Efter först sex omgångar utan vinst är det med ett lättat hjärta jag sätter mig ner för att skriva en matchrapport. Samtidigt är det svårt att veta vad som skall sättas på bränt, som inte enbart känns som sockersöta plattityder; även om jag ser att det finns en hel del problem att ta tag i så är det svårt att kritisera så här mindre än ett dygn efteråt, då allt är täckt i ett rosa skimmer.
GAIS började matchen rätt bra och hade klart överhanden den första kvarten. Spelarna förde en aggressiv press som fick gästerna att begå flera enkla misstag. Vad jag kanske framförallt la märke till var de ytor mellan motståndarnas försvar och mittfält som Romarinho ofta lyckades få. Oavsett den kritik som som jag riktat mot den brasilianska mittfältaren är det näppeligen en nackdel att just någon med hans teknik får utrymme nog att ta emot bollen.
När matchen vände började det emellertid bli tydligt för mig varför Romarinho fick sådana ytor. Ett viktig del av Häckens matchplan var nämligen att gå hårt på Johan Mårtensson. Den defensiva mittfältaren fick flera kraftiga smällar under matchen. När GAIS inledande kämpartakter och entusiasm svalnade en smula blev det allt svårare att få upp spelet från försvar i och med att motståndarna spelare med många spelare centralt. Hallgrímur Jónasson gjorde en god insats som spelförstörande mittfältare. Någon spelkreatör är han emellertid icke, även om hans bollbehandling tycktes mig vara bättre än senast.
Den stora kämpen matchen igenom kunde vi istället finna i mittförsvaret. Björn Andersson gjorde en heroisk insats i båda straffområdena. I försvaret så var hans viktigaste insats att försöka ta hand om motståndarnas duktiga huvudspelare Ranegie. Motståndaranfallaren sökte sig ofta ur mot smurfen Jimmy Tamandi (inte för att 179cm är kort - jag är i det häradet själv - men i jämförelse med Anderssons 191cm så...). Att följa efter Ranegie när situationen krävde utan att för den sakens skull lämna ett stort tomrum i försvarets hjärta var något som Björn för det mesta klarade av utmärkt. För att ytterligare accentuera Braveheart-vibbarna så fick han under andra halvlek en Terry Butcher-bandana efter en dust med Makondele. Framåt var Andersson ett konstant hot genom att han hejdlöst och skoningslöst nyttjade sin tyngd för att på alla upptänkliga sätt vräka sig mot bollen vid fasta situationer. Fasta situationer har för övrigt återigen börjat bli något man kan tro på när Romarinho går in som exekutor. Kenneth Gustafsson slog endast någon enstaka frispark och den var en klar besvikelse.
Men som sagt, GAIS ägde den första kvarten av första halvlek. Därefter var det mest BK Häcken som höll i taktpinnen. 0-0 i paus fick kännas som ett rättvist resultat och ur en grönsvart synvinkel var det närmast lite lyckosamt.
Ledningsmålet kom så efter endast fem minuter in i andra halvlek på ett nästan bisarrt sätt. Träbenet Jónasson slog upp ett utmärkt inlägg mot straffområdet där det blev hårt kamp i luftrummet. Den dubbla förloraren i denna kamp var den matchen igenom trakasserade Mårtensson, som först förlorade nickduellen mot Häckens mittback och sedan blev slagen till backen där han blev liggande en god stund. Denna personliga tragik gick emellertid i dur för oss betraktande supportar som såg bollen gå i mål. Först på reprisen blev det tydligt att rövbacken skallade bollen i eget mål innan han bankade ner Mårtensson.
Ledning för GAIS men på plan såg det inte helt stabilt ut. I paus bytte Häcken in Paulinho som med sin teknik kunde kombinera med den alltid lika starka Ranegie. Framåt åt andra hållet hade GAIS endast Joel Johansson. Johansson är snabb på att springa, men fick i övrigt inte ut mycket. Även om han, och även Jesper Florén, ibland kom förbi motståndare följdes detta upp av slarvigt, närmast nonchalant agerande därefter. GAIS kunde inte punktera matchen och då hände det som jag bara satt och väntade på. Tamandi sträckte ut sin arm och orsakade en straff som sedan sattes precist och med kraft i övre vänstra krysset - helt omöjligt för Dime Jankulovski att rädda.
