Nyhetstorka på Stockholmska Dagbladet

Det är givetvis inte så mycket som händer i dessa värmeböljsdagar. Vare sig inne på nyhetsredaktionerna eller ute där bland verklighetens folk. Som löpsedel kör (troligen) därför SvD med krigsrubriker en nyhet om att Stockholm mår bättre än Göteborg och Malmö.

Vilken chock att inkomster och hälsa är bättre i en privat och offentlig tjänstemannastad än i stöder som för bara en tid sedan var nedgångna industristäder. När jag kommer till Stockholm förvånas jag över att så människor tycks ha riktiga jobb. Med detta menar jag inte att de är arbetslösa, utan att de "jobbar med IT" eller något liknande. Det är la emellertid en massa människor som har riktiga jobb, men deras välstånd och inkomster syns inte i statistiken på så sätt att SvD endast presenterar medeltal. Då skall det poängteras att inte heller jag ett riktigt jobb, men jag är i alla fall medveten om att det inte är ett riktigt jobb.

Nåväl, nyhetstorka som sagt. Blir dock lite fundersam över hur Stockholms Regionplanekontor förklarar saken enligt SvD:

"[De] har tidigare identifierat hur stockholmarens självbild skiljer sig från övriga landet. Stockholmaren ser sig som kreativ och tolerant men är mindre nöjd med saker och ting än svenskar övrigt. Den ”vill-ha-mer-mentalitet” som fungerar som drivkraft för både individen och storstaden råder, enligt Regionplanekontoret."

Låter lite som regionplanekontoret har köpt in sig lite på dianetik och självhjälpsböcker när de svara på frågan. Det är alltså Stockholmares unika mentalitet som är grunden till deras välmående. Spännande? Njae, kalla mig materalist men sådana förklaringar imponerar inte på mig, då det snarare är flummigt och potentiellt fördomsfullt - Stockholmare är smartare än lantisar och så vidare.

Tyvärr tycker jag allt som oftast att Stockholmstidningarnas jämförelser, när de åker sin tyskproducerade bil utanför tullarna, oftast präglas av någon slags nervös mindrevärdeskomplex som ger dem någon slags tillfredsställelse och behov att slå på trumman när de söker efter förklaringar till strukturella skillnader. Måhända för att journalisterna är inflyttade från Dalarna?

Flykten från samhället

Återigen utan morgontidning (dessa förbannade kristna högtider!) och jag ger mig av på en anabasis genom svenska morgontidningars webbupplagor. Fastnar lite för gårdagens ledare i DN. Ämnet är förhållandet mellan människa och demokrati:

"Vi tvingas inte längre på samma sätt som tidigare kompromissa med våra själviska intressen. Genom att vi har lämpat över så många beslut – och så mycket ansvar – på myndigheter och marknadskrafter slipper vi organisera oss, konfronteras med den inte fullt så tillrättalagda verkligheten och möta dem som inte är som vi. Den ensamma, bråkiga eller försupna grannen hänvisas till socialtjänsten – eller lämnas kvar när vi själva väljer att göra bostadskarriär."

Samtidigt spenderar vi allt mer tid på krogar och caféer (det senare har trots allt varit något av det moderna samhällets födelseplats) och allt mindre tid på fackföreningsmöten. Vi pratar med politik men tar mindre eget ansvar.

Ja, så ungefär resoneras det i alla fall i ledaren, med tillhörande obligatoriska hänvisningar till Robert Putnam. Att vi möts mer med vänner och bekanta ute istället för att till exempel tala med våra grannar (som "urbana bönder") har både för- och nackdelar.

Vad jag personligen ser som ett större hot är ett försök att reducera medborgaren till konsument/brukare/åskådare istället för en aktiv aktör i samhället. Även om jag kan tycka att den deliberativa demokratin som vision är vackert naiv så är alternativet mycket, mycket värre.

Skogstokiga folkpartiet lovar mer pigavdrag

När jag var ung, radikal och måhända en smula naiv* uppfattade jag allt som oftast Folkparitet liberalerna som ett menlöst och fegt men i grunden välmenande parti med ett socialt patos. Under senare år, och inte minst sedan Jan Björklund tog över, har jag mer och mer börjat se deras förslag som huggskott från skogstokiga idioter. Den socialliberala traditionen har omvandlats till någon slags patetiskt paternalism likt den hos förvirrade överklasstanter i någon svensk arbetarroman i gamla tider.

På internationella kvinnodagen går Jan Björklund ut med sitt egna förslag för att hjälpa kvinnorna - mer pigavdrag. Medelklassens kvinnor skall därmed befrias från sin tunga arbetsbörda i vad som i modernt borgerlig retorik kalls livspusslet. Vem som betalar för denna insats? Det är du och jag!

Nuvarande kostnader för avdrag vid hushållsnära tjänster uppskattas till 3 miljarder. Med de senaste tillskottet kan siffran stiga till 4 miljarder. Jag frågar mig verkligen varför i dessa tider- där det sägs att det offentliga har så svårt att utföra sina utgifter - vi medborgare skall skjuta till ytterligare ekonomiska resurser för att rädda medelklasskvinnor som frivilligt gift sig med män som inte kan hjälpa till hemma och som köper hus som de inte har tid att städa.

Prioriteringar är alltid svåra men att gynna en arbetskraftsintensiv sysselsättning och hyfsat välbärgade människor med understöd känns la inte riktigt som något som borde ligga högst upp på regeringens lista över saker som behöver någon extra miljard. Skulle tro att genusforskning om trumpeter betalar av sig bättre till samhället till exempel.

* Jag är måhända fortfarande radikal i mångas ögon men tyvärr inte naiv.

Bakomliggande motiv eller bara dumhet i Skåne?

Har kanske varit lite si och så med uppdaterandet på bloggen på senare tid. Delvis har detta att göra med att jag haft mycket att göra - ja, jag är även likt er en människa av kött och blod som existerar utanför blogosfären. Det har dock delvis att göra med att jag inte orkat bli direkt upprörd på senare tid. Jo, det finns alltid en massa saker att bli upprörd över, men det är oftast så uppenbart att det inte är värt att ha någon explict åsikt om - jaha, du är mot folkmord, dumpande av kärnavfall i Kvillebäcken och dansband, hur tänker du då?

