Läste med behållning söndagens Under strecket där det förtäljdes om Fords försök att starta ett gummiplantage i Amazonas. Påminde mig en del om Norrbyskär, ett idealsamhälle på initiativ av Frans Kempe, VD för Mo och Domsjö, vid en såg en bit ifrån Hörnefors (med Gunnar som staty framför Nordahlsvallen. När står Kenneth i Hindås?!). Att anlägga ett paternalistiskt drömsamhälle i Amazonas möttes dock av värre faror än norrländska mygg.
Betraktat från lite avstånd är Fords agerande onekligen ekonomiskt sunt. Under mellankrigstiden var naturgummi en viktig råvara för bilindustrin och helt oersättlig innan syntetisk gummi blev kommersiellt gångbart efter kriget. Tillförseln hotades av katellbildning i sydostasien och bilföretaget bestämde sig för att göra vad som med ekonomi-språk kallas att integrera vertikalt bakåt. Att få kontroll över råvaror och andra insatsvaror var något som Ford gjort tidigare och i det avseendet var det inget nytt.
Vad som däremot var en smula nytt var sättet som företaget tog sig an utmaningen att från grunden starta upp en naturgummiproduktion i norra Brazilien, ett område med dålig infrastruktur och bristande institutioner - genom att skapa ett idealsamhälle.
Idealet för samhälleligt liv - lämpligt nog i utopistiskt anda döpt till Fordlandia - visade sig vara identiskt med en amerikansk småstad i mellanvästern. Med stor nit tog sig företaget an uppgiften att få deras nya anställda att ta till sig den amerikanska livstilen allt vad det innebär av square dance på helgerna, högläsning av engelsk poesi och hamburgeätande. Och amerikansk moral förstås! Förbudstider i USA innebar att arbetarna förbjöds att dricka alkohol, även i sina hem.
Den stora blundern tycks dock ha varit att applicera den moderna fabriksproduktionen från Chaplins Moderna tider med tillhörande stämpelklocka och arbetstider till amazonas djungler. Att utföra kroppsarbete mitt på dagen utomhus nära ekvatorn är troligen lite jobbigare än i en fabrik i Detroit. 1930 gjorde arbetarna revolt. En revolt som startade i kantinen - högre löner kunde tydligen inte kompensera för nordamerikansk kosthållning och självservering - och inte slutade förren den brazilianska armén kom till undsättning.
Gummiproduktionen lyckades aldrig komma igång, trots att Ford försökte i flera år efter kantinrevolten och slutade som en stor ekonomisk minuspost för företaget. Onekligen ett intressant exempel på hur en organisation kan skapa problem för sig genom att blind för lokala förhållanden klampa in med just sin organisationskultur.
---
En intressant detalj som jag hittade när jag höll på att skriva det här inlägget är att författaren, utrikesreportern Håkan Forsberg, tycks ha plagierat , eller lånat om man vill, stora delar av artikeln från en internet-artikel skriven 2006 (sånt är ju du van vid, Peter A. Om jag inte missminner mig så snodde någon utrikeskorre från din blogg häromåret). Måhända en smula pinsamt men det företog i alla fall inte mitt nöje.
---
Betraktat från lite avstånd är Fords agerande onekligen ekonomiskt sunt. Under mellankrigstiden var naturgummi en viktig råvara för bilindustrin och helt oersättlig innan syntetisk gummi blev kommersiellt gångbart efter kriget. Tillförseln hotades av katellbildning i sydostasien och bilföretaget bestämde sig för att göra vad som med ekonomi-språk kallas att integrera vertikalt bakåt. Att få kontroll över råvaror och andra insatsvaror var något som Ford gjort tidigare och i det avseendet var det inget nytt.
Vad som däremot var en smula nytt var sättet som företaget tog sig an utmaningen att från grunden starta upp en naturgummiproduktion i norra Brazilien, ett område med dålig infrastruktur och bristande institutioner - genom att skapa ett idealsamhälle.
Idealet för samhälleligt liv - lämpligt nog i utopistiskt anda döpt till Fordlandia - visade sig vara identiskt med en amerikansk småstad i mellanvästern. Med stor nit tog sig företaget an uppgiften att få deras nya anställda att ta till sig den amerikanska livstilen allt vad det innebär av square dance på helgerna, högläsning av engelsk poesi och hamburgeätande. Och amerikansk moral förstås! Förbudstider i USA innebar att arbetarna förbjöds att dricka alkohol, även i sina hem.
Den stora blundern tycks dock ha varit att applicera den moderna fabriksproduktionen från Chaplins Moderna tider med tillhörande stämpelklocka och arbetstider till amazonas djungler. Att utföra kroppsarbete mitt på dagen utomhus nära ekvatorn är troligen lite jobbigare än i en fabrik i Detroit. 1930 gjorde arbetarna revolt. En revolt som startade i kantinen - högre löner kunde tydligen inte kompensera för nordamerikansk kosthållning och självservering - och inte slutade förren den brazilianska armén kom till undsättning.
Gummiproduktionen lyckades aldrig komma igång, trots att Ford försökte i flera år efter kantinrevolten och slutade som en stor ekonomisk minuspost för företaget. Onekligen ett intressant exempel på hur en organisation kan skapa problem för sig genom att blind för lokala förhållanden klampa in med just sin organisationskultur.
---
En intressant detalj som jag hittade när jag höll på att skriva det här inlägget är att författaren, utrikesreportern Håkan Forsberg, tycks ha plagierat , eller lånat om man vill, stora delar av artikeln från en internet-artikel skriven 2006 (sånt är ju du van vid, Peter A. Om jag inte missminner mig så snodde någon utrikeskorre från din blogg häromåret). Måhända en smula pinsamt men det företog i alla fall inte mitt nöje.
---
Det hela bygger dock i slutändan på en bok av Greg Grandin från NYU. kring Hittade en tvådelad youtube-klipp om detta: Del 1, Del 2. Klippen är från programmet Democracy Now! som står till vänster om Fox News och är således suspekt och anti-amerikanskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar