Gårda i backspeglen

Förra söndagen var jag på stadspromenad i Gårda med YimbyGBG. Fyra kvarter mellan Mölndalsån och E6:an planeras att rivas för att ge plats för parkeringshus för en expanderade Svenska Mässan. Två av dessa kvarter är gamla landshövdingehus vars kvarter stympades av motorvägen för årtionden sedan. Dagens krav om en lugn sida för varje bostad är långt borta.

En del vill givetvis rädda dessa hus. Landhövdingehus och andra äldre byggformer ger en nostalgisk känsla av en svunnen stadsbild. Vad som på många sätt är ett problem och ett feltänk är denna sammanblandning av form och funktion. Sedan lång tid tillbaka har Gårda trängts från alla håll. Delvis beroende på vad man kan kalla en historisk slump när den första mässhallen byggdes till jubileet 1923. Delvis beroende på ett funktionalistisk tankesätt som menar att funktioner inte skall blandas. Som ett resultat av detta uppstod evenmangsstråket och gamla Gårda var nu inträngt mellan två barriärer i stadsväven.

För att en stadsdel skall fungera på ett tillfredsställande sätt finns det vissa förutsättningar som är viktiga. Dessa har ofta förbisetts av mer modernistiska planerare som velat reducera samhällets komplexitet till något enkelt och planerat. Mer skarpa observatörer som Jane Jacobs har visat att det finns annat som styr en stadsdels funktionsduglighet. Att några återvändsgränder med begränsad befolkning separerade från den kvarvarande staden Göteborg har begränsade möjligheter är inte så såvrt att se om man ser bortom husens form och vissa inslag som är eftersträvnadsvärda för en levande stad, som exempelvis trottoarer.

Planförslaget från SBK är i mina ögon en tragisk skildring. Tragisk för att det finns en hopplös vilja. Trots att Gårda i praktiken fick sin dödsdom för årtionden, så försöker faktiskt SBK på många sätt rädda den lilla stad som finns kvar i ett monolitiskt funktionsseparerat evenemangsområde jämte en separerad transportled. På sina håll har den nya översiktsplanen ÖPXX börjat sjunka in och nå lite längre än bara vackra ord. Samtidigt har en djupare förståelse för vad som skapar den levande organismen staden ännu inte riktigt nått fram. Jag och andra har tidigare kritiserat stora delar av Norra älvstranden för att inte vara tillräckligt mycket stad. Medan formen är en pastisch på funkis är funktionen en pastisch på stad.

Det är av den anledningen viktig att inte hänga upp sig på nostalgiska föreställningar om ett gammalt Gårda. Det handlar om att välja sina strider och se var vi kan försöka skapa och utveckla ny stad istället för att hänga oss fast vid gamla lämningar av en dödad stadsdel.

Jag hoppas att en bättre och mer genomtänkt plan kan hjälpa till att rädda de två norra kvartern med en del verksamheter i gamla lokaler och samtidigt försöka göra något åt den odefinerade yta av ömsom bilar ömsom park som skapar en trist miljö framför Focus-huset; måhända en framtida port in till staden med Västlänken och ett utbyggdt mässområde. Oavsett vilket så förtjänar de två stympande landshövdingekvarteret ett bättr öde än årtionden av förfall i limbo, även om det blir frågan om ett bamhärtighetsmord.

De krympande ikontornen

Med risk för att verka självgod [utrymme för att den dåliga vitsen skall sjunka in] måste jag nog ta och referera till vad jag själv skriv för bara några dagar sedan :"Ett gigantiskt höghus, en ikonbyggnad, är numera alltid lösning 1A på alla stadsplaneringsfrågor i Göteborg; sedan krockar visionen med verkligheten". Mindre än två veckor efter att höghustankarna i Gårda lagts på is har de nu kommit fram att de två höghusen på 13 och 15 våningar som skulle byggas vid det gamla posthuset nu inte längre verkar aktuellt. de två tornens saga är all och istället skrivs det om ett eventuellt torn på tolv våningar.

