Nyhetstorka på Stockholmska Dagbladet

Det är givetvis inte så mycket som händer i dessa värmeböljsdagar. Vare sig inne på nyhetsredaktionerna eller ute där bland verklighetens folk. Som löpsedel kör (troligen) därför SvD med krigsrubriker en nyhet om att Stockholm mår bättre än Göteborg och Malmö.

Vilken chock att inkomster och hälsa är bättre i en privat och offentlig tjänstemannastad än i stöder som för bara en tid sedan var nedgångna industristäder. När jag kommer till Stockholm förvånas jag över att så människor tycks ha riktiga jobb. Med detta menar jag inte att de är arbetslösa, utan att de "jobbar med IT" eller något liknande. Det är la emellertid en massa människor som har riktiga jobb, men deras välstånd och inkomster syns inte i statistiken på så sätt att SvD endast presenterar medeltal. Då skall det poängteras att inte heller jag ett riktigt jobb, men jag är i alla fall medveten om att det inte är ett riktigt jobb.

Nåväl, nyhetstorka som sagt. Blir dock lite fundersam över hur Stockholms Regionplanekontor förklarar saken enligt SvD:

"[De] har tidigare identifierat hur stockholmarens självbild skiljer sig från övriga landet. Stockholmaren ser sig som kreativ och tolerant men är mindre nöjd med saker och ting än svenskar övrigt. Den ”vill-ha-mer-mentalitet” som fungerar som drivkraft för både individen och storstaden råder, enligt Regionplanekontoret."

Låter lite som regionplanekontoret har köpt in sig lite på dianetik och självhjälpsböcker när de svara på frågan. Det är alltså Stockholmares unika mentalitet som är grunden till deras välmående. Spännande? Njae, kalla mig materalist men sådana förklaringar imponerar inte på mig, då det snarare är flummigt och potentiellt fördomsfullt - Stockholmare är smartare än lantisar och så vidare.

Tyvärr tycker jag allt som oftast att Stockholmstidningarnas jämförelser, när de åker sin tyskproducerade bil utanför tullarna, oftast präglas av någon slags nervös mindrevärdeskomplex som ger dem någon slags tillfredsställelse och behov att slå på trumman när de söker efter förklaringar till strukturella skillnader. Måhända för att journalisterna är inflyttade från Dalarna?

Unikt utan mening och värde

Jag har skrivit en del om det unika förut. Det tycks numera vara en standardfras att så fort en förändring föreslås inom framförallt stadsplanering så framhävs det unika som ett försvar för status quo. Förmiddagsbläddningen genom SvD gav direkt två exempel på detta. På debattsidan menar Skönhetsrådet (bara namnet känns som hämtat från "1984") att planer på ett nytt hus vid Karolinska Institutet hotar "KI:s unika campus". Tydligen är KI Sveriges internationellt set mest kända universitetscampus. Jag hade ingen aning om det, men måhända är jag inte internationell nog.

Förslaget på nytt hus är ett av Windgårdhs alla strandade Atlantångare, vilket ju förvisso inte är något unikt, det är la minst tredje gången har ritar en sådan, men jag undrar samtligt hur det går att hävda att mönstermurat rött tegel är unikt?

Sedan på kultursidorna så skrivs det givetvis om Slussen som "unikt stadslandskap". Ja, det är la en debatt som Stockholmare borde bli förbannat trötta på vid det här laget. jag har la ingen bestämd uppfattning om saker och ting, KI:s världsunika och berömda campus är en svart fläck för mig som obildad plebej som inte läst medicin. Tycker att Slussen är förbannt trist de gånger jag promenerat där men jag kan inte riktigt säga att jag är tillräckligt insatt i vilket förslag som är bäst. Jag måste emellertid verkligen ifrågasätta värdet av ordet unikt så som det används i stadsplaneringsdebatten idag. I strikt mening är nämligen allt unikt; Ångpannegatan på Hisingen är också ett unikt stadslandskap.

Givetvis kan det finnas miljöer som är värda att bevara. Det vänder jag mig inte emot, däremot måste detta rimligen grundas på något mer än platsens unikhet. Platsen för en planerad moské nedanför Ramberget är ju också unik, men då torde det bakomliggande syftet bakom en retorik som appellerar till platsens unikhet vara uppenbar för de flesta.

Dessutom är inte unikhet nödvändigtvis ett argument för status quo. Som påpekats på YimbySTHLM angående Slussen så var denna plats tidigare bebyggt med flera kvarter. Unika kvarter som nu är borta. Att något nu bestående är unikt innebär inte att det är bättre än det som kom innan eller det som kommer efter. Alla miljöer i bebyggt område är kulturmiljöer och är per definition annorlunda än hur de var innan. Även miljöer som inte fysiskt förändras genom att hus rivs eller byggs förändras genom att verksamheter och människor kommer och går; gentrifieras eller förslummas.

Det viktiga är inte om en plats är unik eller ej. Det viktiga är enligt min uppfattning om värdet är högre eller lägre efter förändringen än tidigare. Värdet skall här inte tolkas i strikt monetära termer utan en sammanvägning av de subjektiva värden som berörda parter anser av betydelse; pengar, utsikt, boende, lokaler, miljö, framkomlighet, skönhet, funktionalitet och så vidare. Detta är inget som det går att nå ett slutlig svar på genom en cost-benefit-analys då det i grund och botten är fråga om en subjektiv bedömning.

Genom att spela ut unikhet-kortet försöker en sida trumfa ut alla andra värden och skapa en situation där det bara finns två alternativ och där alla förändringar (det ena alternativet) per definition är av ondo. I realiteten bör stadsplanering, i den mån den skall ge genom det offentliga, bygga på möjligheten att nå kompromisser om resonemang kring vilka värden som är viktiga på den specifika platsen och om det går att se att den föreslagna ändringen kan medföra dessa värden till ett rimligt pris.

Goterna - ännu en notis om politiserad historia

Efter att ha skrivit ett inlägg för någon vecka sedan, som handlade om hur Turkiets politiserande av sin egna nutidshistoria tycks ha kommit och bitit den EU-medlemskapstörstande staten i svansen i och med att Sveriges riksdag röstat igenom att det var folkmord mot minoriteter i dagens Turkiet i skuggan av första världskriget, kom jag att tänka på något jag läst bara någon dag tidigare.

I linje med den rojalistiska yran inför det stundande bröllopet, mellan en kvinna som kan spåra sina genetiska rötter till en fransk fältmarskalk och en man som kan påvisa sina rötter till... Ockelbo, har historiken Dick Harrison, professor i Lund, fått en kungablogg hos Svenska Dagbladet, som tydligen inte vill lägga ner all tid på RUT-avdragens diskbänksrealism utan även vill ha lite blåblodig flärd.

I denna svarar Harrison på diverse apokryfiska frågor om kungar för länge sedan. Professorn är trots allt medeltidshistoriker och rör sig sällan in i ens tidigmodern tid. Inlägg som i sin tur renderar en måttlig skörd med kommentarer. Ett undantag var dock hans inlägg om huruvida de gotiska kungarna var svenska.

Detta inlägg, som alltså dryftar händelser som kanske skedde för sådär 1500 år sedan, har lett till en hel del kommentarer. Emellanåt är det lite svårt att motivera varför historia är viktigt för en måttligt ointresserad allmänhet - om än inte mitt eget forskningsämne kring efterkrigstid och en på många sätt aktuell fråga - men för en högljudd grupp människor är detta uppenbarligen en extremt viktig historisk fråga.

