Sista omgången av allsvenskan och alla blickar riktades mot Gamla Ullevi där guldkampen skulle avgöras. Alla blickar? Nej, tack vare att TV4 genom sina rättigheter kunde vissa den objektivt sett minst intressanta matchen av alla på televisionapparater landet runt kunde även vi GAIS:are som befinner oss i exil inom landets gränser följa den sista matchen mot HBK.
En match som avslutade en säsong som känslomässigt kan ha varit den pissigaste sedan annus Horrilibis 2001. Inte bara utifrån det som uppspelade sig på plan, där det inte gick något vidare under en stor del av säsongen, utan kanske framförallt på grund av alla de så kallade skandaler som alla i mer eller mindre mån emanerade från styrelse och kansliets bristande arbete, för att sedan blåsas upp av media.
En relativt liten men dominerande grönsvart klack på Örjans vall var det enda som gav lite värme och stämning (Memmas flagga var på plats, till och med Kvillebäckens grinigaste gubbe - jag har ju flyttat - skymtade förbi på teveskärmen) till en tafflig fotbollsmatch. I alla fall sett till stora delar av matchen. Trots dystra förutsättning, på Örjans vall och annorstädes, skulle dock det hela sluta i stort sett lyckligt.
GAIS spel led av några av de problem som varit tydliga under stora delar av säsongsavslutningen. Johan Mårtensson och Reuben Ayarna är var för sig duktiga spelfördelare men saknar den tyngd och bollvinnarförmåga som jag efterfrågar hos en mittfältslibero. GAIS hade förtvivlat svårt att hålla och vinna boll. Samtidigt misslyckades Pär Ericsson i sin roll som target på topp, hamnade ofta offside, och en lätt labil backlinje rensade återigen ut bollarna till fristående HBK:are.
Det var i alla fall så det yttrade sig under stora delar av matchen. HBK var dock inte mycket bättre och det var kanske inte direkt förvånande att det mesta hände i samband med fasta situationer när ingen av lagen klarade av att föra spelet. Så med Wanderson do Carmos inlägg till Calum Angus 0-1 mål och så även när HBK replikerade till 1-1 innan paus.
Början av andra halvlek var än sämre och det såg ut att bli en vedervärdig avslutning på helgen där den enda ljusglimten är mitt exilskap som innebär att jag slipper cykla igenom Göteborg på måndag morgon där segerrusiga kranskommunare slagit sönder glas och sin omgivning i största allmänhet.
En vändning kunde dock börja skönjas efter ungefär en timmes spel. Till synes av en slump verkade GAIS upptäcka att istället för att slå fram taffliga bollar så kunde man lika väl ta bollen vid fötterna och transportera upp den själv då HBK:s spelare vek undan och inte tycktes ha ork att själva vinna bollen. Med mindre än tjugo minuter kunde så Wanderson göra sitt 18:e mål för säsongen, vilket innebar delad skytteligatitel, och även servera fram till Halgrimur Jónasson med en frispark. Två målpass och ett mål för Wanderboy således i vad vi fortfarande får tro var hans sista match i den finaste av atlet- och idrottssällskap.
Skönt att säsongen är över. När det såg som sämst ut i denna match förbannade jag att jag inte istället åkt in till kontoret och jobbat extra, en söndagsunderhållning som oftast är mer givande än att titta på GAIS på teve, ensam i ett mörkt Uppland. Frågan är la lite vad man skall göra med sin fritid nu när inte GAIS tvingar på mig oro, ångest och apati. Vilket påminner mig: Tommy, om du vill äta korv på Soldaten Svejk så får du e-posta mig, det finns flera med ditt namn i Storstockholm.
Nä, nu är det hög tid för middag! Är av någon outgrundlig anledning lite sugen på pyttipanna...
En match som avslutade en säsong som känslomässigt kan ha varit den pissigaste sedan annus Horrilibis 2001. Inte bara utifrån det som uppspelade sig på plan, där det inte gick något vidare under en stor del av säsongen, utan kanske framförallt på grund av alla de så kallade skandaler som alla i mer eller mindre mån emanerade från styrelse och kansliets bristande arbete, för att sedan blåsas upp av media.
