget inga speciella överraskningar. Joel Johansson fick chans från start på topp efter att Axén arbetat sig igenom alla tekniska yttrar. Halgrimur Jónasson fick återigen spela defensiv mittfältare, vilket han sköter hyfsat - även om han går lite väl bryskt fram och orsakar en del onödiga frisparkar.
Att Eyjolfúr Hédinsson fick rollen som tia i uppställningen är något som fick mycket kritik efteråt bland neggare men jag vidhåller att det var ett i flera avseenden bra beslut under vissa premisser. Även om hans teknik brister för rollen så har han en hög arbetskapacitet, är löpvillig, kämpar och fyller på. Detta fungerar enligt mig relativt bra i första halvlek. Däremot fungerar det inte i andra halvlek. Orsaken till detta har att göra med det som Axén talade om innan match. När GAIS spelar med ett rakare spel får vi ut det mesta av Eyos goda kvalitéer utan att hans brister blir allt för mycket av ett problem. När GAIS sedan går över till sitt sedvanliga nervösa bolltrillande (läs: bolltappande) efter halvtid blir det mer pinsamt. Att traska runt och dribbla lite hit och dit som prästens lilla kråka på mittplan är Romarinho med lämpad för (till vilken nytta kan man fråga sig).
Tillbaka till matchen i första halvlek: GAIS är onekligen bättre. Att vara bättre mot allsvenskans rimligen sämsta bortalag torde dock inte vara någon större bedrift. Bollinnehav på 62 procent, 6-3 i avslut, varav 2-1 på mål visar på en matchutveckling som speglar matchen. GAIS leder nämligen med 1-0. Målet tillommer i den tjugoförsta minuten genom att Kenneth Gustafsson slår en frispark långt ute till höger. Björn Andersson - återigen mittback - vinner i kampen i den kollektiva rusningen från vänster mot mitten och nickar in bollen i det högra hörnet. Detta sker efter att bisittaren Niklas Karlström talat illa om GAIS frisparkar och hörnor i flera minuter. Egentligen höller jag med, men det skadar ju inte att han fick svar på tal.
Vi går således in i halvtid med viss anledning till tillförsikt. Nej, stryk det. När GAIS gör en god halvlek under Alexander Axén kan vi vara rätt säkra på att det blir annat av i nästa halvlek. Efter sidbytet går GAIS ut som rädda kaniner och det tar inte långt tid att fatta att detta knappast kan bli någon seger (neggaren kafka frågade sig med rätta om tränaren gett spelarna valium i omklädningsrummet). Det tar nästan tio minuter innan GAIS på allvar ens kommer in på motståndarnas planhalva och den offensiva ansträngningen leder knappast till mer än att HBK får ett skott i stolpen i sitt därpå följande anfall.
I minut 60 står ser jag en av de mest patetiska filmningar jag sett denna säsong. Deras högerytter slänger sig hejdlöst tre meter från linjemannen i höjd med straffområdeslinjen och linjedomaren viftar ivrigt för frispark. Då är jag säker på att de skall få sitt ledningsmål, då det kombinerar dåligt sportmannaskap från motståndarnas sida, en felaktig domarinsats och en frispark från en ytterposition. Så blir ej fallet men det blir allt mer tydligt att kvitteringsmålet bara är en fråga om tid och nu börjar klockan gå extremt långsamt.
Av någon anledning tänker jag mer och mer på Kierdorf...
En del i sammanbrottet har att göra med motståndartränaren. Under första halvlek har de försökt slå bollar som hela tiden nickats bort av mittbacksduon Andersson och Fredrik Lundgren. HBK:s tränare noterar detta problem, gör ett byte och tar in Anselmo för att ta tag i frågan och löser på så sätt många av lagets anfallsproblem. jag upprepar: tränaren identifierar ett problem, kommer på en lösning och genomdriver lösningen. Kan ni tänka er att detta är möjligt?!
Kier... Axéns motdrag kommer i 69:e minuten. Joel Johansson - en djupledslöpande anfallare som inte lyckas prestera något framåt vid en ledning - ersätts av Tommy Lycén. En ersättare som som sedan, i minut 84, genom ett dåligt bollmottagande på mittplan efter resning (vad som måhända kan kallas en "braslianare" efter år av att se Daniel Morais Reis och Romarinho "hantera" bollen i slutminuterna vid uddamålsledning) som efter lite lagom studsande letar sig förbi bortre stolpen till 1-1.
GAIS tappar poäng och har inget att bjuda emot. När man tittar på GAIS i andra halvlek skulle man tro att det var Helsingborg borta mot Inter år 2000 eller slutminuterna mot Argentina 2002. Men nej, det är faktiskt HBK anno 2010, som trots denna borta-viktoria har en tolfteplats i allsvenskan. Det sägs emellanåt att HBK egentligen är exakt lika bra varje år och att det endast är de andra lagens kvalitéer som varierar. I så fall skulle allsvenskan 2010 vara en relativt bra årgång i svensk fotboll. Jag betvivlar starkt detta - HBK är dåliga, men GAIS är sämre.
GAIS på väg mot nya äventyr
Även om tabellen säger något annat så fastslår jag härmed att i min sinnevärld (och det finns anledningar att betvivla att det finns en existerande verklighet bortom mina sinnen) har GAIS åkt ur allsvenskan. Jag kommer att fortsätta att se matcherna (för så dum-lojal är jag) och fortsätta skriva matchanalyser (se föregående parantes). Anledningen är att nu inträder det lugn som endast en säkerställd degradering till skänka mitt fotbollsliv.
Inför matchen antecknar jag följande: Det finns egentligen gräns för hur viktig denna match är. Att kalla det en sexpoängsmatch är nästan att ta i i underkant. HBK har inför matchen varit helt värdelösa på bortaplan. På elva matcher har de endast en vinst - mot AIK, vilket inte GAIS mäktade med - och en oavgjort match - lite oväntat mot MFF. Kan inte GAIS vinna denna match finns det inga matcher GAIS kan vinna och laget har således inget att göra i allsvenskan överhuvudtaget.
Axén dillade inför matchen om ett rakare spel medan bortalagets tränare Jacobsson talade om GAIS på fasta situationer. någon myt som tycks drivas fram av de flesta tränare, som tydligen inte sett någon match med GAIS sedan Wanderson var i form - GAIS är helt urusla på fasta situationer, både offensivt och defensivt.
1. D. Jankulovski;
26. J. Tamandi, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson (87´18. A. Khalili), 17. J. Mårtensson;
10. J. Florén, 23. E. Hédinsson, 27. M. Celik (74´14. J. Lindberg);
21. J. Johansson (69´11. T. Lycén)
Startuppställningen innehöll för första gången Jimmy Tamandi. En värvning som jag ställde mig skeptisk till men ändå intressant. Tamandi gjorde ett positivt och stabilt intryck, speciellt i första halvlek. I övrigt innehöll laget inga speciella överraskningar. Joel Johansson fick chans från start på topp efter att Axén arbetat sig igenom alla tekniska yttrar. Halgrimur Jónasson fick återigen spela defensiv mittfältare, vilket han sköter hyfsat - även om han går lite väl bryskt fram och orsakar en del onödiga frisparkar.
Att Eyjolfúr Hédinsson fick rollen som tia i uppställningen är något som fick mycket kritik efteråt bland neggare men jag vidhåller att det var ett i flera avseenden bra beslut under vissa premisser. Även om hans teknik brister för rollen så har han en hög arbetskapacitet, är löpvillig, kämpar och fyller på. Detta fungerar enligt mig relativt bra i första halvlek. Däremot fungerar det inte i andra halvlek. Orsaken till detta har att göra med det som Axén talade om innan match. När GAIS spelar med ett rakare spel får vi ut det mesta av Eyos goda kvalitéer utan att hans brister blir allt för mycket av ett problem. När GAIS sedan går över till sitt sedvanliga nervösa bolltrillande (läs: bolltappande) efter halvtid blir det mer pinsamt. Att traska runt och dribbla lite hit och dit som prästens lilla kråka på mittplan är Romarinho med lämpad för (till vilken nytta kan man fråga sig).
Tillbaka till matchen i första halvlek: GAIS är onekligen bättre. Att vara bättre mot allsvenskans rimligen sämsta bortalag torde dock inte vara någon större bedrift. Bollinnehav på 62 procent, 6-3 i avslut, varav 2-1 på mål visar på en matchutveckling som speglar matchen. GAIS leder nämligen med 1-0. Målet tillommer i den tjugoförsta minuten genom att Kenneth Gustafsson slår en frispark långt ute till höger. Björn Andersson - återigen mittback - vinner i kampen i den kollektiva rusningen från vänster mot mitten och nickar in bollen i det högra hörnet. Detta sker efter att bisittaren Niklas Karlström talat illa om GAIS frisparkar och hörnor i flera minuter. Egentligen höller jag med, men det skadar ju inte att han fick svar på tal.
Vi går således in i halvtid med viss anledning till tillförsikt. Nej, stryk det. När GAIS gör en god halvlek under Alexander Axén kan vi vara rätt säkra på att det blir annat av i nästa halvlek. Efter sidbytet går GAIS ut som rädda kaniner och det tar inte långt tid att fatta att detta knappast kan bli någon seger (neggaren kafka frågade sig med rätta om tränaren gett spelarna valium i omklädningsrummet). Det tar nästan tio minuter innan GAIS på allvar ens kommer in på motståndarnas planhalva och den offensiva ansträngningen leder knappast till mer än att HBK får ett skott i stolpen i sitt därpå följande anfall.
I minut 60 står ser jag en av de mest patetiska filmningar jag sett denna säsong. Deras högerytter slänger sig hejdlöst tre meter från linjemannen i höjd med straffområdeslinjen och linjedomaren viftar ivrigt för frispark. Då är jag säker på att de skall få sitt ledningsmål, då det kombinerar dåligt sportmannaskap från motståndarnas sida, en felaktig domarinsats och en frispark från en ytterposition. Så blir ej fallet men det blir allt mer tydligt att kvitteringsmålet bara är en fråga om tid och nu börjar klockan gå extremt långsamt.
Av någon anledning tänker jag mer och mer på Kierdorf...En del i sammanbrottet har att göra med motståndartränaren. Under första halvlek har de försökt slå bollar som hela tiden nickats bort av mittbacksduon Andersson och Fredrik Lundgren. HBK:s tränare noterar detta problem, gör ett byte och tar in Anselmo för att ta tag i frågan och löser på så sätt många av lagets anfallsproblem. jag upprepar: tränaren identifierar ett problem, kommer på en lösning och genomdriver lösningen. Kan ni tänka er att detta är möjligt?!
Kier... Axéns motdrag kommer i 69:e minuten. Joel Johansson - en djupledslöpande anfallare som inte lyckas prestera något framåt vid en ledning - ersätts av Tommy Lycén. En ersättare som som sedan, i minut 84, genom ett dåligt bollmottagande på mittplan efter resning (vad som måhända kan kallas en "braslianare" efter år av att se Daniel Morais Reis och Romarinho "hantera" bollen i slutminuterna vid uddamålsledning) som efter lite lagom studsande letar sig förbi bortre stolpen till 1-1.
GAIS tappar poäng och har inget att bjuda emot. När man tittar på GAIS i andra halvlek skulle man tro att det var Helsingborg borta mot Inter år 2000 eller slutminuterna mot Argentina 2002. Men nej, det är faktiskt HBK anno 2010, som trots denna borta-viktoria har en tolfteplats i allsvenskan. Det sägs emellanåt att HBK egentligen är exakt lika bra varje år och att det endast är de andra lagens kvalitéer som varierar. I så fall skulle allsvenskan 2010 vara en relativt bra årgång i svensk fotboll. Jag betvivlar starkt detta - HBK är dåliga, men GAIS är sämre.
GAIS på väg mot nya äventyrÄven om tabellen säger något annat så fastslår jag härmed att i min sinnevärld (och det finns anledningar att betvivla att det finns en existerande verklighet bortom mina sinnen) har GAIS åkt ur allsvenskan. Jag kommer att fortsätta att se matcherna (för så dum-lojal är jag) och fortsätta skriva matchanalyser (se föregående parantes). Anledningen är att nu inträder det lugn som endast en säkerställd degradering till skänka mitt fotbollsliv.
lördag 18 september 2010
Kalmar FF 3 - 1 GAIS
Matchrapporten kommer snabbt denna gång. Jag har lite tid över, då brödet jag håller på att jäsa och ärligt talat så vill jag ha det överstökat. Inte värt att prokrastinera denna skit som jag kladdat ner på baksidan av en text med det upplyftande titlen Corporatist Environmentalism and Industrial Policy - The Swedish Pulp and Paper Industry and the 1969 Environment Protection Act. Det riktigt skrämmande att i ljuset av matchanteckningarna på baksidan, så framstår det närmast som intressant och roligt.
Innan match blir Axén intervjuad och beter så där lagom stressat och otrevligt. Försöker lassa över allt på de så kallade experterna som tippat att GAIS skall komma ut och det inte är någon press på laget och så vidare. Genom att poängtera att de/han inte är stressade förstärks bara just det intrycket för mig som tittare.
Uppfattade inte direkt laguppställningen innan match som något direkt hoppingivande. Romarinho har inte lyckats visa mycket på alla de chanser som han fått och är en lyxlirare som näppeligen är lämplig för matcher då GAIS behöver jobba hårt för poäng (jag hoppas du stannade på bussen, Memma!). Vidare är han inte någon spelare som slår de smarta djupledsbollarna. I och med såväl Wandersons som Ayarnas frånvaro finns det inte mycket av kreatörer på mittfältet.
Björn Andersson får starta på topp igen och även om jag kan se viss potential i att ha en tung target framåt, som förhoppningsvis kan få igång ett fungerande samarbete med någon eller några av de offensivare mittfältarna så innebär det även en försvagning bakåt. Richard Ekunde och Fredrik Lundgren har sällan fungerat väl ihop. Hade det inte varit bättre att lyfta upp Lundgren på mittfältet?
Jag ser alltså mycket negativt på matchen redan från början när jag häller upp min folköl. Begrundar det vettiga att dricka alkohol i samband med sorgestunder som en GAIS-match anno 2010. Är detta måhända tecken på ett osunt förhållande till berusningsdrycker? "Dricks av livsnjutare" står det på burken - jo, tjena!
Det tar inte så lång tid innan planerna går ur stå. I sjätte minuten rycker en Kalmarspelare förbi Eyjólfur Hédinsson till vänster och slår ett inlägg som nickas in till 1-0. GAIS-spelarna verkar mest stirra på bollen och det är nog kapten Lundgren som får ta på sig det största ansvaret. Det första av Lundgrens försvarsmisstag och även just nämnde Eyo lyckades med att slå bort mången boll till närmsta motståndare under matchens gång.
Vid denna tidpunkt kommer jag osökt att tänka på någon av Douglas Adams Liftarens guide till Galaxen-böcker som innehåller en blåvals inre monolog när denne faller ner från himlen mot en säker död. Jag väcks emellertid ur denna dvala genom att en bekant ramsa börjar eka över det som vanligt blåsa Fredrikskans; GGG, AAA, III, SSS - hata GAIS! Detta håller på i några minuter och återkommer gång och gång under matchen. Kan inte säga att det är besvarat från min sida, har väldigt svårt att alstra upp några känslor för KFF överhuvudtaget och jag förstår faktiskt inte riktigt hur man kan ta sig ton när man snart skall sitta på Guldfågeln Arena.
Nä, hög tid för matchens gåta: Vad är det som dribblar och springer men aldrig kommer till mål?
När man har kommit sådär halvvägs in i första halvlek så redogör kommentatorn för bollinnehavet som är 68 procent till hemmalagets favör. Hela spektaklet har helt enkelt många likheter med måndagens match mot de där andra laget i Göteborg. När GAIS skall få bollen så skall det spelas tiki-taka med träbenen. En av få som inte har träben - Asperger-Romarinho - upprätthåller samtidigt en central roll där han för det mesta joggar runt i sin egna lilla värld.
GAIS anfallsspel, när ett sådant förekommer, sker oftast genom långa bollar ut till Tommy Lycén som breddar brett och högt ute till höger. Det enda som vinns genom detta är att vi får några hörnor och frisparkar som Kenneth Gustafsson tyvärr tafflar bort. Tyvärr, säger jag, då jag är förhållandevis positivt till Kenneth i övrigt. Hans insatser vid fasta situationer lämnar emellertid en hel del övrigt att önska. Efter en tid ersätts han vid fasta situationer av Romarinho, som faktiskt är en förbättring.
En brist med att slå upp bollarna mot Lycén är att Björn Andersson blir i det närmaste helt överflödig i anfallsspelet. Att använda sig av honom däruppe kräver att man i första hand använder honom för det han klarar av; som en target med begränsad förmåga. Som spelet artar sig blir han i det närmast osynlig och dyker bara upp då och då för att illustrera hur begränsad hans bollteknik är.