Ett återkommande argument mot Dick Harrison, som menar att det inte finns några direkta belägg för att goterna kom från Gotland eller Götaland, är att denne är politiskt korrekt. Det vill säga, professorn producerar den historia som är rumsren och godkänd, inte den som är sann.

Måste säga att det på många sätt är märkligt att en del människor anser goternas härkomst så viktig att det är värt att svära över på internet. Det är närmast bortom ett I-landsproblem. Vad som emellertid är än mer intressant är hur en sådan hållning framhävs.

För det första tycks de försöka utsätta porfessor Harrisons historieskrivning för någon slags poststrukturalistisk dekonstruktion. En metod som sällan brukar förknippas med människor som tycks tro på entiteter som nation och en stabil historiesyn.

För det andra implicerar deras kritik att Harrison ägnar sig åt att tillskriva historien värde utifrån nutidens syn, vilket är exakt det fel som den äldre historiesyn de förfäktar har gjort sig skyldig till.

Det hela blir lika hycklande som den turkiska ambassadörens syn på historien; det är helt fritt fram att omformulera historien så länge det görs i en riktning som passar våra föreställningar.

S stökar till städandet

Kan inte låta blir att kommentera det gemensamma utspelet från Mikael Damberg från S och Eva Nordmark från SKTF angående hushållsnära tjänster. De går igenom några aspekter av detta skatteavdrag och kommer sedan till följande slutsats:

"Vi menar istället att en subventionering av hushållsnära tjänster bör ske på ett helt nytt sätt. Utgångspunken är att se behoven hos den grupp som har verkligt stora svårigheter att få livspusslet att gå ihop, nämligen barnfamiljerna och inte minst ensamstående med barn där tidspressen är extra hård. Skattereduktionen för hushållsnära tjänster till barnfamiljerna bör därför öka. [...] En högre subvention av hushållsnära tjänster till just barnfamiljer har också starka jämställdhetspolitiska motiv."

Det är onekligen intressant att S och SKTF gör det till en jämställdhetsfråga att rikets rikare hälft skall få subventioner för att hålla sig med tjänstefolk från den andra hälften. Vart tog klasfrågan vägen (historielektion för yngre läsare: Klass är inte samma sak som skolklass utan en omodern benämning på olika socioekonomiska strata, en gång i tiden ansågs S företräda ett sådant)?

De håller sig dock i vissa avseenden inom traditionens ramverk. De vänder på frågan till en efterfrågefråga till en behovsfråga. Jag kan riktigt se hur den byråkratiska blobben växer (skattesubventionen omvandlas till ett nytt bostadsbidrag). Hade de varit för 20-30 år sedan hade denna behovsprövande reform av skattesubventionen gett nya jobb i offentlig sektor för att administrera dessa nya regler. Nu har dock dessa lågproduktiva jobb försvunnit och ersatts av datorer.

Men framförallt ifrågasätter jag, vilket jag gjort förut, det vettiga med att skattesubventionera denna form av verksamhet. Det görs tydligen inga försök att skattesubventionera de offentliga pappersvändarjobb som ersatts av datorer men för hushållsnära tjänster, som i stort sett försvann på 1950-talet, skall vi understödja. Skall vi måhända återinföra varvsstödet också?

På grund av Baumols kostnadssjuka är hushållsnära tjänster och tjänster överhuvudtaget höga. Det kostar att få sitt hem städat, oftast mer än vad hushållet tycket det är värt. Således väljer hushållen som har detta behov något som de finner mer prisvärt, en Thailandssemester, 42 tums platt-tv eller vad det nu kan vara. Om de vill ha det mer städat hemma får de helt enkelt göra ett val; arbeta mindre, köpa mindre av något annat och betala för tjänsten eller helt enkelt leva med att man har det lite mindre stökigt (att inte köpa så mycket saker och istället åka på semester lite mer kanske).

Sedan 1950-talet har städtjänster helt enkelt inte varit lika attraktivt som alternativen, trots ökade hushållsinkomster i och med att kvinnor i högre utsträckning än då deltar i arbetslivet (innan dess var de i högre utsträckning hemma och städare) Jag ifrågasätter verkligen samhällsnyttan med att subventionera detta så att vissa kan ha både kakan och äta den. Förskola och liknande byggdes ut för offentliga medel just för att lösa de problem som Damberg och Nordmark nu identifierar som något som skall lösas med subventionerade hushållsnära tjänster.

Med tanke på de ramaskrin som frekvent regelbundenhet riktas mot snöröjning, SJ och kollektivtrafik i storstadspressen kanske det skulle vara mer eftertraktat att subventionera personalen som håller efter spår och vägar. Fast snart är det vår (efter att vi kommer hem från Thailand) och vi glömmer bort att det kanske blir vinter nästa år igen.

För den som vill ha ett lite större perspektiv på hushållets ekonomiska beslut i ett historiskt perspektiv rekommenderar jag varmt Jan de Vries The Industrious Revolution för ett bättre blogginlägg om subventioner av hushållsnära tjänster, se bloggen Storstad.

De vänsterradikala bankerna

Vid fördagsmiddagskaffet fnissade jag lite så där lagom omoget och förtjust åt Nils-Olof Olleviks krönika i SVD:s näringslivsdel. Krönikören frågar sig varför det är just vänstern som är upprörd över chefernas höga bonusavtal på de stora bankerna.


I Rudolf Meidners förslag för löntagarfonderna skulle en femtedel av företagens övervinster ("övervinster") flyttas över till fonderna. Nu har de bankanställda tagit saken i egna händer och i stort sett flyttar över hundra procent av vinsterna till sig själva, arbetstagarna tar över kontrollen!

Att de anställda i detta fall är en handfull i ledningen är måhända att betrakta som ett olycksfall i det marxistiska arbetet, revolutionens avantgarde måste måhända ta sig vissa friheter?

---
Efter att bläddrat igenom Svenska Dagbladet och sörplat i mig kaffesumpen begav jag mig till ett litet rum med låst dörr tillsammans med en liten minoritetsskrift som levererats till min arbetsplats genom att en kamrat exproprierat ett förfrankerat kuvert från sin multinationella arbetsplats. I denna kunde jag med nostalgisk glädje notera att det uppmärksammades att det nu är mer än tjugo år sedan den antifascistiska försvarsvallen raserades.

Tydligen blir det jul i år igen

I brist på bättre går jag till sängs med senaste numret av Offside. Men först tittar jag in på SvD.se. Bland nyheterna en bit ner - nyheter av det slag som mest finns för att de hårt prövade papperstidningarna skall fylla ut de tomma annonsplatserna med - står det om en undersökning utförd av reseföretaget Ving (trovärdigheten skjuter inte direkt i taket) om svenskars inställning till att resa bort över Jul. Tydligen vill 57 procent resa bort och av någon märklig anledning är det värmen som lockar. Artikelförfattaren har det irländska efternamnet O'Mahoney, appropå ingen ting alltså...

