Nytt och gammalt snyggt ihop

Följer en pågående, om nu än långsamt avstannande, debatt på yimby.se kring en krönika som diskuterar möjligheterna att objektivt avgöra vad som är vacker arkitektur. Nu är jag förvisso i tämligen hög gra den relativist när det kommer till det mesta, inte minst skönhetsvärden, men tycker samtidigt att det är en viktig diskussion (givetvis dyker det upp någon som nödvändigtvis kallar alla för lågt stående idioter utan att egentligen framföra några motargument).

Ett sent inlägg i debatten hänvisar till östra Hamngatan i Göteborg och skillnaderna mellan östra (totalsanerat) och västra nordstan (gamla hus) och menar att nybyggen inte passar ihop med klassiska hus. Jag håller emellertid med en av mina gamla vapendragare från gbg.yimby.se (som för övrigt jobbar i ett av husen på västra sidan) att det är genom variation mellan hus som stadens skönhet framträder som bäst. Förvisso tycker jag att östtyska nordstan är trist men det betyder inte att blandning är omöjligt eller dåligt. Kom att tänka på bilden ovan, som jag tog i före detta östberlin i våras, som ett gott exempel på en stilig blandning (tvärgata till Friedrischstrasse, stax norr om Checkpoint Charlie).

Halvväg till Knivsta för att köpa mjölk

En ny artikel på Yimby Uppsala där jag resonerar kring externa köpcentrum, denna företeelse som jag älskar att hata.

Är du nimby lille vän?

Publicerat ett inlägg på Yimby Uppsala angående en kort artikel i lokalblaskan UNT. Barn skall få K-märka saker och ting i sin omgivning. Jag tycker att det kanske vore bra om barn också fick påtala sådant som är mindre bra och vad de tycker behöver förändras.

Den unika grönskan

Har inte lyckats hålla mina kladdiga, smutsiga fingrar borta utan har även börjar engagera mig i Uppsalas stadsplaneringsdebatt. Skrev ett polemiskt inlägg på Yimby Uppsala vars udd riktade mot en lokal Naturskyddsförening. Då Yimby Uppsalas inflytande är långt mindre än motsvarande grupper i Stockholm och Göteborg kan man vara lite tyknare.

Bilstaden Göteborg

Inlägg på gbg.yimby.se.

Storstadsbarn

Inlägg på YimbyGBG.


I helgens nummer av GP:s livstilsmagasin för de tre M:en (Mullig, Medelålders, Medelklass) får läsaren träffa två småbarnfamiljer som har gjort det förbjudna: de har valt att bo mitt i staden.

från båda familjernas håll talas om den oreflekterade normen att flytta ut i småhus i och med att de fick barn, båda familjerna har också varit ute en sväng och nu kommit tillbaka till staden. Bullerbyidealet beskrivs som en stark norm som förstärks av att den förälder som väljer att stanna kvar i staden ses som egoistisk och oansvarig som väljer kaffe latte och sushi framför sina barns bästa.

Denna norm fick alltså ut de båda familjerna till villa och radhus men väl där upptäckte de också idyllens baksidor. Evigt pendlande och bilberoende, social isolering, dålig tillgång på service, det Sisyfosprojekt som arbetet med huset är samtidigt som stereotypa könsroller liksom bara smög sig på mellan lämnandet på dagis och storhandlande i köplada. Istället valde alltså familjerna att flytta tillbaka till staden med sin närhet och service och med sina lummiga innergårdar där barnen kan leka med grannungarna och det är nära till dagis och skola (noterar även att en familj pekar på en tryggare väg till skolan som en fördel i staden). Framförallt känner föräldrarna att de får mer tid över till barnen.


Några barn (och en kvinna) poserar för kameran i Landala år 1930

Att hitta två familjer som gjort något ovanligt är inte så svårt (GP:s upptagningsområde är nog stort nog för att hitta två småbarnsfamiljer som dyrkar Satan också) men det finns också andra belägg för att denna så kallade "Gråa våg" har en hel del belägg i statistiken.

Statistik betyder data för staten och i det avseendet har stadsboende oroat staten. innerstadens högre priser och relativa trångboddhet anses kunna minska nativiteten. Att tidigare bostadspolitik då i hög utsträckning handlat om att ge familjerna möjlighet att köpa småhus utanför staden i en evigt expanderande förtunning medan en stagnerad innerstad lämnas till barnlösa och äldre torde därför inte förvåna. Norra Älvstrandens bostäder har i många fall just marknadsförts som boende för par i övre medelåldern som vill sälja villa eller radhus efter att barnen blivit vuxna och (förhoppningsvis) flyttat. Nu tycks alltså detta tillstånd till att förändras när boendeyta prioriteras ner för andra värden.

Att normer kring barn i staden håller på att ändras till en mer nyanserad bild är givetvis positivt i många hänseenden. Inte minst för barnfamiljerna som förhoppningsvis får lättare att göre ett beslut kring sitt boende utifrån vad de vill, inte utifrån samhällsnormer (inte så att det alltid är något fel på normer men att ett socialt tryck tvingar ut män med tummen mitt i handen till eget hus gör näppeligen någon lycklig, utom möjligen hantverkaren).


Vallgraven har har frusit igen till några lekande barns glädje

Det innebär dock ännu en utmaning för Göteborgs stadsplanering. Att fler småbarnsfamiljer så att säga väljer bort Sydväst - inte utifrån ett ekonomiskt val utan som ett livsstilsval - innebär rimligen inte att de väljer att flytta till förstäderna i Nordost, där det förvisso även det grönt men föga bättre än Sydväst när det kommer till service och andra aspekter i det så kallade livspusslet.