Efter ungefär en halvtimma börjar hemmaspelarna tänka på halvtidsvilan coh GAIS får ihop en del halvchanser som givetvis i de flesta fall rinner ut till intet innan det hinner bli riktigt spännande. Som fotbollsmatch är den objektivt sett ingen vidare och jag kan tänka mig att de flesta neutrala åskådare (om det nu finns några sådana) är rätt glada när första halvlek är över. GAIS har givetvis noll avslut på mål och inte så värst mycket pekar på att GAIS skall kunna vända detta.
Det är emellertid inte kapten Lundgrens uppfattning när han blir intervjuad direkt efter att domaren blåst av. Uppenbart irriterad över att kommentatorn tråkar honom för hans roll idet insläppa målet bemöter han frågorna med en tokoptimism som jag har svårt att uppfatta som något annat än ironi snarare än självbedrägeri: - Vi har tagit över händelserna helt, kvitteringen hänger i luften. Vi har haft riktigt många farliga målchanser. En replik som lite senare följs av - sedan börjar jakten på vinstmålet! (neggaren Evelina skrev ner citaten, själv var jag för uppgiven för att lägga orden på minnet) En möjligt tolkning av detta är givetvis också att det är dold kritik av Axén och eventuellt också övriga spelare och ledare.
Direkt vid avspark skapar GAIS en nästanchans när Romarinho dribblar fram och passar Mervan Celik, som var tämligen osynlig i första halvlek då allt gick fram på högerkanten. Detta följs emellertid direkt av en handfull halvchanser mot GAIS-målet och matchens ordning är återställd. Endast Dime Jankulovski håller en viss spänning vid liv (spänning för Kalmar-anhängarna alltså) genom ett par jätteräddningar.
Att Dime gör bra insatser är av mindre betydelse i längden, då de flesta spelare mest halkar runt och tänker att deras agenter gör jobbet. Jobbet att skaffa dem nya kontrakt när GAIS ramlat ner i Superettan. Den professionella fotbollens logik är ju nämligen den att vid en degradering är det nästan ingen spelare som känns vid att de kan haft något med saken att göra (jämför här med Kalmar FF-bekantingen Kasse-Lasse Johansson).
Efter sextiofem minuter får man reda på att AIK tagit ledning mot BK Häcken och går upp på samma poäng som GAIS och några minuter senare så skjuter Kalmar FF in 2-0. Direkt i samband med omstart byts Andersson och Romarinho in för Aram Khalili och Joel Johansson och om detta skulle ha någon effekt är det i vilket fall för sent i detta läge.
Det hinner bli 3-0 innan Mervan Celik skjuter in 3-1 med matchens sista spark. Ett rätt snyggt mål men i det skedet har nog alla gett upp och Kalmar FF-spelarna har nästan börjat lunka ut till omklädningsrummet (de verkar ha mysigt där).
Den bittra sanningen är den att GAIS inte har i allsvenskan att göra. Nästa match är HBK borta och jag vet ärligt talat inte om jag kommer orka skriva en matchrapport om den. I alla fall inte om det inte blir fråga om en hejdundrande vinst. Bara det att jag betalar för att se GAIS spela torde vara jämförbart med att betala inträde för att sitta av 90 minuter i Abu Ghraib-fängelset. Att sedan dessutom skriva hem om det är väl lite väl magstarkt. Måhända om jag sänder rapporten direkt till Amnesty...
Innan match blir Axén intervjuad och beter så där lagom stressat och otrevligt. Försöker lassa över allt på de så kallade experterna som tippat att GAIS skall komma ut och det inte är någon press på laget och så vidare. Genom att poängtera att de/han inte är stressade förstärks bara just det intrycket för mig som tittare.
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson;
11. T. Lycén (76´10. J. Florén), 29. Romarinho (71´18. A. Khalili), 27. M. Celik;
22. B. Andersson (71´21. J. Johansson)
Uppfattade inte direkt laguppställningen innan match som något direkt hoppingivande. Romarinho har inte lyckats visa mycket på alla de chanser som han fått och är en lyxlirare som näppeligen är lämplig för matcher då GAIS behöver jobba hårt för poäng (jag hoppas du stannade på bussen, Memma!). Vidare är han inte någon spelare som slår de smarta djupledsbollarna. I och med såväl Wandersons som Ayarnas frånvaro finns det inte mycket av kreatörer på mittfältet.
Björn Andersson får starta på topp igen och även om jag kan se viss potential i att ha en tung target framåt, som förhoppningsvis kan få igång ett fungerande samarbete med någon eller några av de offensivare mittfältarna så innebär det även en försvagning bakåt. Richard Ekunde och Fredrik Lundgren har sällan fungerat väl ihop. Hade det inte varit bättre att lyfta upp Lundgren på mittfältet?
Jag ser alltså mycket negativt på matchen redan från början när jag häller upp min folköl. Begrundar det vettiga att dricka alkohol i samband med sorgestunder som en GAIS-match anno 2010. Är detta måhända tecken på ett osunt förhållande till berusningsdrycker? "Dricks av livsnjutare" står det på burken - jo, tjena!
Det tar inte så lång tid innan planerna går ur stå. I sjätte minuten rycker en Kalmarspelare förbi Eyjólfur Hédinsson till vänster och slår ett inlägg som nickas in till 1-0. GAIS-spelarna verkar mest stirra på bollen och det är nog kapten Lundgren som får ta på sig det största ansvaret. Det första av Lundgrens försvarsmisstag och även just nämnde Eyo lyckades med att slå bort mången boll till närmsta motståndare under matchens gång.
Vid denna tidpunkt kommer jag osökt att tänka på någon av Douglas Adams Liftarens guide till Galaxen-böcker som innehåller en blåvals inre monolog när denne faller ner från himlen mot en säker död. Jag väcks emellertid ur denna dvala genom att en bekant ramsa börjar eka över det som vanligt blåsa Fredrikskans; GGG, AAA, III, SSS - hata GAIS! Detta håller på i några minuter och återkommer gång och gång under matchen. Kan inte säga att det är besvarat från min sida, har väldigt svårt att alstra upp några känslor för KFF överhuvudtaget och jag förstår faktiskt inte riktigt hur man kan ta sig ton när man snart skall sitta på Guldfågeln Arena.
Nä, hög tid för matchens gåta: Vad är det som dribblar och springer men aldrig kommer till mål?
När man har kommit sådär halvvägs in i första halvlek så redogör kommentatorn för bollinnehavet som är 68 procent till hemmalagets favör. Hela spektaklet har helt enkelt många likheter med måndagens match mot de där andra laget i Göteborg. När GAIS skall få bollen så skall det spelas tiki-taka med träbenen. En av få som inte har träben - Asperger-Romarinho - upprätthåller samtidigt en central roll där han för det mesta joggar runt i sin egna lilla värld.GAIS anfallsspel, när ett sådant förekommer, sker oftast genom långa bollar ut till Tommy Lycén som breddar brett och högt ute till höger. Det enda som vinns genom detta är att vi får några hörnor och frisparkar som Kenneth Gustafsson tyvärr tafflar bort. Tyvärr, säger jag, då jag är förhållandevis positivt till Kenneth i övrigt. Hans insatser vid fasta situationer lämnar emellertid en hel del övrigt att önska. Efter en tid ersätts han vid fasta situationer av Romarinho, som faktiskt är en förbättring.
En brist med att slå upp bollarna mot Lycén är att Björn Andersson blir i det närmaste helt överflödig i anfallsspelet. Att använda sig av honom däruppe kräver att man i första hand använder honom för det han klarar av; som en target med begränsad förmåga. Som spelet artar sig blir han i det närmast osynlig och dyker bara upp då och då för att illustrera hur begränsad hans bollteknik är.
Efter ungefär en halvtimma börjar hemmaspelarna tänka på halvtidsvilan coh GAIS får ihop en del halvchanser som givetvis i de flesta fall rinner ut till intet innan det hinner bli riktigt spännande. Som fotbollsmatch är den objektivt sett ingen vidare och jag kan tänka mig att de flesta neutrala åskådare (om det nu finns några sådana) är rätt glada när första halvlek är över. GAIS har givetvis noll avslut på mål och inte så värst mycket pekar på att GAIS skall kunna vända detta.
Det är emellertid inte kapten Lundgrens uppfattning när han blir intervjuad direkt efter att domaren blåst av. Uppenbart irriterad över att kommentatorn tråkar honom för hans roll idet insläppa målet bemöter han frågorna med en tokoptimism som jag har svårt att uppfatta som något annat än ironi snarare än självbedrägeri: - Vi har tagit över händelserna helt, kvitteringen hänger i luften. Vi har haft riktigt många farliga målchanser. En replik som lite senare följs av - sedan börjar jakten på vinstmålet! (neggaren Evelina skrev ner citaten, själv var jag för uppgiven för att lägga orden på minnet) En möjligt tolkning av detta är givetvis också att det är dold kritik av Axén och eventuellt också övriga spelare och ledare.Direkt vid avspark skapar GAIS en nästanchans när Romarinho dribblar fram och passar Mervan Celik, som var tämligen osynlig i första halvlek då allt gick fram på högerkanten. Detta följs emellertid direkt av en handfull halvchanser mot GAIS-målet och matchens ordning är återställd. Endast Dime Jankulovski håller en viss spänning vid liv (spänning för Kalmar-anhängarna alltså) genom ett par jätteräddningar.
Att Dime gör bra insatser är av mindre betydelse i längden, då de flesta spelare mest halkar runt och tänker att deras agenter gör jobbet. Jobbet att skaffa dem nya kontrakt när GAIS ramlat ner i Superettan. Den professionella fotbollens logik är ju nämligen den att vid en degradering är det nästan ingen spelare som känns vid att de kan haft något med saken att göra (jämför här med Kalmar FF-bekantingen Kasse-Lasse Johansson).
Efter sextiofem minuter får man reda på att AIK tagit ledning mot BK Häcken och går upp på samma poäng som GAIS och några minuter senare så skjuter Kalmar FF in 2-0. Direkt i samband med omstart byts Andersson och Romarinho in för Aram Khalili och Joel Johansson och om detta skulle ha någon effekt är det i vilket fall för sent i detta läge.
Det hinner bli 3-0 innan Mervan Celik skjuter in 3-1 med matchens sista spark. Ett rätt snyggt mål men i det skedet har nog alla gett upp och Kalmar FF-spelarna har nästan börjat lunka ut till omklädningsrummet (de verkar ha mysigt där).
Den bittra sanningen är den att GAIS inte har i allsvenskan att göra. Nästa match är HBK borta och jag vet ärligt talat inte om jag kommer orka skriva en matchrapport om den. I alla fall inte om det inte blir fråga om en hejdundrande vinst. Bara det att jag betalar för att se GAIS spela torde vara jämförbart med att betala inträde för att sitta av 90 minuter i Abu Ghraib-fängelset. Att sedan dessutom skriva hem om det är väl lite väl magstarkt. Måhända om jag sänder rapporten direkt till Amnesty...tisdag 14 september 2010
DLS 2 - 1 GAIS
Det är länge sedan jag varit så onervös inför ett derby mot den lille satan. I våras tog jag tåget ner till Göteborg och anspänningen var enorm. Kanske inte minst för att tabellen då såg annorlunda ut än nu i höst - GAIS såg ut att vara det bättre laget. Resultatet blev en 0-0 match. Så nu var jag nästan inte nervös alls, då jag uppfattade förlusten som given på förhand.
Innan matchen utfrågas Alexander Axén om hur GAIS skall vinna. Svaret är på fasta situationer och genom omställningar. Pjät, tänker jag - GAIS och fasta situationer handlar om att släppa in mål, inte göra dem och med tanke på hur ovilliga laget är att springa på djupet låter omställningar näppeligen som något som kommer att fungera i realiteten.
Matchuppställningen som presenterades innan match i sviterna av Ayarnas olyckliga skada - var minst sagt märklig och det var tämligen uppenbart att det knappast kunde vara så som GAIS skulle spela, med ett centralt block av fyra mittbackar. Istället formerades laget snart som en relativt väntat 4-2-3-1 med Björn Andersson som topp. Mervan Celik fick - suprise, suprise - spela ytter istället, där han under första halvleks gång bytte med Eyjólfur Hédinsson vid något tillfälle. Onekligen en kampbetonad laguppställning som gav mig ett svagt hopp att vi i alla fall inte skulle bli förnedrande.
GAIS började helt OK och pressade bra över hela plan, vilket gjorde det svårt för motståndarna att få fram bollar till den snabbe djupledslöpare de hade på topp. Men jag undrade om och hur GAIS skulle orka med detta under någon längre tid, snart torde GAIS tappa i koncentrationer och bjuda på luckor mellan försvar och mittfält.
Framåt får GAIS nån eller annan halvchans i samband med några inlägg men det är tämligen tydligt att GAIS saknar ett fungerande anfallsspel. Speciellt tydligt är det i öppet spel, då laget har svårt att spela sig ur och framåt på mittplan. Dls kommer igång efter ungefär tolv minuter, då Mervan Celik tar i lite för kraftigt och ger motståndarna en frispark långt ute till höger i höljd med straffområdeslinjen. När jag skriver något snarlikt brukar det innebära att motståndarna gör mål. Icke så i detta fall, men nu följer ett par minuter som av hårt press där GAIS tillslut släpper in ett mål när ett inlägg från högerkanten kan språngnickas in av en motståndare; 1-0. Hemmalaget låter nämligen två-tre spelare löpa in i straffområdet, vilket försvårar för försvarsspelarna. Kanske något GAIS kunde testa istället för att dutta runt och ställa sig på rad med ryggen mot mål strax utanför staffområdet?
Efter målet är GAIS inte ens tvåa på bollen och blir helt enkelt utspelade. Mittfältet är förlorat och en ensam Björn Andersson kan inte göra mycket. Jonas Lundén har svåra problem på sin kant, Richard Ekunde blandar och ger, även om han är den enda spelare som har en hyfsad chans att följa med deras snabba anfallare. Endast Kenneth Gustafsson är något att hänga i julgranen och slår ett par hyfsade hörnor och frisparkar.
Jag trycker i mig några Coop chokladflarn, köpta som tröstmat, som jag sköljer ner med mitt svarta perkolator-kaffe och hoppas att matchen skall ta slut, för detta är bortom spänning. Under pausen byter jag om för att kunna gå ut och springa så fort matchen är över.
Inget pekar på att vis skall vända detta. Men i detta läge sker det ändock vissa ljusningar. Hemmalaget har nämligen börjat bli självsäkra och bekväma, bäst illustrerat av Stefan Rehns paddansikte från vilket ett par trötta grisögon avmätt stirrar ut över ännu en victoria. Tommy Lycén - GAIS svar på George Best (mer utanför plan...) - kommer in och en kombination av lathet och en viss arbetsmoral släpper in GAIS i matchen.
Från minut 50, då Björn Andersson fick ett gult kort när han gick hårt fram vid ett inläggsläge, och framåt började GAIS få ett visst grepp om spelet och skapade en del halvchanser. Den förlösande händelsen var Jonas Lindbergs frispark till vänster, fyrtio meter från mål, som Störst bäst och vackrast nickade åter ner vid målvaktens högra stolpe.
1-1 och nu tycktes GAIS för en tid ha tagit kommandot. i 68:e minuten byter Axén ut Eyo och släpper in Joel Johansson, drar ner Björn och drar ut Lindberg till vänster i en 4-4-2. Den lilla satan tycktes vara nedtryckt i brygga och GAIS börjar plötsligt skapa chanser, utan att få bollen i mål. Kommentatorerna börjar aningslöst snacka om att det nu är fördel GAIS och blablabla. Vad jag börjar tänka på är förra årets höstderby, då jag stod i slutet av matchen och bankade skallen mot ett stålräcke.
En tanke som givetvis får effekt i slutet av matchen, då den där killen på topp får en utmärkt boll, gör en utmärkt löpning och slår in 2-1 från en vinkel som en grönsvart spelare inte hade klarat ut. jag skriker "Förbannade förlorare" och börjar banka lite på inredning och dörrar. Katterna springer nervöst fram och undrar om jag är sjuk. Sedan får de dessutom en tämligen billig straff, som Dime Jankulovski klistrar och räddar klubben från förnedring.
När matchklockan slår om från 89.59 till 90.00 tar jag på mig skorna och ger mig ut och joggar. Fem minuters tillägg betyder inget, då GAIS saknar lagmoral för att vinna matcher på tilläggstid (att släppa in mål på tilläggstid däremot). Nåt snack om att motstån... fiendens målvakt räddar Fredrik Lundgrens nick på mållinjen låter inte osannolikt och tämligen typiskt.
Istället för att uppleva den skiten och för att inte resignera stoppar jag in musik i öronen och springer ut i mörkret.
Den som gissar grupp och låt vinner noll derbypoäng och bottenstrid.
Innan matchen utfrågas Alexander Axén om hur GAIS skall vinna. Svaret är på fasta situationer och genom omställningar. Pjät, tänker jag - GAIS och fasta situationer handlar om att släppa in mål, inte göra dem och med tanke på hur ovilliga laget är att springa på djupet låter omställningar näppeligen som något som kommer att fungera i realiteten.