I nästan ännu mer icke-nyheten till vänster om den förra görs ännu mer resereklam med ett bildspel från tändandet av Julgranen vid Rockerfeller Center. Spenderare några decemberveckor i New York för ett antal år sedan och återvänder hellre dit än till värmen över Jul. När jag såg julgranen vid Rockerfeller Plaza kunde man bli fotograferad med jultomten eller Spungebob Squarepants. Antar att Svampbob är utbytt mot något annat i år. Någon vampyr kanske, jag lär inte få veta. Troligen blir det istället jul i Göteborg...

På bildspelet kan man se att några artister uppträde vid tändandet. Två som jag trodde var döda (José Felicano och Aretha Franklin) och en som jag aldrig hört talas om (Michael Buble).


Artist, irländsk, New York, jul... Ja, ni fattar. Det är hög tid att höra en av få vettiga jullåtar i en duett där en är död, och det är inte den som man förväntar sig. Kirsty MacColl. För nio år sedan valde hon att söka upp värmen vid jul och åkte - precis som många i Vings undersökning vill göra - med familjen till Mexico och blev överkörd av en miljonärs motorbåt. Så kan det gå.

Fan ta Strindberg

Sitter på kontoret och känner mig lite seg, det är hög tid att bli lite kulturradikal!

bland kulturnyheterna på SvD avslöjas det att det inte kommer att ges ut några statliga pengar för att fira hundraårsjubileét av August Strindbergs död 2012. Ett faktum som bland annat upprör skribenten Lars Ring. Denne menar att om hundratals miljoner kunde satsas på Linnés jubileum så skall även firandet av Strindbergs död få pengar.

Jag tänker inte lägga någon värdering i huruvida Strindberg är bättre eller sämre än Linné. Vad jag däremot vill hävda är att felet inte ligger i att inte ge pengar till Strindberg, felet ligger istället i att kulturdepartementet går ut och delar ut påsar med pengar till en specifik händelse.

"Strindberg startade Intima teatern tillsammans med August Falck. Trots begränsade resurser fick scenen stor betydelse för svenskt teaterliv."

- citat från SvD, kursivering adderad av mig och pekar på vad som tydligen skiljer Strindberg från dagens kulturarbetare...

Man skulle kunna tycka att människor som arbetar inom kultursektorn skulle kunna använda sig av sin kreativitet till något annat än att hitta på nya sätt att maximera sin egen budget på. Om exempelvis en teater tycker att Strindberg är värd att uppmärksamma så får de la sätta upp fler Strindbergpjäser inom ramen för sin befintliga budget istället för att använda ett jubileum som en förevändning för att få mer pengar!

Anledningen till min hållning mot en kulturens osynliga hand är det fullständiga äckel som jag kände mot Linné härom året, ett äckel som faktiskt inte gått över än. Bara åsynen av Linnéträdgården här i Uppsala gör mig lite illa till mods. Mängder av pengar satsades på 300-årsjubileét av botanikerns födelse och som en följd av detta blev det alltså en massa Linné oavsett om det fanns någon publik eller inte.

Nu finns det säkerligen ett intresse för Strindbergs jubileum - gubben är ju inte precis bortglömd - precis som det fanns ett intresse för Linné men i alla fall jag uppskattar lite moderation i firandet. Linnéfirandet blev enligt min uppfattning för stort och jag tror att orsaken till detta står att finna i att en massa olika kulturaktörer sprang åt samma håll i jakt på statens pengar.

Nu kanske jag låter borgerlig och kulturfientlig men jag tror nog att i grund och botten skulle kulturen må bättre av lite mindre Gosplan. Jag förordar alltså inte att kulturens budget skall minskas.

Norrbyskär i Amazonas

Läste med behållning söndagens Under strecket där det förtäljdes om Fords försök att starta ett gummiplantage i Amazonas. Påminde mig en del om Norrbyskär, ett idealsamhälle på initiativ av Frans Kempe, VD för Mo och Domsjö, vid en såg en bit ifrån Hörnefors (med Gunnar som staty framför Nordahlsvallen. När står Kenneth i Hindås?!). Att anlägga ett paternalistiskt drömsamhälle i Amazonas möttes dock av värre faror än norrländska mygg.

Betraktat från lite avstånd är Fords agerande onekligen ekonomiskt sunt. Under mellankrigstiden var naturgummi en viktig råvara för bilindustrin och helt oersättlig innan syntetisk gummi blev kommersiellt gångbart efter kriget. Tillförseln hotades av katellbildning i sydostasien och bilföretaget bestämde sig för att göra vad som med ekonomi-språk kallas att integrera vertikalt bakåt. Att få kontroll över råvaror och andra insatsvaror var något som Ford gjort tidigare och i det avseendet var det inget nytt.

Vad som däremot var en smula nytt var sättet som företaget tog sig an utmaningen att från grunden starta upp en naturgummiproduktion i norra Brazilien, ett område med dålig infrastruktur och bristande institutioner - genom att skapa ett idealsamhälle.

Idealet för samhälleligt liv - lämpligt nog i utopistiskt anda döpt till Fordlandia - visade sig vara identiskt med en amerikansk småstad i mellanvästern. Med stor nit tog sig företaget an uppgiften att få deras nya anställda att ta till sig den amerikanska livstilen allt vad det innebär av square dance på helgerna, högläsning av engelsk poesi och hamburgeätande. Och amerikansk moral förstås! Förbudstider i USA innebar att arbetarna förbjöds att dricka alkohol, även i sina hem.

Den stora blundern tycks dock ha varit att applicera den moderna fabriksproduktionen från Chaplins Moderna tider med tillhörande stämpelklocka och arbetstider till amazonas djungler. Att utföra kroppsarbete mitt på dagen utomhus nära ekvatorn är troligen lite jobbigare än i en fabrik i Detroit. 1930 gjorde arbetarna revolt. En revolt som startade i kantinen - högre löner kunde tydligen inte kompensera för nordamerikansk kosthållning och självservering - och inte slutade förren den brazilianska armén kom till undsättning.

Gummiproduktionen lyckades aldrig komma igång, trots att Ford försökte i flera år efter kantinrevolten och slutade som en stor ekonomisk minuspost för företaget. Onekligen ett intressant exempel på hur en organisation kan skapa problem för sig genom att blind för lokala förhållanden klampa in med just sin organisationskultur.

---
En intressant detalj som jag hittade när jag höll på att skriva det här inlägget är att författaren, utrikesreportern Håkan Forsberg, tycks ha plagierat , eller lånat om man vill, stora delar av artikeln från en internet-artikel skriven 2006 (sånt är ju du van vid, Peter A. Om jag inte missminner mig så snodde någon utrikeskorre från din blogg häromåret). Måhända en smula pinsamt men det företog i alla fall inte mitt nöje.

---

Det hela bygger dock i slutändan på en bok av Greg Grandin från NYU. kring Hittade en tvådelad youtube-klipp om detta: Del 1, Del 2. Klippen är från programmet Democracy Now! som står till vänster om Fox News och är således suspekt och anti-amerikanskt.

Skillnaden på invandrare och invandrare

I veckan presenterade Jan Ekberg från CAFO i Växjö sin ESO-rapport om en arbetskraftsinvandrings effekter för den offentliga sektorns ekonomi på DN Debatt. Jag har ännu inte läst själva rapporten, sitter fast med en gammal släpbar dator som står på en ihopfällbar stol i och med min flytt. Inte direkt läsvänlig miljö men jag ägnade i vilket fall en del tid åt att läsa olika kommentarer till det hela.