Jag såg matchen framför datorn med hörnsnäckor i öronen, så att min bättre hälft skulle kunna kolla på teve (delvis har det även en ekonomisk förklaring. Det är lite billigare än att beställa hem ppv och även om bilden inte är perfekt så är ppv-sändningarnas bild inte heller något att hänga i julgranen). Det hade sina sidor. Vid några tillfällen ställde jag mig upp så snabbt så att sladden inte räckte till och hörlurarna ryktes ur öronen i kombination med mildare whiplash. Vid andra tillfällen så tillrättavisades jag av min bättre hälft som tyckte jag var allt för ljudlig; " de hör inte vad du säger!". Hade jag stått under operation av någon i vit rock hade jag nog befunnit mig på Lillhagen vid det här laget.
Alla känslor av hopplöshet från matchen mot HBK välde nu över mig och under en tid hängde jag över soffkanten jämte mig likt en utmattad boxare över repet. Den temporära frälsningen dröjde turligt nog inte allt för länge. Efter ännu en nickduellsbatalj i Häckens straffområde ramlade bollen fram till derbyhjälten i kvadrat och Häckendödare av rang (Lukasz Chmaj är onekligen passerad), Eyjòlfur Hédinsson som kunde skjuta in 2-1 med endast tio minuter av ordinarie tid kvar. Eyo har inte varit på topp under stora delar av säsongen men den kämparvilja och de löpningar han gjorde matchen igenom är onekligen viktiga för att GAIS skall kunna vinna matcher nu mot slutet.
Givetvis var detta inte nog, utan Häcken fortsatte att skapa chanser. De sista femton minuterna (lång tilläggstid) var en plåga där endast en patenterad reflexräddning av den före detta rosa pantern höll getingarna borta från poängskörd på bortaplan. Ur mina subjektiva ögon kändes poängen som en bragd men tittar vi till statistiken så var det nog någorlunda rättvist: 14-11 i avslut, 7-6 på mål, jämt bollinnehav på 51-49. 17-6 i frisparkar samt 0 - 6 i gula kort (varav två till samma spelare, som visades av plan mot slutet av matchen) pekar på hur hårt Häcken gick i närkamperna och väljer man att se fotboll som en kampsport så var denna match ett gott exempel på detta.
Nu väntar två matcher som GAIS inte torde ha några förväntningar på. Helsingborg och Örebro är tvåa respektive trea i allsvenskan. GAIS har inget att förlora och mycket att vinna och vi får hoppas att spelarna, nu mer lite råg i ryggen och den färska erfarenheten att kamp lönar sig, tar detta på rätt sätt och gör det bästa av situationen. En poäng mot någon av dessa lag torde vara att beteckna som fullt godkänt.
1. D. Jankulovski;
26. J. Tamandi, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 4. H. Jónasson;
10. J. Florén (61´T. Lycén), 29. Romarinho (89´A. Khalili), 23. E. Hédinsson;
21. J. Johansson
GAIS började matchen rätt bra och hade klart överhanden den första kvarten. Spelarna förde en aggressiv press som fick gästerna att begå flera enkla misstag. Vad jag kanske framförallt la märke till var de ytor mellan motståndarnas försvar och mittfält som Romarinho ofta lyckades få. Oavsett den kritik som som jag riktat mot den brasilianska mittfältaren är det näppeligen en nackdel att just någon med hans teknik får utrymme nog att ta emot bollen.
När matchen vände började det emellertid bli tydligt för mig varför Romarinho fick sådana ytor. Ett viktig del av Häckens matchplan var nämligen att gå hårt på Johan Mårtensson. Den defensiva mittfältaren fick flera kraftiga smällar under matchen. När GAIS inledande kämpartakter och entusiasm svalnade en smula blev det allt svårare att få upp spelet från försvar i och med att motståndarna spelare med många spelare centralt. Hallgrímur Jónasson gjorde en god insats som spelförstörande mittfältare. Någon spelkreatör är han emellertid icke, även om hans bollbehandling tycktes mig vara bättre än senast.
Den stora kämpen matchen igenom kunde vi istället finna i mittförsvaret. Björn Andersson gjorde en heroisk insats i båda straffområdena. I försvaret så var hans viktigaste insats att försöka ta hand om motståndarnas duktiga huvudspelare Ranegie. Motståndaranfallaren sökte sig ofta ur mot smurfen Jimmy Tamandi (inte för att 179cm är kort - jag är i det häradet själv - men i jämförelse med Anderssons 191cm så...). Att följa efter Ranegie när situationen krävde utan att för den sakens skull lämna ett stort tomrum i försvarets hjärta var något som Björn för det mesta klarade av utmärkt. För att ytterligare accentuera Braveheart-vibbarna så fick han under andra halvlek en Terry Butcher-bandana efter en dust med Makondele. Framåt var Andersson ett konstant hot genom att han hejdlöst och skoningslöst nyttjade sin tyngd för att på alla upptänkliga sätt vräka sig mot bollen vid fasta situationer. Fasta situationer har för övrigt återigen börjat bli något man kan tro på när Romarinho går in som exekutor. Kenneth Gustafsson slog endast någon enstaka frispark och den var en klar besvikelse.