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson (86´10.J. Florén), 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik (45´11. T. Lycén), 14. J. Lindberg, 23. E. Hédinsson (67´21. J. Johansson);
22. B. Andersson
Matchuppställningen som presenterades innan match i sviterna av Ayarnas olyckliga skada - var minst sagt märklig och det var tämligen uppenbart att det knappast kunde vara så som GAIS skulle spela, med ett centralt block av fyra mittbackar. Istället formerades laget snart som en relativt väntat 4-2-3-1 med Björn Andersson som topp. Mervan Celik fick - suprise, suprise - spela ytter istället, där han under första halvleks gång bytte med Eyjólfur Hédinsson vid något tillfälle. Onekligen en kampbetonad laguppställning som gav mig ett svagt hopp att vi i alla fall inte skulle bli förnedrande.
GAIS började helt OK och pressade bra över hela plan, vilket gjorde det svårt för motståndarna att få fram bollar till den snabbe djupledslöpare de hade på topp. Men jag undrade om och hur GAIS skulle orka med detta under någon längre tid, snart torde GAIS tappa i koncentrationer och bjuda på luckor mellan försvar och mittfält.
Framåt får GAIS nån eller annan halvchans i samband med några inlägg men det är tämligen tydligt att GAIS saknar ett fungerande anfallsspel. Speciellt tydligt är det i öppet spel, då laget har svårt att spela sig ur och framåt på mittplan. Dls kommer igång efter ungefär tolv minuter, då Mervan Celik tar i lite för kraftigt och ger motståndarna en frispark långt ute till höger i höljd med straffområdeslinjen. När jag skriver något snarlikt brukar det innebära att motståndarna gör mål. Icke så i detta fall, men nu följer ett par minuter som av hårt press där GAIS tillslut släpper in ett mål när ett inlägg från högerkanten kan språngnickas in av en motståndare; 1-0. Hemmalaget låter nämligen två-tre spelare löpa in i straffområdet, vilket försvårar för försvarsspelarna. Kanske något GAIS kunde testa istället för att dutta runt och ställa sig på rad med ryggen mot mål strax utanför staffområdet?
Efter målet är GAIS inte ens tvåa på bollen och blir helt enkelt utspelade. Mittfältet är förlorat och en ensam Björn Andersson kan inte göra mycket. Jonas Lundén har svåra problem på sin kant, Richard Ekunde blandar och ger, även om han är den enda spelare som har en hyfsad chans att följa med deras snabba anfallare. Endast Kenneth Gustafsson är något att hänga i julgranen och slår ett par hyfsade hörnor och frisparkar.
Jag trycker i mig några Coop chokladflarn, köpta som tröstmat, som jag sköljer ner med mitt svarta perkolator-kaffe och hoppas att matchen skall ta slut, för detta är bortom spänning. Under pausen byter jag om för att kunna gå ut och springa så fort matchen är över.
Inget pekar på att vis skall vända detta. Men i detta läge sker det ändock vissa ljusningar. Hemmalaget har nämligen börjat bli självsäkra och bekväma, bäst illustrerat av Stefan Rehns paddansikte från vilket ett par trötta grisögon avmätt stirrar ut över ännu en victoria. Tommy Lycén - GAIS svar på George Best (mer utanför plan...) - kommer in och en kombination av lathet och en viss arbetsmoral släpper in GAIS i matchen.
Från minut 50, då Björn Andersson fick ett gult kort när han gick hårt fram vid ett inläggsläge, och framåt började GAIS få ett visst grepp om spelet och skapade en del halvchanser. Den förlösande händelsen var Jonas Lindbergs frispark till vänster, fyrtio meter från mål, som Störst bäst och vackrast nickade åter ner vid målvaktens högra stolpe.
1-1 och nu tycktes GAIS för en tid ha tagit kommandot. i 68:e minuten byter Axén ut Eyo och släpper in Joel Johansson, drar ner Björn och drar ut Lindberg till vänster i en 4-4-2. Den lilla satan tycktes vara nedtryckt i brygga och GAIS börjar plötsligt skapa chanser, utan att få bollen i mål. Kommentatorerna börjar aningslöst snacka om att det nu är fördel GAIS och blablabla. Vad jag börjar tänka på är förra årets höstderby, då jag stod i slutet av matchen och bankade skallen mot ett stålräcke.
En tanke som givetvis får effekt i slutet av matchen, då den där killen på topp får en utmärkt boll, gör en utmärkt löpning och slår in 2-1 från en vinkel som en grönsvart spelare inte hade klarat ut. jag skriker "Förbannade förlorare" och börjar banka lite på inredning och dörrar. Katterna springer nervöst fram och undrar om jag är sjuk. Sedan får de dessutom en tämligen billig straff, som Dime Jankulovski klistrar och räddar klubben från förnedring.
När matchklockan slår om från 89.59 till 90.00 tar jag på mig skorna och ger mig ut och joggar. Fem minuters tillägg betyder inget, då GAIS saknar lagmoral för att vinna matcher på tilläggstid (att släppa in mål på tilläggstid däremot). Nåt snack om att motstån... fiendens målvakt räddar Fredrik Lundgrens nick på mållinjen låter inte osannolikt och tämligen typiskt.
Istället för att uppleva den skiten och för att inte resignera stoppar jag in musik i öronen och springer ut i mörkret.
I come old friend from Hell tonight
Across the rotting sea
Nor the nails of the cross
Nor the blood of Christ
Can bring you help this eve
Across the rotting sea
Nor the nails of the cross
Nor the blood of Christ
Can bring you help this eve
Den som gissar grupp och låt vinner noll derbypoäng och bottenstrid.
lördag 28 augusti 2010
GAIS 0 - 1 Djurgårdens IF
Det är återigen med föga glädje som jag sätter mig ner för att försöka mig på någon slags matchrapport från fredagens batalj mot GAIS vad som under modern tid varit klubbens kanske främste Stockholmsantagonist, att en gaisare en gång i tiden startade klubbens fotbollssektion var uppenbarligen ett misstag.
Jag förde återigen tämligen noggranna anteckningar under matchen - ja, i alla fall första halvlek - men med tanke på hur trist det är att knacka ner dessa rader kommer jag att hålla mig relativt kort. Vi kan inledningsvis konstatera att klubbens försök att lyfta publiksiffran en smula med att erbjuda årskortsinnehavare att ta med en vän gratis gav föga utslag på puliksiffran, som snarare höjdes av en god tillströmning av apor.
I och med Mårtenssons avstängning kunde laget ännu inte en gång mönstra sin kanske starkaste komponent i form av duetten med Rueben Ayarna som defensiva mittfältare i en 4-2-3-1-uppställning. Jag väljer att kalla uppställningen för en 4-1-4-1 utifrån vad jag uppfattade som Ayarnas positionering i förhållande till övriga mittfältare de gånger TV-bilden gav mig en sådan överblick. Det skall inte tolkas som en mer offensiv uppställning, då yttrarna inte var vidare offensivt lagda. Innan matchen reagerade jag på DIF:s tränare Lennart Wass beskrivning av GAIS som "ett rätt så offensivt lag som gärna fyller på med mycket folk i boxen i sina anfall", vilket är ett påstående som jag inte alls håller med om. När GAIS får mycket folk i boxen beror det mest på situationer när GAIS får långa anfall som aldrig tycks leda till avslut. Annorlunda uttryck så övervägs GAIS närvaro i straffområdet med att motståndarna vid det laget utan problem kan ha sex-åtta man där vid det laget.
Istället fick Romarinho (eller Rogga, Romario, Sipiao eller va fan killen nu skall kallas) chansen, vilket Axén innan match kommentarade med "hoppas Romario tar chansen". Detta var något han delvis gjorde genom att han stod som skytt i några av GAIS bästa avslut (dock utan att spräcka sin nolla i grönsvart tröja). Detta kunde emellertid inte kompensera hans brister som ställer oss frågan hur GAIS kan få plats med en spelare som endast tycks kunna dribbla.
Sedan är det förstås en delvis öppen fråga om GAIS har någon anfallare heller, Mervan Celik är näppligen optimal för den rollen och kommer troligen aldrig att leverera i tillräcklig utsträckning på en sådan position. Då han gärna vill komma rättvänd mot mål från längre ner i banan - precis som Romarinho - saknade GAIS egentligen anfallare under en stor del av matchen. Då yttrarna sällan tycktes ligga längre upp än de förmenta anfallarna/centrala mittfältarna fanns det sällan något genomtänkt anfallsspel att tala om. Då gräsmattan, som vanligt, var undermålig bestod GAIS spel framåt av halvdåliga, långa sidledspassningar som var svåra att genomföra men sällan vann någon yta eller djup att tala om.
Situationen medförde att GAIS stopp upp bra på mitten, vilket också gav lagets de flesta av deras fåtaliga chanser i första halvlek. Även om Djurgårdens passningsspel var klart bättre så tenderade de emellanåt att göra fatala misstag när de sattes under press nära eget straffområde. Detta hade en måltjuv måhända kunnat utnyttja på ett bra sätt, men en sådan saknas i grönsvart. Det är helt enkelt ett uttryck för at GAIS saknar ett eget anfallsspel som inte bygger på motståndarnas misstag samtidigt som det saknas någon som kan utnyttja dessa chanser. En spelare som brukar kunna flaxa till det å det grövsta för sitt lag är som jag förstår det Djurgårdens kapten och måvakt Pa Dembo Touray, som också gjorde så men samtidigt gjorde flera bra räddningar och således räddade tre poäng till Stockholm.
Framåt tycktes Djurgården inte ha mycket utan hotade mestadels från distans. Det såg ut att GAIS i alla fall skulle klara av att hålla 0-0 till halvtid men då kände domaren Martin Strömbergsson att han skulle få lite uppmärksamhet och tilldömde gästerna en farlig frispark efter att en spelare sprungit in i vårt fysiska praktexemplar Fredrik Lundgren, som behövt minst sagt cirkusakrobatiska konster för att lyckats undvika situationen. Muren ställs tydligen upp en smula fel och Sharbel Touma kan skruva runt bollen på sidan av detta i det hörn som Dime Jankulovski lämnat åt rasande muren.
I andra halvlek tappar jag hoppet totalt som inte ens ett ökar tryck från klacken kan lyfta mig ur. En bit in i andra halvlek - säg mellan minut 55-60 - skapar GAIS så en rad goda chanser (Joel Johansson har precis bytts in men jag vet inte om just det var avgörande) men snart rinner detta goda spel ur sanden och jag ger hoppet om några poäng att tala med. Även om laget får till ett par halvchanser till är det inte mycket som hotar gästarna och tiden rinner iväg i rasande fart - skulle GAIS någonsin kunna göra ett mål på tilläggstid, så som motståndare ofta gör mot GAIS?
Innan matchen hade jag tänkte göra en uppskattning, en prognos, av hur många poäng som GAIS behöver under de sista tio matcherna för att ha tre lag bakom sig efter omgång trettio. Nu har jag ingen större lust med det, GAIS kommer att dela ut trepoängare till de flesta lag efter oss i tabellen att en sådan uträkning skulle bli allt för osäker. Laget är återigen inne i vad som egentligen bör betecknas som en kronisk svacka och jag kan inte se att GAIS kan räddas kvar i allsvenskan genom annat än att vi får en smula tur med de andra lagens resultat.
Jag förde återigen tämligen noggranna anteckningar under matchen - ja, i alla fall första halvlek - men med tanke på hur trist det är att knacka ner dessa rader kommer jag att hålla mig relativt kort. Vi kan inledningsvis konstatera att klubbens försök att lyfta publiksiffran en smula med att erbjuda årskortsinnehavare att ta med en vän gratis gav föga utslag på puliksiffran, som snarare höjdes av en god tillströmning av apor.
1. D. Jankulovski;
2. E. Ekunde, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna;
10. J. Florén (56´21. J. Johansson), 29. Romarinho (63´11. T. Lycén), 14. J. Lindgren (71´18. A. Khalili); 23. E. Hédinsson;
27. M. Celik
I och med Mårtenssons avstängning kunde laget ännu inte en gång mönstra sin kanske starkaste komponent i form av duetten med Rueben Ayarna som defensiva mittfältare i en 4-2-3-1-uppställning. Jag väljer att kalla uppställningen för en 4-1-4-1 utifrån vad jag uppfattade som Ayarnas positionering i förhållande till övriga mittfältare de gånger TV-bilden gav mig en sådan överblick. Det skall inte tolkas som en mer offensiv uppställning, då yttrarna inte var vidare offensivt lagda. Innan matchen reagerade jag på DIF:s tränare Lennart Wass beskrivning av GAIS som "ett rätt så offensivt lag som gärna fyller på med mycket folk i boxen i sina anfall", vilket är ett påstående som jag inte alls håller med om. När GAIS får mycket folk i boxen beror det mest på situationer när GAIS får långa anfall som aldrig tycks leda till avslut. Annorlunda uttryck så övervägs GAIS närvaro i straffområdet med att motståndarna vid det laget utan problem kan ha sex-åtta man där vid det laget.
Istället fick Romarinho (eller Rogga, Romario, Sipiao eller va fan killen nu skall kallas) chansen, vilket Axén innan match kommentarade med "hoppas Romario tar chansen". Detta var något han delvis gjorde genom att han stod som skytt i några av GAIS bästa avslut (dock utan att spräcka sin nolla i grönsvart tröja). Detta kunde emellertid inte kompensera hans brister som ställer oss frågan hur GAIS kan få plats med en spelare som endast tycks kunna dribbla.
Sedan är det förstås en delvis öppen fråga om GAIS har någon anfallare heller, Mervan Celik är näppligen optimal för den rollen och kommer troligen aldrig att leverera i tillräcklig utsträckning på en sådan position. Då han gärna vill komma rättvänd mot mål från längre ner i banan - precis som Romarinho - saknade GAIS egentligen anfallare under en stor del av matchen. Då yttrarna sällan tycktes ligga längre upp än de förmenta anfallarna/centrala mittfältarna fanns det sällan något genomtänkt anfallsspel att tala om. Då gräsmattan, som vanligt, var undermålig bestod GAIS spel framåt av halvdåliga, långa sidledspassningar som var svåra att genomföra men sällan vann någon yta eller djup att tala om.
Situationen medförde att GAIS stopp upp bra på mitten, vilket också gav lagets de flesta av deras fåtaliga chanser i första halvlek. Även om Djurgårdens passningsspel var klart bättre så tenderade de emellanåt att göra fatala misstag när de sattes under press nära eget straffområde. Detta hade en måltjuv måhända kunnat utnyttja på ett bra sätt, men en sådan saknas i grönsvart. Det är helt enkelt ett uttryck för at GAIS saknar ett eget anfallsspel som inte bygger på motståndarnas misstag samtidigt som det saknas någon som kan utnyttja dessa chanser. En spelare som brukar kunna flaxa till det å det grövsta för sitt lag är som jag förstår det Djurgårdens kapten och måvakt Pa Dembo Touray, som också gjorde så men samtidigt gjorde flera bra räddningar och således räddade tre poäng till Stockholm.
Framåt tycktes Djurgården inte ha mycket utan hotade mestadels från distans. Det såg ut att GAIS i alla fall skulle klara av att hålla 0-0 till halvtid men då kände domaren Martin Strömbergsson att han skulle få lite uppmärksamhet och tilldömde gästerna en farlig frispark efter att en spelare sprungit in i vårt fysiska praktexemplar Fredrik Lundgren, som behövt minst sagt cirkusakrobatiska konster för att lyckats undvika situationen. Muren ställs tydligen upp en smula fel och Sharbel Touma kan skruva runt bollen på sidan av detta i det hörn som Dime Jankulovski lämnat åt rasande muren.
I andra halvlek tappar jag hoppet totalt som inte ens ett ökar tryck från klacken kan lyfta mig ur. En bit in i andra halvlek - säg mellan minut 55-60 - skapar GAIS så en rad goda chanser (Joel Johansson har precis bytts in men jag vet inte om just det var avgörande) men snart rinner detta goda spel ur sanden och jag ger hoppet om några poäng att tala med. Även om laget får till ett par halvchanser till är det inte mycket som hotar gästarna och tiden rinner iväg i rasande fart - skulle GAIS någonsin kunna göra ett mål på tilläggstid, så som motståndare ofta gör mot GAIS?