Nej, alternativet till småhuset är lägenhet mitt i staden. Om småbarnfamiljer med de ekonomiska resurserna att köpa småhus nu väljer att även de konkurrera om lägenheterna i stadens attraktiva delar kommer detta ytterligare spä på en stor efterfrågan samtidigt som utbudet näppeligen kommer att öka. Resultatet blir än högre bostadspriser centralt och allt färre, med eller utan barn, kommer att ha råd att bo i staden. Så bygg blandstad - för barnens skull!

Trängselskatter på väg i Göteborg

Inlägg på YimbyGBG.


Det har varit på tapeten förut och lär diskuteras lika livligt som i Stockholm för några år sedan. Ja, det är alltså avgifter på biltrafik som återigen lyfts upp i GP.

Ett förslag snarlikt det som nu används i landets huvudstad har presenterats för en stor ansamling politiker i veckan. det huvudsakliga syftet sägs vara att på detta sätt delfinansiera infrastrukturprojekt i regionen med 12 miljarder kronor, i första hand Västlänken och Marieholmstunneln.


Att finansiera vägbyggen med avgifter har varit vanligt länge i exempelvis USA, nu har konceptet blivit en verklighet även i Sverige.

Konceptet tycks nu i det nämaste hafsas igenom och ett beslut och bindande avtal kommer troligen att fås igenom redan i höst. I vilket fall är de tyngre parter som uttalar sig alla mycket positiva. Hans Rode, från Vägverket som också var med i arbetet i Stockholm, säger till GP "att trängselskatter accepteras bara folk vet vad pengarna går till."

För oss Göteborgare och även pendlare från kranskommuner och övriga besökare återstår dock en del praktiska frågor, som var kommer avgifterna att tas ut - att hamna innan- eller utanför denna transaktionsavgift kan få en del ibland oväntade och oönskade effekter - och vid vilka tidpunkter på dygnet. Med ett pressat tidschema för beslut kan vi vänta oss en hetsig debatthöst i denna fråga.

Lite spridda YimbyGBG-inlägg

Har la inte varit så värst aktiv på min blogg på sista tiden. Beror bland annat på att jag spenderat tid på att skriva inlägg på gbg.yimby.se:

Staden och Hildedal

Staden och Hildedal 2 - Tillbaka till Byn

Scandinavium bortom Evenemangsstråket

Sedan har jag även noterat att det är de vänsterhäntas dag igen!

Den olösliga ekvationen i Hammarkullen

Publicerad på gbg.yimby.se tidigare i veckan

I tisdagens GP får vi som läsare möta en grupp småbarnsföräldrar i Hammarkullen som oroar sig för vad byggplaner i området kommer att innebära för deras och kanske framförallt deras barns boendemiljö.


Hammarkullen från luften

Förvisso är de öppna för fler boende som kan skapa bättre underlag för service vid och kring Hammarbytorget. Problemet är att detta bör uppnås genom att det inte byggs nya byggnader nära dagens bebyggelse och på gårdarna, att det inte får förstöras någon natur och att det inte får finnas några bilvägar så att det går att ta sig till och från sina bostäder och torget (i artikeln talas det om genomfartstrafik, men det är näppeligen det det är frågan om och hur kommer egentligen bilarna till områdets alla parkeringplatser?).

Under sådana premisser blir givetvis i stort sett all ny bebyggelse omöjlig. Vi har ännu inte kommit på hur vi skall bygga hus som svävar i luften eller på annat sätt skapa en livsmiljö likt familjen Jetsons.


Hammarkullen i luften?

Om mer folk skall kunna bo i Hammarkullen måste ytor nära befintlig bebyggelse tas i anspråk eller så behöver hus placeras ut i den kringliggande naturmarken, vilket mer är att betrakta som så kallad urban sprawl och medför minskade möjligheter att öka tillgången på lokal service för de som bor i områdets ytterkanter samtidigt som tillgången på större områden av naturmark försvåras för de boende i det centrala delarna av området.

Att omvandla ett område likt Hammarkullen är problematiskt. Dess planer är skapade för att separera och skilja åt med kringleder. Dess skapare såg inte heller behov av att tillåta flexiblitet och expansion. I ett sådant landskap blir småbarnsföräldrarnas oro för förändring givetvis på många sätt förståeligt; de vet vad de har men inte vad de kommer att få.

Är det så enkelt att det faktiskt bara finns två ömsesidigt uteslutande alternativ? Antingen så fortsätter Hammarkullen att vara en avsides förort med glesbygdsproblematik eller så skapar man förutsättningar för fler bostäder och arbetsplatser.

Måhända finns det en del utrymme för kompromisser trots allt - till exempel kan några av de nya bilgatorna vara gångfartsområde snarare än vägar separerade från gående, vilket uppmanar till höga hastigheter. Om nu småbarnsfamiljerna får acceptera lite mer bilvägar i sitt närområde får de nya boende helt enkelt acceptera att barn är mjuka och att de får köra lite långsammare de sista hundra meterna innan de kommer hem. Förvisso är tid pengar men att krypköra förbi glada, lekande barn har också ett värde.

Vad tycker du?

Läs även:
Den sjunde Yimbyvandringen i Hammarkullen
Debatten om Hammarkullen på Yimbys forum
Program för stadsutveckling i Hammarkullen
YimbyGBG:s yttrande om Hammarkullen

Ej medlem i Partiet

På dagens ledare i lokalblaskan insinuerar Malin Lernfelt att nätverket (hon kallar det felaktigt för en förening) YimbyGBG, för vilket jag är en av tre samordnare, är en bulvan för det socialdemokratiska partiet. Påståendet får en stor slagkraft genom att framhävas i rubriken; "Är Yimby en S-förening?".

Egentligen är det hela en del av en genomgång av olika organisationer som på olika sätt anses ha en mer eller mindre stark koppling till det under stora delar av 1900-talet statsbärande Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och liknande exempel på politisk och ideologisk bulvanverksamhet.