Samma sak gäller också de där idioterna till poliser som inte kan uppföra sig nere i Skåne.* Torsdagens Brännpunkt innehåller dock in en intressant knorr. Ett antal ledande lokalpolitiker propagerar nämligen för att Malmö skall få en polisskola. Anledningen är att bland den senaste gruppen polisaspiranter har 86 procent svensk bakgrund och att dessa tydligen inte kan förstå hur det är att växa upp i en förort, vilket på något sätt skulle förhindra deras möjlighet att agera som poliser. Dessa skulle bli bättre förankrade i förortsmiljön. Det skulle vara väldigt bra att ha en polishögskola i Malmö för det är en storstad med en viss slags brottslighet. De som polisen behöver rekrytera vill inte flytta ut på landsbygden för att läsa till polis utan vill kunna stanna i Malmö.

Mycket matnyttigt här, det är la bara att beta av de kursiva delarna helt enkelt:
- Vad menas egentligen med svensk bakgrund enligt Skånepolitikernas definition. Om de menar svenskfödda kontra utlandsfödda så avspeglar la siffran i grovt fördelningen i landet. Det kanske inte är siffror som är representativa för Malmö, men det är la föga relevant?

25 procent syriansk bakgrund - något för Södertäljepolisen (även om han är från Örebro)?

- Varför skall inte en blekfet kille eller tjej från villaförort fullt ut förstå en individ från Rosengård? Är det då inte en så att det brister i förmågan att sätta sig in i någon annans situation, empati, som brister hos poliserna? Jag finner sådana här behov av att in i minsta detalj avspegla demografiska data en smula tröttsamt. Som vänsterhänt undrar jag hur det står till med fördelningen av vänsterhänta bland polisaspiranterna?

- Aspiranten från Rosengård som går på Polisprogrammet i Malmö får måhända bra förankring där, men Skånepolitikerna kanske skall tänka på att poliserna skall verka utanför Rosengård också. Om polisaspiranten får jobb på Hisingen så kommer la turkungdomar i Norra Biskopsgården inte bli så fruktansvärt imponerade av en Skåneneger. Om polisen tycker att det är viktigt att förbättra sitt rykte hos olika grupper genom att rekrytera polisaspiranter från samma grupper kanske de skall ta en titt på kriminella . Hos dem har polisen i allmänhet väldigt dåligt rykte.

- Viss slags brottslighet? I Malmö och Skåne finns det riktigt grov brottslighet. Resten av landets polisverksamhet är givetvis som hämtat från filmen Kopps.

- En individ som inte ids lämna Malmö (260 000 inv) för byhålor som Umeå (75 000 inv.) eller Växjö (60 000 inv) i ett par år och sedan förväntar sig att få jobba i och kring sitt gamla förortstorg med nära hem till mamma för att äta lunch kanske inte brinner vidare mycket för polisyrket?

Vet ni vad jag tror att det egentligen handlar om? Vad får jorden att snurra? Ja, just det - pengar! Det är ju väldigt behändigt för Malmö kommun att få till sig en högskola till, kostnaden för lokaler, personal och utbildning betalas ju inte av kommunen. Om sedan polisaspiranterna går runt på stan och råkar göra några vettiga insatser samt blir bättre kandidater arbete just i Malmö är ju inte heller det till skada för Malmö kommun. Ja, att sedan polisutbildningen sker för nationella behov med nationella pengar är ju inte så viktigt.

Se där, lite diskursanalys och public choice-teori sammanflätat i ett inlägg - här hålls det förbannat hög nivå!

* Men sådana är ju skåningarna, rasister hela bunten. Tror det ligger i skåningarnas gener...

Tankesmedja håller linjen

Efter att en finansiell kris och hotande recession skakat om i världen och inte minst i Göteborg har flera företag skrikit om statligt stöd i en eller annan form. Inte minst bilindustrin har stått för detta. I detta sammanhang är det befriande att läsa Dick Kling, nationalekonom på Timbro, som skriver på fredagens GP Debatt. Han propagerar för att staten inte skall rädda näringslivet.

Jag delar måhända inte Klings ontologi över den ekonomiska världen, men jag kan i alla fall applådera att han håller linjen. Att samma företagsledare som gått runt och gnällt på skatter, lagar och regler samt det svenska klimatet plötsligt står längst fram i kön till socialen är ju inte något annat än hyckleri. Kling har rätt i att om man tror på marknadsekonomins förmåga att på bästa sätt omfördela och förädla världens resurser (Amen!), så kan man inte förvänta sig att staten skall lösa problemen. Det är nästan så att man för ett tag skulle kunna tro att idéer och inte krasst särintresse styrde världen...

Fast Kling har la en fast tjänst och kan tänka långsiktigt, snart är det bättre konjunkturer för de fria marknadskrafterna. Den som står i skuld är ju som bekant inte fri...

En politruks viskningslek

Ja, ni vet, en sån där lek där alla sitter i en cirkel och någon viskar en mening i personen till vänsters öra som sedan försöker viska samma sak i nästa öra till vänster och så vidare till det ursprungliga budskapet förvanskats fullständigt efter ett varv.

Det var vad jag tänkte på när jag läste Stora* Maria Abrahamssons ledarkrönika i dagens SvD. Fokus är en förvanskning av budskapet i en av myndighetens rapporter. Och inte vilken rapport som helt, utan rapport 2008:20 Strategier mot fotbollsrelaterade ordningsstörningar, som jag skrivit så sent för några dagar sedan här (där resonemanget dessutom på något sätt samstämmer med förvanskningen). Abrahamsson refererar till en debattartikel på DN Debatt 15/9 2008 där Brås generaldirektör Jan Andersson och verksjuristen Lars Korsell uttalar sig om och kring rapporten:

"Artikelförfattarna föreslog helt sonika att polisen bör använda samma arbetsmetoder mot ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher som vid bekämpandet av exempelvis organiserad narkotikabrottslighet. "

Låter la inte vidare konstigt är också helt i regeringens linje för en hårdare linje mot huliganer, eller hur? Problemet är att det inte finns någon koppling mellan vad de säger på DN debatt och vad som står i Brå:s egen rapport:

"Författaren till rapporten, Lin Nordqvist, skriver tvärtom att ”man inte rakt av kan översätta firmagrupperingarna med den organiserade brottsligheten”. Nordqvist noterar förvisso att det finns likheter, men i studien på hundratalet sidor berör hon kopplingen till organiserad brottslighet på ynka tre rader

Nordqvist berättar att hon påpekade för sin dåvarande chef Korsell att han inte kunde skriva som han gjorde i debattartikeln eftersom det inte stämde med rapportens innehåll. Korsell var dock mycket mån om att det i rapporten gjordes en koppling till den organiserade brottsligheten eftersom det var hans ämne, förklarar Nordqvist."

Den avslutande kängan mot Korsell är verkligen en smula tragikomiskt. Om det dessutom är sant och inte bara ett utfall av intern konflikt är det dessutom tragiskt och farligt. Vad är det för vits att göra rapporter när slutsatserna ändå är förutbestämda? Det är la inte helt osannolikt att minister Beatrice Ask och flera andra inte läst rapporten i sin helhet utan nöjer sig med en Readers Digest-version - i detta fallet inlägget på DN Debatt och använder det som grund för sitt beslutsfattande.

Tara Fitzgeralds karaktär Gloria i Brassed Off skrev också ett beslutsunderlag som beslutfattare struntade fullständigt i

---
Abrahamsson verkar i första hand intresserad av att slänga skit på Brå vars verksamhet inte finns nedtecknad bland nattväktarstatens uppgifter. Jag har även hört andra som har en uppfattning om att Brå driver någon slags en ideologisk-akademisk kampanj och mörkar uppgifter om ökat våld i samhället. Om man beaktar hur svårt och problematiskt kriminalstatistik undrar jag dock inte om de senare ägnar sig åt liknande viskningslekar. Skall dock påpekas att jag inte tagit på det som en livsuppgift att bedöma Brå:s funktionsduglighet.

---
Huliganism och fotbollsrelaterad våld sägs driva iväg barnfamiljer och annat vettigt folk från arenorna. Att i linje med rådande lagstiftning och policy bli betraktad som kriminell kan förstås inte ha något annat än en upplyftande effekt och hjälper till att göra besöket till ett evenemang!

* Har aldrig träffat henne personligen men då hon så ofta säger "lilla du" eller liknande till sina meningsmoståndare så måste hon ju vara stor och ståtlig - eller hur?

Intresseklubben antecknar

Det största och enda som egentligen hänt i Göteborg med omnejd - hem för över en halv miljon människor - tycks vara att två rika och kända människor har gift sig. Det är i alla fall vad som slår emot mig när jag går in på gp.se.

Vad märkligt! Så rika människor gifter sig också - vem kunde tro det!? Att jag och troligen de flesta andra i regionen aldrig hört talas om dessa så kallade kändisar förut hindrar tydligen inte den lokala landsortstidningen att tro att detta är fruktansvärt intressant. Hon är från Hovås och pappsen är rik. Han var på plats 374 bland världens rikaste för två år sedan, hur många orkar läsa så långt ner på listan (ja, om han varit svensk så kanske...)?

---
I samma tidning, på ledarplats, bemöter Hänt Ext... förlåt, gepes chefredaktör Peter Hjörne en tidigare gästkrönika av Leif Pagrotsky. Ämnet är framtidens media och papperstidning. Leif Pagrotskys huvudtes är att framtidens tidningsläsare kommer att önska information både kortare och snabbare men också med mer djup och analys om tio år.

Peter Hjörnes svar går ut på (efter diverse obligatorisk Öis-hyllande) på att Paggans analys är tio år gammal:

"Leif Pagrotsky har alldeles rätt men han är tio år för sen. Redan idag har de stora tidnings-och mediehusen utvecklats så. I GP:s pappersupplaga finns både "snabbspår" och fördjupning. Därtill kommer GP på nätet och i mobilen. Läsarmedverkan och interaktivitet är sedan länge viktiga inslag i GP."

Men är det verkligen så i att gepe har satsat tillräckligt på läsarmedverkan och interaktivitet. I de stora, riktiga (de ligger ju i Stockholm) morgontidningarna (presstödda) Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tillåter varje artikel såväl möjlighet för läsaren och kommentera men också ett utbyggt och för det mesta väl fungerande system som fångar upp blogglänkar. På gepe finns det emellanåt möjlighet att kommentera, men endast kortfattat.

Kommer att tänka på en av Bo Rothsteins senaste ilskna utfall mot verkligheten där han kritiserar bloggar för att inte bidra med i stort sett något till den offentliga debatten annat än personpåhopp, samtidigt som läsare bara läser de bloggar som förstärker deras egna bild av världen. Förvisso kan det vara så, men med gp.se:s nuvarande upplägg är det bökigt och svårt att direkt finna vägen till något annat än snuttiferade kommentarer via "tyck till"-funktionen. På SvD och DN går det att finna bloggar med diversifierade uppfattningar. En del är kompletta idioter, men jag anser mig vuxen nog att själv kunna göra den självkritiken.

Den mänskliga grundbulten i två akter

Den trogne bloggläsaren torde ha noterat min nyfikenhet för Människan med stort M; människan med litet m intresserar mig oftast mindre. Eller för att uttrycka sig lite annorlunda och mer precist; vad är det egentligen vad som definerar en människa? Denna grundläggande fråga är sedan en förutsättning för att på ett vettigt sätt kunna besvara frågor om vårt samhälle och om vår etik.

Under helgen förekom detta tema dubbelt upp i Svenska Dagbladets Under Strecket. På lördag tog återigen temat om huruvida människan är ett flockdjur upp i litteraturvetaren Merete Mazzarellas genomgång av neurovetenskapligt inriktade psykologen John T Cacioppo och vetenskapsjournalisten William Patricks bok Loneliness: Human Nature and the Need for Social Connection. Naturvetenskapens intåg inom humanvetenskaperna har som bekant ett fläckigt förflutet med rasbiologi och socialdarwinism som avskräckande derivat. Teorier som inte lyckats bättre med sin uppgift än humanvetenskapens Homo Economicus eller Homo Sovieticus. Glada i hågen och med solsken i blick vill författarna - efter att ha fastslagit att människan är ett obligatoriskt sällskapligt djur - vara med och skapa en universiell etik samtidigt som de utan att blinka citerar en evolutionsbiolog som säger att "Människor behöver tillhöra en stam. De längtar efter att ha ett mål som är större än de själva.".

jag vet inte bara om det är jag som är fördomsfull, men det är inte förstå gången som jag lagt märke till den naivitet som ibland finns kring dylika frågor, som etik och samhället. Personligen är jag inte mer än måttligt bildad i humanvetenskapens historia men ser ändå tydligt sådana klavertramp av naturvetare och tekniker. Klyftan mellan diciplinerna tycks för en utomstående ibland stor, trots love-bombing i diverse tvärvetenskapliga projekt. Trägen ger dock inte upp försöken att bygga broar från naturvetenskapen till Människan och samhället. För bara lite mer än en månad sedan skrev jag om en annan artikel under strecket som handlade om neurologiska förklaringar till kultur.