Likt nästan allt nytt i Götelaborg har idén med två torn mött motstånd. Allt över 4-5 våningar ses allt som oftast som ett hot av en stor grupp människor. Jag är personligen inte är någon stor anhängare av ikonbyggnader - det är nog bara i Göteborg och några mindre afrikanska byar ett ordinärt höghus i glas på 13-15 våningar kan ses som en ikonbyggnad - som koncept. Men om det nu tvunget skall upp ett högt hus hade jag inte haft något emot om de kunnat ta i lite. Alltihop är ändå ett hotell-ghetto redan. Vidare undrar jag lite stilla varför någon för ut en plan som sedan inte klarar av en närmare granskning från ett krasst ekonomiskt perspektiv. Är det idén om en magnifik fallos som sedan krockar med budgetens röda siffror?

Vi har sätt att få ur dig sanningen!

Sedan delar jag inte riktigt många människors vurm för det gamla centralposthuset - om jag var en amerikanskt, lagom rund turist som steg ut på Drottningtorget skulle jag nog tro att det var dit in som dissidenterna fördes för att torteras av säkerhetspolisen innan muren föll och den demokratiska kapitalismen och McDonald's kom till Sverige. Att det finns McDonalds i Sverige är vad turisten kommer att skriva på vykortet hem till Springfield, de fjuttiga höghusen bakom NKVD:s gamla byggnad lägger han eller hon nog inte märke till.

Avsnoppat höghus i Gårda samt vårpromenad

Efter att ha sovit allt för länge på morgonen och slutligen fått igång perkulatorn var det hög tid att börja bläddra i lördagens gepe och derbybilagan som följde med för den stundande matchen mot Den Lille Stan (var precis och kollade på gais.nu där någon som sitter och självbefläckar sig själv framför tv4:s så kallade sportsändning refererar att deras klack står och skriker "Hata GAIS" som vanligt).

Så var det tänkt

Förutom denna bilaga och ett långt och omständigt reportage om Stena som jag inte iddes bry mig om var det föga oväntat att notera att det planerade höghuset i kvarteret Venus i norra Gårda nu inte blir av. Istället kapas det från 33 ner till 13 våningar. Den som ser höghus som en fallossymbol för medelålders slipsnissar blir måhända nöjda över denna brist på potens. Jag är personligen lite mer ambivalent inställd.

Förvisso är jag ingen anhängare av vare sig höga hus i allmänhet. På Manhattan är det förstås underbart men med dagens sätt att tänka och planera kompenseras en hög exploatering på en punkt med menlösa gräsmattor och parkeringar vilket oftast tycks innebära i det närmaste en lägre exploatering (inte för att jag är säker på att detta blivit så i det aktuella fallet, se dock detta gamla inlägg om exploatering i Stockholm). Jag föredrar i så fall flera kvarter med hyfsat höga hus istället för ett riktigt högt hus omgivet av en lägre bebyggelse.

Så ser planen ut för tillfället

Problemet, som jag ser det, är att det enda intressanta nyheter som kommer till min kännedom i Göteborg är när någon får för sig att bygga en ikonbyggnad; alla nya kvarter kommer antagligen efter samråd, skisser och byggjättarnas förödande inflytande mynna ut i fega, ointressanta områden med döda ytor och ett obefintligt stadsliv. Radikala förslag kommer då och då flygande, men det känns oftast ogenomtänkt och allt för visionärt för att någonsin bli verklighet. 13 våningar i det nya, döda Gårda - hur spännande känns det? Måhända kan de översta lägenheterna marknadsföra med utsikt bort mot Gaisänga vid Mariakyrkan. Sedan ser det la i och för sig ut som de tänkt bygga ett slutet kvarter, men det tror jag inte på innan jag sett det på riktigt!