Att nu även YimbyGBG skulle vara en del av Parti-konspirationen hänger samman med att en av tre samordnare är aktiv socialdemokrat. Det är så långt Malin Lernfelts journalistiska arbete går innan hon påstår detta på ledarplats i en av Sveriges större dagstidningar. Källorna är alltså en av tre samordnare (och en av över 700 medlemmars) partibok samt vad hon och en vän kommit på under en fikarast.

Arbetare i alla länder, förena er i suspekta undergrupper!

Jag får säga att jag är lite förvånad. Jag hade inte en aning om att även lilla jag är en liten kugge i den socialdemokratiska maktsfären!

Att till exempel e-posta mig eller den tredje samordnaren (våra e-postadresser finns på nätverkets sida) och fråga oss vilket parti vi anser oss tillhöra vore ju förstås dumt - det kan ju förstöra hennes ledare såhär i nyhetstorketider!

För oroliga läsare av min privata blogg kan jag dock försäkra er om att jag inte är och heller aldrig varit medlem av Socialdemokraterna. Jag har inte ens röstat på dem en enda gång. Jag skulle först även påstå att jag heller aldrig varit medlem i SSU. Fast då kom jag på att medlemskap i SSU eller något annat ungdomsförbund inte är något man kan vara säker på.

Om nu syftet med nätverket som jag är medlem i undrar man ju lite över vilka motiv som ligger bakom Malin Lernfelts misstänkliggörande. Är det så att hon är bulvan för gräsmatteförsäljare som ser sig hotad av mina angrepp på de menlösa gräsmattorna?!

Skulle förstås kunna fråga henne men det skulle förstöra en fin slutkläm på detta inlägget, så det tänker jag inte göra.

Downtown Ellös

Min semesterexil på västra Orust fortsätter. Då jag och min bättre hälft häromdagen kände oss oroliga för att drabbas av den ökända lappsjukan försökte vi återigen knyta kontakt med civilisationen. Vi gjorde det som i det nämaste definierar ett civiliserat beteende - vi åkte till Hemköp i Ellös och köpte mat.

Jag hade aldrig varit i Ellös tidigare och då jag nästan utgår från att de flesta av mina läsare endast har en luddig uppfattning om orten kan jag upplysa er om att det är en liten ort på västra Ourst. Den är dock inte mindre än att den faktiskt har en matvaruaffär, vilket inte är så värst vanligt bland små orter på Orust. Det är alltså lite av ett lokalt centrum.

Det första intrycket av Ellös(och vägen dit) fick mig att tänka på en intressant konflikt mellan periferi och centrum. Centrum anses oftast vara en vinnare i vår vackra, nya värld av globalisering. Detta illustreras av den ekonomiska aktivitet som i allt högre usträckning fokuseras till Sveriges storstadsregioner. För att ta del av arbetsmarknaden och/eller storstadens lockelser och utbud flyttar allt fler till dessa. Centrum vinner helt enkelt över periferi.

Samtidigt har även periferin sina lockelser, inte minst i den svenska folksjäl, som uppstått och i och med landets tilltagande urbanisering under de senaste hundra åren, där den romantiserade Bullebyn står i fokus. Aldrig är denna lockelse så stark som under midsommartid. Västa Orust är i många avseenden en vinnare i detta avseende. På sommaren mångdubblas befolkningen när den lokala faunan av året-rtunboende öbor berikas med sommarboende med pikétröjor knutna över axlarna och seglerskor.

Den populäritet som en periferi har är i grunden paradoxal. Populär perfieri omvandlas nämligen lätt mot ett tillstånd som inte längre är periferi men samtidigt inte i närheten av centrum. I ett sommarparadis där alla vill bo i ett hus vid landsvägens slut och samtidigt med god tillgång på hav och natur samt dessutom insynsskyddat når utbudet snart sitt maximum. Ytterligare exploatering är detsamma som att såga av den gren varpå man sitter.

Effekten när periferin närmar sig centrum blir platser likt Ellös. Det är till några fula hyreshus från miljonprogrammet som den som inte har råd, lust eller möjlighet att bo vid vägens ände dras. En snabb okulär besiktning från Hemköps parkeringsplats ger att dessa har nära tillgång till en mataffär, en pizzeria, en skola och en frisör. Kanske inte fullt så illa men långt ifrån Uddevalla City (att denna central allmänt tycks betraktas som ett rövhål i vackra Bohuslän av Göteborgare är la ett exempel på det jag försöker förmedla). Under de flesta månaderna på året förvandlas nämligen västra Orust från en romantisk sommarpärla till mer tragisk glesbygd. Att då bo i en tegel-limpa från 1960-talet är då näppeligen fullt så romantiskt.

Ett än tydligare exempel på denna paradoxala slitning mellan periferin och centrums fördelar går att se i de villaområden som i och med bilismen uppstått i storstäderna och deras kranskommuner. Mängder av mäniskor vill bo i den romantiska periferin men kan inte bo så långt bort från centrum som västra Orust av praktiska skäl. För sitt leverbröd och även för sin fritid är dessa beroende av närhet till regionens centrum.

Dagens villaområden är alla bygda som romantiska Myresjö-visioner av Bullebyn. Tillsammans med andra människor i deras socioekonomiska strata (samt, tack vare planmonopolets vilja att blanda och ge, några intvingade hyreslängor för att några stackare skall få uppleva hur det är att vara fattig i Ellös) kan det där leva mitt i naturen med andra som är som dem. Naturen omkring är dock snart inte mycket mer än motorleder, några lador för handel och lätt industri i statoilarkitektur samt några steniga knallar med sly och nära nog till pappersmassa omvandlade gamla porrtidningar som skiljer en Bulleby från en annan.