Innan matchen hade jag tänkte göra en uppskattning, en prognos, av hur många poäng som GAIS behöver under de sista tio matcherna för att ha tre lag bakom sig efter omgång trettio. Nu har jag ingen större lust med det, GAIS kommer att dela ut trepoängare till de flesta lag efter oss i tabellen att en sådan uträkning skulle bli allt för osäker. Laget är återigen inne i vad som egentligen bör betecknas som en kronisk svacka och jag kan inte se att GAIS kan räddas kvar i allsvenskan genom annat än att vi får en smula tur med de andra lagens resultat.
tisdag 24 augusti 2010
GAIS 1 - 1 Brommapojkarna
Missade matchen på grund av att jag var på konferens i Söderfors. När jag kommer tillbaka till kontoret och nervöst laddar upp gais.se för att se resultatet känner jag hur den halsbränna som den rikliga maten på konferensen gett mig omedelbart förvärras.
onsdag 18 augusti 2010
Real Pucko
Med kort uppdatering längst ner
Det finns få fotbollsklubbar i världen som jag har så lite respekt för som Real Madrid. Det som fick mig att bli påmind om detta var - den kanske inte så oväntade - nyheten att även Mesut Özil lämnat Werder Bremen för Real Madrid, tätt efter sin landslagskollega Sami Khedira från VfB Stuttgart. Övergångssummorna skall vara 15 respektive 14 miljoner euro - totalt runt 275 miljoner svenska kronor.
Jag har tittat en del på bundesliga under den gånga säsongen och därmed emellanåt sett Özil och Khedira spela. Egentligen inget konstigt, båda har haft rätt bra säsonger och de hålla båda bra klass. Problemet med Real Madrid är att det var rätt enkelt att notera detta redan innan VM om man tog sig tiden att titta på dem spela, på plats eller till och med på TV. Sådant är emellertid tydligen under Reals värdighet.
Styrelsemöte hos Real MadridReal Madrid är måhända en av världens klubbar med världens bästa spelare men underpresterar nästan alltid i förhållande till sina resurser. Att en sådan uppenbar (när det kommer till fotboll) paltskalle som Florentino Pérez får härja fritt med miljarder är ju ett synbart tecken på detta. Vi kan vara säkra på att Pérez - mannen som sålde och avfärdade Claude Makélélé med citatet nedan inte köpte Khedira för det defensiva ansvar han tar, utan för hans löpningar framåt.
We will not miss Makélelé. His technique is average, he lacks the speed and skill to take the ball past opponents, and ninety percent of his distribution either goes backwards or sideways. He wasn't a header of the ball and he rarely passed the ball more than three metres. Younger players will arrive who will cause Makélelé to be forgotten.Om Real lagt hälften av pengarna på bra scouting och sett till att beslutfattare var personen med förmåga att värdera talangscouternas bedömningar så hade Real varit världens bästa klubblag, inte platsen ditt guldbollen-vinnare går för att påbörja karriärens solnedgång. Nu skall det la i och för sig säga att detta är förvånansvärt vettiga och prisvärda värvningar för att vara Real Madrid, men det kanske inte säger så mycket. Smarta klubbar köper spelarna innan VM, inte efter.
Jag prognostiserar att Real kommer sluta tvåa i spanska ligan och åka ur i kvartsfinalen i Champions League denna säsong också. Men jag tror nog jag skiter i det och kollar på Bundesliga istället, mer fotboll och mindre trams.
Uppdatering: Simon kuper framför i sin krönika i Financial Time några intressanta synpunkter om storklubbar som spenderar mycket pengar och varför Manchester City är bättre på detta än exempelvis Real Madrid; "Avoid buying stars of World Cups. Real Madrid – experts at buying the wrong players – signed two young Germans who shone in South Africa. But a month’s tournament is a rather small sample on which to judge a player."
måndag 16 augusti 2010
AIK 1- 0 GAIS
Efter att ha snurrar runt i de östberlinska delarna av Söder som byggdes i samband mer murens fall, hittade jag ett par rättroende i denna säsong en av få matcher jag får äran att se på riktigt.
Emellanåt klagar jag över att det är så svårt att få en överblick av taktik och den övergripande matchutvecklingen på teve, när det obönhörligen skall zoomas in på någon jöns som klarat av en dragning på mittplan eller motsvarande. Nå, överblicken blir inte bättre från nedre kortsidan heller och även om jag förstår att bortasupportar inte prioriteras (vilket den grönbruna, illaluktande, pisserännan förtäljde bättre än något annat - det är klart att SvFF tycker att bortapublik är bökigt överhuvudtaget) men nog kunde svenska nationalarenan kosta på sig en storbild till (av en storlek som varje övre medelklassvilla med självaktning har numera), så att mer än en tredjedel av publiken kunde se repriser? Så, för att försöka skriva en någorlunda vettig matchrapport, tvingade jag mig själv att nu på måndagsmorgonen titta igenom ett sammandrag.
Det står snart ganska klart att GAIS inte åkt till Solna för att vinna, utan för att inte förlora. Endast några dagar efter att ha talat om ambitionen att spela Europa-spel ger detta lite av ett löjes skimmer över lagets målsättning. Det var inte på något sätt klart vilket lag det var som försökte överleva i bottenstriden och vilket lag som siktade mot Europa, om man säger så.
Ett återkommande problem, som jag tjatat mig trött på vid det här laget, är att GAIS oftast inte har mer än en spelare inne i straffområdet vid strukturerade anfall. Om laget har ambition att vinna matcher så går det inte att ha så lite folk som helt går med i anfallen - så enkelt är det. Låg i soffan under söndagen och slötittade lite på Klubb-TV Hammarby (tidigare känt som TV Sport) och roade mig med att kolla hur många spelare som var i straffområdet när bollen kom dit i de båda lagen Hammarby och Assyriska (lag med ambitioner att vinna). Ytterst sällan var det färre än två och oftast var det tre spelare på plats när inlägget eller passningen kom och så blev det 3-2 också. Då GAIS saknar en given målskytt (Joel Johansson stärkte inte direkt sina aktier som måltjuv genom att missa bollen vid et öppet läge i andra halvlek) så går det inte att lita på att en person skall klara av att avgöra matchen och det är inte nödvändigtvis så att försvaret blir bättre bara för att anfallet är helt uddlöst.
Mervan Celik blev allt för ensam där uppe. Att som naturlig ytter agera topp tarvar enligt min uppfattning ett bra understöd, då han ändå överlag är bättre vänd mot mål än som ensam target som jagar hopplösa bollar. Det är la i vissa avseenden helt OK att GAIS yttrar har många defensiva ansvar, men när ett lag drar ner en anfallare av två till mittfältet så kan yttermittfältarna inte fortsätta att spela som om det vore 4-4-2. För övrigt så vill vi nog har Tommy Lycén så lång ifrån uppspelsfasen som möjligt, med tanke på några av de bollar han slog bort. låt oss kort konstatera att Reuben Ayarnas uppspel var saknade.
Några korta notiser om andra spelare ger att Richard Ekunde är värdelös med boll men onkeligen en följsam försvarare. Jonas Lindberg kom inte in i matchen lika bra som tidigare men var defintivt bättre än hans ersättare Romarinho, som endast tycktes kunna utföra dribblingsräder i sidled.
Straffen för något av en bagatell för det svenska fotbollsförbundets representationslag som med lite hjälp av undersidan på ribban kunde ta ledning i slutet på matchen som ljudmässigt präglades av hemmasupportarnas fulla repertoar av hatramsor.
Som det ser ut tycks jag missa matchen mot Brommapojkarna (och således ingen rapport), vilket jag kanske mest är tacksam för.
Emellanåt klagar jag över att det är så svårt att få en överblick av taktik och den övergripande matchutvecklingen på teve, när det obönhörligen skall zoomas in på någon jöns som klarat av en dragning på mittplan eller motsvarande. Nå, överblicken blir inte bättre från nedre kortsidan heller och även om jag förstår att bortasupportar inte prioriteras (vilket den grönbruna, illaluktande, pisserännan förtäljde bättre än något annat - det är klart att SvFF tycker att bortapublik är bökigt överhuvudtaget) men nog kunde svenska nationalarenan kosta på sig en storbild till (av en storlek som varje övre medelklassvilla med självaktning har numera), så att mer än en tredjedel av publiken kunde se repriser? Så, för att försöka skriva en någorlunda vettig matchrapport, tvingade jag mig själv att nu på måndagsmorgonen titta igenom ett sammandrag.
1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén (71´21. J. Johansson), 17. J. Mårtensson (77´24. J. Pettersson), 23. E. Hédinsson, 11. T. Lycén;
14. J. Lindberg (64´29. Romarinho);
27. M. Celik
Det står snart ganska klart att GAIS inte åkt till Solna för att vinna, utan för att inte förlora. Endast några dagar efter att ha talat om ambitionen att spela Europa-spel ger detta lite av ett löjes skimmer över lagets målsättning. Det var inte på något sätt klart vilket lag det var som försökte överleva i bottenstriden och vilket lag som siktade mot Europa, om man säger så.
Ett återkommande problem, som jag tjatat mig trött på vid det här laget, är att GAIS oftast inte har mer än en spelare inne i straffområdet vid strukturerade anfall. Om laget har ambition att vinna matcher så går det inte att ha så lite folk som helt går med i anfallen - så enkelt är det. Låg i soffan under söndagen och slötittade lite på Klubb-TV Hammarby (tidigare känt som TV Sport) och roade mig med att kolla hur många spelare som var i straffområdet när bollen kom dit i de båda lagen Hammarby och Assyriska (lag med ambitioner att vinna). Ytterst sällan var det färre än två och oftast var det tre spelare på plats när inlägget eller passningen kom och så blev det 3-2 också. Då GAIS saknar en given målskytt (Joel Johansson stärkte inte direkt sina aktier som måltjuv genom att missa bollen vid et öppet läge i andra halvlek) så går det inte att lita på att en person skall klara av att avgöra matchen och det är inte nödvändigtvis så att försvaret blir bättre bara för att anfallet är helt uddlöst.
Mervan Celik blev allt för ensam där uppe. Att som naturlig ytter agera topp tarvar enligt min uppfattning ett bra understöd, då han ändå överlag är bättre vänd mot mål än som ensam target som jagar hopplösa bollar. Det är la i vissa avseenden helt OK att GAIS yttrar har många defensiva ansvar, men när ett lag drar ner en anfallare av två till mittfältet så kan yttermittfältarna inte fortsätta att spela som om det vore 4-4-2. För övrigt så vill vi nog har Tommy Lycén så lång ifrån uppspelsfasen som möjligt, med tanke på några av de bollar han slog bort. låt oss kort konstatera att Reuben Ayarnas uppspel var saknade.
Några korta notiser om andra spelare ger att Richard Ekunde är värdelös med boll men onkeligen en följsam försvarare. Jonas Lindberg kom inte in i matchen lika bra som tidigare men var defintivt bättre än hans ersättare Romarinho, som endast tycktes kunna utföra dribblingsräder i sidled.
Straffen för något av en bagatell för det svenska fotbollsförbundets representationslag som med lite hjälp av undersidan på ribban kunde ta ledning i slutet på matchen som ljudmässigt präglades av hemmasupportarnas fulla repertoar av hatramsor.
Som det ser ut tycks jag missa matchen mot Brommapojkarna (och således ingen rapport), vilket jag kanske mest är tacksam för.
söndag 8 augusti 2010
GAIS 3 - 2 Mjällby AIF
Det var inte med någon större glädje jag satte mig ner i soffan för att se på GAIS mot Listerlandets stolthet - Mjällby AIF. Efter den förnedrande uppvisning i gladfotboll som denna glesbygdslag uppvisade i början av säsongen.
Ja, när man talar om glesbygd så är det nog det jag tänkte på när tevekamerorna gjorde ett panorama över läktarna strax innan matchstart. Efter att ha läst gnäll på .nu innan matchen om hur trist och jobbigt det är att gå på GAIS kan vi se att det verkligen avspeglar sig på publiken. GAIS tappar såväl klack som sittplatspublik och kom denna gång inte ens över tretusen åskådare.
När jag såg uppställningen var jag en smula kluven. Nog för att jag tyckte det verkade lovande att använda sig av Jonas Lindberg i en offensiv roll på mittfältet, men var lite tveksam till Mervan Celik som ensam anfallare, då jag undrade om han klarade av den rollen. I matchen mot Malmö senast slutade det oftast med att han sökte ytor långt ute på kanterna och GAIS hade på grund av detta aldrig någon avslutare i straffområdet. Som tur är visade det sig till slut att båda dessa detaljer skulle fungera väl, även om det tog en tid.
En halvtimme närmare bestämd. Det var först då som GAIS började hota ett bortalag som inte kontrollerade spelet men hotade nästan varje gång de kom till anfall. Det var ungefär då som den utmärkte, respektlöse, Lindberg verkligen började komma rätt in i matchen genom att han fick den där eftertraktade ytan mellan försvar och mittfält och kunde komma rättvänt mot mål (det är i detta som skillnaden ligger mellan en offensiv mittfältare och en släpande forward, som arbetar mer med ryggen mot mål).
GAIS kunde även hota direkt i djupet genom genomskärare från längre ner i banan, oftast genom Reuben Ayarna. Detta försvårades emellertid oftast av motståndarlaget bäste spelare, den åldrade mittbacken Rosengren, som läste dessa djupledsbollar och tog ett steg upp för att fånga in dem. Turligt nog var inte övriga spelare i Mjällbys backlinje av samma kaliber, när bollarna kom bortom bagarsonens räckvidd kunde GAIS hota på djupet med hjälp av Celiks snabbhet. Även om han inte är vidare bra på huvudet så är han samtidigt stark nog i kroppen för att hålla bort motståndarna och kan således samtidigt hjälpligt bidra till att hålla uppe bollen för att GAIS skall kunna fylla på med andra spelare, så länge någon annan är villig att löpa utan boll.
Innan vi går vidare till glädjebeskeden framåt, så skall jag kort nämna mina omdömen om de defensiva mittfältarna. Ayarnas djupledsbollar är ett utmärkt anfallsvapen och ger GAIS spel en extra dimension, speciellt då de ofta går längst med backen, vilket passar våra offensiva spelare bättre än höjdbollar. Emellertid tycker jag att han väljer det svåra alternativet lite väl ofta och är lite slarvig i försvarsspelet, där han allt för ofta orsakar frisparkar. I det defensiva spelet var Johan Mårtensson mycket bättre och onekligen ett föredöme.
Det första målet tillkom genom att Lindberg gick ut som högerytter och slog ett inlägg mot bortre stolpen där Eyjólfur Hédinsson nickade ner bollen. Gamle mjukisbyx-Asper famlade en smula i räddningen av den hårda nicken och det var den enklaste saken i världen att nicka in bollen för Celik (även om jag kommer ihåg ett tillfälle då Kenneth Andersson lyckades missa ett sådant läge i det svenska landslaget). Se där, fördelen med två spelare i boxen vid inlägg!
Det andra målet går emot allt jag skrivit ovan om våra defensiva mittfältare och skedde bara några minuter efter det första. Uppspelet var en hög långboll som levererades av Mårtensson. Det betyder dock inte att jag har fel (har jag någonsin fel?!), utan visar måhända på fördelarna att göra det oväntade. Spelet var öppet och lagdelarna långt utsprida i båda lagen vid detta tillfälle (Mjällbys spelare var la ivriga att gå framåt för att försöka kvittera och tog tid på sig bakåt) och det var därför klokt att inte spela via mittfältare i detta läge. Genom en rockad stormade Eyjo och Celik fram som ett anfallspar och återigen, avsiktligt denna gång, kunde islänningen nicka ner till talangen från Biskopsgården som sparkade in 2-0.
Eyjo har med rätta fått en del skit för sina senaste insatser och lördagens var måhända inte lysande men det går inte att ta ifrån honom att hans löpvilja in i boxen gav GAIS den numerär framåt när Lindberg var ute och letade ytor och skapade oreda. Det är detta mantra som jag skrivit om flera gånger, minst två spelare i straffområdet vid anfall för att skapa ytor och dra isär försvaret. Även Jesper Florén skall ha en eloge för en fin insats som ytter och han kom också till ett par bra avslut genom att tråla runt i straffområdet när GAIS satte press.
Efter det andra ledningsmålet rasade Mjällbys struktur samman. De grönsvarta spelarna radade upp chanser och det var enbart tur och några desperata försvarsinsatser som räddade kvar gästerna i matchen inför andra halvlek. Det var inte svårt att hålla med bisittaren Henrik Lemans mantra om att matchen inte är över så länge Mjällby kan få in ett mål och jag förstod precis vad som avsågs - GAIS brukar ofta kunna komma ut som ett sämre lag i andra.
Det tog fyra minuter för Mjällby AIF att ta kontroll över matchen och förstärka sitt självförtroende på bekostnad av hemmalagets. Förvånar det någon att målet tillkom genom kaos och förvirring i samband med att bortalaget fick en frispark strax bortom ena kanten på straffområdet?
I och med målet gick jag in i ett mörkt mål i femton minuter. Skrek och bankade så att katten, som annars inte brukar bry sig det minsta när jag tillrättavisar honom, stirrade skräckslaget på mig när jag skrek ut mina tirader över GAIS oförmåga att upprätthålla en tvåmålsledning. Det är svårt för mig att återge någon form av objektiv och sansad analys av dessa femton minuter. Nog dominerade mink- och sillskändarna men i mitt sinne höll jag metodiskt på att gå igenom åminnelsen av alla ledningar som GAIS tappar under åren. Satt och grubblade över Daniel Morais Reis och passivt agerande när GIF Sundsvall kvitterade i 94:e minuten sommaren 2008 när jag och GAIS började komma tillbaka från denna vinter av självförakt.