Det är alltid förvånande och en smula skrämmande hur svårt gemene man tycks ha att skilja på äpplen och päron i den här frågan. Beroende på om en person på personligt plan är för eller emot invandring så väljer de att se vad som helst i dylika rapporter och lägga till någon slags imaginär undertext till rapportens egentliga innehåll.

Vad Ekberg har kommit fram till är helt enkelt att (ceteris paribus, givetvis) att en ökad arbetskraftinvandring förväntas ha en relativt marginell effekt på de offentliga finanserna. Detta är givetvis bara en pusselbit i sammanhanget.

Vad människor överlag verkar ha väldigt svårt att förstå är skillnaden mellan arbetskraftinvandring och flyktinginvandring. Fram till ungefär 1975 var invandring i ett ekonomiska perspektiv positiv affär för såväl befintlig befolkning som migranterna. Det fanns jobb som migranterna tog, dessa fick en högre levnadstandard än vad de skulle ha fått i sina hemländer och genom sitt arbete och skattebetalande bidrog de till att höja välfärden för alla andra.

Efter olje- och varskriserna på 1970-talet har dock efterfrågan på arbetskraftinvandring kraftigt minskad och istället har inflödet av flyktingar ökat. Flyktingar har, till skillnad från arbetskraftinvandrare, som grupp sämre löner och högre arbetslöshet. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är dessa alltså en belastning för den offentliga ekonomin. Vad de som stirrar sig blind på ekonomiska kalkyler (och jag räknar inte in Jan Ekberg bland dessa) väljer att missa är att det finns andra värden i detta, som att människor inte sväljer ihjäl eller torteras i politiska fängelser.

Om man verkligen inte vill se längre än till sina egna kortsiktiga behov så är det la lika väl att introducera ättestupan för att göra sig av med alla dessa gamlingar med sina höga sjukvårdskostnader (själva anledningen till att Jan Ekberg fått undersöka arbetskraftsinvandring som lösning från första början). Samma människor som så gärna dömer ut olika grupper för att de är en ekonomisk belastning kanske ändrar ton eller inte ser bjälken i sitt eget öga när de själva ligger på långvården och är en ekonomisk belastning.

Att faktiskt räkna på detta på nationell nivå (jag kanske snarare skulle säga statlig nivå, på grund av ordet nations tvetydiga betydelse i sammanhanget, men då kanske det förväxlas med stat som offentlig sektor...) är dock väldigt svårt, speciellt om man skall göra en prognos. Alla som någon gång har öppnat en dammig gammal långtidsutredning och tittat på gamla prediktioner kan sällan låta bli att le åt hur fel de ofta har. CAFO:s beräkningar utgår givetvis från vissa grundantaganden om sysselsättningsgrad och annat som givetvis kan visa sig vara helt felaktigt.

Vidare är det förstås så att även om det inte skapas något större offentligt budgetutrymme av arbetskraftsinvandring så kan den ändå vara positiv för ekonomin i sin helhet. Trots vissa vanföreställningar som social turism är det nämligen rätt osannolikt att högkostnadslandet Sverige drar till sig någon större anstormning av låglöneproletärer. En arbetskraftsreserv av arbetslösa invandrare för svartjobb som diskare och städare finns redan i landets tillväxtområden (där det knappt finns bostäder ens). Människor som faktiskt kommer hit som arbetskraftsinvandrare och klarar av att försörja sig kommer näppeligen vara någon belastning vare för sig själv eller andra. Det är la snarare troligt att väljer ett annat land som väljer att subventionera forskare och fotbollspelare snarare än pigarbete.

Men att faktiskt räkna på detta är alltså problematiskt. Se exempelvis tidigare polemik på DN Debatt mellan just Ekberg och Gunder Sanedlin kring invandrarpolitikens kostnader. Problemet är hur kostnader och vinster skall räknas, vad som skall tas med i beräkningen och huruvida detta ens går att uppskatta. Även om man räknar bort värdet av att färre människor torteras till döds så finns det ekonomiskt svårskattade värden. Värdet av pizza, kebab och fafafel exempelvis.

Det är lite av detta som DN på sin ledarsida, som trycker på att gränser kostar pengar, och tillsammans med Svenska Dagbladets Per Gudmundsson beklagas det över hur den svenska invandringspolitiken misslyckas till exempel genom att det anses finnas för låglönejobb. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det senare, men nog kan gränser och en misslyckad invandringspolitik kosta pengar även om det givetvis är helt omöjligt att räkna på.

Nej, nu har jag fått ryggont av min kassa skrivställning och vill börja fokusera viktigare händelser - GAIS bortamatch mot Kalmar FF. Kan man förvänta sig att hela Uppsala kokar av spänning och förväntning? Troligen inte.

Biografins återkomst

Har som sagt lidit en del av SvD-abstinens under senare tid. Tog mig dock tid att besöka den fluga som är det världsomspännande nätet som kallas internet och läste nätupplagan.

Under strecket innehåller en intressant artikel kring biografins återkomst i historisk forskning. Att utforska det förflutna med hjälp av fokus på regentlängder och världsanden förkroppsligat har inte varit på modet under efterkrigstiden. Även om skolundervisningen släpat efter, under min karriär i småskolan var kungar fortfarande mycket viktiga element i historia-undervisningen och då gick jag inte ens i skola tillsammans med Hedenhös-barnen.

Råkar man till exempel ha en magisterexamen i Ekonomisk historia bär det förstås lite emot att betrakta historien från individens perspektiv. Klart det känns mycket tryggare och bättre att sammanställa tidserier över spannmålspriser än att studera var Gustav II Adolf åt till frukost innan slaget vid Lützen (hans aggregerade semmel-intag sägs ju ibland ha varit av betydelse).

Samtidigt har jag en förståelse för biografins återkomst för denna har även medfört nya infallsvinklar till en sliten genre. Genom att belysa en period eller händelse med hjälp av biografiskt material så ökar vår förståelse för vad som hände och hur det tolkades av sin samtid.

Detta är speciellt fallet då biografikern väljer att fokusera på andra än huvudpersoner och hjältekonungar (socialhistorisk forskning brukar allt för ofta hamna på sockennivå och fallstudie-nivå av praktiska själ och närmar sig därmed biografin och anekdoter i vilket fall).

Utmärkta exempel på hur populärhistoriska verk använt en person för att skildra en tid är Barbara Tuchmans "En fjärran spegel" som presenterar det västeuropeiska 1400-talet genom att följa Enguerrand VII, herre av Coucy eller hur Peter Englund använder sig av Erik Dahlbergh för att skildra svensk stormaktstid i "Ofredsår" och "Den oövervinnerlige". I "Stridens skönhet och sorg" utvecklar Englund metoden ytterligare genom att presentera första världskriget med hjälp av dagboksanteckningar från en rad personer från olika länder och platser.

SvD-abstinens

Av oklar anledning har min vanliga källa till Svenska Dagbladet sinat. Detta, tillsammans med en del andra störande faktorer i den värld som enligt mina sinnesförnimmelser tycks existera utanför mitt medvetandes gränser, har definitivt inneburit att min inspiration till att blogga har minskat en del under senare veckor.

Internet i alla ära, men det är inte något fullgott substitut för en papperstidning. Jag måste utreda saken!