---
Men är den mänskliga naturen konstant? Från ett strikt evolutionärt perspektiv har inte mycket hänt det senaste tiotusen åren. I våra samhällen har det hänt väldigt mycket. På fredagen skriver prof. Lars Ingelstam (från ett av dessa tvärvetenskapens projekt) om oväntade ord från Stephen Marglin. Grundtesen för artikeln är att det inte bara är människan som skapar sitt samhälle, utan även samhället som skapar sina människor:

"Marglins huvudtes är att ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer."

Detta är måhända inget nytt, även om tanken inte varit på modet de senaste decennierna. Samhällen har alltid försökt influera människan. Det är dock sällan så att utfallet blir det förväntade. Homo Sovieticus var mer Varlam Sjalamovs lägerarbetare i Kolyma än Trotskijs den nya sovjetiska människan; Homo Economicus är sällan den perfekte robinsonarden, i alla fall inte utan självterapi. Trots att vi (och med vi menar jag oss i västvärlden som har internetuppkoppling och nära till McDonalds) har det bättre än någonsin materiellt inbillar vi på något sätt att vi fortfarande lever i den dystra vetenskapens realitet.

---
Ett konkret exempel där synen på samhället ofta har slagit fel är drömmen om den goda staden. Förenklade hypoteser om människan och hennes behov har gett oss många tråkiga och direkt inhumana bostadsområden inramade av gräsmattor. Det är ett ödets ironi att vetenskapens intåg i samhällsplaneringen som oftast framställts som utopier ofta slutat i dystropier. Det ironiska inslaget är ytterst påtagligt för urbanister som mig som ser bättre resultat i tidiga stadsplaneringar efter geometriska principer eller ingen planering alls än folkhemmets genomtänkta förortsprojekt.

Att jag inte skrivit något i helgen om de två artiklarna ovan eller i övrigt hänger delvis samman med ett försök att utröna vad nästa steg har blivit. På söndagen följde jag med på en promenad genom Norra Älvstranden, från Sannegården till Västra Eriksberg. Måhända är det för tidigt att sätta det slutliga betyget på området. Låt oss bara konstatera att det i stort bygger på att medelålders medelklass måste promenera mycket.

Wiener melange, kreativitet och schack

Wiener Melange ja, det är sånt där äckligt slisk-kaffe som går att få i många av de kaffeautomater som ersatt kaffebryggaren på många arbetsplatser. (i Göteborgsversionen av P3:s Morgonpasset används Wiener Melange som en form av straff) Wien och kaffe var nämligen av central betydelse i Vetandets världs andra och sista del av Arvet efter Habsburg. Även om Österrike-Ungern kanske framför allt är känt för förfall, inre problem och auktoritärt styre så rådde även en liberal och framåtskridande anda på många caféer i centraleuropa under det multikulturella imperiets skymningstid. I programmet talade en man (gammal fysiker och intendent för Nobelmuséet, kommer inte ihåg hans namn) om hur många av kommande årtiondens stora namn som dagarna i ända satt på Wiens caféer och sörplade kaffe under utbytande av tankar och idéer. Inte konstigt att Svenska kungar totalt fem gånger förbjöd kaffe under 1700- och 1800-talet; det stoppade effektivt framkomsten av någon samhällsomstörtande kafékultur!

Med risk för att trötta ut mina trogna läsare, så kom detta mig att tänka på ett Kafébesök i USA för några månader sedan. Platsen var Mystic, Conneticut (Mystic kommer från orden Missi-Tuck; stor flod). En liten ort med sådär fyratusen invånare och en turistort av rang genom sin roll som historisk småort och plats för ett stort Sjöfartsmuseum och ett stort Akvarium. När jag och den bättre hälften kom dit med vår bensinslukande Chevy Malibu var turistsäsongen i stort sett över och i alla fall delar av lokalbefolkningen hade vågat smyga sig fram igen. Några av dem större vi på i ett trevligt fik på Main Street. Där sätt några invånare och spelade Schack samtidigt som de diskuterade allt möjligt. Medan även vi satt och spelade ett parti kom såväl Cern-reaktion, (en av dem var uppenbart insnöad på kvantfysik) guds existens, vetenskapsteori och det stundande presidentvalet. Det är förstås sådana mötesplatser man efterfrågar. Ja, i alla fall gör jag det. Idealiskt är ett kafé en plats där du kan stötta på någon någon okänd som berikar din dag och ger dig nya intryck. Hur uppmuntrar man uppkomsten av sådana platser i en tillvaro som är allt mer uppstyltat och där allt fler såväl fikar som bowlar ensamma, när de inte sitter hemma i sina hem och tänker på heminredning i hus vända bort från gatuplanet?

Bartleby's Coffee, West Main St.

Mystic är som sagt något av en turistort, men en allt för liten sådan för att tillgodose turistströmmarnas behov. Som synes är området runt Main Street allt för litet för stora besöksgrupper som vill ta del av charmen med den amerikanska småstaden. Så för dem har de byggts upp något mer tillgängligt; Olde Mistick Village. Med gott om parkeringsutrymme och direkt vid avfarten från motorvägen I-95 finns en artificiell by som man kan promenera runt i, och shoppa. Det är helt enkelt en upplevelse-galleria, lite som Freeport utanför Kungsbacka men bättre och mer rejält. Runt den artificiella byn fanns det givetvis ett vägnät utan trottoarer men med menläsa gräsmattor och nära tillgång till olika motell som EconoLodge, där vi bodde, och ett Domio's Pizza. Småståadsamerika gjort enkelt, rationellt och välplanerat. Undrar vart de oväntade mötena och intressanta erfarenheterna fanns.