Det är bra för barnen att flytta ut från centrum till den atrificiella periferi-enklaven med sina gröngråa Potemkinknallar tänker småbarnsföräldrarna. När ungarna fyllt 12 år är de dock inte lika imponerade av livet i deras serieproducerade Bulleby och börjar hänga med andra likasinnade vid den Pizzeria, kiosk eller bensinstation som bhändigt är placerad vid infarten till alla områdets återvändsgränder tillsammans med den busstation som på sikt lockar till centrums lockelser och möjligheter - det är som att vara fattig året-runtboende i Ellös.

I Ellös har de i vilket fall förstått ungdomens problem med att bo i ingemansland mellan centrum och periferi. På Hemköps parkeringplats kunde polismyndigheten glatt upplysa oss om att på denna parkeringsplats såldes det alkohol dynget runt, även till 14-åringar (nä, det finns inget Systembolag i Ellös). Jag och min bättre hälfts förråd har nämligen sinat och det är tveksamt om vi överlever synen av mer vindpinade hedar i ett nykter tillstånd. Kanske vi får ta bilen in till Hemköps parkering?

---
För en mer vetenskapligt understryken och analys om centrum-perifieri och svensk glesbygd från ett hållbarhetsperspektiv se Jerker Söderlinds blogginlägg om en resa till Gnarp.

---

Jerker Söderlinds blogginlägg är en respons på den storstadshatande storstadsblaskans SvD:s intevju med miljörättvisedoktoranden Karin Bradley som även tas upp som debattämne på YimbySTHLM.

Ett blandstadsdilemma

(Skrivet för YimbyGBG där en tillhörande diskussion står att finna)

Lerverk på Västra Hamngatan

I lördagens GP finns det två av varandra oberoende historier som båda berör lokalutbudet i Göteborg. Inne i centrum hotas konsthantverkshaket Lerverk på Västra Hamngatan av en chockartad hyreshöjning från sina värdar Wallenstam. Samtidigt kan vi några sidor längre fram i lokaltidningen läsa om att det renoveras bostäder i Kungsladugård, i samband med detta omvandlas några äldre lokaler till bostäder; efterfrågan efter bostäder är större än efter lokaler i stadsdelen.



Kungsladugård

Med hjälp av anekdotisk bevisföring kan vi dra två generaliserande slutsatser om dessa båda artiklar. För det första finns det en stegrande efterfrågan på lokaler i bra lägen innanför Vallgraven. För det andra finns det ett svikande underlag för detsamma i Kungsladugård. Tillsammans ger dessa artiklar en bild av en obalans - vad kan det bero på? Det är förstås en öppen fråga och jag säger mig inte sitta inne med det definitiva svaret men låt mig i alla fall presentera en hypotes:

I samklang med vårt tilltagande välstånd har vår bostadsyta per person ökat, detta innebär att invånarantalet i exempelvis Kungsladugård har minskat. Samtidigt har köpmönster ändrats och allt fler inköp görs bortom det lokala i exempelvis köplador. Därmed minskar den lokala efterfrågan på varor och tjänster och på sikt också efterfrågan på lokaler i närområdet. När det lokala utbudet minskar blir det allt mer naturligt, för att inte säga nödvändigt, för invånarna att söka sig utanför sin egen stadsdel.

Det är måhända inte någon katastrof i Kungsladugård, som även utan dessa lokaler har ett hyfsat utbud, men för så pass centrala områden som Guldheden, vars invånarantal halverats på ett halvsekel och samtidigt åldrats, kan vi i observera vad som i vanliga fall är beteknas som en glesbygdsproblematik. För de invånare som vill ha något utöver det mest basala tvingas i allt högre utsträckning resa in till centrum, och bidrar därigenom till en ökad efterfrågan på lokaler centralt, eller åka ut till köplador.



Dr Fries Torg i Guldheden

Yimby eftersträvar en tät blandstad, en stadsmiljö som kan tillgodose människors behov i deras närhet. En levande blandstad där det finns utrymme för mer än en mataffär, en pizzeria och en frisör i kvarteret. Dels behövs det förstås att centrum kan expandera och ge plats till fler lokaler men det behövs också ett bättre underlag för verksamheter i närområdet utanför centrum, där de flesta göteborgare bor.

Kungsladugård är en äldre stadsdel med i huvudsak landshövdingehus. Under första halvan av förra seklet var dessa typiskt göteborska hus på 1+2 våningar överbelamrade med människor. Om nu invånarantalet är halverat skulle minst den dubbla höjden behövas för att ge samma underlag som då. Det skulle innebära (1+4) femvåningshus. Det är ett våningstal som i runda svängar existerar på Norra Älvstranden, trots detta har detta område inte ens samma utbud som Kungsladugård.



Sannegårdshamnen på Norra Älvstranden

Vad är då problemet? Jo, nya lokaler och bostäder är mycket dyrare än äldre bebyggelse. Det är min höftade gissning att det är mycket möjligt att våningsantalet behöver dubblas ännu en gång för att lokalerna skall kunna överleva. Då hamnar vi på (1+8) niovåningshus. För att tillgodose rådande krav och förväntningar på parkeringsnorm, solvinklar och grönytor kan husen inte stå tätt och det minskar underlaget på en given yta ytterligare och husen skulle behöva vara ännu högre.

Avstånden och de menlösa gräsmattorna växer i minst samma takt som hustaken strävar mot den grådaskiga himmelen. Att dubbla våningshöjden i befintlig bebyggelse vid tillfälle kommer även det att möta på kraftigt motstånd (Kungsladugård och liknande områden är nästan identiskt höga rakt över, något som vissa anser vara ett värde i sig). Som en följd av detta väljer folk istället att åka in till staden, och höja efterfrågan på dessa lokaler, eller åka ut till köplador för sina behov.

Vi står alltså för ett paradoxalt dilemma. Bebyggelsen måste vara högre för att tillföra en tillräcklig lokal efterfrågan som kan underhålla en blandstad, samtidigt är kostnaderna att hyra in sig i dessa nya hus så höga att det ändå inte bär sig - i alla fall inte på kortare sikt. Att kissa i byxorna är ett enkelt, kortsiktigt sätt att värma sig när det är kallt men det är sällan en lysande strategi i längden.