Efter 60:e minuten började vårt lag återigen ta kommandot över matchen och bortalagets press avtog. Tyvärr klarade spelarna inte av att få in bollfan i målhelvetet och jag satt som på nålar. I 86:e minuten gjorde en försvarare i motståndarlaget oss den goda tjänsten att bryskt och oförsiktigt sträcka ut benet i straffområdet. Genom att Mårtensson illustrerade denna regelvidrighet för domaren genom att ramla fick GAIS en möjlighet att avgöra matchen. Björn Andersson kunde, nu när inte Wanderson nödvändigtvis skall slå lösa straffar i midjehöjd, säkert slå slå in 3-1.
Klart och betalt? Givetvis inte! Genom en frispark en bit bortom hörnet på straffområdet kunde gästerna nicka in 3-2 några minuter senare och jag började maniskt tänka På Kalmar FF både en och två gånger innan domaren blåste av matchen. Låter det hela en smula bekant?
Jonas Lundén kom återigen in i laget i Ekundes bortavaro och gjorde en bra insats. Han drog givetvis på sig en skada i samband med en bra skottretur. Förändringar i GAIS backlinje till bortamatchen mot AIK. Låter la också en smula bekant. Nu blir emellertid den där värvningen av Jimmy Tamandi, som jag kritiserat, plötsligt ett möjligtgenidrag (serendipidy är ett fint engelskt ord).
Ja, när man talar om glesbygd så är det nog det jag tänkte på när tevekamerorna gjorde ett panorama över läktarna strax innan matchstart. Efter att ha läst gnäll på .nu innan matchen om hur trist och jobbigt det är att gå på GAIS kan vi se att det verkligen avspeglar sig på publiken. GAIS tappar såväl klack som sittplatspublik och kom denna gång inte ens över tretusen åskådare.
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (78´21. J. Johansson), 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 23. E. Hédinsson (60´11. T. Lycén);
14. J. Lindberg;
27. M. Celik
När jag såg uppställningen var jag en smula kluven. Nog för att jag tyckte det verkade lovande att använda sig av Jonas Lindberg i en offensiv roll på mittfältet, men var lite tveksam till Mervan Celik som ensam anfallare, då jag undrade om han klarade av den rollen. I matchen mot Malmö senast slutade det oftast med att han sökte ytor långt ute på kanterna och GAIS hade på grund av detta aldrig någon avslutare i straffområdet. Som tur är visade det sig till slut att båda dessa detaljer skulle fungera väl, även om det tog en tid.
En halvtimme närmare bestämd. Det var först då som GAIS började hota ett bortalag som inte kontrollerade spelet men hotade nästan varje gång de kom till anfall. Det var ungefär då som den utmärkte, respektlöse, Lindberg verkligen började komma rätt in i matchen genom att han fick den där eftertraktade ytan mellan försvar och mittfält och kunde komma rättvänt mot mål (det är i detta som skillnaden ligger mellan en offensiv mittfältare och en släpande forward, som arbetar mer med ryggen mot mål).
GAIS kunde även hota direkt i djupet genom genomskärare från längre ner i banan, oftast genom Reuben Ayarna. Detta försvårades emellertid oftast av motståndarlaget bäste spelare, den åldrade mittbacken Rosengren, som läste dessa djupledsbollar och tog ett steg upp för att fånga in dem. Turligt nog var inte övriga spelare i Mjällbys backlinje av samma kaliber, när bollarna kom bortom bagarsonens räckvidd kunde GAIS hota på djupet med hjälp av Celiks snabbhet. Även om han inte är vidare bra på huvudet så är han samtidigt stark nog i kroppen för att hålla bort motståndarna och kan således samtidigt hjälpligt bidra till att hålla uppe bollen för att GAIS skall kunna fylla på med andra spelare, så länge någon annan är villig att löpa utan boll.
Innan vi går vidare till glädjebeskeden framåt, så skall jag kort nämna mina omdömen om de defensiva mittfältarna. Ayarnas djupledsbollar är ett utmärkt anfallsvapen och ger GAIS spel en extra dimension, speciellt då de ofta går längst med backen, vilket passar våra offensiva spelare bättre än höjdbollar. Emellertid tycker jag att han väljer det svåra alternativet lite väl ofta och är lite slarvig i försvarsspelet, där han allt för ofta orsakar frisparkar. I det defensiva spelet var Johan Mårtensson mycket bättre och onekligen ett föredöme.
Det första målet tillkom genom att Lindberg gick ut som högerytter och slog ett inlägg mot bortre stolpen där Eyjólfur Hédinsson nickade ner bollen. Gamle mjukisbyx-Asper famlade en smula i räddningen av den hårda nicken och det var den enklaste saken i världen att nicka in bollen för Celik (även om jag kommer ihåg ett tillfälle då Kenneth Andersson lyckades missa ett sådant läge i det svenska landslaget). Se där, fördelen med två spelare i boxen vid inlägg!
Det andra målet går emot allt jag skrivit ovan om våra defensiva mittfältare och skedde bara några minuter efter det första. Uppspelet var en hög långboll som levererades av Mårtensson. Det betyder dock inte att jag har fel (har jag någonsin fel?!), utan visar måhända på fördelarna att göra det oväntade. Spelet var öppet och lagdelarna långt utsprida i båda lagen vid detta tillfälle (Mjällbys spelare var la ivriga att gå framåt för att försöka kvittera och tog tid på sig bakåt) och det var därför klokt att inte spela via mittfältare i detta läge. Genom en rockad stormade Eyjo och Celik fram som ett anfallspar och återigen, avsiktligt denna gång, kunde islänningen nicka ner till talangen från Biskopsgården som sparkade in 2-0.
Eyjo har med rätta fått en del skit för sina senaste insatser och lördagens var måhända inte lysande men det går inte att ta ifrån honom att hans löpvilja in i boxen gav GAIS den numerär framåt när Lindberg var ute och letade ytor och skapade oreda. Det är detta mantra som jag skrivit om flera gånger, minst två spelare i straffområdet vid anfall för att skapa ytor och dra isär försvaret. Även Jesper Florén skall ha en eloge för en fin insats som ytter och han kom också till ett par bra avslut genom att tråla runt i straffområdet när GAIS satte press.
Efter det andra ledningsmålet rasade Mjällbys struktur samman. De grönsvarta spelarna radade upp chanser och det var enbart tur och några desperata försvarsinsatser som räddade kvar gästerna i matchen inför andra halvlek. Det var inte svårt att hålla med bisittaren Henrik Lemans mantra om att matchen inte är över så länge Mjällby kan få in ett mål och jag förstod precis vad som avsågs - GAIS brukar ofta kunna komma ut som ett sämre lag i andra.
Det tog fyra minuter för Mjällby AIF att ta kontroll över matchen och förstärka sitt självförtroende på bekostnad av hemmalagets. Förvånar det någon att målet tillkom genom kaos och förvirring i samband med att bortalaget fick en frispark strax bortom ena kanten på straffområdet?
I och med målet gick jag in i ett mörkt mål i femton minuter. Skrek och bankade så att katten, som annars inte brukar bry sig det minsta när jag tillrättavisar honom, stirrade skräckslaget på mig när jag skrek ut mina tirader över GAIS oförmåga att upprätthålla en tvåmålsledning. Det är svårt för mig att återge någon form av objektiv och sansad analys av dessa femton minuter. Nog dominerade mink- och sillskändarna men i mitt sinne höll jag metodiskt på att gå igenom åminnelsen av alla ledningar som GAIS tappar under åren. Satt och grubblade över Daniel Morais Reis och passivt agerande när GIF Sundsvall kvitterade i 94:e minuten sommaren 2008 när jag och GAIS började komma tillbaka från denna vinter av självförakt.
Efter 60:e minuten började vårt lag återigen ta kommandot över matchen och bortalagets press avtog. Tyvärr klarade spelarna inte av att få in bollfan i målhelvetet och jag satt som på nålar. I 86:e minuten gjorde en försvarare i motståndarlaget oss den goda tjänsten att bryskt och oförsiktigt sträcka ut benet i straffområdet. Genom att Mårtensson illustrerade denna regelvidrighet för domaren genom att ramla fick GAIS en möjlighet att avgöra matchen. Björn Andersson kunde, nu när inte Wanderson nödvändigtvis skall slå lösa straffar i midjehöjd, säkert slå slå in 3-1.
Klart och betalt? Givetvis inte! Genom en frispark en bit bortom hörnet på straffområdet kunde gästerna nicka in 3-2 några minuter senare och jag började maniskt tänka På Kalmar FF både en och två gånger innan domaren blåste av matchen. Låter det hela en smula bekant?
Jonas Lundén kom återigen in i laget i Ekundes bortavaro och gjorde en bra insats. Han drog givetvis på sig en skada i samband med en bra skottretur. Förändringar i GAIS backlinje till bortamatchen mot AIK. Låter la också en smula bekant. Nu blir emellertid den där värvningen av Jimmy Tamandi, som jag kritiserat, plötsligt ett möjligtgenidrag (serendipidy är ett fint engelskt ord).
torsdag 5 augusti 2010
Inför Mjällby-matchen
På lördag är det ännu en av de där viktiga matcherna som GAIS säsonger i allsvenskan brukar bestå av; ett gott resultat anses nödvändigt för att klara av att hålla näsan ovanför vattenytan.
Emellanåt har man emellertid lite extra motivation till att önska ett gott grönsvart resultat och tre sköna nya poäng. Bilden ovan visar det första jag ser när jag kommer in på mitt kontor varje morgon. Nej, det är inte min kollegas handduk som jag tänker på.
---
För övrigt tycker jag Jonathan Wilson skrev en bra krönika om fördelen med 4-2-3-1 gentemot ett 4-4-2, som jag tycker tydliggör varför hur GAIS kunde komma in i matchen mot Malmö genom att släppa en anfallare för en kreatör på mittfältet:
Emellanåt har man emellertid lite extra motivation till att önska ett gott grönsvart resultat och tre sköna nya poäng. Bilden ovan visar det första jag ser när jag kommer in på mitt kontor varje morgon. Nej, det är inte min kollegas handduk som jag tänker på.
---
För övrigt tycker jag Jonathan Wilson skrev en bra krönika om fördelen med 4-2-3-1 gentemot ett 4-4-2, som jag tycker tydliggör varför hur GAIS kunde komma in i matchen mot Malmö genom att släppa en anfallare för en kreatör på mittfältet:
To begin with, if the playmaker operates close to the holding pair, the team cannot be "broken" into attacking and defensive sections as Holland and Argentina were at the World Cup (which is an advantage for those sides that believe in a possession-based approach). By definition, by being only a short pass away from the creator, the two midfield holders are more involved in the attacking aspect and at least one of them can be encouraged to press forwards at times, as Xabi Alonso did for Spain, and as Seydou Keita does for Barcelona. So immediately the range of attacking options is increased.There is also an impact on the creator himself. Playing a touch deeper offers him three advantages. He is nearer the two holding players, who can be considered his protectors, which makes it harder physically to intimidate him, while his more withdrawn position means he is farther from the opposing holding midfielders, harder to pick up and thus likely to have more time on the ball (not that Xavi or Cesc Fábregas really needs more time on the ball; one of the joys of watching Spain or Barcelona recently, or Holland or West Germany of the 70s, is their willingness to give the ball to a man under pressure, trusting his technique to release it and change the angle of attack).
The creator is also more likely to receive the ball facing goal – or at least to have time to turn so he is facing goal – with three team-mates ahead of him (as opposed to one ahead and two alongside) and the potential of others breaking from deep, and so he becomes something more like an old-fashioned playmaker than a second striker who tends to receive the ball with his back to goal. That, in theory, should make the transfer of ball from back to front quicker and thus make a side more penetrative (the example of Chile's 3‑3‑1‑3 at the World Cup suggested that leaving players perpetually high up the pitch helps in terms of pressing and regaining the ball quickly, but can lead to the retention of possession at the expense of penetration). As Juan Román Riquelme points out, a playmaker is only effective if he has players available for whom to make the play.
måndag 2 augusti 2010
Malmö FF 1 - 0 GAIS
Efter matcherna mot Åtvidaberg så stundade så di blåe, storklubben i diftongernas himmel på jorden. Med tanke på att Malmö FF ligger tvåa i tabellen och är i god form hade jag - och säkert de flesta med mig - inte några större förhoppningar på denna match. Istället låg fokus för min del på hur GAIS skall hantera Wanderson do Carmos frånvaro.
En del av mig har närt förhoppningar att denne fixstjärnas frånvaro från den grönsvarta natthimmelen möjlig skulle kunna lösa upp den gordiska knuten som är GAIS anfallsspel. En Wanderson i form är ett skänk från ovan men en Wanderson ur form är snarare något av en bromskloss.
I den mån det går att bedöma uppställningen via tevesändningar började GAIS med ett 4-4-2 där Aram Khalili skulle agera bollmottagare och huvudspelare med Mervan Celik i den ovana rollen som den kvicke, tekniska anfallaren som hänger längst fram och söker utrymmen vid motståndarnas backlinje. Detta tycktes fallera under första halvlek på grund av ett par omständigheter.
Som den ytter han är van att spela sökte Celik oftast ytor ute på ena kanten, bakom en ytterback. Detta var inte fel i sig men ledde till ett antal problem. Först och främst så lämnade det kvar en anfallare, som Malmö inte tycktes ha några större problem att kontrollera. Det var ytterst sällan Aram Khalili syntes i bild att det från mitt perspektiv närmast krävs kremlologisk spetskompetens för att bedöma hans insats. Istället för att som ensam central anfallare ta sig an den förvisso otacksamma men för en man med hans höljd över marken lämpliga uppgiften att stångas med mittbackarna vid eventuella inlägg tycktes han söka efter icke existerande ytor mellan två mittbackar och två försvarande centrala mittfältare. Måhända går det till norrmannen försvar säga att han inte fick vidare mycket bollar att arbeta med när det väl fanns centrala ytor, i det avseendet är frågan om hans osynlighet delvis en öppen fråga. Om det från Axéns sida var avsett att Khalili skulle fylla samma funktion som Wanderson på denna position så är det inte annat än direkt korkat.
Eyjòlfur Hèdinsson bidrog initialt till en lösning på några av dessa brister i det centrala genom sin vilja att löpa in mer centralt. Detta avtog allt mer under matchens gång. Inte heller lyftes han spel i andra halvlek, såsom senast mot Åtvidaberg då han kom med mycket mer i spelet efter paus. Istället kom Tommy Lycén med tjugo minuter kvar och bidrog med mycket mer i spelet. Synd att han tydligen feströker så mycket att han inte har Eyos lungor.
Förändringarna som skedde i GAIS spel genom förändringar i speluppställningen från två till en anfallare innebar vissa fördelar, som jag återkommer till lite längre ner, men en fundamental brist i GAIS anfallsproblem kvarstod; oavsett vem det är så måste någon alltid och obönhörligen någon fylla på med fart i bortre straffområdet för att GAIS anfall skall bli något att räkna med. Det är oberoende om grönsvart har någon naturlig målskytt eller ej. Eyo har i sina bästa stunder kunnat bidra med detta, men det skall inte vara beroende av person och position.
För att slutligen lämna anfallsspelet bakom oss (vilket jag gärna gör) fick jag även intrycket - och detta kan vara fel uppfattat av mig - tyckte jag att Mervan Celik oftare sökte sina ytor på högerkanten. Med tanke på att Jesper Florén, som huserade på denna kant, känns mer som en ytter än Eyo på andra kanten. Måhända var det en tanke bakom detta genom att överbelasta ena kanten och därigenom komma till situationer som möjliggör bollar in i boxen till Khalili vid första och Eyo vid andra stolpen eller genom snabba överflyttningar till Kenneth Gustafsson för inlägg. Det verkade i så fall inte fungera som avsett.
En del av problemen som GAIS hade framåt emanerade emellertid från längre ner i plan. Om vi börjar med mittfältet så kunde vi här se en kraftig förändring från första till andra halvlek. Genom att ta bort Khalili och lyfta in Jonas Lindberg i en central offensiv mittfältsroll kunde GAIS i andra vinna kampen om mittfältet och på så sätt skapa förutsättningar för anfall. Reuben Ayarna och Johan Mårtensson - som båda gjorde hyfsade insatser enligt min mening - blev båda tillbakapressade under första halvlek och avståndet till den tänkte, osynliga, länkspelaren centralt blev stort. Genom att Lindbergs imponerande insats i vad som i praktiken var hans debut (några minuter mot Åtvid senast räknas knappast) kom GAIS mycket bättre in i spelet och gav de två mer defensiva spelarna någon att länka samman med; både spelet med och utan boll blev bättre och det kändes om att Lindberg inte gjort något annat än att spela allsvensk fotboll i hela sitt liv.