Bensinslukande Chevy Malibu

---
Bowla ensam är givetvis en referens till Robert Putnams bok med samma namn kring det avtagande sociala kapitalet i USA. Bland annat baserat på hans tidigare erfarenheter när han studerade medborgarandan i Italien. oavsett om man avser starta ett bowlinglag eller kanske en revolt så behövs det lämpliga fik och ölhallar där man kan mötas upp och utbyta och forma idéer. Pop-teoretikern Richard Florida var inte först och inte på något sätt unik.

Downtown Mystic, bron mellan West Main St. och East Main St.

---
Main Street, USA har en central roll i den amerikanska självbilden. Trots eller kanske på grund av att andelen amerikaner som bor i Small Town America minskar konstant. I boken Friare kan ingen vara pekar förre utrikeskorrespondenten Göran Rosenberg på att småstaden ofta har varit basen för den amerikanska demokratin med town Meetings och andra sammankomster. Myten lever vidare (se bara på småstaden i massmedia, såsom Stars Hollow i Gilmore Girls där alla känner alla) men det sociala nätet är brutet i såväl USA som Sverige, eller?

---

Den gamla fysikern på radioprogrammet menade att även om de gamla fiken i Wien är hopplöst förlorade - kaffet ät dyrt och det är turister överallt - så har i alla fall erfarenheter återigen börjat ge fiket en central roll när nya campus planeras. Tror fan det, kunskap är la omöjligt utan kaffe, öl, whisky och rödvin (det senare främst för humanister). Hängde mycket på fiken när jag var ung, vacker student. Fast de bästa kunskaperna fick jag nog på en kvarterskrog utanför den planerade miljön där ett stort företag långsam tog över fik efter fik.

Kaj i småstaden

Mängdrabatt inte för alla

När jag häromdagen köpte mig knäckebröd i affären såg jag att priset för det dubbelt så stora paketet bara var några kronor mer än priset för det lilla paketet. Inget konstigt med det, de flesta tycker la att det är helt i sin ordning. När det istället är fråga om priset för grovt rån eller inbrott är det inte oproblematiskt att priset för två bara är marginellt högre än priset för ett. Jag talar alltså om den straffrabatt som återfallsförbrytare oftast får.

I SvD får moderata Kristina Alvendal, polisstyrelsens ordförande i Stockholms län (även stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd i samma ort), uttala sig om idén kring vad hon vill kalla plusstraff; motsatsen till dagens straffrabatt. Det känns la onekligen som en tanke som överlevt från de gamla moderaterna. Att låsa in skurkarna och kasta bort nycklarna löser måhända inga problem på lång sikt, frågan är la om det löser det på kort sikt. En grundtanke är att genom att vaneförbrytare sitter inne längre så försvinner deras möjlighet att begå brott. Alvendal menar att om de yrkeskriminella skulle försvinna från gatorna skulle brotten gå ner med femtio procent.

Kriminologen Jerzy Sarnecki tror inte riktigt på denna kalkyl och pekar på bland annat USA där längre straff gett stora fängelsepopulationer men marginellt mindre brott. Detta medför ökade kostnader som Sarnecki tycker skulle satsas på förebyggande arbete istället.

Även om jag inte skriver under på den grundsyn som moderat kriminalpolitik tycks grundas på måste jag onekligen hålla med om att straffrabatt är en märklig idé. Om man nu inte ger ett skvatt för samhällets lagar och normer, utan begår samma brott om och om igen, är det la ändå lite märkligt att det tionde inbrottet är gratis (just det, måste köpa ny kattsand; en gratis låda efter tio köpta). Till skillnad från för konsumenter borde inte återkommande besök till kriminalvården löna sig.

Historiska historieböcker i skuggan av ett val

"Det förra sekelskiftets historieläroböcker hade en klar kronologi och tydliga aktörer som drev utvecklingen framåt med makt som främsta motiv. I deras historiska berättelser var nationens öden den självklara tolkningsramen, staten den centrala arenan och kriget ett äventyr."

Citatet ovan är hämtat från det första stycket i lektor Per Eliassons artikel Under Strecket i SvD som handlar om skolans historieböcker förr och nu. Ett ämne till synes så banalt och enkelt att det torde varit grunden för dussintals examensarbeten för blivande historielärare på lärarhögskolor varje år. Och mycket riktigt tar textförfattaren upp några tidstypiska exempel, som Herbert Tingstens kritiska genomgång och Vilhelm Mobergs bok om det svenska folkets historia, båda från slutet av 1960-talet. Detta följs av några mer moderna exempel som följt med konstruktivismens intåg i elfenbenstornen.

Men låt oss lämna diskussionen om didaktik och historieämnets roll därhän och låt oss vända oss mot nutiden. Den som är intresserad kan använda länken. Ta istället och läs det första stycket igen, men istället för läroböcker, tänk amerikanskt presidentval. Jag måste säga att jag i mycket försöker undvika detta ämne, även idag. För på så många sätt påminner såväl de mer eller slipade kampanjstrategierna som experternas analyser mig allt för mycket om andan i det tidiga 1900-talets läroböcker.

Vem är den krigarkonung som skall stiga ut ur rök och damm och rädda oss!?

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.

Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt - från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house- men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred - med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana - och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

"Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat."

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

"Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar - åtskiljda men i livligt samspråk[.]"

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

"Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö."

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

"Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[...]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]"

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne - en levande människa - skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden - trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare...) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden - på stadens villkor - eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden - där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar - öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet

Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus

Notera koppararbetet runt fönstret

Ingrepp i Älvrummet

I samband med att detaljplanen för sköna, nya Östra Kvillebäcken släpptes och det kunde konstateras att Yimby GBG:s relativt modesta förslag på en relativt urban detaljplan fått ett litet genomslag dök det också in länk till en smått kryptisk inbjudan till Älvrummet samma kväll.

Jag visste inte exakt vad jag skulle tro när jag passerade förbi bilköerna på Göta Älvbron på min järnhäst. Jag förstod att det hela var kopplat till ett forskningsprojekt som kallas Ingrepp, exakt vad det innebar var jag dock inte vidare klar över. Var la lite halv om halvt orolig att det skulle bli något allt för flummigt (men kanske man får rödvin!?).