*****

Kaffet nersörplat och tidningen genombläddrad (utom helgbilagan "Två Dagar"; är ej medelålders mullig medelklass) så bestämmer jag att sparka igång en dag som håller på att förvandlas till menlöst, tråkigt slappande genom att övertyga min bättre hälft om en promenad genom relativt okända delar av staden. Hon lockar med sig en väninna och medan vi står och väntar på henne vid den bestämda mötesplatsen, hållplatsen vid Majornas vagnshall, hinner jag språka en del med en glad och trevlig a-lagare som påstår sig varit trea kula i nordiska mästerskapen för juniorer någon gång i början av 1970-talet.

Klippan: numera socker- och porterfritt

Klippan är en intressant miljö. En gång i tiden platsen för Älvsborgs fästning på 1500-talet och därefter tullplats, plats för en hel del av Ostindiska kompaniets verksamhet, senare för bryggeri och sockerfabrik och nu arbetsplats för flera olika företag och med pågående nybyggande. Synd att det ligger så avskärmat från övriga delar av staden, som en egen enklav.

Promenerar vidare förbi Röda Sten mot Nya Varvet, upp kring Kungsten och över Sandarna ner för Mariagatan mot Kungsladugård för att avsluta marschen på ett sånt där modernt café i Majorna; konditorierna för oss tanter med blått hår har stängt på lördag eftermiddag. Utanför fönsterna rullar spårvagnarna förbi och en och annan person i kläder från blåvitts shop vid Berzelligatan traskar glatt förbi, givetvis fullständigt okunniga om att deras favoritlag i samma stund spelar hemmamatch mot Norrköping.

*****

När vi kommer hem plockar vi ut allt från badrummet och städar ordentligt. Det är ju trots allt lördag!

Vår över Gårda

Så var det så slutligen dagen som man gått och både väntat på och fasat över; GAIS första träningsmatch för säsongen och början på ett nytt decennium i mitt liv.

Bestämde mig rätt snart för att traska bort till Valhalla ip; söndagar är som gjorda för promenader. Först går man förbi den där byggtomten där ett nytt kvarter är på gång döpt efter den gamla porslinsfabrik som en gång i tiden låg där. Har redan tidigare beklagat mig över att platsen marknadsförs på ett så förutsägbart sätt, det är lätt att ta sig till centrum och att de som betalar mest får utsikt bort från Hisingen. Att nämna närheten till en ännu fungerande stadsmiljö kring Kvilletorget kommer inte först (men det står en del om det också, faktiskt). Stannar vid en skylt på ett stängsel som viar en skiss av området. Flera hus står runt en öppen plats likt en gård, men inte vågar de sluta kvarteret till en helhet som yimby förespråkar i DN. Kommer nog att bli lagom blåsigt där mellan husen tänker jag och traskar upp på Göta älvsbron där det blåser friskt.

Kommer över på fastlandet och går förbi Nordstan och slänger ett getöga bort mot den tomma tomt på södra hamngatan nära brunnsparken där Wingårdhs arkitektfirma (kolla under nyheter för 30 januari) återigen vunnit ett pris för ett nytt hus. Någon annan arkitekt än Wingårdh men idén ser ut som hans; ett par gigantiskta fönster med ram. Det står i gepe (texten verkar inte vara upplagd) att om fönsterna är någorlunda rena kommer palace-huset att spegla sig. Man frågar lite om:
a) om det är fint att palace-huset speglar sig, kunde det inte vara en idé att bygga ett hus som ser ut som palace-huset?
b) kommer rutorna att vara rena?
c) om alla hus i staden skulle byggas av Wingårdhs, skulle då Götelaborg blir som en gigantisk kopia av kristallsalongen på Liseberg?

Ja, jag är kanske reaktionär, men jag tycker inte alls att glas är ett spännande material. Men jag kan även tycka att monokultur är trist så huset kan la få ligga där (några av de andra förslagen så än värre ut, men det kan också ha att göra med att Wingårdhs är duktiga på att göra snygga bilder av den tänkta byggnaderna, några av de andra så väldigt tafliga ut).