1. D. Jankulovski;
13. C. Angus, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde (64' 11. T. Lycén);
17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna;
21. M. Lindström (81' 27. M. Celik), 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson;
18. P. Ericsson (61' 22. B. Andersson)
En relativt liten men dominerande grönsvart klack på Örjans vall var det enda som gav lite värme och stämning (Memmas flagga var på plats, till och med Kvillebäckens grinigaste gubbe - jag har ju flyttat - skymtade förbi på teveskärmen) till en tafflig fotbollsmatch. I alla fall sett till stora delar av matchen. Trots dystra förutsättning, på Örjans vall och annorstädes, skulle dock det hela sluta i stort sett lyckligt.
GAIS spel led av några av de problem som varit tydliga under stora delar av säsongsavslutningen. Johan Mårtensson och Reuben Ayarna är var för sig duktiga spelfördelare men saknar den tyngd och bollvinnarförmåga som jag efterfrågar hos en mittfältslibero. GAIS hade förtvivlat svårt att hålla och vinna boll. Samtidigt misslyckades Pär Ericsson i sin roll som target på topp, hamnade ofta offside, och en lätt labil backlinje rensade återigen ut bollarna till fristående HBK:are.
Det var i alla fall så det yttrade sig under stora delar av matchen. HBK var dock inte mycket bättre och det var kanske inte direkt förvånande att det mesta hände i samband med fasta situationer när ingen av lagen klarade av att föra spelet. Så med Wanderson do Carmos inlägg till Calum Angus 0-1 mål och så även när HBK replikerade till 1-1 innan paus.
Början av andra halvlek var än sämre och det såg ut att bli en vedervärdig avslutning på helgen där den enda ljusglimten är mitt exilskap som innebär att jag slipper cykla igenom Göteborg på måndag morgon där segerrusiga kranskommunare slagit sönder glas och sin omgivning i största allmänhet.
En vändning kunde dock börja skönjas efter ungefär en timmes spel. Till synes av en slump verkade GAIS upptäcka att istället för att slå fram taffliga bollar så kunde man lika väl ta bollen vid fötterna och transportera upp den själv då HBK:s spelare vek undan och inte tycktes ha ork att själva vinna bollen. Med mindre än tjugo minuter kunde så Wanderson göra sitt 18:e mål för säsongen, vilket innebar delad skytteligatitel, och även servera fram till Halgrimur Jónasson med en frispark. Två målpass och ett mål för Wanderboy således i vad vi fortfarande får tro var hans sista match i den finaste av atlet- och idrottssällskap.
Skönt att säsongen är över. När det såg som sämst ut i denna match förbannade jag att jag inte istället åkt in till kontoret och jobbat extra, en söndagsunderhållning som oftast är mer givande än att titta på GAIS på teve, ensam i ett mörkt Uppland. Frågan är la lite vad man skall göra med sin fritid nu när inte GAIS tvingar på mig oro, ångest och apati. Vilket påminner mig: Tommy, om du vill äta korv på Soldaten Svejk så får du e-posta mig, det finns flera med ditt namn i Storstockholm.
Nä, nu är det hög tid för middag! Är av någon outgrundlig anledning lite sugen på pyttipanna...
2 kommentarer:
Tack för landets mest vederhäftiga och opartiska referat av GAIS-matcherna i årets allsvenska fotboll. Jag har i vanlig ordning lusläst samtliga. Trevligt avslut på en märklig säsong.
Tackar! Får la se i vilken grad det är möjligt för mig att bevaka och analysera GAIS nästa säsong. Oavsett så ligger Bromma, Solna, Gävle och Stockholm/Södertälje samt möjligen ingen-vill-bo-i-Örebro inom rimligt avstånd.
Stör mig nämligen mycket på tevesändningarnas fokus på 1/6 eller mindre av planen.
Skicka en kommentar