Till synes står vi inför ett marknadsmisslyckande. När exploatören inte kan se något kortsiktigt behov av lokaler i nya hus kommer vi på sikt inte heller att få lokaler i halvgamla och uråldriga hus där dessa lokaler kan bära sig. Det är av anledningar likt dessa som Sverige har ett kommunalt planmonopol; för att se till att andra behov än de kortsiktigt, marknadsmässigt gångbara behoven tillfredställs. Ser vi något sådant långsiktigt planerande i detta avseende?

Auto über alles!

Efter att ha kommit ur från D.C:s tunnelbanor för att hämta luft har jag till slut haft lite tid över för att gå igenom mediaflödet* och ramlade via Yimby STHLM på en intressant artikel om bilberoende i SvD:s kulturdel från mitten av veckan.

Artikeln ger en intressant sammanfattning av hur bilen kom att stå för moderniteten och blev en vital del av att det goda samhällsbyggandet under efterkrigstiden. Det viktigaste är dock inte den historiska tillbakablicken, utan att väldigt lite faktiskt händer för att ändra på den riktning som samhällets fysiska planering tagit (kanske skulle skriva något om spårbundenhet, men då det handlar om bilar, ej tåg och spårvagn eller tunnelbana...) - notera till exempel Vägverkets planer på att bredda söder- och västerleden, delvis på grund av ökad trafik till externa köpcentrum.

"Det är ett område som är politiskt korrekt att prata om. Jag har läst ganska många utredningar och ganska många propositioner och ganska många policytexter om detta. Men jag kan bara konstatera att biltrafiken har inte minskat. Tvärtom ökar ju biltrafiken i stort sett i takt med BNP, säger Anders Hagson och konstaterar att det finns mycket i samhällsutvecklingen, med bland annat regionförstoring, växande externhandel och omvandling av fritidshus till permanentboende som bidrar till ett ökat bilberoende."

Detta är något som jag kommenterade för bara en tid sedan. En planering som i praktiken fortsätter att bygga enligt efterkrigstidens planeringsprinciper fortsätter oförhindrat. Husen står lite högare, lite tätare men i det stora hela är omgivningen den samma när kommunen och byggherrarna sanerar staden. Det tycks finnas en kraftigt dissonans mellan städernas övergripande policy för stadsbyggande och den produkt som kommer ut från den svarta lådan i form av detaljplaner och infrastruktur.

Olskroksmotet

"Att på allvar ifrågasätta människors bilvanor är dessutom minerad mark. Många hoppas att ny teknik, med exempelvis vätgasbilar, ska göra det möjligt för oss att obekymrat köra vidare.

[...]Det är en viss skillnad mellan retorik och praktik. Kommunerna pratar om att bygga tätare, men i realiteten beviljar de externa köpcentrum som bidrar till att sprida ut staden ännu mer. Och i Stockholm planerar man in en p-plats per ny lägenhet, vilket skapar incitament för fortsatt bilinnehav och fortsatt ökat bilberoende."

Att bilismen fortsätter att ha vara av avgörande betydelse har bland annat uppmärksammats med innerstadens parkeringspolicy som anses förhindra för de bilberoende att leva sitt glada 1950-talsliv. Frågan hamnade någon dag senare på ledarsidan där Maria Haldesten beklagade sig över hur svårt det är att hitta en parkeringsplats i stan för den där bilen hon bara måste ha (notera även Johannes indignerade motinlägg).

Menlösa gräsmattor lånade av Yimby STHLM

Bilisternas frihet i all ära, men det påverkar faktiskt livet för oss som inte ser skönheten och funktionen i bilder som den ovan. Externaliteterna av bilisternas frihet är ett fängelse för många, även för den ofrivillige bilisten som åker bil mellan livets noder för att det andra alternativen inte är möjligt i beaktande av den begränsade tillgången på tid.

Detta skall inte tolkas som om jag vill bannlysa bilen i staden. Det är med rådande struktur helt orealistiskt och måhända inte heller önskvärt. Jag förespråkar att bilens behov nerprioriteras för andra alternativ och värden i den urbana miljön. Mer konkret innebär det lägre fart samt fler övergångsställen och mindre trafikseparerade leder för bilen. Det är den kostnad som bilismen måste betala för att på ett mer tillfredsställande binda samman öar av bebyggelse som i nuläget isoleras av asfaltsspagetti.

* Utöver Graafs hälsotillstånd då, Peter...

Gårda i backspeglen

Förra söndagen var jag på stadspromenad i Gårda med YimbyGBG. Fyra kvarter mellan Mölndalsån och E6:an planeras att rivas för att ge plats för parkeringshus för en expanderade Svenska Mässan. Två av dessa kvarter är gamla landshövdingehus vars kvarter stympades av motorvägen för årtionden sedan. Dagens krav om en lugn sida för varje bostad är långt borta.

En del vill givetvis rädda dessa hus. Landhövdingehus och andra äldre byggformer ger en nostalgisk känsla av en svunnen stadsbild. Vad som på många sätt är ett problem och ett feltänk är denna sammanblandning av form och funktion. Sedan lång tid tillbaka har Gårda trängts från alla håll. Delvis beroende på vad man kan kalla en historisk slump när den första mässhallen byggdes till jubileet 1923. Delvis beroende på ett funktionalistisk tankesätt som menar att funktioner inte skall blandas. Som ett resultat av detta uppstod evenmangsstråket och gamla Gårda var nu inträngt mellan två barriärer i stadsväven.