Betala för tidningen jag tidigare läst varje dag? Nej, nej - varför betala för något man efterfrågar, det låter helt absurt!

Svenskans ledarsida - reaktionens röst i nattmössan

Ledarsidor är ofta intressanta. Svenska Dagbladets speciellt så, inte minst för att jag inte delar dess grundinställning i många frågor.

I dag börjar jag med en ledarkrönika signerad Johan Wennström, som välkomnar ideologiernas död. Hans poäng är att de stora ideologiernas tid är över, ingen tänkare med JM Keynes inflytande finns, enligt Wennström, i vår samtid. Detta är enligt hans uppfattning något bra:

"Flera av de tänkare som brukar lyftas fram som de främsta har bidragit till att riva ned kulturen och ekonomin och sedan lämnat efter sig ruiner som andra måste försöka bygga upp igen.

Dit hör till exempel Michel Foucault och Jacques Derrida, Karl Marx och Jean-Jacques Rousseau.

Västerländsk undervisning lever fortfarande i efterdyningarna av Rousseaus pamflett Emile , där han menade att sanning är något relativt och att elever utan påtryckning ovanifrån måste bilda sina helt egna uppfattningar om sakernas tillstånd.

Och vår tillit till hävdvunna kunskaper och erfarenheter lider ännu av Foucaults och Derridas modernare nihilism."

En del ideologers tankar har verkligen fått kraftiga efterverkningar, må så vara. Men jag vill nog hävda att brist på ideologisk debatt snarare skvallrar om ideologisk konsensus, något som näppeligen behöver vara bra det heller. För nog är det inte en slump att Wennström, som uppskattar hävdvunna kunskaper, så att säga glömmer att nämna en annan stor ideolog från 1800-talet - Edmund Burke.

---

I krönikan till vänster (bokstavligt talat, knappast bildligt) om Wennströms kan vi läsa hur Elise Claeson hyllar matriarkala bondkvinna hon finner i P O Enqvists Musikanternas uttåg, en förgrundsgestalt enligt henne, då "[v]i härstammar från fria, självägande bönder som näringslivssidorna idag skulle beskriva som nätverkande familjeföretagare och entrepenörer i kluster."

Ett intressant selektivt val av skönlitterära skildringar av bondesamhället får man säga. Statare, backstugesittare, fattighjon, torpare och daglönare ingår alltså inte i Claesons släktträd eller hennes bild av en förlupen tid.

Hon fortsätter med att hävda att detta kvinnliga företagande försvunnit på grund av socialdemokraterna. Det var socialismen, hävdar Claeson (med hänvisning till Timbro-publikationer), som berövade kvinnan hennes plats i arbetet. Att hemmafruidealet hämtades från en borgerlig värld och att denne frodades, och i viss mån fortfarande frodas, i ett så uttalat icke-socialistiskt land som USA behöver vi tydligen inte ta med i ekvationen.

---

Några sidor längre fram kan vi läsa Jenny Nordbergs kolumn som pekar på farorna med att vi i allt högre uträckning läser och tar till oss information från en selektion av källor, medier och tidningar som inte ifrågasätter vår smak och uppfattning:

"Ni som nu tänker att ja, den där Jenny Nordberg har jag alltid tyckt varit särdeles irriterande och henne gillar jag då rakt inte – ni kan yvas över att jag precis har gjort er en tjänst. Min gärning gynnar särskilt er. Ni andra, som bara hummar och håller med – byt kolumnist."

Undrar om Svenska Dagbladets ledarredaktion läser Nordbergs kolumn...

Nostradamus har svårt med finansmarknaden

Under strecket i Svenska Dagbladet är troligen Sveriges bästa dagliga sida för blandad debatt, kultur och kunskap. Läste med behållning historiken Carl Johan Gardells genomgång av moderna prognoser kring våra föga älskade men ack så omtalade finanskriser:

"Att måla fan på väggen kan vara en effektiv strategi för den som vill tränga igenom det ständiga mediebruset. Men framtidsforskning är ju, som ovan noterats, en osäker bransch med många okända variabler. Den som satsat på fel häst kan avfärdas som en förvirrad stolle eller en helvetespredikant som fiskat i grumligt vatten. Den som blir sannspådd hyllas däremot av eftervärlden. Det finns inget facit för framtiden."

Nej, det blir nog ingen aktiehandel idag heller för min del...

Plocka fimpen eller dö!

I Göteborgs ledande tidning för uteliv - Faktum - passade tf chefredaktör Martin Karlsson i ledaren för #84 på att försöka ge lite perspektiv på debatten om nedskräpning. Nedskräpning har på senare tid blivit ett populärt ämne för politiker och media. Karlsson tar upp ramaskri kring Slottskogen efter Valborg. För en tid sedan tog jag upp champangeglaskross på Avenyn (gatan där allt utom lyxkonsumtion skall förbjudas).

Och nog kan det vara irriterande och mycket onödigt - jag visar emellanåt själv fingret åt eller väser mot människor - ofta vuxna, till det yttre städade människor, utan några synbara missbruksproblem - som bara slänger sitt skräp omkring sig.

Men nog finns det, som Karlsson poängterar, mycket allvarligare problem i Göteborg än nedskräpningen - såsom hemlöshet, segregation och arbetslöshet.

Faktum läses dock tydligen icke av en trojka före detta ambassadörer som på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Kaffelattekulturen med sina pappmuggar har tydligen förvärrat situationen i rikets huvudstad.

New York, Tokyo oxh Berlin anses vara mycket renare (jag utgår från att de är städerna där dessa tre personer varit ambassadörer och jag undrar stilla om de går på samma gator som jag gör när jag är i New York).

Lär vara böter på 500 dollar i Singapore. Kanske spöstraff på öppen gata vore något? Ja, det gäller att fokus för samhällets rättskipning läggs på sådant som upplevs som viktigt och som dessutom kan vara ett effektivt sätt att få in pengar till statskassan...

Downtown Ellös

Min semesterexil på västra Orust fortsätter. Då jag och min bättre hälft häromdagen kände oss oroliga för att drabbas av den ökända lappsjukan försökte vi återigen knyta kontakt med civilisationen. Vi gjorde det som i det nämaste definierar ett civiliserat beteende - vi åkte till Hemköp i Ellös och köpte mat.

Jag hade aldrig varit i Ellös tidigare och då jag nästan utgår från att de flesta av mina läsare endast har en luddig uppfattning om orten kan jag upplysa er om att det är en liten ort på västra Ourst. Den är dock inte mindre än att den faktiskt har en matvaruaffär, vilket inte är så värst vanligt bland små orter på Orust. Det är alltså lite av ett lokalt centrum.

Det första intrycket av Ellös(och vägen dit) fick mig att tänka på en intressant konflikt mellan periferi och centrum. Centrum anses oftast vara en vinnare i vår vackra, nya värld av globalisering. Detta illustreras av den ekonomiska aktivitet som i allt högre usträckning fokuseras till Sveriges storstadsregioner. För att ta del av arbetsmarknaden och/eller storstadens lockelser och utbud flyttar allt fler till dessa. Centrum vinner helt enkelt över periferi.