Kom i god tid och passade förstås på att kolla in kartorna över Östra Kvillebäcken. Vid dessa fick man samtidigt, tämligen ofrivilligt, höra på en vedervärdig vision om hur detta område skulle gestala sig i framtiden. Det var menat som en berättelse av en boende från framtiden och den gav mig verkligen kalla kårar. Ord som skönt och coolt travades på varandra när en konstlat engagerad kvinnoröst berättade om hur hon brukade äta frukost på sitt favorifik. Detta var alltså inte det flummiga konstprojektet jag talade om, utan ett propagandainslag från våra ledare. Det var lite som när Gudrun Schyman gick på rave-party.

Nu vidare till konstprojektet. En del flum var det nog, även om det måhända säger mer om min obildbarhet än det som faktiskt presenterades. Man fick i alla fall en gratis skrift, "The Politics of Magma" (när Magma användes som en liknelse för samhället så undrade jag om det delvis berodde på att Kroppen genom idéhistorien fått en sådan negativ, reaktionär klang- men jag har inte läst skriften ännu och kanske inte skall uttala mig. ), där de olika deltagarna gör sin grej inom en luddigt formulerad ram som i huvudsak rörde förändring i landskapet/staden och i vissa mer specifika partier handlar om den dialog om Södra Älvstanden som efter flera medborgarförslag återigen blev det självspelande piano som stadsplanering oftast tycks vara för oss lite utanför. Debatten kring dessa frågor var dock inte vidare flummig, även om den kanske inte bidrog med något nytt.

Det finns något ironiskt över det hela när sociologen Chatarina Thörn uttrycker ogillande mot områden som planeras för den kreativa klassen när de flesta närvarande, inklusive hon, kan sägas tillhöra denna klass. Er trasproletära bloggare undantagen givetvis. Samtidigt tror jag många höll med henne och det finns en än större ironi att de områden som tycks planeras för en kreativ klass väcker ogillande hos densamma. Projektets existensberättigande framhävs verkligen av att det saknas förmåga att tänka utanför strikt definerade och givna ramar i hur vi bygger städer, eller snarare bostads- affärs- och kontorsområden, idag.

Östra Kvillebäcken kommer la att bebos av radhusmänniskor, de kreativas föraktade medelmåttiga medelklass, mellan de kreativa i desperation och felriktad välvilja kväver Andra Långgatan. Men så länge vi kan shoppa så är det la lugnt.

---

Måhända kunde titeln blivit Inbrott i Älvrummet. Någon deltagare tycktes hysa en viss förhoppning om att mötet skulle avbrytas av polis. Denna sammankomst var nämligen inte koordinerad eller subventionerad av Älvrummet eller SBK. Göteborgs Kommun tycks inte fullt så repressiv som säkerligen en del kulturarbetare hade hoppats.

---

Notera även att forskningsprojektets skrift - i stor uttsträckning av och för Göteborgare - måste skrivas på engelska för att få forskningsanslag - Snacka om att gå över Kvillebäcken för vatten...

Häcklande ett bra tecken på demokrati

På SvD:s ledarblogg publicerades nyligen ett youtube-klipp från den politiske satirikern Stephen Colbert när denne i tjugofyra minuter häcklar Bushs regim under en årlig middag 2006 för de journalister som täcker Vita huset. Med på hederplats och bara några meter ifrån talaren sitter George Walker Bush i egen hög person och skruvar på sig när Colbert driver med honom.

En förkortad version på tio minuter
Man kan tycka vad man vill om den sittande presidenten i världens enda supermakt, men nog är det ett gott tecken när även han - om än motvilligt och besvärat - accepterar och får utstå satiriska angrepp. Så länge världens ledare fortfarande kan utsättas för öppen och kritik och hån, istället för att få allt serverat av en utvald krets av smickare och medlöpare, finns det hopp för demokratin!

Kultur och neurologi

I och med att semestern är över och min livsmiljö blivit lite mer torftig så blir det till att vända sig till kultursidorna i jakt på intellektuell stimulans. Just den återkommande frågan om miljö och arv är på sätt och vis temat för en intressant artikel under strecket i SvD; Kulturtankar i hjärnans tidsålder, i vilken historieprofessor Harald Gustafsson läst och begrundat ett par böcker om huruvida kultur är genetiskt betingat.

Givetvis ett laddat ämne. Ända sedan skallmätning, rasbiologi och socialdarwinism - med rätta - föll i vanrykte efter det stora kriget, har försök att förklara kultur med arv snarare än miljö varit minst sagt problematiskt. Istället har humanvetenskapen i större usträckning vänt sig åt ett annat håll där vissa menat att "allt är i språket". Nu vill en del vända på steken och återinföra en neodarwinistisk och neurologisk förklaring till vår kultur.

Frenologi - en vetenskap på obestånd

Nu skall det tilläggas att jag inte är så värst förtjust i de spetsfundiga glaspärlespel som en och annan postmodern humanist tycks leva för. Däremot är det förstås väldigt intressant i det avseendet att forskningens syn på vad som i grunden styr oss som individer och samhällen har en så pass laddad betydelse för hur vi ser på oss själva och vår samtid. Något som emellanåt får minst sagt tragiska konsekvenser. Många politiska, ideologiska och vetenskapliga teorier har i grund och botten rimmat illa med den riktiga människan som - obeaktad andra kvalitéer - trots allt ägnar en stor del av sin tid åt att äta, bajsa, sova och reproducera sig. Det är i alla avseenden viktigt att komma ihåg distinktionen mellan idé-människan och den verkliga människan. Är dock tveksam om de teorier som framförs i böckerna professor Gustafsson leder oss närmare något riktigt svar, något som också han i stort sett håller med om.

---
Tidigare relevanta blogginlägg:
Sapir-Whorf-hypotesen
Robinsonaders självterapi
Ordens bedrägliga tvetydighet

---
Den senare av dessa referenser är speciellt intressant, då svaren på ett öppet brev från YimbyGBG till Byggnadsnämnden i Göteborg tydligt indikerat att de inte alls lägger samma innebörd i ordet "blandstad" som jag och även kommunens egen översiktsplan gör. Intressant och måhända lite tragokomiskt.