För att en stadsdel skall fungera på ett tillfredsställande sätt finns det vissa förutsättningar som är viktiga. Dessa har ofta förbisetts av mer modernistiska planerare som velat reducera samhällets komplexitet till något enkelt och planerat. Mer skarpa observatörer som Jane Jacobs har visat att det finns annat som styr en stadsdels funktionsduglighet. Att några återvändsgränder med begränsad befolkning separerade från den kvarvarande staden Göteborg har begränsade möjligheter är inte så såvrt att se om man ser bortom husens form och vissa inslag som är eftersträvnadsvärda för en levande stad, som exempelvis trottoarer.

Planförslaget från SBK är i mina ögon en tragisk skildring. Tragisk för att det finns en hopplös vilja. Trots att Gårda i praktiken fick sin dödsdom för årtionden, så försöker faktiskt SBK på många sätt rädda den lilla stad som finns kvar i ett monolitiskt funktionsseparerat evenemangsområde jämte en separerad transportled. På sina håll har den nya översiktsplanen ÖPXX börjat sjunka in och nå lite längre än bara vackra ord. Samtidigt har en djupare förståelse för vad som skapar den levande organismen staden ännu inte riktigt nått fram. Jag och andra har tidigare kritiserat stora delar av Norra älvstranden för att inte vara tillräckligt mycket stad. Medan formen är en pastisch på funkis är funktionen en pastisch på stad.

Det är av den anledningen viktig att inte hänga upp sig på nostalgiska föreställningar om ett gammalt Gårda. Det handlar om att välja sina strider och se var vi kan försöka skapa och utveckla ny stad istället för att hänga oss fast vid gamla lämningar av en dödad stadsdel.

Jag hoppas att en bättre och mer genomtänkt plan kan hjälpa till att rädda de två norra kvartern med en del verksamheter i gamla lokaler och samtidigt försöka göra något åt den odefinerade yta av ömsom bilar ömsom park som skapar en trist miljö framför Focus-huset; måhända en framtida port in till staden med Västlänken och ett utbyggdt mässområde. Oavsett vilket så förtjänar de två stympande landshövdingekvarteret ett bättr öde än årtionden av förfall i limbo, även om det blir frågan om ett bamhärtighetsmord.

Avenyn en novemberlördag

Bild från utställningen (från gp.se)

Måhända talar jag bara för mig själv men att komma upp och aktivera sig hyfsat tidigt på en lördag är rätt svårt om man inte är elitidrottare, hundägare eller bara allmänt manisk. Om man som jag dessutom är redigt förkyld så behövs det inte en fredag med vin och sång (annat än whiskey i strikt medicinskt syfte) för att första halvan av lördagen lätt skall förvandlas till en seg tillställning. För att undvika detta tvingade jag mig själv att planera en aktivitet hyfsat tidigt på dagen. Valet föll på SBK:s utställning på Stadsbiblioteket för planeringen av Heden och Avenyn. För att dessutom tvinga mig själv att hålla mitt löfte lade jag ut en informell inbjudan på yimbyGBG:s forum; om även andra kommer dit så måste jag ju dyka upp redan kl11 och inte dra ut på tiden (känsliga bloggläsare skall varnas att alla bilder utom den översta är tagna av en av Sveriges sämsta fotografer - undertecknad).

Avenyns ände - pampigt men trist?

Inbjudan var upplagt i sista laget och endast några halvtrötta svar hade kommit in. Trots det kändes det hela hyfsat genomtänkt och inte allt för jobbigt när jag väl avverkat Götaälvbron och susade fram jämte Nordstan som i detta skedde redan fick ta emot mängder av bilåkare från trista förorter och kranskommuner in i sitt parkeringshus. Måhända julshoppingen som börjar ta fart så sakteliga trots en sviktande ekonomi.

När jag gick i sjätte klass så skulle klassen till stadsteatern för att se Jeppe på berget. Den blev dock inställd för att det inte fanns någon Jeppe på berget (skådespelaren som spelade huvudrollen var la sjuk eller - ironiskt nog - nedsupen). När jag ankom till stadsteaterns grannhus fanns det dock i alla fall en Jeppe från Yimbyträff I där.

Avenyn en grå lördag i november

Vi traskade runt lite i lokalen och tittade på lite bilder. Bäst var nog ändå det stora flygfotografiet på golvet (se bild överst i inlägget) som gav bra översikt och underlag för diskussion. Mest pratade vi om Heden. En minst sagt laddad fråga bland Göteborgare och något som stötts och blötts i årtionden. Personligen är jag kulturkonservativ på denna punkt och vill ha kvar delar av Heden för breddidrott. Dessutom anser jag att det är en tillgång för staden med en öppen och flexibel plats mitt i staden. Därmed inte sagt att det inte går att förbättra och bebygga delar. Frågan är mest vilka delar och hur. Jag och Jeppen talade lite om tänkt spårväg (som om det någonsin kommer att byggas spårväg i Göteborg igen!) från Avenyn mot Bohusgatan. Vi fastnade lite för Exercishuset vid Parkgatan och vad man skall göra med denna tegelbyggnad från 1800-talets senare hälft. Detta bidrag sedan till en spontan stadspromenad. De sålde även någon fotobok för hundra spänn över Avenyn förr och nu. Rykte lite i shoppingtarmen, men samtidigt känns det konstigt att köpa saker på Avenyn...

Tom lokal eller bara avskalat skandinavisk?