Samtidigt har även periferin sina lockelser, inte minst i den svenska folksjäl, som uppstått och i och med landets tilltagande urbanisering under de senaste hundra åren, där den romantiserade Bullebyn står i fokus. Aldrig är denna lockelse så stark som under midsommartid. Västa Orust är i många avseenden en vinnare i detta avseende. På sommaren mångdubblas befolkningen när den lokala faunan av året-rtunboende öbor berikas med sommarboende med pikétröjor knutna över axlarna och seglerskor.

Den populäritet som en periferi har är i grunden paradoxal. Populär perfieri omvandlas nämligen lätt mot ett tillstånd som inte längre är periferi men samtidigt inte i närheten av centrum. I ett sommarparadis där alla vill bo i ett hus vid landsvägens slut och samtidigt med god tillgång på hav och natur samt dessutom insynsskyddat når utbudet snart sitt maximum. Ytterligare exploatering är detsamma som att såga av den gren varpå man sitter.

Effekten när periferin närmar sig centrum blir platser likt Ellös. Det är till några fula hyreshus från miljonprogrammet som den som inte har råd, lust eller möjlighet att bo vid vägens ände dras. En snabb okulär besiktning från Hemköps parkeringsplats ger att dessa har nära tillgång till en mataffär, en pizzeria, en skola och en frisör. Kanske inte fullt så illa men långt ifrån Uddevalla City (att denna central allmänt tycks betraktas som ett rövhål i vackra Bohuslän av Göteborgare är la ett exempel på det jag försöker förmedla). Under de flesta månaderna på året förvandlas nämligen västra Orust från en romantisk sommarpärla till mer tragisk glesbygd. Att då bo i en tegel-limpa från 1960-talet är då näppeligen fullt så romantiskt.

Ett än tydligare exempel på denna paradoxala slitning mellan periferin och centrums fördelar går att se i de villaområden som i och med bilismen uppstått i storstäderna och deras kranskommuner. Mängder av mäniskor vill bo i den romantiska periferin men kan inte bo så långt bort från centrum som västra Orust av praktiska skäl. För sitt leverbröd och även för sin fritid är dessa beroende av närhet till regionens centrum.

Dagens villaområden är alla bygda som romantiska Myresjö-visioner av Bullebyn. Tillsammans med andra människor i deras socioekonomiska strata (samt, tack vare planmonopolets vilja att blanda och ge, några intvingade hyreslängor för att några stackare skall få uppleva hur det är att vara fattig i Ellös) kan det där leva mitt i naturen med andra som är som dem. Naturen omkring är dock snart inte mycket mer än motorleder, några lador för handel och lätt industri i statoilarkitektur samt några steniga knallar med sly och nära nog till pappersmassa omvandlade gamla porrtidningar som skiljer en Bulleby från en annan.

Det är bra för barnen att flytta ut från centrum till den atrificiella periferi-enklaven med sina gröngråa Potemkinknallar tänker småbarnsföräldrarna. När ungarna fyllt 12 år är de dock inte lika imponerade av livet i deras serieproducerade Bulleby och börjar hänga med andra likasinnade vid den Pizzeria, kiosk eller bensinstation som bhändigt är placerad vid infarten till alla områdets återvändsgränder tillsammans med den busstation som på sikt lockar till centrums lockelser och möjligheter - det är som att vara fattig året-runtboende i Ellös.

I Ellös har de i vilket fall förstått ungdomens problem med att bo i ingemansland mellan centrum och periferi. På Hemköps parkeringplats kunde polismyndigheten glatt upplysa oss om att på denna parkeringsplats såldes det alkohol dynget runt, även till 14-åringar (nä, det finns inget Systembolag i Ellös). Jag och min bättre hälfts förråd har nämligen sinat och det är tveksamt om vi överlever synen av mer vindpinade hedar i ett nykter tillstånd. Kanske vi får ta bilen in till Hemköps parkering?

---
För en mer vetenskapligt understryken och analys om centrum-perifieri och svensk glesbygd från ett hållbarhetsperspektiv se Jerker Söderlinds blogginlägg om en resa till Gnarp.

---

Jerker Söderlinds blogginlägg är en respons på den storstadshatande storstadsblaskans SvD:s intevju med miljörättvisedoktoranden Karin Bradley som även tas upp som debattämne på YimbySTHLM.

Evenemang och landmärken för stadens skull?

För vem planerar vi vår stad? Det är en utgångspunkt för en kulturartikel, lockande byggen, i söndagens SvD. Medan politiker och andra gärna talar sig varma om nya evenemangsbyggnader som en metod för att locka till sig turister finns det en annan sida av myntet. Artikeln handlar förstås först och främst om Stockholm men berör givetvis på ett eller annat sätt alla städer med ambitioner (det är för egen del lätt att le lite road åt hur VD:n för kommunala Stockholm Visitor Board Peter Lindqvist säger att han vill ha ett landmark, utan -e för Stockholm - Capital of Scandinavia - trodde det var Köpenhamn...)

Barcelona har framhävts som ett lyckat exempel, en sliten industristad har efter OS 1992 istället fått ett helt annat rykte som en spännande stad för turism och upplevelser. Även Bilbao med sitt Guggenheim-museum är ett annat spanskt exempel. Göteborgs evenemangsstråk (i en annan fortfarande sliten industri- och hamnstad) och försöken att etablera sig som den svenska evenmangsstaden framför andra är samma andas barn; Göran Johansson fortsätter att trycka på detta i en intervju i dagens gepe.

Guggenheim-museum, Bilbao

Den andra sidan av myntet är vad detta kan tänkas innebära för stadens bofasta invånare och då kanske framförallt för de som bor i dess förorter. Säga vad man vill om Svenska mässans behov om att expandera på bekostnad av Gårdas gamla stympade landshövdingekvarter men på kort sikt gynnar de affärsresenärer på bekostnad av bostadslösa med låga inkomster. Barcelona framhävs som sagt som det lysande exemplet på så kallad City branding, men en lokal professor i antropologi är inte fullt lika glad:

"För Manuel Delgado är Barcelona en stad som glatt säljer ut sin mark till internationella så kallade stjärnarkitekter. En stad som ständigt sätter besöksnäringens intressen framför de boendes –exemplifierat bland annat i striden kring en plats i Gamla stan, där barcelonaborna önskade sig en park med lekplats, medan de styrande beslutade att anlägga en parkeringsplats för Picassomuseets besökare. Enligt Manuel Delgado är just kulturen och kulturturismen ett viktigt och försåtligt inslag i Barcelonamodellen. Kultursatsningar ger glans och prestige åt en stad, samtidigt som de får legitimera rivningar och upprensningar i folkliga kvarter. Manuel Delgados eget hatobjekt är Macba, det stora vita museet för samtidskonst som byggdes i Gamla stan på 1990-talet –ett av många exempel på hur kulturen utnyttjas för brutala stadsomvandlingar när en stad ska hamna på kartan, menar han. För Manuel Delgado är synen på städer som säljande produkter avskyvärd. För kulturgeografen Anders Lund Hansen, verksam i Lund, väcker utvecklingen en rad frågor om vad det är för sorts städer vi egentligen vill ha. –Problemet är att många av de traditioner vi haft kring stadsplanering och demokrati hamnar i bakgrunden, säger Anders Lund Hansen som i sin avhandling studerat hur Köpenhamns urbana strategier blivit allt mer businessorienterade. Lite tillspetsat kan man säga att om kapitalet tidigare fick anpassa sig efter staden, så får staden nu anpassa sig efter kapitalet. I sin forskning använder Anders Lund Hansen begreppet ”space wars”, ursprungligen myntat av sociologen Zygmunt Bauman. Begreppet syftar dels på kriget mellan städer, dels på den kamp som uppstår inom städer mellan invånarnas och investerarnas önskemål."