Kameran gick varm

Efter att under gårdagen glömt kameran för resan med Staten Island Ferry kände vi oss halvt om halvt tvugna att ta färjan till Libery Island och Ellis Island; turistturen för att se frihetsgudinnan.

12 dollar skallen kostar det, och då ingår ett besök på Ellis Islands trevliga immigrantmuseum. Trängseln på färjan är dock påtaglig - reste med den förra gången en kylig decemberdag och då var det i och för sig mer plats - och är man inte intresserade eller har tid för ett museibesök, så räcker resan till Staten Island väl nog. På så sätt slipper man trängsel, kö och en särkerhetskontroll liknande den man får genomlida på flygplatser. Den är dessutom gratis.

Efteråt avsåg vi av avnjuta en italiensk middag på en av våra favoritställen från förra besöket. Denna låg på 50th Street West. Låg är helt rätt tidsform, då den tydligen försvunnit. Tråkigt, men sånt är livet. Problemet med att välja matställe i New York är oftast att utbudet är att för stod. Efter att ha subwayat och ner till 8th Street och traskat runt en del och ratat ställe efter ställe, hamnade vi till slut på en Italiensk restaurang på Bleecker Street. Var la OK. Vinet tyckte vi var lite dåligt, men det blev bättre i slutet av flaskan.

På vägen hem sicksackade vi fram upp mot 14th Street och fick återigen ett exempel på New York utbud och hur näringsverksamhet fungerar i en storstad. Vi kom att prata om Schack och undrade om det fanns speciella schackaffärer på Manhattan. Fem minuter senare sprang vi på en sådan lite söder om Washington Square Park, på Thompson Street, så fanns där en affär som enbart sålde Schackpjäser, -bord och -saker. Det var efter nio på kvällen, men den var givetvis öppen. Tio meter längre fram på andra sidan gatan fanns det ytterligare en öppen Schackaffär, i vilken några satt och spelade.

När näringsverksamheter, som inte fyller ett strikt lokalt behov, skall planeras skall de spridas ut jämt. Varje förortcentrum skall måhända ha ett solarium, en kiosk, en pizzeria eller en blomsteraffär. Det viktiga är att det bara skall finnas en av varje. När detta omhändetags av marknaden tenderar de istället att klumpa ihop sig på samma gator; italienska restauranger, Schackbutiker, affärer som säljer smycken... Olika områden får en speciell prägel. På en mindre glamorös sträcka av Broadway ligger det klumpar av butiker som säljer hårförläningar, peruker och liknande. Detta tycks dock inte gälla när större kedjor stiger in, de vill precis som planerare (staten och kapitalet) sprida ut sig jämt enligt ett rationellt och vettigt mönster. Konstigt att detta vettiga och logiska mönstret inte uppkommer av sig själv, utan kräver planering från distans.

Ordens bedrägliga tvetydighet

Bläddrade lite ointresserad igenom morgonblaskans första del tills jag kom till debattsidan och satte det blaskiga automatkaffet i halsen; Göteborg ska bli en trädgårdstad. Så nu har det redan vänt, tänkte jag, de försiktigt urbanistiska tankarna i stadens nya översiktsplan skall redan slås tillbaka. Långt innan dess ord verkligen fått någon effekt bortsett från några hyfsade kvarter på norra älvstranden.

Efter att automatkaffet åkt upp ett varv från fel strupe och ner igen, genom rätt strupe denna gång, förstår jag att inläggets författare inte alls lägger samma betydelse i ordet trädgårdstad som jag gör. Istället är det något om Göteborgs trädgårdar som gjorde en satsning i somras.

Det här är verkligen något till synes harmlöst. Författaren har inte riktigt samma begreppsvärld som jag och skapar förvirring och kanske ilska fast det egentligen är ett missförstånd. I skriven form har det föga betydelse då jag bara behöver några rader för att förstå mitt misstag. Hade vi stått ansikte mot ansikte kanske det däremot blivit en otrevlig dialog. Allt på grund av ett missförstånd

Det är inte precis frågan om ett uttänkt exempel nyspråk, där positiva ord koopteras för ett annat syfte. Kommer att tänka på en scen på ett seminarium på universitetet för ett antal år sedan. Ämnet var invandring och det hade blivit lite på modet att diskutera alternativa ord för invandrare, som ansågs negativt befläckat. Ett av dessa ord som föreslogs var nysvenk, vilket fick den äldre och beläste seminarieledaren att irriterad att skruva på sig på samma sätt som jag säkerligen gjorde när jag läste rubriken i gepe.

Det där med människans förmånga att kommunicera. Kommer att tänka på filmen Yrrol som i så mångt och mycket handlar om människans tillvaro i stor utsträckning handlar om individer som inte lyckas nå ut till varandra; du lyssnar ju inte! Men du hör ju inte! Men du lyssnar ju inte!

---
Nyspråkets retorik är dock verkligen ett levande begrepp i Göteborgs stadsbyggnadsdebatt. Där kan ett bilburet köpcentrum bli blandstad i Sannegården och ett miljonprogram redux bli Kvibegstaden.

---
Ett akademiskt uttryck för nyspråk är Sapir-whorfs-hypotes, som jag skrivit om tidigare.

---
Nysvenska rörelsen var och är (?) en krypofacistisk rörelse från förra århundradets mindre muntra sidor.

---
Trädgårdstaden som idé uppkom under slutet av 1800-talet med Ebenezer Howard som portalgestalt och förespråkade ett tämligen reaktionär och lite naiv stadplanering vars derivat ligger bakom många av den nutida storstadens problem med tråkiga förorter och långa avstånd.

---
Ordet invandrare ersatte ordet utlänning någon gång på 1970-talet för att det förra ordet ansågs negativt befläckad och att in- ansågs mer positivt än ut-.

Äcklet kom över mig vid Brunnsparken

Var nere på stan en sväng för att fixa några ärenden runt 12-snåret. På grund av det instabila värdet och en viss trötthet så tog jag för en gångs skull vagnen istället för cykeln. Efter uträttat ärende spatserade jag runt lite och köpte bland annat tredje numret av det trevliga fotbollsfanzinet Stopper, som jag skrivit om förut. Trots att det är lördag så finns det la ingen vettig fotboll att bella på då landskamper - denna rest från gågna tidevarv - tar upp spelschemat. Om man inte får den äkta varan så går det alltid bra med lite arenapornografi, vilket Stopper är förtjusta i.

Men när man talar om trollen så står de på bron. Ja, faktiskt. En ansamling nationalister står uppradade på bron mellan Nordstans entré och Brunnsparken. En rad med fanbärare står och ser lite lätt imbecilla SA-medlemmar medan någon annan står och tjoar något om ett nationalistiskt magasin och att Sverige är till för svenskarna. Vad skall man göra? Slå ner dem känns lönlöst och inte direkt konstruktivt. Att resonera med dem på en öppen gata känns likaledes meningslöst då det torde råda en tämligen en så omfattande ontologisk diskreptans mellan dem och mig att vardagliga missförstånd mellan mig och den bättre hälften känns väldigt futtiga i jämförelse.

Istället går man därifrån och känner sig lätt äcklad och lite smutsig. Jag kanske skulle slagit någon av dem på käften, men då hade jag kanske inte hunnit åka hem till Kvillestaden på 100-korters övergång. Ja, det är nog bäst att dölja sin oförmåga att agera bakom små praktiska detaljer. Och jag har inte ens en trädgård att odla...

---
Löste fotbollsbristen delvis genom att se en nedladdad repris på första kvalmatchen mellan GAIS och Landskrona BoIS 2005.

Isitt på't igen

I början av året lyckades gepes skribent Mark Isitt skapa en del diskussion kring huruvida Göteborg behöver en stadsarkitekt genom sin tvådelare serie om arkitekturen i morgondagens Göteborg.

Denna gång är det frågan om tre delar kring det nya folkhemmet. Den första delen kom ut nu på söndagen med titeln Och aldrig mötas de tu... . Som urbanist är Isitts utspel kring de livlösa och segregerade förorterna i nordost inte någon rolig läsning:

"- Många av oss kommer från länder som förknippas med ett hejdlöst gatumyller, säger en somalisk kvinna jag talar med. Krigen har förstås begränsat det folklivet, men i Bergsjön - där har det utrotats. Prickskyttar och bombraider i all ära, inget medel tycks vara lika effektivt mot gatuliv som ett svenskt miljonprogramsbygge. Så manar också allt omkring dig till rättning i ledet. Fasaderna är spikraka. Husraderna är spikraka. Vägarna är spikraka. Och trottoarerna hade också varit spikraka om det funnits några men här är det inte tänkt att man ska umgås utomhus."

En av Mark Isitts poänger är att dessa områden fortsatt lämnas åt sitt öde medan all fokus och energi går åt till att bygga ut de gamla, centrala varvsområderna till 2020 och innerstaden överhuvudtaget.

Att ytterområderna får bli som det bli håller jag med om. Det handlar inte bara om nedgågna och invandrartäta miljonprogram utan nya villaområden som tämligen oproblematiskt skjuter upp i landskapet medan olika ikonbyggnader diskuteras vilt. Det hela är förstås olyckligt. Samtidigt förstår jag varför norost ges upp. Områderna fungerar som kommunens sociala soptipp dit flyktingar och andra med dåliga förankring i det svenska samhället dumpas samtidigt som det vackra folket drar sig åt golfbanan i Hovås.

Folkliv i Bergsjön

Att det finns flyktingar i Sverige är näppeligen något som kan l"ösas" med hjälp av bättre stadsplanering men nog fan skulle det vara trevligt för alla inblandade om det fanns lite av myllrande folkliv i Bergsjön. Tyvärr är la den förtätning som står på agendan inte mycket annat än lite extra punkthus bland gräsmattorna och radhus- och villaområden i utkanterna, för att låtsas att det löser områdernas problem och ytterligare skärma av flerbostadshusen från grönområderna - miljonprogrammens enda, om än dåligt nyttjade, resurs.

---
Jag tror la jag nämnt det tidigare men med Isitts konstaterande att miljonprogram är effektivare mot folkliv än krig och bomber kommer jag att tänka på en historia jag hört av en - numera avliden - föreläsare i kulturgeografi:
Deras institution hade en del utbyten med Tyskland och brukade ha exkursioner till Stockholm. En gång när de stod där på plattan och tittade på arkitekturen kring dem där o huvudstadesn centrum var det en tysk student som reflekterade högt: "Jag visste inte att Stockholm bombades så hårt under kriget." Varpå föreläsaren var tvungen att förklara att "Nej, vi gjorde det här frivilligt.".

Björklund och statistiken

Förmiddagens P1 innehöll en kritisk granskning av nuvarande partiledaren för folkpartiet och utbildningsminister Jan Björklunds användande av (och kunskaper i) internationell statistik. De flesta torde vid åtminstone något tillfälle hört eller läst Björklunds tämligen kategoriska fördömande av den svenska flumskolan som utan krav och ordning är på väg ner i bottenskiktet internationellt sett. För att stödja sina påståenden har han bland annat använt sig av statistisk från OECD. I radioprogrammet Kris i Skolan går de igenom de internationella komperativa undersökningar som gjorts av OECD och andra under de senaste decenniet. Det visar sig rätt snart att Björklunds påståenden i ljuset av dessa rapporter är om inte felaktiga så i alla fall missvisande.

jag skall påpeka att jag inte har något direkt till övers för flum eller något emot att ställa krav. Däremot kanske jag inte tror att det är så flummigt som vissa påstår. Men jag har samtidigt haft svårt att fullt ut förstå den kategoriska kritik och de onyanserade angrepp som den i mina ögon rent ut sagt anti-intellektuella Björklund riktar mot skolvärlden. Programmets riktning kittlar således min skadeglädje när en trängd Björklund konfronteras med den fakta som han själv nyttjat för sina argument. Japp, så är det i politiken emellanåt; först skaffar man sig en åsikt och därefter så börjar man leta och vrida på bevis som stödjer den.

---
I det nästföljande programmet intervjuas en ung kvinna som under något år levde som gömd flykting i Sverige med sin bror och sina föräldrar. Tydligen var hennes mor sjuk under tiden som gömda och den unga kvinnan säger något i stilen att "det är inte bara är att gå till ett sjukhus och be att få träffa en läkare". jag skrattar till av fel anledning, på vilket sätt skiljer sig situationen för svenska medborgare och gömda flyktingar i det avseendet?