Men som sagt, GAIS ägde den första kvarten av första halvlek. Därefter var det mest BK Häcken som höll i taktpinnen. 0-0 i paus fick kännas som ett rättvist resultat och ur en grönsvart synvinkel var det närmast lite lyckosamt.
Ledningsmålet kom så efter endast fem minuter in i andra halvlek på ett nästan bisarrt sätt. Träbenet Jónasson slog upp ett utmärkt inlägg mot straffområdet där det blev hårt kamp i luftrummet. Den dubbla förloraren i denna kamp var den matchen igenom trakasserade Mårtensson, som först förlorade nickduellen mot Häckens mittback och sedan blev slagen till backen där han blev liggande en god stund. Denna personliga tragik gick emellertid i dur för oss betraktande supportar som såg bollen gå i mål. Först på reprisen blev det tydligt att rövbacken skallade bollen i eget mål innan han bankade ner Mårtensson.
Ledning för GAIS men på plan såg det inte helt stabilt ut. I paus bytte Häcken in Paulinho som med sin teknik kunde kombinera med den alltid lika starka Ranegie. Framåt åt andra hållet hade GAIS endast Joel Johansson. Johansson är snabb på att springa, men fick i övrigt inte ut mycket. Även om han, och även Jesper Florén, ibland kom förbi motståndare följdes detta upp av slarvigt, närmast nonchalant agerande därefter. GAIS kunde inte punktera matchen och då hände det som jag bara satt och väntade på. Tamandi sträckte ut sin arm och orsakade en straff som sedan sattes precist och med kraft i övre vänstra krysset - helt omöjligt för Dime Jankulovski att rädda.
Jag såg matchen framför datorn med hörnsnäckor i öronen, så att min bättre hälft skulle kunna kolla på teve (delvis har det även en ekonomisk förklaring. Det är lite billigare än att beställa hem ppv och även om bilden inte är perfekt så är ppv-sändningarnas bild inte heller något att hänga i julgranen). Det hade sina sidor. Vid några tillfällen ställde jag mig upp så snabbt så att sladden inte räckte till och hörlurarna ryktes ur öronen i kombination med mildare whiplash. Vid andra tillfällen så tillrättavisades jag av min bättre hälft som tyckte jag var allt för ljudlig; " de hör inte vad du säger!". Hade jag stått under operation av någon i vit rock hade jag nog befunnit mig på Lillhagen vid det här laget.
Alla känslor av hopplöshet från matchen mot HBK välde nu över mig och under en tid hängde jag över soffkanten jämte mig likt en utmattad boxare över repet. Den temporära frälsningen dröjde turligt nog inte allt för länge. Efter ännu en nickduellsbatalj i Häckens straffområde ramlade bollen fram till derbyhjälten i kvadrat och Häckendödare av rang (Lukasz Chmaj är onekligen passerad), Eyjòlfur Hédinsson som kunde skjuta in 2-1 med endast tio minuter av ordinarie tid kvar. Eyo har inte varit på topp under stora delar av säsongen men den kämparvilja och de löpningar han gjorde matchen igenom är onekligen viktiga för att GAIS skall kunna vinna matcher nu mot slutet.
Givetvis var detta inte nog, utan Häcken fortsatte att skapa chanser. De sista femton minuterna (lång tilläggstid) var en plåga där endast en patenterad reflexräddning av den före detta rosa pantern höll getingarna borta från poängskörd på bortaplan. Ur mina subjektiva ögon kändes poängen som en bragd men tittar vi till statistiken så var det nog någorlunda rättvist: 14-11 i avslut, 7-6 på mål, jämt bollinnehav på 51-49. 17-6 i frisparkar samt 0 - 6 i gula kort (varav två till samma spelare, som visades av plan mot slutet av matchen) pekar på hur hårt Häcken gick i närkamperna och väljer man att se fotboll som en kampsport så var denna match ett gott exempel på detta.
Nu väntar två matcher som GAIS inte torde ha några förväntningar på. Helsingborg och Örebro är tvåa respektive trea i allsvenskan. GAIS har inget att förlora och mycket att vinna och vi får hoppas att spelarna, nu mer lite råg i ryggen och den färska erfarenheten att kamp lönar sig, tar detta på rätt sätt och gör det bästa av situationen. En poäng mot någon av dessa lag torde vara att beteckna som fullt godkänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar