Stanna eller gå?

If I go there will be trouble
An' if I stay it will be double
So come on and let me know
Should I Stay or Should I Go?

Omgiven av flyttkartonger sitter jag i mitt snart före detta hem i Downtown Hisingen och går upprepade gånger in på samma nätforum. Debatten kring Pär Ericssons pengaflykt till andra sidan Delsjöområdet är fortfarande ett hett ämne, även om debatten lyfts lite från den enskilda spelaren till GAIS prekära brist på kontinuitet och förlust av så kallade poängspelare (Wanderson, Pärlan-som-blev-njusten, möjligen Lindström).

Tog en vända runt på andra sidor och läste fotbollsskribenten The Observers Paul Wilsons söndagskrönika om Steven Gerrard. Jag gillar verkligen Gerrard som spelare. En box-to-box mittfältare som verkligen är en riktig dynamo för sitt lag. Att han lojalt stannat på Anfield skadar inte hans anseende. Samtidigt tycker man lite synd om spelare som är så nära toppen men aldrig tycks kunna vinna ligatiteln för sitt lag:

"He longs to win a title, but would a title with another club do, or does it have to be with Liverpool? The latter might never happen, the former might not feel the same (and still might never happen). What is a loyal, one-club player to do when titles are two-horse races? Would it be letting the side down to seek a move from Merseyside, or are Liverpool letting Gerrard down by failing to mount a proper challenge? [...] Liverpool are tantalisingly close to success – even in their present state – yet for all Gerrard knows that situation could pertain for the next five years or even longer."

Nu är analogin verkligen inte träffande på något sätt. Pär Ericsson är verkligen inte någon Gerrard och inte heller kapten eller grönsvart sedan åratal tillbaka. Problemet har istället kapten Lundgren som i intervju på sportsday mellan raderna önskar sin förre lagkamrat en kass säsong 2010 och efterfrågar mer vinnarmentalitet i GAIS.

Lundgren är sannerligen inte heller en spelare av Gerrards kaliber men han har onekligen hans mentalitet. Skillnaden mellan Pär Ericsson gentemot Lundgren och Gerrard är att den förre föredrar att sticka så fort klubben inte går i fas med hans ambitioner. De senares ambition används för att att göra laget bättre.

Som enögd supporter är det givet att spelare som Lundgren och Gerrard är att föredra. Men jag undrar om jag inte tycker att deras mentalitet är bättre även utanför fotbollsplanen och omklädningsrummet. Vad föredrar man för slags människa i ens familj, ens bekantskapskrets eller på ens arbetsplats; personen som sticker så fort en lucka till det gröna gräset på andra sidan öppnar upp sig och det är lite motigt eller någon som stannar kvar och jobbar med de förutsättningar som finns?

Själv kommer jag att lämna in en flyttanmälan under 2010 års första månad och sticka iväg till Uppsala istället. Jag är la helt enkelt för mesig för Göteborg, eller så orkar jag inte med att genomlida ännu en säsong på plats.

Nya tag kring den 39:e matchen

För en tid sedan fördes det fram ett förslag av VD:n för engelska Premier League om att utöka ligaspelet med en 39:e omgång som skulle spelas utanför de brittiska öarna (se detta inlägg) . Detta var förstås inte i första hand en idé som baserades på sportsligt grundade argument, utan handlar om pengar. Premier League vill erövra marknadsandelar utomlands från andra ligor och att dra på turné är ett sätt att nå detta mål.

Föga oväntat möttes idén av en spontan våg av avsky från många fotbollsälskare med en mer romantisk, mindre krass syn på fotbollen. Exempelvis The Football Supporters' Federation påbörjade en kampanj med namnet "No to game £ 39".


Nu uppger The Guardian att Premier League kommer att komma med ett annat förslag. Denna gång är det frågan om en försäsongsturnering utomlands.

"Unlike 'game 39' the alternative games would not be viewed as competitive fixtures but would still offer foreign fans the chance to watch live matches involving Premier League sides. The tournament would likely be of a similar standing as the Barclays Asia Trophy, where a crowd of 40,000 in Hong Kong last July watched Portsmouth beat Liverpool on penalties."

Precis som det framgår i ovanstående citat från artikeln är detta i grunden inget nytt. Det har under lång tid varit vanligt att topplag spelat träningsmatcher inför säsongen i länder där det tros finnas pengar att tjäna genom att visa upp sig på någon flygplats och nån arena. Det blir som Beatles på Shea Stadium återigen (läs: skriks sönder).

Dessutom kanske de på detta sätt har kommit på en tävlingsform som inte inbegriper lag som Boro, Wigan och Reading som inte en flane bryr sig om på andra kontinenter. Mer ljus och matcher på de stora spelarna som, likt publikmagneten Pelé på sin tid, kan få spela - ur ett sportsligt perspektiv - menlösa matcher mellan spelarna i Boro, Wigan och Reading kan ägna lite tid åt riktig träning och planering inför säsongen, göra ett förvånansvärt bra resultat och bli uppköpta av de rika, stora lagen som behöver fler spelare att rotera mellan på grund av att de måste spela allt fler matcher så att ägarna kan tjäna pengar och klubben också förstås som behöver mer pengar till spelare som kan spela de där matcherna som de spelar för att tjäna pengar så att...

Tillägg: Vi avslutar inlägget med lite anglofil nostalgiporr om den så kallade gamla goda tiden:

Fotbollens framtid VIII - Ebbsfleet United?

Den engelska liagfotbollen är den mest genomkommersialiserade fotbollsligan i världen (MLS är för litet och obetydligt för att räknas). På sätt och viss har det länge varit så, flera årtionden innan Sverige gav upp sina amatörideal var professionella fotbollspelare ett faktum på de brittiska öarna. Men det är framförallt sedan bildandet av Premier League som saker och ting verkligen tagit fart. Ståplatserna (terrasserna) är borta och den lokala arbetarklassen har ersatts av medelklass och turister från hela världen som betalt dyra pengar för att uppleva världens bästa fotbollsliga på plats. På VIP-läktaren sitter ägaren som allt oftare (om han ens är där) är en rik affärsman med begränsade kunskaper om spelet i sig men med näsa för en god affär. Klubben är ett aktienoterat bolag och drivs som ett sådant.

Men det finns även ett motstånd mot denna så kallade moderna fotboll. Via en internetsida har 29000 fotbollsfantaster från 80 olika betalat £35 för att vara delägare i sin alldeles egna klubb. Klubben i fråga är Ebbsfleet United i östra Londons utkanter, bland gamla kalenderbitare som undertecknad tills relativt nyligen känt som Gravesend & Northfleet, som spelar i the Conference (femte divisionen).

Det här är inte det första försöker där fotbollssupportar skapar ett alternativ till den enda vägens fotbollsekonomi i England(läs: börsnoterade företag som säljer ett jippo). Vi har till exempel AFC Wimbledon, som är en protest mot hur benknäckarlaget Wimbledon FC flyttades till Milton Keynes 100km bort och fick det nya namnet Milton Keynes Dons. Sedan finns missnöjda Manchester United-supportrar som efter att Glazer tog över klubben tröttnade och bildade United of Manchester samt senare tiders planer bland Liverpool-anhängare som vill samla sig och köpa loss sitt lag från sina två amerikanska ägare.

Men på andra sätt är det något nytt. Medan de andra reagerat mot den moderna fotbollen så för detta projekt med sig globaliseringen in i projektet med nya metoder att leda laget. Ägarna är inte lokal arbetarklass, utan finns över hela världen. Klubben är delvis vald utifrån sitt strategiska läge med goda kommunikationer. Årsavgifterna, som i år kommer att dra in lite över en miljon pund och som köpte klubben, betalas årligen och kommer (så länge antalet medlemmar är konstant) pumpa in en miljon pund i färska investeringar varje år utan stora ägare. Det är inte direkt Premier League-klass på den investeringen, men är en hel del mer än GAIS torde få in från sina medlemmar, även om själva summan per medlem är i stort sett dem samma.

Klubben kommer dessutom att styras med hjälp av många inslag med direkdemokrati via internet. Bland annat lagutagningen. Inför varje match skall tränaren välja ut ett antal alternativa laguppställningar som medlemmarna sedan får rösta på. Det kanske låter helt tokigt för vissa; nog skall en kunnig och insatt tränare kunna göra ett bättre val än tiotusentals glada amatörer? Eller kanske inte. Kommer att tänka på matchen mellan schackmästaren Kasparov och världen 1999, där 50000 personer från hela världen röstade om nästa drag. Kasparov vann, men inte utan gott motstånd. Det gröna fältets schack är inte fullt lika förutsägbart och engelska tränare för motståndare i de lägre divisionerna har näppeligen Kasparovs sinne för strategi.

*****

klyftan mellan ståplatspubliken och klubbens ledning är inte alls så stor i Sverige och GAIS, men även här finns det problem. Det är bra att kunna tala till bönder på bönders vis, men framförallt måste klubbledningen kunna tala med sponsorer och kunna locka till sig ny publik utanför den trogna skaran, som kan tas för given. Samtidigt har ståplatspubliken svårt att finna någon ur sina egna led av casuals, julgranar och skinnvästar som kan erbjuda det som Wallin kan erbjuda. Den ekonomiska verkligheten sätter alltid ramarna, men samtidigt önskar jag att länder som Tyskland, snarare än England kunde vara förebilden för klubbledningar i Sverige. Jag talar i och för sig inte från egen erfarenhet, men jag skall till London i helgen utan planer att gå på fotboll - allt för dyrt och bökigt. Däremot skulle det vara kul att någon gång få fira sin semester i Ruhrs industriområden. Det är inte nödvändigt att se en konflikt mellan ståplatspublik och evenemangspublik, även om utvecklingen kring placeringar på den nya arenan pekar åt den riktningen (även om arenan sällan kommer att bli fullsatt, vilket är Wallins uttalade förhoppninh från årsmötet).

*****

En del saker går dock rätt till. Min sambo fick i veckan erfara att för att komma in på fastighetsbolagets lokala kontor måste man kunna identifiera sig själv som gaisare. Detta kontor ligger i ett kvarter som i princip byggs över den där Häcken som några unga arbetare vid Götaverket brukade spela boll vid; vår ö, vårt lag my ass.

Endast Atlas orkar bära runt spannen på läktaren

Fotboll handlar om pengar, mycket pengar. Det är la inte direkt någon världsomvälvande nyhet som jag börjar inlägget med. Speciellt är detta fallet i den ekonomiskt framgångsrika engelska Premier Leauge. Det krävs en ofantlig mängd pengar för att köpa en klubb och i England är det längesedan klubbarna i toppen sköttes som föreningar, ett ideal som SvFF fortfarande försöker hålla fast i trots återkommande kompromisser och bolagsbildningar.

Med en allt tyngre roll för pengar i en sport finns även risk att verksamhetens innersta kärna offras på Mammons altare (jag låter måhända som en gnällig gammal utopistisk kommunist, men jag menar kanske bara att pengar inte är det högsta av värden). Jag nämnde för några dagar sedan Scudamores förslag kring en 39:e omgång utomlands som väckt en hel del irritation på de brittiska öarna även om debatten inte tycks ha nåt lilla London eller Sverige i övrigt.

Vad som dock nått Sverige är (dock några veckor efter London; när du åker från den engelska till den svenska huvudstaden måste du komma ihåg att ställa tillbaka klockan nått år skulle jag tro) vilda planer i Liverpool att köpa klubben från dess amerikanska ägare. Missnöjet är stort med hur de amerikanska ägarna Gillett och Hicks - båda investerar pengar i idrott för profit snarare än filantropi - skött klubben. Idén går ut på att 100 000 supportrar skall köpa varsin aktie till ett värde av 65 000 kronor var för att köpa loss klubben, omorganisera den och för all framtid driva jänkarna från den engelska västkustens stränder.

Att det skulle fungera är la tveksamt, men inte nödvändigtvis ett idiotiskt projekt i sig, FC Barcelona, världen tredje rikaste klubb, lyckas trots allt rätt OK trots att dess president tillsätts genom val av klubbens medlemmar istället för aktieägare,jag är personligen skeptisk gentemot personer som framhäver den enda vägens politik om någonting.

En orättvis jämförelse

En av helgen stora fotbollsnyheter - i alla fall ur ett anglofilt perspektiv - var Havant & Waterloovilles omspel mot Liverpool i FA-cupen där de lyckas ta ledningen två gånger mot premier leaguelaget i första halvlek innan 122 tabellplaceringars skillnad tog ut sin rätt och Liverpool vann med 5-2.

Mystiken och traditionen kring FA-cupen får mig ofta att tänka på den svenska cupen. Kanske framförallt för att två så likartade turneringar samtidigt är så annorlunda. Havant hade sextusen tillresta supportrar till sitt omspel mot giganterna vid Merseyside. Förvisso går långt ifrån alla dessa på Havants ordinarie ligamatcher i landets sjätte division, snarare en tiondel. Men det lite smärtsamt att göra en jämförelse med svenska cupen, för hur många anhängare skulle ett svenskt division fyra lag få till en bortamatch mot ett allsvenskt lag i svenska cupen?

Westleigh Park, Havant

Svenska cupen som startade 1941 har inte mycket att komma med mot världens äldsta fotbollstävling som varit igång sedan 1872. Man kan la säga att Svenska cupen inte har bidragit med något till svensk fotboll sedan GAIS vann den 1942. Det har pillats mycket mer svenska cupens former under åren men inget tycks hjälpa för att höja cupens status (måhända mindre pillande kunde ha hjälpt).

Numera spelar lagen från allsvenskan och superettan mot ytterligare 68 utvalda lag. Denna säsong deltar 731 lag i FA-cupen. Numera liknar tur neringen mer den engelska ligacupen som lever i skuggan av den stora FA-cupen med sina 92 deltagande lag. En turnering som räknas, men ändå inte. Trots att både svenska cupen och ligacupen i england är en väg ut till Europa i form av UEFA-cupen är det mest klubbar som inte har någon rimlig chans att nå den inhemska ligans högsta topp som tycks finna det värt att lägga ner någon energi på spektaklet.

Det är la lite som vanligt i Sverige - intresset för allt som inte berör konstlade tävlingar med kändisar på tv är minst sagt ljumt. Men samtidigt tycker jag att det skulle ges en del plats för de små svenska klubbarna i den svenska cupen. Det drar inte någon stor uppmärksamhet till sig från media eller de allsvenska klubbarna, men nog kan det betyda något för de små klubbarna. Det blev troligen inte samma fest i Skövde som i Havant när de fick äran att ta emot GAIS på vårkanten förra året. Inga resor anordnades av grönsvarta supporterföreningar och det fick la knappt en notis i gepe heller (ungefär som inför en vanlig match alltså). Men när 1176 åskådare såg giganten (nåja) GAIS falla med 2-1 på Södermalm ip i cupens andra omgång var det drygt dubbelt upp mot deras hemmasnitt i division 1 södra (571) och så var det också i den tredje omgången mot Assyriska (1023) och sedan slutligen i den fjärde omgången mot årets vinnare Kalmar FF (1643).

Även det hela känns lamt i jämförelse med FA-cupen och media inte bryr sig om händelser likt detta på landsbygden; ingen blev mördad eller våldtagen på Södermalms ip under dessa matcher - det kanske inte ens var någon kändis där - tycker jag att det skall finnas en möjlighet för evenemangspublik i mindre orter att bli lockade till fotboll. Engelsk fotboll är inte bara världsledande genom att ha mycket publik och pengar i sin högsta liga, de har nog världens bästa sjättedivision också. för fotbollens skull behövs det mer i Skövde än premier league på dumburken. Dessutom kan små klubbar också behöva pengar.

*****

Notera även att Havant & Waterlooville är en sammanslagning från 1998 av två lag med en lång historia. Lite av Hampshires FC Gothia således. Marginellt mindre framgångsrikt än Umeå FC.