Den taktiska omdispositionen bidrog givetvis, men så även en bättre inställning hos spelarna samt en sämre dito hos motståndarna; som min kontakt på plats hoppades på så drabbades ifif av Rolle-sjukan, där en uddamålsledning i paus ofta kombineras med att lämna över spelet till motståndarna. En perfekt kombination för GAIS som tyvärr inte gav frukt, vilket berodde på bristerna i anfallsspel som jag tog upp tidigare
Jag väljer att fortsätta med en tematisk snarare än kronologisk skildring av matchen och går således vidare med försvarsspelet. Även om GAIS brister i anfallsspelet är det som fått mest uppmärksamhet var även försvaret en akilleshäl under framförallt första halvlek. Richard Ekunde hade problem på sin högerkant och organisationen tycket överhuvudtaget vara minst sagt medelmåttigt när två-tre spelare glatt markerade en spelare medan en annan lämnades helt fri. Ärligt talat var det mer Malmö FF:s uddlöshet snarare än något annat som bidrog till att GAIS endast låg under med ett mål i halvtid. Deras anfallare Daniel Larsson tycks mig alltid vara så endimensionell varje gång jag ser honom - springer snabbt men sämre vid avslutningsögonblicket än någon grönsvart spelare - och även Agon mehmeti lyckades bränna chanser där det var svårare att göra mål under matchen.
En annan orsak var att Dime Jankulovski återigen gjorde en utmärkt match och räddade flera farliga chanser med sina patenterade handviftningar. Efter en tid kom dock det oundvikliga ledningsmålet för hemmalaget. Detta vid en fast situation, vilket inte förvånade mig. Jag skall villigt erkänna att jag kan ytterst lite om försvarsspel vid fasta situationer. Det behövdes emellertid inte något geni för att se att det inte fungerade för GAIS i dessa situationer. Här är avsaknaden av Benny Lennartsson troligen påtaglig, då ingen tycks ha kompetensen att hantera detta. Att ha någon som faktiskt tycks uppskatta denna tekniskt och organisatoriskt komplexa aspekt på fotboll är något som behövs, även om det säkert är svårt att hitta (en grupp människor som delar personliga egenskaper med sådana som kan gräva ner sig i dyngbaggarnas sexualliv eller hållfastheten för metaller vid extrema temperaturer).
I andra halvlek blev även försvarsspelet bättre genom att Hallgrimur Jónasson - som tycktes ha svårt att hänga med Malmöpågarnas framfart - byttes ut för Jonas Lundén. Lundén kunde bidra bättre till offensiven på kanten och Ekunde fungerade utmärkt i samarbetet med Björn Andersson, där den förre stod för följsamhet och spelförståelse genom att täcka upp för den senare kunde storma fram och nicka undan. Givetvis är Ekunde avstäng i nästa match, så backlinjen måste omkomponeras igenom.
Tar vi ett steg bakåt och tittar på matchstatistiken så kan vi se att GAIS hade åtta avslut under matchen, hälften så många som hemmalaget. Av dessa kom endast ett avslut under första halvlek, vilket visar på de förbättringar som skedde med en anfallare mindre. Detta enda avslut i första halvlek var en smart men ändock i första hand chansartad lobb från Johan Mårtensson lång utanför straffområdet, som med lite tur hade kunnat ramla in. Det var bättre i andra halvlek men det var endast ett enda avslut under matchen inifrån straffområdet, och det var ett skott utanför av Mervan Celik från strax bakom straffpunkten.
Med ytterligare några matcher i kväll kommer GAIS troligen återigen ligga på sin naturliga, av gudarna givna, elfteplats. Med fem poäng ner till strecket får vi hoppas att gudarna är på gott humör under hösten och inte berövar oss denna placering.
För övrigt 1: Med Pelle Blohm som bisittare (och rättare av kommentatorn) så fick GAIS spelare och spel en bedömning som var rättvis men framförallt initierad, någon denne också implicit påpekade då han vid några tillfällen berörde experternas okunskap kring GAIS.
För övrigt 2: Som skribent börjar jag bli förbannat trött på att GAIS värvar spelare vars namn innehåller accenter - Ejyòlfur Hédinsson, Lycén, Florén, Jónasso, Lundén - som jag inte vid alla tillfällen orkar eller kommer ihåg att placera på rätt plats och åt rätt håll.
En del av mig har närt förhoppningar att denne fixstjärnas frånvaro från den grönsvarta natthimmelen möjlig skulle kunna lösa upp den gordiska knuten som är GAIS anfallsspel. En Wanderson i form är ett skänk från ovan men en Wanderson ur form är snarare något av en bromskloss.
1. D. Jankulovski;
2. Ekunde, 4. H. Jónasson (45´7. J. Lundén), 22. B. Andersson, 20. K. Gustafsson;
10. J. Florén, 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 23. E. Hédinsson (72´11. T. Lycén);
27. M. Celik, 18. A. Khalili (45´14. J. Lindberg)
I den mån det går att bedöma uppställningen via tevesändningar började GAIS med ett 4-4-2 där Aram Khalili skulle agera bollmottagare och huvudspelare med Mervan Celik i den ovana rollen som den kvicke, tekniska anfallaren som hänger längst fram och söker utrymmen vid motståndarnas backlinje. Detta tycktes fallera under första halvlek på grund av ett par omständigheter.
Som den ytter han är van att spela sökte Celik oftast ytor ute på ena kanten, bakom en ytterback. Detta var inte fel i sig men ledde till ett antal problem. Först och främst så lämnade det kvar en anfallare, som Malmö inte tycktes ha några större problem att kontrollera. Det var ytterst sällan Aram Khalili syntes i bild att det från mitt perspektiv närmast krävs kremlologisk spetskompetens för att bedöma hans insats. Istället för att som ensam central anfallare ta sig an den förvisso otacksamma men för en man med hans höljd över marken lämpliga uppgiften att stångas med mittbackarna vid eventuella inlägg tycktes han söka efter icke existerande ytor mellan två mittbackar och två försvarande centrala mittfältare. Måhända går det till norrmannen försvar säga att han inte fick vidare mycket bollar att arbeta med när det väl fanns centrala ytor, i det avseendet är frågan om hans osynlighet delvis en öppen fråga. Om det från Axéns sida var avsett att Khalili skulle fylla samma funktion som Wanderson på denna position så är det inte annat än direkt korkat.
Eyjòlfur Hèdinsson bidrog initialt till en lösning på några av dessa brister i det centrala genom sin vilja att löpa in mer centralt. Detta avtog allt mer under matchens gång. Inte heller lyftes han spel i andra halvlek, såsom senast mot Åtvidaberg då han kom med mycket mer i spelet efter paus. Istället kom Tommy Lycén med tjugo minuter kvar och bidrog med mycket mer i spelet. Synd att han tydligen feströker så mycket att han inte har Eyos lungor.
Förändringarna som skedde i GAIS spel genom förändringar i speluppställningen från två till en anfallare innebar vissa fördelar, som jag återkommer till lite längre ner, men en fundamental brist i GAIS anfallsproblem kvarstod; oavsett vem det är så måste någon alltid och obönhörligen någon fylla på med fart i bortre straffområdet för att GAIS anfall skall bli något att räkna med. Det är oberoende om grönsvart har någon naturlig målskytt eller ej. Eyo har i sina bästa stunder kunnat bidra med detta, men det skall inte vara beroende av person och position.
För att slutligen lämna anfallsspelet bakom oss (vilket jag gärna gör) fick jag även intrycket - och detta kan vara fel uppfattat av mig - tyckte jag att Mervan Celik oftare sökte sina ytor på högerkanten. Med tanke på att Jesper Florén, som huserade på denna kant, känns mer som en ytter än Eyo på andra kanten. Måhända var det en tanke bakom detta genom att överbelasta ena kanten och därigenom komma till situationer som möjliggör bollar in i boxen till Khalili vid första och Eyo vid andra stolpen eller genom snabba överflyttningar till Kenneth Gustafsson för inlägg. Det verkade i så fall inte fungera som avsett.
En del av problemen som GAIS hade framåt emanerade emellertid från längre ner i plan. Om vi börjar med mittfältet så kunde vi här se en kraftig förändring från första till andra halvlek. Genom att ta bort Khalili och lyfta in Jonas Lindberg i en central offensiv mittfältsroll kunde GAIS i andra vinna kampen om mittfältet och på så sätt skapa förutsättningar för anfall. Reuben Ayarna och Johan Mårtensson - som båda gjorde hyfsade insatser enligt min mening - blev båda tillbakapressade under första halvlek och avståndet till den tänkte, osynliga, länkspelaren centralt blev stort. Genom att Lindbergs imponerande insats i vad som i praktiken var hans debut (några minuter mot Åtvid senast räknas knappast) kom GAIS mycket bättre in i spelet och gav de två mer defensiva spelarna någon att länka samman med; både spelet med och utan boll blev bättre och det kändes om att Lindberg inte gjort något annat än att spela allsvensk fotboll i hela sitt liv.
Den taktiska omdispositionen bidrog givetvis, men så även en bättre inställning hos spelarna samt en sämre dito hos motståndarna; som min kontakt på plats hoppades på så drabbades ifif av Rolle-sjukan, där en uddamålsledning i paus ofta kombineras med att lämna över spelet till motståndarna. En perfekt kombination för GAIS som tyvärr inte gav frukt, vilket berodde på bristerna i anfallsspel som jag tog upp tidigare
Jag väljer att fortsätta med en tematisk snarare än kronologisk skildring av matchen och går således vidare med försvarsspelet. Även om GAIS brister i anfallsspelet är det som fått mest uppmärksamhet var även försvaret en akilleshäl under framförallt första halvlek. Richard Ekunde hade problem på sin högerkant och organisationen tycket överhuvudtaget vara minst sagt medelmåttigt när två-tre spelare glatt markerade en spelare medan en annan lämnades helt fri. Ärligt talat var det mer Malmö FF:s uddlöshet snarare än något annat som bidrog till att GAIS endast låg under med ett mål i halvtid. Deras anfallare Daniel Larsson tycks mig alltid vara så endimensionell varje gång jag ser honom - springer snabbt men sämre vid avslutningsögonblicket än någon grönsvart spelare - och även Agon mehmeti lyckades bränna chanser där det var svårare att göra mål under matchen.
En annan orsak var att Dime Jankulovski återigen gjorde en utmärkt match och räddade flera farliga chanser med sina patenterade handviftningar. Efter en tid kom dock det oundvikliga ledningsmålet för hemmalaget. Detta vid en fast situation, vilket inte förvånade mig. Jag skall villigt erkänna att jag kan ytterst lite om försvarsspel vid fasta situationer. Det behövdes emellertid inte något geni för att se att det inte fungerade för GAIS i dessa situationer. Här är avsaknaden av Benny Lennartsson troligen påtaglig, då ingen tycks ha kompetensen att hantera detta. Att ha någon som faktiskt tycks uppskatta denna tekniskt och organisatoriskt komplexa aspekt på fotboll är något som behövs, även om det säkert är svårt att hitta (en grupp människor som delar personliga egenskaper med sådana som kan gräva ner sig i dyngbaggarnas sexualliv eller hållfastheten för metaller vid extrema temperaturer).
I andra halvlek blev även försvarsspelet bättre genom att Hallgrimur Jónasson - som tycktes ha svårt att hänga med Malmöpågarnas framfart - byttes ut för Jonas Lundén. Lundén kunde bidra bättre till offensiven på kanten och Ekunde fungerade utmärkt i samarbetet med Björn Andersson, där den förre stod för följsamhet och spelförståelse genom att täcka upp för den senare kunde storma fram och nicka undan. Givetvis är Ekunde avstäng i nästa match, så backlinjen måste omkomponeras igenom.
Tar vi ett steg bakåt och tittar på matchstatistiken så kan vi se att GAIS hade åtta avslut under matchen, hälften så många som hemmalaget. Av dessa kom endast ett avslut under första halvlek, vilket visar på de förbättringar som skedde med en anfallare mindre. Detta enda avslut i första halvlek var en smart men ändock i första hand chansartad lobb från Johan Mårtensson lång utanför straffområdet, som med lite tur hade kunnat ramla in. Det var bättre i andra halvlek men det var endast ett enda avslut under matchen inifrån straffområdet, och det var ett skott utanför av Mervan Celik från strax bakom straffpunkten.
Med ytterligare några matcher i kväll kommer GAIS troligen återigen ligga på sin naturliga, av gudarna givna, elfteplats. Med fem poäng ner till strecket får vi hoppas att gudarna är på gott humör under hösten och inte berövar oss denna placering.
För övrigt 1: Med Pelle Blohm som bisittare (och rättare av kommentatorn) så fick GAIS spelare och spel en bedömning som var rättvis men framförallt initierad, någon denne också implicit påpekade då han vid några tillfällen berörde experternas okunskap kring GAIS.
För övrigt 2: Som skribent börjar jag bli förbannat trött på att GAIS värvar spelare vars namn innehåller accenter - Ejyòlfur Hédinsson, Lycén, Florén, Jónasso, Lundén - som jag inte vid alla tillfällen orkar eller kommer ihåg att placera på rätt plats och åt rätt håll.
måndag 19 juli 2010
GAIS 0 - 0 Åtvidabergs FF
Som jag framhävde senast var det inte med glädje jag såg fram emot allsvenskans omstart. Dubbelmötet med Åtvidabergs FF är inget annat en en tolvpoängsbatalj i två akter som jag inte har några större förhoppningar att GAIS skall kunna börja tillräckligt många poäng ifrån för att göra mig nöjd och trygg.
Åtvidabergs FF är ett av de lag som GAIS måste hålla bakom sig i tabellen för att klara av nytt kontrakt. Utan att ha nyckeltal vid handen vågar jag påstå att Åtvid är ett av de lag som har en än mindre budget och personalresurser än bottenlaget GAIS och således något som vi, på det berömda papperet, bör och skall slå. Åtvidaberg har varit på dekis sedan Facits storhetstid tog slut och är långt ifrån 1970-talets glansdagar. Tyvärr kan man la säga detsamma om GAIS.
Bortsett från laget är bruksorten mest känd för just företaget Facit, som tillverkade mekaniska räknemaskiner. Företaget var emellertid nära konkurs i början av 1970-talet och klubben största framgångar tillkom samtidigt som kommunens dominerande arbetsgivare, som stött upp ÅFF, gick in i en kris. I allmänhet brukar företaget framhävas som en lusten liten anekdot, då världens bästa mekaniska räknemaskiner inte hade en chans mot de elektroniska miniräknarna som började flöda in från Asien. I historiens kärna brukar företagsledningen framställas som aningslösa om detta nya hot som innebar företagets undergång. Riktigt så var det emellertid inte. Ledningen kände till detta och tog initiativ i form av ett samarbetsavtal med ett japanskt företag som dock brast och därmed också ett världsföretag som vände från dominans till hopplöst överspelat på bara ett par år.
Även om jag inte kunde se cupmatchen mot Brommapojkarna, som GAIS förlorade odramatiskt på straffar, så uppgav min källa att det var en trög och föga hoppingivande tillställning. Inget tydde alltså att laget kommit ur sin dåliga form och mitt tips innan matchen var 1-1, där förre ÅFF-spelaren Richard Ekunde skulle göra bägge målen.
1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren (29´4. H. Jónasson), 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik, 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson (75´11. T. Lycén);
21. J. Johansson (75´18. A. Khalili)
Matchen hinner knappt starta innan chocken av att ha sett på VM-fotboll i ett par veckor krockar med den socialrealistiska, allsvenska fotbollen; tomt på läktarna, tystnad och fotbollsspelare som tycks röra sig i sirap. Några chanser bjuds åt båda hållen innan matchen får stadga. GAIS verkar vilja vinna och få bollen framåt. Dessa ger sig på många och ofta förhastade djupledsbollar som fångas upp av Åtvids spelare, som kan vända spelet. Jag försöker resonera med tevebilden om att det är bättre och lugna ner spelet lite, hålla i bollen och jobba sig fram till lägena. GAIS spelare skall överlag ha en bättre teknik och kan och bör kunna skapa tryck. Till min förvåning - och rimligen för första gången - tycks gubbarna som springer runt på skärmen lyssna på mig!
Efter en kvart, tjugo minuter får GAIS kontroll på matchen och börjar pressa Åtvids försvar. Det visar sig snart att de gästande spelarna har såväl svårigheter att ta bollen av GAIS spelare och ens behålla bollen när de lyckas bryta. Varje avvärjt anfall innebär ändå snart att bollen är tillbaka i grönsvart förvar för ännu en svängom kring straffområdet.
Till detta kommer även ett friläge som Joel Johansson får men som felaktigt blåses av för offside. Som jag ser det hade GAIS kanske, under den första halvlekens dominerande period, tkänat mer på någon bättre bollhållare på topp, snarare än en djupledslöpare. Fördelen med att vara snabb nullifieras ju i vilket fall av svenska linjedomare.