Stockholm Waterfront

Det är givetvis inte så att det tvunget måste finnas ett motsatsförhållande mellan intressena. Vad som uppskattas av den välbärgade affärsresenären på tillfälligt besök kan givetvis också komma den lokala infödingen till godo, på ett eller annat sätt:

"Det är klart att de gör, på något sätt, säger Anders Lund Hansen och konstaterar att strategin motiveras med argumentet att pengar ska strömma in till kommunkassan, för att sedan sippra ner till alla och envar. Många satsningar som syftar till att städer ska bli mer attraktiva i omvärldens ögon kan ju dessutom leda till bättre livsmiljöer för de egna invånarna. Trevliga offentliga platser, mindre biltrafik och välfungerande kollektivtrafik är ofta viktiga komponenter när städer slipar på sin image. När Stockholm har som ambition att bli ”en evenemangs- och upplevelsestad i världsklass” så kan man ju också se det som att invånarna får ett rikare utbud att välja mellan. Men Anders Lund Hansen menar att städers satsningar på så kallade megaprojekt –som kan vara allt från kulturfestivaler till stora sportevenemang –till stor del handlar om varumärkesbyggande. Han ser hur städer, genom byggen av arenor och hotell- och kongressfaciliteter, högprioriterar kampen om olika evenemang som kan ge intäkter och en stund i strålkastarljuset. Samtidigt tycker han att satsningarna väcker frågor om vem staden är till för. Han tar bygget av Stockholm waterfront som exempel – redan namnet antyder att denna anläggning, i ett av stadens absolut bästa lägen, inte i första hand vänder sig till stadens invånare. –Det är ju inte något som den vanlige stockholmaren kommer att använda dagligdags, säger han och tillägger att anläggningen i första hand är tänkt för penningstarka besökare."

Världskulturmuséet, Göteborg

Hur vi bygger ut och omformar framtidens Göteborg berörs av samma frågor som Stockholm. Exempel: I januari 2008 gick den alltid lika stridsvilliga Mark Isitt ut i Gepes kulturdel och beklagade sig över att arkitektur har så låg status i Göteborg, just Guggenheim i Bilbao framhävs som ett exempel på hur viktigt och bra det kan vara med ikonbyggnader. Kritiken lät dock inte vänta på sig Gepes Malin Lernfält anklagade Isitt för att förakta göteborgarna medan Chatarina Thörn menar att ikonbyggnader (landmark på stockholmska) är passé.

Jag kan se saker som talar för såväl som emot betydelsen och värdet av ikonbyggnader. I värsta fall kan vi dock få byggnader för turister som samtidigt är fullständigt ointressanta från ett arkitektoniskt perspektiv.

Några tidigare utlägg i ämnet: I och II.

Konsumenten åt alla lycka bär

Bara för några dagar sedan beklagade jag mig över den förminskning av det offentliga får genom att medborgaren får genom att reduceras till konsument/brukare.

Läser i dagens lokala morgonblaska om att väljarna sviker valet till EU-parlamentet.

Går vidare till Svenska Dagbladet på nätet och där får jag syntesen av detta: Nu skall vi ställa konsumentkrav på EU!

"Den europeiska konsumentorganisationen BEUC har med Sveriges konsumenter och ytterligare 42 andra medlemmar i hela Europa tagit fram en ”konsumentpakt” bestående av åtaganden på åtta centrala områden. Kandidater till parlamentet kan ansluta sig till pakten för att visa att de tar ställning för sina väljare i deras egenskap av konsumenter. Det kan ske via konsumentorganisationen i deras hemland eller via den gemensamma webbplatsen, där det går att se vilka som anslutit sig hittills."

Det är bara som konsumenter vi små människor kan relatera till och förstå EU. Det hela känns väldigt betryggande tänker jag, kisar mot mot Faltron w1934s-skärm, lyfter min Rörstrandkopp och tar en sipp av Willys Örtte pepparmynta. Allt fungerar ju så bra så jag tror jag röstar blankt!

Debatt kring vetenskaplighet och Trumpet-anslag

För några dagar sedan fick matematikern Tanja Bergkvist utrymme på SvD:s Brännpunkt för att angripa vad hon betecknar som genusvansinnet nya höjder. Målet för hennes angrepp är en genusvetenskaplig undersökning av trumpeten som fått en halv miljon under tre år från Vetenskapsrådet. För att försöka bevisa hur dumt detta är gör hon en likartad ansökan för ett genusperpektiv inom matematiken kring hur x är manligt och y kvinnligt.

Inlagan har lett till en ofantlig mängd kommentarer och blogglänkar (i skrivande stund 506 kommentarer och 46 bloggar). Jag har verkligen inte förmåga att ta mig till allt som tycks och tänks.* Det roliga är dock att en hel del av kommentarerna håller en hyfsat hög nivå. Det finns nämligen två viktiga frågor i detta. För det första huruvida det är försvarbart att ge en halv miljon av offentliga medel till forskning om trumpetens genus. För det andra huruvida detta överhuvudtaget är vetenskap.

Är detta en penisförlängare?

Den första frågan är skenbart enkel. En halv miljon kronor för något så obskyrt som genusforskning om trumpeter låter förstås urfånigt när det kan tyckas finnas mer akuta behov i samhället som behöver pengar. Med ett sådant perspektiv blir dock nio tiondelar av all forskning ohållbar och onödig** och det skulle inte enbart drabba humanvetenskapliga forskningsprojekt - ungefär 240 miljoner kronor till CERN ifrån Sverige år till exempel. Visst, CERN har i efterhand lyckats visa sig ha ett värde, genom World Wide Web till exempel, men går det säga att genusvetenskap inte haft och har något värde på sikt?

Bedömningen av svaret på den första frågan hänger i mångt och mycket ihop med den andra frågan; är det vetenskap? I det avseendet blir jämförelsen mellan matematik och genusvetenskap lätt löjlig. Det förra är en abstrakt vetenskap som till och med är så abstrakt att den enligt en snävare definition inte är att betrakta som vetenskap, då den bygger på axiom istället för empririskt prövbara hypoteser, medan det senare är nödvändigtvis kontextuell , tvärvetenskaplig och värdeberoende.

Jag är inte alls främmande för att själv beklaga mig över genusvetenskapens pseudokaraktär där syftet och resultatet inte blir något annat än ett nollsummespel med värden. Att mycket som kommer ut som ett resultat från genusvetenskapliga arbeten inte är falsiferingsbart är dock inte begränsat till enbart genusperspektivet. Tyvärr har många tvingats inse problemen på sin egna bakgård och fördrivits ut i mörkret från den logiska positivismens upplysta bubbla.

Människor som inte läser annat än manualer och instruktionsböcker blir upprörda över genusvetarnas flum mellan övriga gäspar lite förstrött över Bergkvists insparkande av öppna dörr. Ett intressantare forskningsprojekt ur ett entologiskt genusperspektiv kanske skulle vara att gömma sig i en låda på SvD:s ledarredaktion och försöka utröna varför de finner något större värde och allmänintresse för Bergkvists påpekanden på Brännpunkt.