Ja, för vår stadspromenad mot Heden rumlade vi förstås först ut på Avenyn där nu stadslivet tilltagit (det var dock mycker mer liv på Östra Hamngatan när jag cyklade hem till den gröna ön). Någon demonstration av Feministiskt Initiativ som vi kunnat se inne från utställningslokalen hade försvunnit ner mot centrum och inga gautmusikanter hördes av. En ensam Faktum-försäljare var den enda miljöfaran som hotade företagarföreningen Avenyns sanering av ett trött och inte så värst lockande shoppingalternativ som i framtiden skall riktas mot bilåkare från Örgryte och Hovås istället för skrän från Borås (varning; ljud och bild) och Trollhättan. En av dessa saneringar som det går rykten om är Bohusslöjd som legat i samma funkishus sedan det byggdes men nu skall ha drivits iväg av en fördubblad hyra. Nu ser lokalen öde ut där vi betraktar den från andra sidan avenyn - eller så har redan en Kejsarens nya Filippa K-affär redan öppnat... Nu låter jag förstås gnällig och det är jag. Samtidigt är Avenyn en svår nöt att knäcka. Gatan fungerar ju egentligen hyfsat, bara inte bra nog och den lever inte upp till sitt rykte (utanför Göteborg bör kanske tilläggas) eller sin tilltänkta pampighet.

Armar uppåt...

... sträck!

Till slut kom vi dock till Exercishuset. Ingen av oss hade ingen riktigt aning om vad den användes till numera. Det har la varit en del mindre små mässor där. På bortre änden stod dock dörren på glänt och det kunde skönjas att den för dagen användes som bollhus, inte av upproriska nationalförsamlingsledamöter, utan småungar som spelade pingis. Har inte tänkt så värst mycket på byggnaden förren idag. Måhända måste nyttjandet av denna lokal tas i beaktande för framtiden. Det finns flera öppningar till den. Om marken mellan Parkgatan till tänkt sträckning mellan Vasagatan och Bohusgatan skall bebyggas (meventuellt med undantag för bandy/skridskobana) skulle byggnaden kunna fungera som en slags Saluhall för de närboende, eller kanske som en livsmedelsaffär - föga glamoröst kan tyckas, men vi behöver alla äta och den är i alla fall snyggare än sedavanliga lador som de numera byggs. Detta med en mindre torg- och parkplats framför och med en mindre gånggata mot den förlängda Vasagatan med en spårvagnshållplats.

Tiden har stått stilla vid Hedens hållplats

Sett åt andra hållet finns redan en kollektivtrafiksnod för lite mera långväga resenärer som oavsett planerna kommer att bestå en tid framöver. Kanske hög tid att se över den platsens design...

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.

Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt - från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house- men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred - med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana - och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

"Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat."

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

"Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar - åtskiljda men i livligt samspråk[.]"

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

"Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö."

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

"Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[...]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]"

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne - en levande människa - skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden - trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare...) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden - på stadens villkor - eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden - där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar - öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet

Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus

Notera koppararbetet runt fönstret

Caldenby om Frölunda, eller i alla fall nästan

Efter förra veckans äventyr i Frölunda återvände jag till detta miljonprogram för att lyssna till Claes Caldenbys föreläsning om tankar bakom Frölunda. På med tropikhjälmen bara för nu bär det av mot sydliga breddgrader på andra sidan göta älv!

Caldenby är professor i arkitekturens teori och historia på Chalmers. Han har bland annat, med en rad andra personer, skrivit boken Guide till Göteborgs arkitektur som man kan få tag i på de flesta bokhandlar och museum* vari det ges en utförlig beskrivning om många byggnader och områden i Göteborg med omnejd till ett vettigt pris.

Norra Guldheden

Egentligen handlade föredraget inte så värst mycket om Frölunda. Snarare var föredraget i mångt och mycket fokuserad på Göteborgs stadsplanechef under perioden 1943-1953 Tage William-Olsson (även mannen bakom Slussen i Stocholm) som Caldenby forskat en hel del kring och som på många sätt var involverad i ett tidigt skede i Biskopsgården, Kortedala och Frölunda (i första hand Järnbrott) och hade ett stort inflytande över framförallt Guldhedens folkhemsfunkis.

Vad som framförallt var intressant var två vägledande idéer som ledde fram till dagens miljonprogramsområden: Trädgårdstaden och grannskapsenheten som den naturliga utgångspunkten för stadsbyggande och planering. Det finns i tankarna kring dessa båda begrepp många samband med det föredrag från förra besöket i Frölunda där Sven-Eric Liedman diskuterade den goda staden. För det första ville man få del av fördelarna av både stad som landsbygd och bygga upp så grannskap i staden runt ett gemensamt centrum. Idealet blev "hus i park" - som det brukar uttryckas på yimby - som försökte anpassa sig efter landskapet (W-O var mycket förtjust i att bygga långa, svängade hus längst med höjdkurvorna i landskapet) och med ett strategiskt placerat område för affärer, service och kultur omgivet av stadsdelens högsta hus (Guldhedstorget, Dr Fries torg, Axel Dahlströms torg...). Dessutom skulle trafiken ledas runt grannskapet som så att säga blir en självständig ö i motsats till en mer traditionell stadsbild där grannskapen går in i varandra och trafik och funktioner inte är separerade.

Ebenezer Howards tre magneter som visade fördelar med stad, landsbygd och trädgårdstaden

Det sägs att vägen till helvetet är kantat av goda avsikter. Nja, jag kanske överdriver, men ni förstår vad jag menar. De flesta försök att kombinera trädgård med stad har i många avseenden misslyckats och blivit hybrider som inte riktigt gett någon av fördelarna men en del av nackdelarna. Samtidigt har grannskapsenheten sällan slagit rot, ett områdes invånare har fortsatt att använda sig av hela staden för att få varor, service och kultur och de lokal centrumen har ofta blivit tråkiga spillror av den bakomliggande tanken.

Subjektiviteten i ovanstående inlägg är helt min, Caldenby höll sig tämligen objektiv. Vågade dock beröra frågan som väckts av Mark Isitts båda artiklar. Caldenbys tolkning är att Mark Isitt frågar efter en stark man och att W-O var sin tids starke man. Om det är något som skulle funka idag sa han att han vill låta vara osagt.

*Rykten förtäljer om platser norr om Kungälv, söder Va'bäj och öster om Partille i de vilda p-bönnernas land där det finns andra bokaaffärer och muséer - även om det är något jag starkt betvivlar- som kanske inte har boken .