Det är så enkelt att GAIS skulle gjort mål i första halvlek och just lagets totala oförmåga att göra mål på öppna lägen, klara målchanser, halvchanser och nästan inte ens chanser alls är oerhört frustrerande. Totalt sett hade GAIS 12 avslut under matchen, endast två av dessa var på mål i en match där hemmalaget under stora perioder dominerande bollinnehavet.
GAIS dominerade alltså stort under andra halvan av första halvlek, men som vi vet kan en dominans aldrig vara så total att den inte kan brytas ner med hjälp av ett mellansnack i Gamla Ullevis betongkatakomber. I andra halvlek var det helt väntat Åtvidabergs FF som tog över taktpinnen i allt högre grad.
I 70:e minuter få således bortalaget en straff, inte mycket att snacka om heller. Fram för att ta staffen stegar en defensiv mittfältare under namnet Prince, som likt alla andra defensiva mittfältare från Nigeria med det namnet är han la självutnämnd expert på att slå staffar. Detta är det enda hopp jag har när han sedan går fram och slår en rätt bra straff som Dime Jankulovski emellertid lyckas rädda. En utmärkt räddning av Dime som på så sätt räddar en poäng för laget i en match som vi egentligen borde ha vunnit.
Nå, det är inte slut ännu. I samband med straffräddningen får Åtvid en hörna och jag mumlar till min föga intresserade bättre hälft som sitter i rummet och pillar med datorn, att nog fan skall du se att vi släpper in ett mål på hörna nu. Just precis detta händer två sekunder senare. Turligt nog har dock domaren sett att just straffläggaren Prince slagit in bollen med handen och denna belönas med ett gult kort istället för mål. Ett föga imponerande facit efter två öppna lägen på en minut.
GAIS lyckas inte prestera något under de följande tjugo minuterna och slutsignalen ger inget annat än en viss lättnad dominerad av tomhet. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs allsvenska liv är tillända, men vilan blir som vanligt kort. Snart kommer ännu en sexpoängsmatch, och därefter ytterligare 14 matcher innan vi kan hoppas på att ha överlevt ännu ett år på den hett eftertraktade elfteplatsen i Europas tjugofjärde bästa liga.
Jag undrar slutligen även om GAIS nya sportchef fick permission från kåken för matchen. Kjell Pettersson hade i alla fall lyckats ta sig ut från från kapten Bäckdahls skafferi, för det kunde jag se på tevebilden. ÅFF:s supportar hade la dröjt kvar på västkusten efter Wings & Wheels i Varberg.
Åtvidabergs FF är ett av de lag som GAIS måste hålla bakom sig i tabellen för att klara av nytt kontrakt. Utan att ha nyckeltal vid handen vågar jag påstå att Åtvid är ett av de lag som har en än mindre budget och personalresurser än bottenlaget GAIS och således något som vi, på det berömda papperet, bör och skall slå. Åtvidaberg har varit på dekis sedan Facits storhetstid tog slut och är långt ifrån 1970-talets glansdagar. Tyvärr kan man la säga detsamma om GAIS.
Bortsett från laget är bruksorten mest känd för just företaget Facit, som tillverkade mekaniska räknemaskiner. Företaget var emellertid nära konkurs i början av 1970-talet och klubben största framgångar tillkom samtidigt som kommunens dominerande arbetsgivare, som stött upp ÅFF, gick in i en kris. I allmänhet brukar företaget framhävas som en lusten liten anekdot, då världens bästa mekaniska räknemaskiner inte hade en chans mot de elektroniska miniräknarna som började flöda in från Asien. I historiens kärna brukar företagsledningen framställas som aningslösa om detta nya hot som innebar företagets undergång. Riktigt så var det emellertid inte. Ledningen kände till detta och tog initiativ i form av ett samarbetsavtal med ett japanskt företag som dock brast och därmed också ett världsföretag som vände från dominans till hopplöst överspelat på bara ett par år.
Även om jag inte kunde se cupmatchen mot Brommapojkarna, som GAIS förlorade odramatiskt på straffar, så uppgav min källa att det var en trög och föga hoppingivande tillställning. Inget tydde alltså att laget kommit ur sin dåliga form och mitt tips innan matchen var 1-1, där förre ÅFF-spelaren Richard Ekunde skulle göra bägge målen.
1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren (29´4. H. Jónasson), 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik, 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson (75´11. T. Lycén);
21. J. Johansson (75´18. A. Khalili)
Matchen hinner knappt starta innan chocken av att ha sett på VM-fotboll i ett par veckor krockar med den socialrealistiska, allsvenska fotbollen; tomt på läktarna, tystnad och fotbollsspelare som tycks röra sig i sirap. Några chanser bjuds åt båda hållen innan matchen får stadga. GAIS verkar vilja vinna och få bollen framåt. Dessa ger sig på många och ofta förhastade djupledsbollar som fångas upp av Åtvids spelare, som kan vända spelet. Jag försöker resonera med tevebilden om att det är bättre och lugna ner spelet lite, hålla i bollen och jobba sig fram till lägena. GAIS spelare skall överlag ha en bättre teknik och kan och bör kunna skapa tryck. Till min förvåning - och rimligen för första gången - tycks gubbarna som springer runt på skärmen lyssna på mig!
Efter en kvart, tjugo minuter får GAIS kontroll på matchen och börjar pressa Åtvids försvar. Det visar sig snart att de gästande spelarna har såväl svårigheter att ta bollen av GAIS spelare och ens behålla bollen när de lyckas bryta. Varje avvärjt anfall innebär ändå snart att bollen är tillbaka i grönsvart förvar för ännu en svängom kring straffområdet.
Till detta kommer även ett friläge som Joel Johansson får men som felaktigt blåses av för offside. Som jag ser det hade GAIS kanske, under den första halvlekens dominerande period, tkänat mer på någon bättre bollhållare på topp, snarare än en djupledslöpare. Fördelen med att vara snabb nullifieras ju i vilket fall av svenska linjedomare.
Det är så enkelt att GAIS skulle gjort mål i första halvlek och just lagets totala oförmåga att göra mål på öppna lägen, klara målchanser, halvchanser och nästan inte ens chanser alls är oerhört frustrerande. Totalt sett hade GAIS 12 avslut under matchen, endast två av dessa var på mål i en match där hemmalaget under stora perioder dominerande bollinnehavet.
GAIS dominerade alltså stort under andra halvan av första halvlek, men som vi vet kan en dominans aldrig vara så total att den inte kan brytas ner med hjälp av ett mellansnack i Gamla Ullevis betongkatakomber. I andra halvlek var det helt väntat Åtvidabergs FF som tog över taktpinnen i allt högre grad.
I 70:e minuter få således bortalaget en straff, inte mycket att snacka om heller. Fram för att ta staffen stegar en defensiv mittfältare under namnet Prince, som likt alla andra defensiva mittfältare från Nigeria med det namnet är han la självutnämnd expert på att slå staffar. Detta är det enda hopp jag har när han sedan går fram och slår en rätt bra straff som Dime Jankulovski emellertid lyckas rädda. En utmärkt räddning av Dime som på så sätt räddar en poäng för laget i en match som vi egentligen borde ha vunnit.
Nå, det är inte slut ännu. I samband med straffräddningen får Åtvid en hörna och jag mumlar till min föga intresserade bättre hälft som sitter i rummet och pillar med datorn, att nog fan skall du se att vi släpper in ett mål på hörna nu. Just precis detta händer två sekunder senare. Turligt nog har dock domaren sett att just straffläggaren Prince slagit in bollen med handen och denna belönas med ett gult kort istället för mål. Ett föga imponerande facit efter två öppna lägen på en minut.
GAIS lyckas inte prestera något under de följande tjugo minuterna och slutsignalen ger inget annat än en viss lättnad dominerad av tomhet. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs allsvenska liv är tillända, men vilan blir som vanligt kort. Snart kommer ännu en sexpoängsmatch, och därefter ytterligare 14 matcher innan vi kan hoppas på att ha överlevt ännu ett år på den hett eftertraktade elfteplatsen i Europas tjugofjärde bästa liga.
Jag undrar slutligen även om GAIS nya sportchef fick permission från kåken för matchen. Kjell Pettersson hade i alla fall lyckats ta sig ut från från kapten Bäckdahls skafferi, för det kunde jag se på tevebilden. ÅFF:s supportar hade la dröjt kvar på västkusten efter Wings & Wheels i Varberg.
fredag 16 juli 2010
Frånvaro av ångest och hyllning till Gårda
Under senare tid har jag saknat något. Trots värmen har trycket över hjärtat känts lättare. Är jag måhända lycklig? Nej, tyvärr är det nog inte så banalt. Mitt lättade hjärta torde i första hand handla om frånvaron av en svart skugga som annars brukar vandra med mig under en stor del av året - GAIS. Skuggans närvaro var extra påtaglig under den stressiga vårsäsongen men har nu varit borta nu har den varit frånvarande under stor tid. Under det där jippot i Sydafrika har det nästan varit så att fotboll har varit underhållande och inte bara en källa till oro och en underström av stress likt en koncentrationslägerfånges, som endast under någon sekund kan känna lättnad över att överlevt en urvalsprocess innan det är dags att oroa sig för nästa.
Andra tider, i den gyllene forntiden, var måhända lättare. I alla fall inbillar jag mig att så var fallet. Föreställ er exempelvis säsongen 1930/31. GAIS vinner allsvenskan för tredje gången med sex poängs marginal över AIK och detta var med två poäng för seger, med dagens system hade det varit en marginal på nio poäng (då dls gått om och blivit tvåa, med en seger mer än AIK) efter en serie på 22 omgångar. Man föreställer sig att livet som grönsvart anhängare måste varit underbart enkelt.
För en tid sedan fick jag två kopierade sidor av en senior exilare som denne hittat i Idrottsbladet från denna tid. Texten på sidorna är en dikt som någon skrivit - och nu citerar jag vad som skrivits i hörnet - efter seger (4-1) mot Bill Petterssons Helsingsborgs IF på "urusla ullevimattan." Publiksiffran skall ha varit anständiga 13986, vilket ju är bättre än vad man kan vänta sig idag med långa vägar. Men planen var ju tydligen lika uselt då, inget nytt under solen i det avseendet.
Som en självterapeutisk åtgärd skriver jag härmed av hela dikten. På denna tid kunde folk sända in dikter av minst sagt varierande kvalitéer som tidningarna tog emot och tryckte helt frivilligt. Folk var måhända inte så värst bortskämda med sin underhållning på den tiden och en amatörs diktförsök i tidningen kunde tydligen roa. Notera för övrigt att den är skriven på dialekt.
Andra tider, i den gyllene forntiden, var måhända lättare. I alla fall inbillar jag mig att så var fallet. Föreställ er exempelvis säsongen 1930/31. GAIS vinner allsvenskan för tredje gången med sex poängs marginal över AIK och detta var med två poäng för seger, med dagens system hade det varit en marginal på nio poäng (då dls gått om och blivit tvåa, med en seger mer än AIK) efter en serie på 22 omgångar. Man föreställer sig att livet som grönsvart anhängare måste varit underbart enkelt.
För en tid sedan fick jag två kopierade sidor av en senior exilare som denne hittat i Idrottsbladet från denna tid. Texten på sidorna är en dikt som någon skrivit - och nu citerar jag vad som skrivits i hörnet - efter seger (4-1) mot Bill Petterssons Helsingsborgs IF på "urusla ullevimattan." Publiksiffran skall ha varit anständiga 13986, vilket ju är bättre än vad man kan vänta sig idag med långa vägar. Men planen var ju tydligen lika uselt då, inget nytt under solen i det avseendet.
Som en självterapeutisk åtgärd skriver jag härmed av hela dikten. På denna tid kunde folk sända in dikter av minst sagt varierande kvalitéer som tidningarna tog emot och tryckte helt frivilligt. Folk var måhända inte så värst bortskämda med sin underhållning på den tiden och en amatörs diktförsök i tidningen kunde tydligen roa. Notera för övrigt att den är skriven på dialekt.
HYLLNING TILL GÅRDA
Här ska bäras, oh yess,
fram en hyllningadress
till det grönrandigt utklädda gänget.
Haja, Gais-laget, Hell!
De e´rätt! Very Well!
Möter motstånd, så freska och spräng´et!
Uti i seriens töpp
har I käckt klättrar öpp.
Stanna kvar där, så har i vår aktning.
Denna höllningadress
som ä skreven på vä´ss
har blett dektad se´n söndagens slaktning.
När I slaktade kon
kom det inspiration
över Götastans bollstolta släkte.
Lungt i leran I stred,
Häslingborget sjönk ned.
Sickna lerkrukor! De va la käckt, de´!
Mens vi jubla vår drill
märkte vallgossen Bill
att hans lag blivit aningen hä´sket.
När det stänkte och skvatt,
tyckte vi det var glatt
uti urusla Ulleviträsket.
Vi gick hem och tog knäpp
och på den drack vi Prepp.
Vi band lagerbärsblad omkring panna.
Och så dektade vi
lite fin poesi
för en ann e så go som en annan!
Och se´n kila vi kvickt
med vår höllningadikt
för att få lite namn att stå under.
Först skrev Sydowén på.
Se´n en Bratt, det var två.
Och på det, sak ni se, kom det kunder!
Ut till Kungsladugård
for vi hastigt i ford.
Däe skrev Agyst sitt namn på poemet.
Se´n med blixtsnabbhet stor
vi till Majorna for.
Där skrev Algot sa: Gör succe me´t!
Upp på Masthuggets höjd
blev vår droska fördröjd.
Vi fick stanna där drygt över timman.
Under hyllningens tralls
sista raden skrev Challs
och Karl-Oskar och Råbett och Tjimman.
Williams båt låg i hamn,
så där fick vi hans namn.
Sedan styrde vi kusen till Haga.
Där satt Morgan så kcäk:
fram med penna och bläck!
Ja, vi kunde då rakt inte klaga!
Nästa man: Annedal!
Vesst, för fan, där bor Kal.
Han var glad att bevettna vårt opus.
Han beryktade tjej,
fröken Ada gav mej,
i belöning en kraftig och go´puss.
Se´n till Landala gick
våran fordfärd så kvick.
Det blev genast en rad uttå Gystav.
Och i Vasatan sa
miljonärn: de va bra!
Gårdas kvarn borde göras en byst av!
Ned till City med fart!
Där skrev Douglas, va klart!
Hultmans holme! Där träffa vi Ludde.
Näste man! Keillers Park!
Där tog Morgan vårt ark
och skrev på men på bärsa han bjudde.
Nästa stadsdel, full speed!
Heja på! Redbergslid*!
Där låg Henry och skrev uti slafen.
Se´n i flygande fläng
bort till Getebergsäng.
Där fanns Harry! Sätt dit autografen!
Och till sist när vi fått
tusen namn (alltid nått),
som ett yrväder sågos vi forda
med vårt hyllningspoem
ut till gaisarnas hem,
till natusköna stadsdelen Gårda.
Till vå ford sa jag: Ptro!
Och till Gais: Vassego!
Den adressen, men vilken nu ja´kom
är en hyllningens gärd.
Gais är faktiskt den värd!
Hela Götet är fanimej bakom!
Här ska bäras, oh yess,
fram en hyllningadress
till det grönrandigt utklädda gänget.
Haja, Gais-laget, Hell!
De e´rätt! Very Well!
Möter motstånd, så freska och spräng´et!
Uti i seriens töpp
har I käckt klättrar öpp.
Stanna kvar där, så har i vår aktning.
Denna höllningadress
som ä skreven på vä´ss
har blett dektad se´n söndagens slaktning.
När I slaktade kon
kom det inspiration
över Götastans bollstolta släkte.
Lungt i leran I stred,
Häslingborget sjönk ned.
Sickna lerkrukor! De va la käckt, de´!
Mens vi jubla vår drill
märkte vallgossen Bill
att hans lag blivit aningen hä´sket.
När det stänkte och skvatt,
tyckte vi det var glatt
uti urusla Ulleviträsket.
Vi gick hem och tog knäpp
och på den drack vi Prepp.
Vi band lagerbärsblad omkring panna.
Och så dektade vi
lite fin poesi
för en ann e så go som en annan!
Och se´n kila vi kvickt
med vår höllningadikt
för att få lite namn att stå under.
Först skrev Sydowén på.
Se´n en Bratt, det var två.
Och på det, sak ni se, kom det kunder!
Ut till Kungsladugård
for vi hastigt i ford.
Däe skrev Agyst sitt namn på poemet.
Se´n med blixtsnabbhet stor
vi till Majorna for.
Där skrev Algot sa: Gör succe me´t!
Upp på Masthuggets höjd
blev vår droska fördröjd.
Vi fick stanna där drygt över timman.
Under hyllningens tralls
sista raden skrev Challs
och Karl-Oskar och Råbett och Tjimman.
Williams båt låg i hamn,
så där fick vi hans namn.
Sedan styrde vi kusen till Haga.
Där satt Morgan så kcäk:
fram med penna och bläck!
Ja, vi kunde då rakt inte klaga!
Nästa man: Annedal!
Vesst, för fan, där bor Kal.
Han var glad att bevettna vårt opus.