Min promenad fortsätter. Försöker undvika eventuella shoppare genom att inte välja Fredsgatan utan tar i stället Östra Larmgatan där jag strax hör ett bekant muller från Harry Hjörners plats (Gårdakvarnen som maler ner på planen...). Men jag är verkligen inte lust att hänga bland lätt berusade gårdakvarnar denna dag när jag fått upp farten. Jag använder innehavaren av gais.nu som en rundningskon där han står och bistert betraktar ungdomen och ner på trädgårdsgatan för att hoppa över kanalen med ett långt steg.

Efter att passerat heden och avsiktigt virrat lite genom några kvarter i staden är jag framme på Vahalla ip och ställer mig på ståplats med Mölndalsån i ryggen. Cirka 1700 själar hade samlats för matchen mot Bröndby, lite mer än vad öis brukar på sina seriematcher således. Kung Ekong var bra som vanligt, Suma visade återigen att han har spelförståelse som en kanariefågel och ingen av de endast två närvarande nyförvärven gjorde bort sig. Inledningen med ett misstänkt offsidemål efter några sekunder (de e la GAIS) gav derbykänningar i magtrakten.

När jag skulle börja traska ifrån idrottplatsen efter två timmar kände jag att det gjorde lite ont att böja på fötterna som stelnat och jag bjöd in mig själv på kaffe hos min brorsa i Gårda, boendes i en av de få kvarteren som ännu finns kvar från den tiden där GAIS kärntrupper kom från detta arbetarområde. Rivningskontrakt sedan 1965 eller nåt och under ständigt hot från monstret svenska mässan. Rustikt men charmigt och definitivt slutna kvarter.

Vid Lisebergs spårvagnshållplats har någon tönt satt upp en massa klisterlappar för ramberget.com där det står "Nej till Moské vid Ramberget". Har två minuter på mig innan femman kommer. Inte oväntat innehåller sidan diverse islamofobiskt och nationalistiskt svammel.

Vem får sparka boll?

Den svenska fotbollen är avslutat för i år och det europeiska tranferfönstret är stängt, men det är alltid något på gång inom fotbollen. Det som inte minst är viktigt i dessa tider för svenska klubbar torde vara vilka begränsningar på spelartruppen som är att vänta nästa säsong och framöver.

I dagarna har förbundsordförande Lars-Åke "Bra för svensk fotboll!" Lagrell gått ut med ett uttalande som stödjer en ytterligare avreglering på spelarmarknaden. I år har endast tre spelare utanför EU/ESS fått ingå in en spelartrupp samtidigt. Men numera tycker Lagrell att reglering "är för krångligt alla inblandade." En motström mot öppnade marknader för sojourner i fotbollens värld är det ökade kravet på ett givet antal "home-grown-players" i klubben och truppen.

En anhängare för regleringar FIFA:s Sepp Blatter som föga oväntat tror sig kunna diktera regler och restriktioner för EU. Europeiska kommissionen tycks dock vara föga imponerad av herr Blatters vilja att kringgå unionens regler om fri rörlighet för arbetskraft för medlemsländernas invånare. Olika lösningar på situationen tycks dock pågå där regler kring spelarens bakgrund i klubben eller landet snarare än hans nationalitet i sig sätts i fokus. För närvarande måste en 25-mannatrupp för UEFA-cupen eller Europacupen innehålla tre spelare tränade i landet i tre år mellan 15-21 års ålder och ytterligare tre spelare måste vara tränade tre år i klubben under samma ålder. Nästa säsong kommer dessa krav stiga till fyra+fyra spelare.


Även jag håller i princip håller med EU:s hållning om fri rörlighet för arbetskraft. Men som supporter är det alltid extra roligt att se en ung spelare ta klivet från ståplats ut på plan. Det är det och tillhörande klubbhjärta som ger status till en komplementspelare likt Martin Dohlsten. Enligt säkra källor kommer minst fyra spelare i GAIS nästa säsong vara födda och uppvuxna i landshövdingehus och fyra till födda och uppvuxna i landsshövdingehus i Gårda. Kravet kommer läggas in som extra punkt i klubbens stadgar vid ordinarie föreningsmöte.

Ni vet var ni läste det först!