Jag har dock aldrig tänkt på trumpeter som ett manligt instrument. Är det inte lite omanligt att vara musikalisk överhuvudtaget?


* Min - helt ovetenskapliga - uppfattning är att inget väcker sådana reaktioner som inlägg kring invandring och integration samt genusfrågor, vilket förstås är intressant i sig då det säger något om brännpunkterna (sic!) i dagens samhälle.
** En hel del utvecklingsländer har i sin iver att hinna ifatt västvärlden enbart satsat resurser på "hårda värden" och oreflekterat efterapande i teknokratisk, inte sällan med tämligen mediokra resultat.

Att utvärdera utvärderingar av sfi

Den sittande regimen i Sverige gillar mål som går att mäta. Det om något är tydligt för mig när jag läser statssekreterare Christer Hallerbys (fp) replik i en pågående debatt kring sfi (Svenska För Invandrare*). Ur ett integrationssynpunkt är givetvis sfi:s sätt att fungera (eller inte fungera) viktigt för den svenska integrationspolitiken, då det är en av få verktyg som direkt har med saken att göra, medan frågor som boende, arbete och utbildning i många och mycket hamnar på andras bord och inte är unika problem för integrationsfrågan.**

Regeringen - genom Hallerby - betraktar två metoder för att få ut mer av de resurser som det offentliga plöjer ner i sfi:

1) Omformulera läroplanen och inför prov som gör det möjligt att mäta sfi:s resultat

2) Ge sfi-studerande incitament att klara av den högsta kursen genom att ge dem incitament i form av 12 000 spänn.

Som jag ser det finns det två potentiella problem med detta upplägg:

1) Brister i måldefinition. Tänk tillbaka på er egen skolgång, var syftet med studier att få bra resultat på proven? Jag anser mig själv hyfsat bevandrad i det svenska språket och har integrerat mig väl i det svenska samhället trots mitt ursprung i dansk kulturbygd (freden i Brömsebro var skedde precis, ur ett geologiskt perspektiv) och kan utan större problem föra in typiska svenska ord som shopping och printa i dagligt tal. Däremot är jag rätt värdelös på till exempel grammatik (nu vet jag inte i vilken mån grammatik är en del av sfi:s prov, men ni förstår vad jag menar). Syftet med sfi är väl rimligen att kursdeltagarna på sikt skall kunna skaffa sig en plats i det svenska samhället, få ett arbete, skaffa sig vänner, delta i det politiska och kulturella livet - att kunna bli lyckliga. Det är förstås rysligt svårt att mäta! Även ett mindre idealisitk och trovärdigt mål för regeringens politik, att få fler skattebetalare, kan vara bökigt att bedöma. För att mäta ett medels effektivitet är det således enklare för staten att mäta i vilken utsträckning medlet nås istället för att försöka utvärdera om målet nås. Vi mäter provresultat snarare än kunskap helt enkelt.

2) Felriktade incitament. Genom att ge pengar till den som klarar av den högsta kursen finns det måhända en risk att hyfsat begåvade kursdeltagare som i realiteten uppnått det som sfi skall ge en grundplåt för och i praktiken kan utveckla sitt språk på egen hand, genom att de fått ett jobb exempelvis, uppmuntras att faktiskt stanna kvar längre i sfi än vad de egentligen behöver.

Nu förespråkar jag verkligen inte att regeringen skall slänga pengar till sfi utan vare sig utvärderingar eller mål. Jag påstår mig inte heller veta allt som finns att veta om sfi - jag har ju aldrig gått eller lärt ut kurserna. Däremot blir jag lite perplex och besviken över regeringens emellanåt huvudlösa kamp för att förvandla komplicerade och mångfacetterade problem till något som kan bedömas och utvärderas med några enkla nyckeltal i deras kamp mot vad de kallar flum - Lex Björklund. En viktig orsak till att staten har vissa ansvarsområden är just att resultat och effekter är svåra att bedöma och utvärdera - annars hade kanske marknaden kunnat sätta ett pris på varan och den sittande regeringen hade satt igång och avreglerat. Liknande resonemang kan som bekant föras kring polisens trafikövervakning, där antalet blås i nykterhetskontroller är viktigast.


* Notera att sfi ofta just skrivs sfi och inte SFI, vilket torde vara norm enligt de skrivregler som Gepe och andra publikationer skyller på när de stavar GAIS med gemener - allt är en stor konspiration!

** Integrationens motsats är enligt regeringens definition utanförskap. Ett utanförskap som egentligen inte nödvändigtvis har med invandring att göra. En obildad, arbetslös, blekfet svenne med taskigt språk i Skinnskatteberg är inte nödvändigtvis mer innanför det svenska samhället än en somalisk trebarnmor i Hammarkullen - eller?

Aggressiva Billström

Läser på DN Debatt en moderat arbetsgrupps planer för en ny, hårdare invandrarpolitik*. Jag skummar mest igenom de krav och lösningar som Billström och hans kumpaner pekar på. Jag är tillräckligt beläst i frågan för att se och förstå att deras förslag mest är huggskott. Problemet står inte att finna i lösningarna utan den begränsade och fragmenterade bilden som finns av själva problemet. Exempel: är arbetslöshet bland invandrare ett integrationsproblem eller ett arbetsmarknadsproblem eller lite av det ena och lite av det andra? Sättet att se på problemet leder till olika möjliga lösningar. Eftersom jag inte riktigt köper den moderata tolkningen av problemet så är det svårt att köpa argumenten., det handlar inte bara på deras syn på Invandraren utan i första hand om deras syn på Människan. Om man inte köper den moderata människosynen faller även deras lösningar som bygger på en given bild av vilka faktorer som får en människa att agera på ett visst sätt. Inte för att jag tvunget kan presentera en bättre, mer koherent bild av hur problemet (om det nu finns ett problem) är beskaffat, men i alla fall.

Jag är dessutom skeptisk till Billströms outsagda men till synes medvetna sammankoppling av kriminalitet och invandrares socio-kultur på något sätt överhuvudtaget är vidare konstruktivt i något avseende. Är detta något de tror på eller handlar det om att locka till sig vissa väljarsegment snarare än att faktiskt lösa problemet (vad nu problemet är)?

Exempelvis SvD fokuserar i sin deriverade sammanfattnings ingress på att Billström kräver att personer som tillskansat sig svenskt medborgarskap genom hot, mutor eller falska personuppgifter skall kunna förlora medborgarskapet. Som om det skulle vara något märkligt. Jag vet inte hur det fungerar i praktiken**, men det borde la inte i princip skilja sig från andra rättigheter tillskansade illegalt - som falskleg bland tonåringar och handikappsparkeringstillstånd för atletiska banktjänstemän i 30-årsåldern. Är det en viktig fråga och relevant fråga eller handlar det bara om att verka tuff och hård? Vem vågar möta Billström i en mörk gränd?


* Ja, det står invandrarpolitik, inte invandringspolitik. Skall det tolkas som att problemfokus flyttats från effekter av migration till migranten själv? Jag skulle tro det.

** Information på DN pekar dock på att det faktiskt inte är möjligt och hänvisar till lagförslag 2006.