Vår över Gårda

Så var det så slutligen dagen som man gått och både väntat på och fasat över; GAIS första träningsmatch för säsongen och början på ett nytt decennium i mitt liv.

Bestämde mig rätt snart för att traska bort till Valhalla ip; söndagar är som gjorda för promenader. Först går man förbi den där byggtomten där ett nytt kvarter är på gång döpt efter den gamla porslinsfabrik som en gång i tiden låg där. Har redan tidigare beklagat mig över att platsen marknadsförs på ett så förutsägbart sätt, det är lätt att ta sig till centrum och att de som betalar mest får utsikt bort från Hisingen. Att nämna närheten till en ännu fungerande stadsmiljö kring Kvilletorget kommer inte först (men det står en del om det också, faktiskt). Stannar vid en skylt på ett stängsel som viar en skiss av området. Flera hus står runt en öppen plats likt en gård, men inte vågar de sluta kvarteret till en helhet som yimby förespråkar i DN. Kommer nog att bli lagom blåsigt där mellan husen tänker jag och traskar upp på Göta älvsbron där det blåser friskt.

Kommer över på fastlandet och går förbi Nordstan och slänger ett getöga bort mot den tomma tomt på södra hamngatan nära brunnsparken där Wingårdhs arkitektfirma (kolla under nyheter för 30 januari) återigen vunnit ett pris för ett nytt hus. Någon annan arkitekt än Wingårdh men idén ser ut som hans; ett par gigantiskta fönster med ram. Det står i gepe (texten verkar inte vara upplagd) att om fönsterna är någorlunda rena kommer palace-huset att spegla sig. Man frågar lite om:
a) om det är fint att palace-huset speglar sig, kunde det inte vara en idé att bygga ett hus som ser ut som palace-huset?
b) kommer rutorna att vara rena?
c) om alla hus i staden skulle byggas av Wingårdhs, skulle då Götelaborg blir som en gigantisk kopia av kristallsalongen på Liseberg?

Ja, jag är kanske reaktionär, men jag tycker inte alls att glas är ett spännande material. Men jag kan även tycka att monokultur är trist så huset kan la få ligga där (några av de andra förslagen så än värre ut, men det kan också ha att göra med att Wingårdhs är duktiga på att göra snygga bilder av den tänkta byggnaderna, några av de andra så väldigt tafliga ut).

Min promenad fortsätter. Försöker undvika eventuella shoppare genom att inte välja Fredsgatan utan tar i stället Östra Larmgatan där jag strax hör ett bekant muller från Harry Hjörners plats (Gårdakvarnen som maler ner på planen...). Men jag är verkligen inte lust att hänga bland lätt berusade gårdakvarnar denna dag när jag fått upp farten. Jag använder innehavaren av gais.nu som en rundningskon där han står och bistert betraktar ungdomen och ner på trädgårdsgatan för att hoppa över kanalen med ett långt steg.

Efter att passerat heden och avsiktigt virrat lite genom några kvarter i staden är jag framme på Vahalla ip och ställer mig på ståplats med Mölndalsån i ryggen. Cirka 1700 själar hade samlats för matchen mot Bröndby, lite mer än vad öis brukar på sina seriematcher således. Kung Ekong var bra som vanligt, Suma visade återigen att han har spelförståelse som en kanariefågel och ingen av de endast två närvarande nyförvärven gjorde bort sig. Inledningen med ett misstänkt offsidemål efter några sekunder (de e la GAIS) gav derbykänningar i magtrakten.

När jag skulle börja traska ifrån idrottplatsen efter två timmar kände jag att det gjorde lite ont att böja på fötterna som stelnat och jag bjöd in mig själv på kaffe hos min brorsa i Gårda, boendes i en av de få kvarteren som ännu finns kvar från den tiden där GAIS kärntrupper kom från detta arbetarområde. Rivningskontrakt sedan 1965 eller nåt och under ständigt hot från monstret svenska mässan. Rustikt men charmigt och definitivt slutna kvarter.

Vid Lisebergs spårvagnshållplats har någon tönt satt upp en massa klisterlappar för ramberget.com där det står "Nej till Moské vid Ramberget". Har två minuter på mig innan femman kommer. Inte oväntat innehåller sidan diverse islamofobiskt och nationalistiskt svammel.

Nybygge på bakgården - ett länktips

I min fokus på stadsbyggnad har jag varit tämligen fokuserad på just Götelaborg. Tämligen nyligen upptäckte jag dock en snygg och aktiv blogg som handlar om staden på månens baksida som jag varmt rekommenderar för alla som är intresserade av bygg- och stadsplaneringsfrågor i Stockholm (och annorstädes också för den delen).

Bloggen heter Yimby - Yes in my backyard, vilket anspeglar på det inom stadsplanering kända uttrycket nimby - not in my backyard; folk ovilja till att placera något som rubbar deras cirklar ens i närheten av deras hem, fast de kanske kan erkänna att dessa saker behövs, bara någon annan stans. Som till exempel vägar, järnvägar, sjukhus, dagis, moskéer, invandraförläggningar etc.

Idag har bloggen ett genomgång av några sedvanligt tråkiga nybyggen av bostadshus som planeras i Stockholmsområdet, men de hade la kunnat byggas var som helst i Sverige och jag håller helt med analysen till bilderna - framförallt den tredje bilden är ett exempel på en vedervärdig byggnad som jag inte skulle vilja hittas död i.

*****

I övrigt upphör jag aldrig att förvånas att ordet blogg inte känns igen av blogspots rättstavningsprogram. Men sedan kommer programmet i och för sig med mängder av förslag som är uppenbara felstavningar. Så går det om man tror att det inte behövs någon språkvetare till ett seriöst rättstavningprogram och lämnar över ansvaret till programmerare och annat it-folk.