Han beryktade tjej,
fröken Ada gav mej,
i belöning en kraftig och go´puss.
Se´n till Landala gick
våran fordfärd så kvick.
Det blev genast en rad uttå Gystav.
Och i Vasatan sa
miljonärn: de va bra!
Gårdas kvarn borde göras en byst av!
Ned till City med fart!
Där skrev Douglas, va klart!
Hultmans holme! Där träffa vi Ludde.
Näste man! Keillers Park!
Där tog Morgan vårt ark
och skrev på men på bärsa han bjudde.
Nästa stadsdel, full speed!
Heja på! Redbergslid*!
Där låg Henry och skrev uti slafen.
Se´n i flygande fläng
bort till Getebergsäng.
Där fanns Harry! Sätt dit autografen!
Och till sist när vi fått
tusen namn (alltid nått),
som ett yrväder sågos vi forda
med vårt hyllningspoem
ut till gaisarnas hem,
till natusköna stadsdelen Gårda.
Till vå ford sa jag: Ptro!
Och till Gais: Vassego!
Den adressen, men vilken nu ja´kom
är en hyllningens gärd.
Gais är faktiskt den värd!
Hela Götet är fanimej bakom!
Micke
* Redbergslid spelade i Allsvenskan detta år, kom näst sist, men detta tycks inte ha bekommit diktaren.
måndag 5 juli 2010
Är du Sirius?
Då det var fullständigt omöjligt att på något sätt överhuvudtaget följa Svenska cupen-matchen mellan GAIS och BP valde jag istället att åka iväg och se fotboll på Studenternas IP. Sirius fotboll hade gratis inträde i sista hemmamatchen innan sommaruppehållet, mot Syrianska IF Kerburan från Västerås. Ja, laget är från gurkstaden men Kerburan är en turkiskt by, eller en by i staten Turkiet kanske är mer korrekt.
Vid entrén var även matchprogrammen gratis. Om de är de varje match vet jag inte men det var en rätt fin produkt måste jag säga. Klar bättre än GAIS. 32 sidor med rätt lite reklam, trots att den som sagt var gratis. Spelarna presenterades med lite grundläggande fakta samt att någon annan i laget fått beskriva spelaren med ett par mer eller mindre tykna meningar som emellanåt är rätt roliga. Dessutom finns det kort information om alla lagen i serien Division 1 Norra (det vill säga landets tredjedivision i dessa seriebeteckningsinflationistiska tider). I mitten av programmet låg ett extra vikt blad med lagens uppställningar, domare och lite annan information. Helt klart bättre än bladet man fick när jag gick på Umeå FC under min förra exilperiod, då speakern oftast ägnade ett par minuter åt att rätta laguppställningarna strax före avspark.
En kopp kaffe (Lindvalls, det lokala medelmåttiga märket) och bulle för tjugo spänn i pausen. I stort sett ingen kö. Ja, där ser man hur långt efter provinsstaden är metropolen Göteborg. Betong, långa köer och höga priser är framtidens melodi! Dessutom klarade arenan av att släppa in folk utan kö (ja, det var ju gratis förstås), muddring och otrevliga vakter - naivt och omodernt, IK Sirius har uppenbarligen inget i eliten att göra!
Gick upp på en träläktare som verkligen sett sina bättre dagar. Det gungade betänkligt och jag flyttade mig faktiskt en smula från min första plats då det kändes en smula osäkert. Till skillnad mot Göteborg, där hoppande någonstans får nybyggda hus att skaka är hoppande här att förena med livsfara. Den officiella publiksiffran var något över 1000, och därmed nästan uppe på GAIS siffror i matchen mot BP. Jag upplevde det emellertid som en både saltad och sockrad siffra och jag gissar på 400-500 personer, inklusive Kerburans högerbacks familj, som satt nedanför mig och vars lilla dotter vinkade och tjoade "hej pappa" när denne gick för att ta ett inkast. Sådant får man inte se på fotbolls-VM precis.
IK Sirius lag innehåller ett par spelare med erfarenheter från högre serier. Laget föll närmast ner från superettan förra säsongen. Som balansspelare på mitten spelade Pierre Gallo och i mittförsvaret spelade Elias Storm. Däremot saknades spelaren som torde vara den ende som fått rött kort för att försökt snabba på ett inkast, Daniel Blomgren.
Uppställningen var en 4-4-2 med en central mittfältstriangel och en ytter på högerkanten. Det är möjligt, kanske till och med troligt, att det skulle föreställare 4-3-3, men då två anfallare verkade tämligen centralt och en föll ner på kanten så var det inte det intryck det gav. Laget lämnade alltså i stort sett vänsterkanten obemannad. Anfallen skedde därmed genom mitten eller på vänsterkanten, vilket samtidigt gav vänsterbacken möjligheten att smyga upp några gånger under första halvlek. IK Sirius spelar i svart och blårandigt, som Inter, och spelaren var en smula lik Maicon men jag tror nog att liknelsen inte bör dras längre än så, då Sirius-spelaren i stort sett aldrig fick tag i bollen ("Spelar på utfyllnadsposition med begränsade uppgifter framåt. Medelålders, singel och sökande" enligt matchprogram). Hans framstötar underlättades av att deras vänsterytter aldrig arbetade bakåt i defensiven. Nackdelen var givetvis att denne fick en del ytor att röra sig på. Kerburan försökte utnyttja detta en del men denne ville hela tiden driva in i banan med bollen på det av Sirius fullsmockade innermittfältet istället för att utmana sin ytterback och söka inlägg.
Sedan innehöll matchen det man kan förvänta sig av en fotbollsmatch: ett läckert självmål, en tveksam straff, ett tveksamt bortdömt mål; samt ett rött kort till en hemmaspelare efter matchen. I slutet kunde IK Sirius rädda en poäng i detta mittenmöte genom att Elias Storm agerade som en offensiv libero och stötte in 2-2 mot slutet av matchen.
Sedan var det bara att cykla hem. En tid senare kunde jag få en liverapport via telefon från GAIS föga dramatiska straffavgörande från Gamla Ullevi, där förlusten givetvis var given på förhand, vilket både jag och rapportören var eniga om redan från första stund.
Vid entrén var även matchprogrammen gratis. Om de är de varje match vet jag inte men det var en rätt fin produkt måste jag säga. Klar bättre än GAIS. 32 sidor med rätt lite reklam, trots att den som sagt var gratis. Spelarna presenterades med lite grundläggande fakta samt att någon annan i laget fått beskriva spelaren med ett par mer eller mindre tykna meningar som emellanåt är rätt roliga. Dessutom finns det kort information om alla lagen i serien Division 1 Norra (det vill säga landets tredjedivision i dessa seriebeteckningsinflationistiska tider). I mitten av programmet låg ett extra vikt blad med lagens uppställningar, domare och lite annan information. Helt klart bättre än bladet man fick när jag gick på Umeå FC under min förra exilperiod, då speakern oftast ägnade ett par minuter åt att rätta laguppställningarna strax före avspark.
En kopp kaffe (Lindvalls, det lokala medelmåttiga märket) och bulle för tjugo spänn i pausen. I stort sett ingen kö. Ja, där ser man hur långt efter provinsstaden är metropolen Göteborg. Betong, långa köer och höga priser är framtidens melodi! Dessutom klarade arenan av att släppa in folk utan kö (ja, det var ju gratis förstås), muddring och otrevliga vakter - naivt och omodernt, IK Sirius har uppenbarligen inget i eliten att göra!
Gick upp på en träläktare som verkligen sett sina bättre dagar. Det gungade betänkligt och jag flyttade mig faktiskt en smula från min första plats då det kändes en smula osäkert. Till skillnad mot Göteborg, där hoppande någonstans får nybyggda hus att skaka är hoppande här att förena med livsfara. Den officiella publiksiffran var något över 1000, och därmed nästan uppe på GAIS siffror i matchen mot BP. Jag upplevde det emellertid som en både saltad och sockrad siffra och jag gissar på 400-500 personer, inklusive Kerburans högerbacks familj, som satt nedanför mig och vars lilla dotter vinkade och tjoade "hej pappa" när denne gick för att ta ett inkast. Sådant får man inte se på fotbolls-VM precis.
IK Sirius lag innehåller ett par spelare med erfarenheter från högre serier. Laget föll närmast ner från superettan förra säsongen. Som balansspelare på mitten spelade Pierre Gallo och i mittförsvaret spelade Elias Storm. Däremot saknades spelaren som torde vara den ende som fått rött kort för att försökt snabba på ett inkast, Daniel Blomgren.
Uppställningen var en 4-4-2 med en central mittfältstriangel och en ytter på högerkanten. Det är möjligt, kanske till och med troligt, att det skulle föreställare 4-3-3, men då två anfallare verkade tämligen centralt och en föll ner på kanten så var det inte det intryck det gav. Laget lämnade alltså i stort sett vänsterkanten obemannad. Anfallen skedde därmed genom mitten eller på vänsterkanten, vilket samtidigt gav vänsterbacken möjligheten att smyga upp några gånger under första halvlek. IK Sirius spelar i svart och blårandigt, som Inter, och spelaren var en smula lik Maicon men jag tror nog att liknelsen inte bör dras längre än så, då Sirius-spelaren i stort sett aldrig fick tag i bollen ("Spelar på utfyllnadsposition med begränsade uppgifter framåt. Medelålders, singel och sökande" enligt matchprogram). Hans framstötar underlättades av att deras vänsterytter aldrig arbetade bakåt i defensiven. Nackdelen var givetvis att denne fick en del ytor att röra sig på. Kerburan försökte utnyttja detta en del men denne ville hela tiden driva in i banan med bollen på det av Sirius fullsmockade innermittfältet istället för att utmana sin ytterback och söka inlägg.
Sedan innehöll matchen det man kan förvänta sig av en fotbollsmatch: ett läckert självmål, en tveksam straff, ett tveksamt bortdömt mål; samt ett rött kort till en hemmaspelare efter matchen. I slutet kunde IK Sirius rädda en poäng i detta mittenmöte genom att Elias Storm agerade som en offensiv libero och stötte in 2-2 mot slutet av matchen.
Sedan var det bara att cykla hem. En tid senare kunde jag få en liverapport via telefon från GAIS föga dramatiska straffavgörande från Gamla Ullevi, där förlusten givetvis var given på förhand, vilket både jag och rapportören var eniga om redan från första stund.
måndag 21 juni 2010
Överleva gruppspelet med ett världslag
Gruppspelet i VM mal på som en konstant tapet i mitt liv framför soffan. Det börjar nu närma sig den viktiga tredje omgången vilket förhoppningsvis kommer att ge lite mer vitalitet till sofflivet, som tog sig en viss törn av den första omgångens ofta tämligen ointressanta matcher där rädslan att förlora var mycket större än viljan att vinna. Turligt nog har jag personligen ett visst nöje av väldrillat försvarsspel men det finns trots allt gränser på hur många matcher i rad man ids se med 8-10 man bakom bollen.
Ungefär samtidigt ägnas en hel del av det allt som oftast banala mellansnacket (tveksamma domaringripanden, skvaller) på de två kanalerna som visar VM åt bråken i några av trupperna. Kanske framförallt Frankrike, men även England tycks lida av inre stridigheter. Även Spanien och Italien underpresterar, även om något internt bråk inte nått mina öron ännu.
Dessa två stycken innehåller båda tillsammans aspekter på de stora lagens problem. Spanien, Frankrike och kanske även Italien har spelarmaterial i sina trupper som tämligen enkelt borde sopa undan de mindre lagen, som oftast består av föga annat än några bänknötare från några av de större ligorna och klubbarna samt habila fotbollsproffs i några av de stora, men inte dominerande, ligorna.
Som jag ser det beror storlagens problem delvis på storstjärnornas framträdande roll. Krav på att ligor skall sluta tidigare, vilket bland annat lätt till den absurda allsvenska säsongen detta år, har införts för att storstjärnorna inte skall vara trötta och småskadade. Trots detta är det många som inte presterar till den nivån som förväntas av dem. Exempelvis Wayne Rooney, onekligen i en stjärna i ett engelskt landslag som som vanligt står inför orealistiska förväntningar var fullständigt värdelös i den halvlek av matchen mot Algeriet som jag såg.
Lag som består av en övervägande del stjärnor (och med stjärnor så avser jag inte det urvattnade begreppet stjärna så som det används i kvällspressen när en division 2-spelare som tidigare varit med i ett allsvenskt lags trupp som lovande ungdom kör på fyllan) har ett problem genom att dessa allt för ofta ser sig själva som stjärnor och har svårt att få upp entusiasm för en gruppspelsmatch i VM mot Nya Zeeland eller Nordkorea efter att ha spelar semifinal eller final i Europacupen, en klyfta som kommer att öka allt eftersom klubbfotboll ökar allt mer i betydelse i relation till landslagsfotbollens utdöende form av nationalism.
Lösningen för en tränare är att istället för att välja ut de bästa spelarna försöka skapa ett lag med elva spelare som, oavsett om de är stjärnor eller ej, är redo att underordna sig lagets bästa. Med detta menar jag inte att det nödvändigtvis skall vara diktatoriskt ledarskap från tränarens sida eller att de måste spelas en rigid och okreativ fotboll. Däremot är det så att ett fotbollslag inte kan fungera som lag om mer än kanske maximalt två eller tre spelare ser sig själva som förmer än laget.
Oftas börjar tränarna med i stort sett på papperet bästa laget i gruppspelet, och med laget menas de elva bästa spelarna, för att i efterhand försöka komma tillrätta med underpresterande stjärnor genom att lyfta fram spelare från bänken. Efter att ha tagit sig igenom gruppspelet kan stjärnor med ett ego som är för stort för gruppspelet men med karaktär nog att hantera en petning slussas in i laget när de är mogna för det.
Denna arbetsmetod skulle givetvis leda till ett ramaskri i pressen men det kommer det ju att bli i vilket fall så det är bara att köra på!
P.S. Noterar nu även att Pelle Blohm är inne på samma tankegångar.
Ungefär samtidigt ägnas en hel del av det allt som oftast banala mellansnacket (tveksamma domaringripanden, skvaller) på de två kanalerna som visar VM åt bråken i några av trupperna. Kanske framförallt Frankrike, men även England tycks lida av inre stridigheter. Även Spanien och Italien underpresterar, även om något internt bråk inte nått mina öron ännu.
Dessa två stycken innehåller båda tillsammans aspekter på de stora lagens problem. Spanien, Frankrike och kanske även Italien har spelarmaterial i sina trupper som tämligen enkelt borde sopa undan de mindre lagen, som oftast består av föga annat än några bänknötare från några av de större ligorna och klubbarna samt habila fotbollsproffs i några av de stora, men inte dominerande, ligorna.
Som jag ser det beror storlagens problem delvis på storstjärnornas framträdande roll. Krav på att ligor skall sluta tidigare, vilket bland annat lätt till den absurda allsvenska säsongen detta år, har införts för att storstjärnorna inte skall vara trötta och småskadade. Trots detta är det många som inte presterar till den nivån som förväntas av dem. Exempelvis Wayne Rooney, onekligen i en stjärna i ett engelskt landslag som som vanligt står inför orealistiska förväntningar var fullständigt värdelös i den halvlek av matchen mot Algeriet som jag såg.
Lag som består av en övervägande del stjärnor (och med stjärnor så avser jag inte det urvattnade begreppet stjärna så som det används i kvällspressen när en division 2-spelare som tidigare varit med i ett allsvenskt lags trupp som lovande ungdom kör på fyllan) har ett problem genom att dessa allt för ofta ser sig själva som stjärnor och har svårt att få upp entusiasm för en gruppspelsmatch i VM mot Nya Zeeland eller Nordkorea efter att ha spelar semifinal eller final i Europacupen, en klyfta som kommer att öka allt eftersom klubbfotboll ökar allt mer i betydelse i relation till landslagsfotbollens utdöende form av nationalism.
Lösningen för en tränare är att istället för att välja ut de bästa spelarna försöka skapa ett lag med elva spelare som, oavsett om de är stjärnor eller ej, är redo att underordna sig lagets bästa. Med detta menar jag inte att det nödvändigtvis skall vara diktatoriskt ledarskap från tränarens sida eller att de måste spelas en rigid och okreativ fotboll. Däremot är det så att ett fotbollslag inte kan fungera som lag om mer än kanske maximalt två eller tre spelare ser sig själva som förmer än laget.
Oftas börjar tränarna med i stort sett på papperet bästa laget i gruppspelet, och med laget menas de elva bästa spelarna, för att i efterhand försöka komma tillrätta med underpresterande stjärnor genom att lyfta fram spelare från bänken. Efter att ha tagit sig igenom gruppspelet kan stjärnor med ett ego som är för stort för gruppspelet men med karaktär nog att hantera en petning slussas in i laget när de är mogna för det.
Denna arbetsmetod skulle givetvis leda till ett ramaskri i pressen men det kommer det ju att bli i vilket fall så det är bara att köra på!
P.S. Noterar nu även att Pelle Blohm är inne på samma tankegångar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)